Syfte och frågeställningar Studiens syfte var att undersöka hur relationen mellan sprintförmåga och olika typer av styrke- och hopptester ser ut. De fyra frågeställningarna var; Hur ser sambandet ut mellan accelerationsfasen i sprint och styrketester? Hur ser sambandet ut mellan accelerationsfasen i sprint och hopptester? Hur ser sambandet ut mellan maxhastighetsfasen i sprint och styrketester? Hur ser sambandet ut mellan maxhastighetsfasen i sprint och hopptester? Metod Totalt rekryterades 24 deltagare, både kvinnor (n=21, ålder 21,5 ±2,5 år, längd 170,3 ±6,3 cm, vikt 68,5 ±6,3 kg) och män (n=3, ålder 18,7 ±0,2 år, längd 177,3 ±4,9 cm, vikt 72 ±9,0 kg) från handboll, truppgymnastik och ishockey med krav om att tillhöra den högsta nationella nivån inom respektive idrott. Studien hade en kvantitativ ansats i form av tvärsnittsstudie för att jämföra accelerationsfasen (0-10 m) samt maxhastighetsfasen (20-30 m) i sprint med fyra stycken styrke- och hopptester (1RM knäböj, squat jump, CMJ och stående längdhopp). Rådatan analyserades i programmet SPSS där beräkningsmodellen Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient användes för att räkna ut sambanden. Resultat Samtliga styrke- och hopptester hade ett moderat statisktiskt signifikant samband till maxhastighetsfasen (20-30 m) under sprint, där det starkaste sambandet fanns mellan stående längdhopp och maxhastighet (r=-0,66, p=0,001). Samtliga tester visade inget eller ett svagt samband med accelerationsfasen (0-10 m) i sprint. Slutsats Resultatet föreslår att ett horisontellt hopp kan indikera förmågan att generera maximal hastighet i sprint. Således kan stående längdhopp ses som ett bra alternativ för att uppskatta explosivitet vid horisontell förflyttning med relevans för maximal hastighet i sprint. Med den heterogena testpopulationen i åtanke kan därför stående längdhopp med fördel inkluderas vid testning av lagidrottare där olika fysiska delkapaciteter representeras. / Aim The purpose of this study was to examine the relationship between sprint ability and different types of strength and jump tests. To meet purpose the following questions were formulated: How does the acceleration sequence in sprint relate to strength tests? How does the acceleration sequence in sprint relate to jump tests? How does the maximum speed sequence in sprint relate to strength tests? How does the maximum speed sequence in sprint relate to jump tests? Method In total, 24 subjects participated in this study consisting of both women (n=21, age 21,5 ±2,5, height 170,3 ±6,3 cm, weight 68,5 ±6,3 kg) and men (n=3, age 18,7 ±0,2, height 177,3 ±4,9 cm, weight 72 ±9,0 kg). The participants represented the highest national level of their respective sports which were handball, team gymnastics and ice hockey. This study applied a quantitative method through a cross sectional analysis to determine the relationship between the acceleration (0-10 m) and maximum speed (20-30 m) phase in sprint with four different strength and jump test (1RM Squat, Squat Jump, CMJ and Standing Long Jump). Raw data was analyzed in the statistical analysis software SPSS where the Pearson’s correlation was applied to determine the relationships. Results All the aforementioned strength and jump tests showed a moderate statistically significant correlation with the maximum speed phase (20-30 m) during sprint, where the strongest correlation existed between Standing Long Jump and the maximum speed phase (r=-0,66, p=0,001). The acceleration phase (0-10 m) showed little to no statistically significant correlation to any of the strength or jump tests. Conclusions The results suggest that horizontal jumping can indicate an ability to generate maximum speed in sprint running. Therefore Standing Long Jump might offer an efficient alternative to gauge horizontal power in terms of sprint running at maximum speed. With the heterogeneous test population in mind, Standing Long Jump may be applied in conditions where testing of multiple athletes is required. Especially in team sports where different positional roles and tasks represent varying physical abilities or demands.

