SAMMANFATTNING Bakgrund: En låg andel muskelmassa har visat sig öka risken att ådra sig postoperativa komplikationer samt en förlängd vårdtid. Tidig postoperativ mobilisering är viktigt eftersom immobilisering leder till minskad muskelmassa och muskelstyrka, insulinresistens, försämrad lungfunktion och en ökad risk för blodproppar.   Syfte: Studiens syfte var att undersöka hur mycket muskelmassa patienter tappar i samband med en hjärtoperation samt att se om det fanns ett orsakssamband mellan nivån av aktivitet under vårdtiden och andelen kvarvarande muskelmassa dag 4 efter operationen. Metod: En deskriptiv kvantitativ design tillämpades och mätinstrumentet som nyttjades var en kroppsvåg som kunde mäta kroppens andel muskelvävnad. Deltagarna rekryterades till studien i samband med deras inskrivning på en thoraxkirurgavdelning på ett universitetssjukhus i Mellansverige och samtliga var planerade att genomgå hjärtkirurgi mellan veckorna 5 och 7 år 2018. Resultat: Av de 9 patienter som kunde inkluderas i studien uppvisade enbart 3 patienter en förlorad muskelmassa dag 4 efter operationen, resterande 6 patienter hade under det postoperativa skedet ökat i andel muskelmassa. Patienterna hade i genomsnitt ökat 1,76 kg i muskler. Vidare undersöktes om det fanns ett samband mellan aktivitetsnivå och bibehållen muskelmassa, skillnader mellan män och kvinnor gällande förlorad muskelmassa samt om operationsmetoden hade någon inverkan på patientens muskelmassa. Inget signifikant resultat kunde identifieras. Slutsats: På grund av ett omfattande bortfall och tvivelaktiga mätvärden hade majoriteten av patienterna i denna studie ökat i muskelmassa dag 4 postoperativt. Det är oklart om denna studie hade gynnats av ett högre antal deltagare eftersom mätmetoden inte presenterade tillförlitliga resultat under rådande omständigheter.

Muskelstyrka och muskelmassa avtar med stigande ålder och är associerat med mortalitet, svaghet, osteoporos, fall och frakturer. Hos yngre individer har magnesiumtillskott signifikant ökat muskelstyrka. Det rekommenderade dagliga intaget (RDI) av magnesium enligt Nordiska näringsrekommendationer (NNR) är lägre än rekommendationen av U.S Food and Nutrition Board (FNB). Syftet med detta litteraturarbete var att studera publicerad litteratur inom ämnet magnesium och muskler med avsikt att undersöka ifall ett ökat magnesiumintag hos individer över medelåldern påverkar muskelstyrka och relativ muskelmassa samt undersöka vilka livsmedel som ur ett ekonomiskt perspektiv kan konsumeras för att bidra till att NNR´s RDI uppnås. Litteratursökning identifierade sex artiklar som var relevanta för frågeställningen ”Kan en högre dos magnesium öka muskelstyrka?”. Samma artiklar användes för ytterligare en frågeställning; ”Kan en högre dos magnesium förbättra relativ muskelmassa?”. Litteratursökning för den andra frågeställningen identifierade inte fler artiklar som var relevanta för frågeställningen. För den tredje frågeställningen ”Vilka livsmedel kan med fördel ur ett ekonomiskt perspektiv bidra till ett högre intag av magnesium?” användes information från Livsmedelsverkets livsmedelsdatabas och medelvärdet av tre livsmedelsbutikers jämförelsepriser. Sammanställningen av den forskning som finns visade att en kost som uppnår NNR´s dagsrekommendation främjar muskelstyrka men det gjorde inte ett högre intag av magnesium via kosttillskott. Ett ökat intag av både dietärt och supplementärt magnesium observerades främja relativ muskelmassa men det verkar som att dietärt magnesium har högre biotillgänglighet än magnesium i kosttillskott. De mest ekonomiska livsmedlen som kan konsumeras för att bidra till en högre dos magnesium i kosten var fullkornsprodukter som frukostflingor, pasta och hårt bröd. / Muscle strength and muscle mass declines with increasing age. This is associated with mortality, frailty, osteoporosis, falls and fractures. Magnesium supplementation has been shown to increase muscle strength significantly in young subjects. The recommended daily amount of magnesium according to Nordic nutrition recommendations (NNR) is lower than that of U.S. Food and Nutrition Board (FNB). The aim of this thesis work was to study published literature on the subject magnesium and muscle in order to investigate if an increased magnesium intake in subjects middle aged or older affects muscle strength and relative muscle mass and to evaluate which common foods contributes the most to achieve the RDI of NNR from an economic point of view. Searches identified six articles relevant to the issue “Could an increased dose of magnesium improve muscle strength?”. The same articles were used to answer a second issue; “Could an increased dose of magnesium improve relative muscle mass?”