Syftet med denna studie är att undersöka om, och i sådana fall hur, socialsekreterare upplever gråzonen mellan frivilliga insatser och tvångsinsatser med stöd av 2§ lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), samt hur socialsekreterare resonerar kring ett utvidgat mellantvång och dess betydelse för socialsekreterarens handlingsutrymme. Då forskningsfrågan berör och eftersträvar förståelse för upplevelser och resonemang har hermeneutik använts som vetenskapsteoretisk ansats. Tio socialsekreterare med erfarenhet av barnavårdsutredningar intervjuades där fokus för intervjuerna var två vinjetter. I uppsatsen används Lipsky´s (2010) teori om gräsrotsbyråkrater och handlingsutrymme, och materialet har kodats och analyserats med hjälp av tematisk analys. Studiens resultat visar att socialsekreterare upplever gråzonen mellan frivilliga insatser och tvångsinsatser som ofta återkommande och svårnavigerad. För socialsekreterarna innebär gråzonen att de inte kan ge barnet eller familjen stöd, då samtycke inte finns och inte heller grunder för tvångsvård. Detta innebär att ärenden måste avslutas utan insats, trots hög oro. Resultatet visar även att det råder delade meningar kring ett utvidgat mellantvång. Detta utifrån att det mellantvång som finns för 3§ LVU inte används i stor utsträckning. Resultatet belyser även att ett utvidgat mellantvång kan ha en betydelse för handlingsutrymmet. Detta dels utifrån att socialsekreteraren får ökade möjligheter att bevilja insatser trots att samtycke ej finns, men det kan även verka begränsande i och med att alliansen mellan socialsekreterare och klient riskeras.

The purpose of this paper is to determine the established law and make researches into non-institutional compulsory care (“mellantvång”) paragraph 22 The Care of Young Persons (Special Provisions) Act (from now on called LVU) and examine whether the administration of the law is in harmony with the best interests of the child. This paper combines two methods : traditional judicial method and a social science method. In the juridical part the sources of law have been studied and in the social sciences part semi-structured interviews have been conducted with five respondents. The theoretical framework consists of ideas and theories about the best interests of the child, a concept which is one of the UN Convention on the Rights of the Child's core principles. This study shows that the legislator has identified a problem and an existing need and found a solution to this by introducing a non-institutional compulsory care, paragraph 22 LVU. The problem is that Social Services do not make use of the restraint. Only 30 decisions under § 22 LVU are taken annually in Sweden. For the legal rights of the individual and the best interests of the child, the Social Services are required to make decisions under this article instead of the current use of the informal threat of non-institutional compulsory care.

This research will explore how social workers in the Swedish childcare system argue about semi coercive measures, tensions between voluntariness and coercion, and their discretion for those actions. Semi coercive measures are regulated by The Care of Young Persons Act (LVU), section 22. To investigate this a qualitative method was adopted. Eight semi- structured interviews were conducted with social workers that have experience when it comes to work within social services regarding children and young people. The research utilises a thematic analysis as a means of processing the data. To analyse the results, Lipsky’s theoretical concept; Street-level bureaucracy and Foucault’s theoretical concept of power; discipline and disciplining based on panopticism and pastoral power, are used. The analysis of the results indicates that the respondent’s views of the tension between coercive and voluntary measures differ, and that there is no clear distinction. Most of the respondents considered the regulations on semi coercive measures as unnecessary while others thought they are a useful tool when implemented correctly. Moreover, social workers use similar forms of semi coercive measures but not according to section 22 LVU. Respondents use their discretion in different ways, which influences their views on whether the section is necessary or not.

Syftet med studien var att se i vilken utsträckning mellantvånget tillämpades i Sverige och om det fanns några samband gällande tillämpning, kunskap och/eller ställningstagande kring mellantvånget. Studien utgår från en kvantitativ metod genom en webbenkät som besvarades av 109 socialsekreterare. Den insamlade data analyserades utifrån teorin om gräsrotsbyråkrater. Resultatet visade att majoriteten av socialsekreterarna aldrig hade tillämpat mellantvånget. Det erhölls signifikanta samband gällande socialsekreterarnas tillämpning, kunskap och ställningstagande kring mellantvånget. Socialsekreterarna hade bristfällig kunskap om mellantvånget och ett önskat behov om ett förändrat mellantvång, vilket gav en indikation på varför det tillämpades i den utsträckning det gör. Tidigare forskning belyste vikten av tidiga insatser i form av mellantvånget för att tillgodose barnets rättigheter och förebygga att de far illa. / The aim of this study was to analyze how frequent coercive measures were applied in Sweden and if there were any connections regarding practice, knowledge and/or their standpoint. A quantitative method was used with a web survey which 109 social workers answered. The collected data was analyzed based on the theory of street-level bureaucrats. The result showed that the majority of the social workers never had applied coercive measures. There were significant connections regarding the social workers application, knowledge or their standpoint regarding coercive measures. The social worker's knowledge of coercive measures was inadequate and indicated that they desired to increase it. That gave an indication of why it is applied to the extent that it does. Previous research illuminated that early action is needed to cater the child’s rights and prevent them from getting hurt.