Bakgrund: Syftet med denna studie var att undersöka effekten av sju dagars tillskott av betain (2,5 gram/dag) på prestationsförmågan i idrottsspecifika tester för manliga vältränade cykelatleter. Metod: Sex (n=6) manliga testpersoner (genomsnitt ± standardavvikelse ålder, 31,7 ± 10,2 år; längd, 188,2 ± 3,6 cm; kroppsvikt; 82,5 ± 7,6 kg; fettfri massa, 71,6 ± 7,3 kg) genomförde förtester bestående av fem counter movement jumps, fyra stycken 12 s wingate-sprinter med 2,5 minuters aktiv vila följt av fem ytterligare counter movement jumps. De blev sedan indelade slumpmässigt i betain- eller placebogrupper. Första testet etablerade basvärden och eftertest ”1” samt ”2” föregicks med antingen sju dagars tillskott med placebo (2,5 g maltodextrin plus 12,5 mg riboflavin) eller betain (2,5 g trimetylglycin plus 12,5 mg riboflavin). Riboflavin användes för att undanröja den fiskliknande doften som kan uppstå vid tillskott av betain. Doseringen bestod av fyra kapslar per dag till måltid, varav två kapslar intogs på morgonen eller förmiddagen (före träning) och två kapslar intogs på eftermiddagen eller kvällen (efter träning). Vi använde oss av en dubbelblindad, kontrollerad randomisering cross-over design; med en veckas washout mellan placebo och betain. Maximum Peak Power, Average Peak Power, Maximum Average Power, Mean Average Power, Mean Relative Power Drop, Maximum Relative Power Drop, CMJ-Medel och CMJ-Max före och efter sprinterna analyserades med two-tailed t-test 2 och 3 för att jämföra skillnader före och efter intag av tillskott samt skillnaderna mellan grupperna.Resultat: Inga signifikanta skillnader kunde noteras. Konklusion: En veckas tillskott av betain gav inte någon signifikant förbättring jämfört med placebo i hopp- och sprintförmåga samt förmåga att ta ut sig själv maximalt hos aktiva cyklister. Fler studier med framförallt större testgrupper efterlyses för att utvärdera betainets ergogena effekt bland aktiva atleter. / The effect of betaine supplementation on counter movement jumps and sprint performance among male bicycle athletes Background: The purpose of this study was to investigate the effect of a seven days supplementation regimen with betaine (2,5 grams per day) on counter movement jumps and sprint performance in trained male bicyclists. Method: Six (n=6) male subjects (mean ± standard deviation age, 31,7 ± 10,2 years; height, 188,2 ± 3,6 cm; bodyweight, 82,5 ± 7,6 kg; lean body mass, 71,6 ± 7,6 kg) completed a 21 day study involving five counter movement jumps (no arm swing) followed by 4 consecutive modified 12 second Wingate sprints on a bicycle ergometer with active rest (2,5 minutes) followed by another set of five counter movement jumps. A double blind, controlled randomized cross over design was used and there was a 1 week washout between the supplementation startup for each group. Following pre-testing (baseline) the participants were randomly divided into groups by choosing one of the following supplements: “12” Placebo –2,5 grams of maltodextrine plus 12,5 mg riboflavin or “11” – Active 2,5 grams of trimethylglycine plus 12,5 mg riboflavin. Riboflavin was used so mask the “fishy odor syndrome” effect of high intakes of trimethylglycine that may cause trimethyluria. Daily consumption of capsules was divided into two doses of two capsules each with meals. One dose (two capsules) was consumed in the morning and one dose in the evening. The following variables were analyzed: Maximum Peak Power, Average Peak Power, Maximum Mean Power, Average Mean Power, Maximum Relative Power Drop, Average Relative Power Drop, Mean CMJ-Pre + Post sprints and Maximal CMJ-Pre + Post sprints. Results: None of the parameters showed statistical significance. Conclusion: Our study indicates that seven days of betaine ingestion does not seem significantly improve counter movement jump or sprint capacity in male trained bicyclists. Larger studies are needed to investigate the performance enhancing effects of betaine, especially among high performance athletes.