. Searches for the second issue did not yield more articles relevant to the issue. For the third issue; “Which foods has, from an economic point of view, an advantage in contributing to a higher magnesium intake?” information from the Swedish food agency´s food database was used and the mean cost from three different food chains comparison prizes. A compilation of data from the published scientific studies showed that a diet which fulfills the recommended daily amount of magnesium according to NNR promotes muscle strength in subjects middle aged or older; however, an increased amount of magnesium taken as a supplement did not show any significant increase in muscle strength. An increased intake of both dietary and supplementary magnesium promoted relative muscle mass, but the bioavailability of dietary magnesium seems to be higher than the bioavailability of supplements. The most economic groceries which contributes to a higher dose of magnesium in the diet was full grain products such as breakfast cereals, pasta and hard bread.

Bakgrund: Atleter och idrottare har olika förutsättningar när det kommer till prestation beroende på kroppsammansättning och fysiska kvaliteter. Att bygga muskler, träna styrka eller löpträna är olika träningsformer för att utveckla olika kvaliteter som kan vara olika viktiga i olika idrotter. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka skillnader i utvalda fysiska kvaliteter hos styrketränande och löpare Metod: Detta var en tvärsnittsstudie med strategiskt urval av två grupper, en löpare (n=6) och en styrketränare (n=12). Båda gruppernas fysik analyserades med ett kroppsammansättningstest. Styrkan och fysisk fitness testades genom ett handgripstest och ett VO2max test för att få fram värden av gruppens fysiska kvalitéter. Gruppernas fysiska kvaliteter ställdes sedan mot varandra. Resultat: Löpargruppen hade signifikant högre VO2max än styrketränargruppen. I övrigt fanns det inga signifikanta skillnader. Konklusion: VO2max visade sig vara högre bland löpare än hos styrketränande vilket går i linje med tidigare forskning.

Bakgrund: Äldre personer, 65 år och uppåt, bör vara fysiskt aktiva för ett hälsosammare och längre liv. Forskning har visat att muskelmassa och styrka minskar exponentiellt snabbare efter år 60 och muskelatrofi sker främst av typ 2 muskelfibrer. En minskad mängd muskelmassa är hos äldre starkt korrelerat med funktionsnedsättning, vilket resulterar i att regelbunden styrketräning därmed är en effektiv metod för att motverka sarkopeni hos äldre individer. Syfte: Syftet med studien var att studera kraftskillnader mellan olika åldersgrupper hos seniorer uppmätt på prestations-anpassat utomhusgym. Metod: Studien var en kvantitativ tvärsnittsstudie. Totalt deltog 35 personer, 21 kvinnor och 14 män, som fick utföra fysiska maxtester på labb och utomhusgym. Resultat: Mann Whitney U-testet visade skillnader i maxstyrka mellan män och kvinnor 65+ i alla statiska maxtester, på 0.001-nivån. Vid könsuppdelning av åldersgrupperna var det en skillnad mellan männen på 0.05-nivån i roddrag, p=0.039, och bänkpress, p=0.028. Spearmans korrelationstest visade ett negativt samband på 0.01-nivån, p=0.005 mellan ålder och STS r = -0,466. Slutsats: Konklusionen av vår studie är att det inte fanns någon betydande skillnad i maxstyrka mellan åldersgrupperna 65-75 och 75+. Det fanns en skillnad i maxstyrka mellan män och kvinnor över 65 år. Vid könsuppdelning av åldersgrupperna fanns det en skillnad i maxstyrka mellan män 65-75 och män 75+ i roddrag och bänkpress, men hos kvinnor fanns det ingen skillnad i maxstyrka mellan åldersgrupperna 65-75 och 75+. Utifrån resultaten i vår studie kan därmed slutsatsen dras att både äldre män och kvinnor behöver styrketräna för att behålla styrka vid åldrande. / Background: Older people, aged 65 and over, should be physically active for a healthier and longer life. Research has shown that muscle mass and strength decrease exponentially faster after the age of 60 and muscle atrophy occurs mainly in type 2 muscle fibres. A reduced amount of muscle mass in older people is strongly correlated with disability, resulting in regular strength training being an effective method to counteract sarcopenia in older individuals. Purpose: The purpose of the study was to study strength differences between different age groups in seniors measured in a performance-adapted outdoor gym. Method: The study was a quantitative cross-sectional study. A total of 35 participants, 21 women and 14 men, were asked to perform physical max tests in the lab and outdoor gym. Results: The Mann Whitney U test showed differences in maximum strength between men and women 65+ in all static max tests, at the 0.001 level. When splitting the age