Sedan år 1982 har utgångspunkten varit att socialtjänstens verksamhet ska grunda sig i den enskildes integritet och självbestämmanderätt. Den enskilde ska därigenom själv få bestämma huruvida en viss insats från socialtjänsten ska tas emot eller inte. Insatserna ska således grunda sig i frivillighet och utformas tillsammans med den enskilde. Detta gäller även när ett barn har behov av vård. I vissa fall föreligger dock ett behov av tvångsvård, där principen om frivillighet och självbestämmande inte kan upprätthållas på samma sätt som vid socialtjänstens frivilliga insatser. Ett barn ska enligt 1 § andra stycket LVU beredas vård i det fall 2 eller 3 §§ LVU är uppfyllda samt att det kan antas att barnet inte kan ges behövlig vård med samtycke av vårdnadshavarna och barnet självt om det har fyllt 15 år. Av bestämmelsen kan därmed utläsas att ett samtycke dels är en förutsättning för att socialnämnden ska kunna fatta beslut om frivilliga insatser, dels att ett samtycke till frivilliga insatser i regel utgör ett hinder för att det ska kunna fattas beslut om tvångsvård enligt LVU.  I uppsatsen uppmärksammas att det kan finnas viss problematik med ett samtycke till frivilliga insatser. Det kan tänkas förekomma situationer där ett samtycke till frivilliga insatser inte kan anses vara tillräckligt för att ett barn ska kunna ges nödvändiga insatser. Det kan vidare tänkas förekomma situationer där det saknas samtycke till frivilliga insatser, men tvångsvård heller inte kan aktualiseras på grund av att barnets situation inte är tillräckligt allvarlig för att uppfylla kraven i 2 eller 3 §§ LVU. Eftersom problematikerna handlar om just samtycke uppmärksammas även vad ett samtycke till frivilliga insatser har för rättslig innebörd och vad som krävs för det ska kunna betraktas som giltigt. För att utreda vad som gäller i dessa situationer och vilka möjligheter som finns att besluta om tvångsvård eller andra insatser för barnets räkning används den rättsdogmatiska metoden i uppsatsen. Metoden används inledningsvis för att identifiera och beskriva gällande rätt på området. Vidare används den för att analysera och kritisera gällande rätt samt diskutera förslag de lege ferenda. Uppsatsen avslutas därefter genom att den deskriptiva och analytiska delen binds ihop till sammanfattande slutsatser. / Since 1982, the starting point has been that the activities of the social services should be based on the individual's integrity and right to self-determination. The individual must thereby be able to decide for himself whether a certain contribution from the social services is to be received or not. The contributions must thus be based on voluntariness and be designed together with the individual. This also applies when a child needs care. In some cases, however, there is a need for compulsory care, where the principle of voluntariness and self-determination cannot be maintained in the same way as in the social services' voluntary contributions. According to 1 § second part LVU, a child must be provided with care if 2 or 3 §§ LVU are fulfilled, and it can be assumed that the child cannot be given the necessary care with the consent of the guardians and the child himself if he has reached 15 years. It can thus be read from the regulation that a consent is partly a prerequisite for the social welfare board to be able to decide on voluntary contributions, and partly that a consent to voluntary contributions generally constitutes an obstacle to a decision on compulsory care according to LVU.  The essay draws attention to the fact that there may be some problems with a consent to voluntary contributions. There may be situations where a consent to voluntary contributions cannot be considered sufficient for a child to be given the necessary contributions. Furthermore, there may be situations where there is no consent to voluntary contributions, but compulsory care can also not be actualized because the child's situation is not serious enough to meet the requirements of 2 or 3 §§ LVU. Since the problems are specifically about consent, attention is also paid to what a consent to voluntary contributions has for legal meaning and what is required for it to be considered valid. To investigate what applies in these situations and what opportunities there are to decide on compulsory care or other contributions on behalf of the child, the legal dogmatic method is used in the essay. The method is initially used to identify and describe current law in the field. Furthermore, it is used to analyze and criticize current law and discuss proposals de lege ferenda. The essay is then concluded by binding the descriptive and analytical part together into summarized conclusions.

Syftet med studien var tudelat. Syftet var att undersöka hur socialsekreterare upplever situationer där socialtjänsten konstaterat att en familj är i behov av insatser, men både samtycke från vårdnadshavare och skäl att tillämpa 2 § LVU saknas. Syftet var också att undersöka hur socialsekreterare arbetar för att motivera vårdnadshavare i dessa situationer. För att besvara vårt syfte använde vi oss av en kvalitativ metod med intervjuer. Vi intervjuade sex socialsekreterare med erfarenhet av arbete med barnavårdsutredningar. Det insamlade materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys och tolkades med Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater samt Revstedts teori om motivationsrelationen. Resultatet visade att socialsekreterare upplever att deras handlingsutrymme är begränsat i glappet mellan frivillighet och tvång. Resultatet visade även att motivationsarbetet med vårdnadshavare är avgörande för att färre barn ska hamna i glappet samt att de önskar ett mellantvång som gör det möjligt för dem att under längre tid träffa och motivera vårdnadshavare att ta emot insats. Av studien framkom det även att socialsekreterarna anser att relationsskapande är en viktig del i motivationsarbetet. / The purpose of the studies was two-sided. The aim was to investigate how social workers experience situations where social services have determined that a family is in need of interventions, while there is no reason to apply 2 § LVU. The aim was also to investigate how social workers work to motivate guardians in these situations. To answer our purpose we used a qualitative method with the help of interviews. We interviewed six social workers with experience of working with child welfare investigations. The collected material was analyzed with a qualitative content analysis and interpreted with Lipsky's theory of street level bureaucrats and Revstedt's theory of the motivational relationship. The results showed that social workers feel that their room of action is limited in the gap between voluntary and constraint. The results showed that social workers feel that their room of action is limited in the gap between voluntary and constraint. The results also showed that the motivational work with guardians is crucial for fewer children to end up in the gap and that they wish for an intermediate constraint that makes it possible for a longer period of time and motivate guardians to receive support. The study also revealed that the social workers believe that relationship building is an important part of the motivational work.