groups by gender, there was a difference between men at the 0.05 level in the rowingpull, p=0.039, and benchpress, p=0.028. Spearman's correlation test showed a negative correlation at the 0.01 level, p=0.005 between age and STS r = -0.466. Conclusion: The conclusion of our study is that there was no significant difference in maximum strength between the 65-75 and 75+ age groups. There was a difference in maximum strength between men and women over 65 years of age. When dividing the age groups by gender, there was a difference in maximum strength between men 65-75 and men 75+ in the rowing pull and bench press, but in women there was no difference in maximum strength between the age groups 65-75 and 75+. Based on the results of our study, it can therefore be concluded that both older men and women need strength training to maintain strength during aging.

Sammanfattning Bakgrund: Dagens stillasittande livsstil med ökat intag av energigivande ämnen resulterar i ett konstant anabolt hormonellt påslag. Detta leder till ökad övervikt och andra välfärdssjukdomar. Det rekommenderas att individer håller sig till en hög måltidsfrekvens med jämna mellanrum under dagen. Detta har börjat ifrågasättas med konkurrerande alternativ som involverar en tidigare samhällslivsstil så långt som 10 000 år sedan, då måltidsfrekvensen inte kunde planeras på samma sätt som idag. Syfte: Syftet är att under sju veckor undersöka effekten av två stycken veckovisa 24-timmars periodiska förbud mot intag av energigivande ämnen, med implementering av fysisk styrketräning och dess effekt på lean body mass (LBM) och fettvikt hos yngre individer. Metod: Två separata 24-timmars perioder av fasta i samband med tre separata styrketräningstillfällen genomfördes per vecka under sju veckor. Kroppsmått gällande kroppsfett i procent, fettvikt i kilogram (kg), kroppsdimensioner i centimeter (cm), LBM och total kroppsvikt i kg togs innan och efter studiens genomförande. Sju deltagare (två män och fem kvinnor) slutförde sitt deltagande i studien. Resultat: Samtliga deltagare ökade i LBM, med en medelökningen på 1,3 kg. Den största ökningen var 2,6 kg, och återfanns hos två deltagare. Samtliga deltagare minskade sitt procentuella kroppsfett. Den högsta minskningen var 4,8 %, den lägsta minskningen var 1 %. Medelminskningen i fettvikt var 2 kg hos individerna. Den största minskningen av fettvikt var 4,2 kg, och den lägsta minskningen var 0,64 kg. Slutsats: Periodisk fasta under två stycken 24-timmarsperioder per vecka kan fungera som ett verktyg för att minska fettprocent/fettvikt och samtidigt öka muskelmassan om det görs i kombination med tre stycken styrketräningstillfällen under samma vecka. Denna slutsats ifrågasätter äldre forskning och påståenden om vikten vid att hålla en hög och jämn måltidsfrekvens. / Abstract Background: Today's sedentary lifestyle with increased intake of energy giving substances results in a constant anabolic hormonal onset. This leads to increased obesity and other lifestyle diseases. It is recommended that individuals adhere to a high meal frequency at regular intervals throughout the day. This has been questioned with competing alternatives involving a former lifestyle as long as 10 000 years ago, when the meal frequency could not be planned in the same way as today. Objective: To investigate the effects of two 24 - hour periodic total restriction of consumption of energy giving substances, with the implementation of physical strength training and its effect on lean body mass (LBM) and fat mass in young individuals. Method: Two 24 hour periods of intermittent fasting in combination to three separate weight training sessions took place weekly for seven weeks. Body measurements involving body fat percentage, fat mass in kilograms (kg), body perimeters in centimeters (cm), LBM and total body weight in kg was measured before and after the study. Seven participants completed the study. The group included two men and five women (n = 7). Results: All participants increased their LBM, the mean increase was 1.3 kg. The largest increase was 2.6 kg, and was found among two of the participants. All participants reduced their body fat percentage. The highest reduction was 4.8 %, the lowest reduction was 1 %. The average decrease in fat weight was 2 kg. The largest reduction in fat weight was 4.2 kg, and the lowest reduction was 0.64 kg. Conclusion: Intermittent fasting during two separate 24-hour periods per week can serve as a tool in reducing body fat / fat mass while increasing muscle mass if done in combination with weight training three times during the same week. This finding questions the earlier research and claims about the importance of maintaining a consistently high meal frequency.

Background Type 2 diabetes mellitus (T2DM) is a globally prevalent disease anticipated to double from 500 million diagnosed cases in 2021 to more than one billion by 2050. The investigation of the potentially protective effects of skeletal muscle mass on glucose intolerance may lead to the development of more precise screening protocols. Purpose This thesis aimed to address the lack of clear consensus in existing literature by exploring the relationship between skeletal muscle mass and glucose intolerance. Methods Fifteen healthy young adults were recruited to partake in a prospective correlational study. The participants underwent anthropometric measurements and an oral glucose tolerance test (OGTT). Anthropometric data was collected using an bioelectrical impedance analysis (BIA) scale. Blood glucose levels were measured using capillary sampling before and after ingestion of a 75 g/200 mL glucose solution. Statistical analysis included Spearman’s rank correlation test and Pearson’s correlation coefficient test. Results All associations between skeletal muscle mass and glucose intolerance were of moderate strength. Skeletal muscle mass (SMM) correlated significantly with glucose concentrations two hours (2hPG) following ingestion of the glucose solution and an adjusted measure of SMM was significantly associated with glucose area under the curve (AUC). Statistical significance was also found between Sex and incremental glucose area under the curve (iAUC). Conclusion This thesis suggests an inverse relationship between skeletal muscle mass and glucose intolerance in a group of healthy young adults. The results imply the potential usefulness of incorporating muscle mass when determining the glucose load during an OGTT, especially in preventive contexts. Nevertheless, further research with larger samples is crucial to establish precise cutoff levels for clinical applications. / Bakgrund Typ 2 diabetes mellitus (T2DM) är en global sjukdom och antalet diagnostiserade individer förväntas fördubblas från 500 miljoner fall 2021 till över en miljard år 2050. En undersökning av muskelmassans potentiellt skyddande effekt på glukostolerans kan leda till utvecklandet av noggrannare screeningmetoder. Syfte Syftet med denna uppsats var att bemöta den bristfälliga konsensus som råder bland befintlig forskning genom att undersöka sambandet mellan muskelmassa och glukosintolerans. Metod Femton friska yngre vuxna rekryterades för att delta i en prospektiv korrelationsstudie. Deltagarna genomgick antropometriska mätningar samt ett oralt glukostoleranstest (OGTT). Antropometriska värden mättes med hjälp av en bioelektrisk impedansanalysvåg. Blodglukosnivåer mättes kapillärt före och efter intag av en 75 g/200 mL glukoslösning. Statistisk analys inkluderade Spearmans rangkorrelationstest och Pearsons korrelationskoefficientstest. Resultat Alla samband mellan muskelmassa och glukosintolerans var av måttlig styrka. Muskelmassa (SMM) korrelerade signifikant med blodglukos två timmar (2hPG) efter intag av glukoslösningen och ett justerat SMM-mått (adjSMM) var signifikant associerat med arean under glukoskurvan (AUC). Statistisk signifikans hittades även mellan kön och den inkrementella arean under glukoskurvan (iAUC). Slutsats Resultaten från denna uppsats antyder att ett omvänt samband existerar mellan muskelmassa och glukosintolerans hos en grupp friska yngre vuxna. Resultatet innebär en potentiell möjlighet att använda muskelmassan vid bestämmandet av mängden glukos som administreras vid ett OGTT, särskilt i preventiva syften. Ytterligare forskning med fler studiedeltagare är avgörande för att fastställa exakta gränsvärden för klinisk tillämpning.