Bakgrund: Äldre personer, 65 år och uppåt, bör vara fysiskt aktiva för ett hälsosammare och längre liv. Forskning har visat att muskelmassa och styrka minskar exponentiellt snabbare efter år 60 och muskelatrofi sker främst av typ 2 muskelfibrer. En minskad mängd muskelmassa är hos äldre starkt korrelerat med funktionsnedsättning, vilket resulterar i att regelbunden styrketräning därmed är en effektiv metod för att motverka sarkopeni hos äldre individer. Syfte: Syftet med studien var att studera kraftskillnader mellan olika åldersgrupper hos seniorer uppmätt på prestations-anpassat utomhusgym. Metod: Studien var en kvantitativ tvärsnittsstudie. Totalt deltog 35 personer, 21 kvinnor och 14 män, som fick utföra fysiska maxtester på labb och utomhusgym. Resultat: Mann Whitney U-testet visade skillnader i maxstyrka mellan män och kvinnor 65+ i alla statiska maxtester, på 0.001-nivån. Vid könsuppdelning av åldersgrupperna var det en skillnad mellan männen på 0.05-nivån i roddrag, p=0.039, och bänkpress, p=0.028. Spearmans korrelationstest visade ett negativt samband på 0.01-nivån, p=0.005 mellan ålder och STS r = -0,466. Slutsats: Konklusionen av vår studie är att det inte fanns någon betydande skillnad i maxstyrka mellan åldersgrupperna 65-75 och 75+. Det fanns en skillnad i maxstyrka mellan män och kvinnor över 65 år. Vid könsuppdelning av åldersgrupperna fanns det en skillnad i maxstyrka mellan män 65-75 och män 75+ i roddrag och bänkpress, men hos kvinnor fanns det ingen skillnad i maxstyrka mellan åldersgrupperna 65-75 och 75+. Utifrån resultaten i vår studie kan därmed slutsatsen dras att både äldre män och kvinnor behöver styrketräna för att behålla styrka vid åldrande. / Background: Older people, aged 65 and over, should be physically active for a healthier and longer life. Research has shown that muscle mass and strength decrease exponentially faster after the age of 60 and muscle atrophy occurs mainly in type 2 muscle fibres. A reduced amount of muscle mass in older people is strongly correlated with disability, resulting in regular strength training being an effective method to counteract sarcopenia in older individuals. Purpose: The purpose of the study was to study strength differences between different age groups in seniors measured in a performance-adapted outdoor gym. Method: The study was a quantitative cross-sectional study. A total of 35 participants, 21 women and 14 men, were asked to perform physical max tests in the lab and outdoor gym. Results: The Mann Whitney U test showed differences in maximum strength between men and women 65+ in all static max tests, at the 0.001 level. When splitting the age groups by gender, there was a difference between men at the 0.05 level in the rowingpull, p=0.039, and benchpress, p=0.028. Spearman's correlation test showed a negative correlation at the 0.01 level, p=0.005 between age and STS r = -0.466. Conclusion: The conclusion of our study is that there was no significant difference in maximum strength between the 65-75 and 75+ age groups. There was a difference in maximum strength between men and women over 65 years of age. When dividing the age groups by gender, there was a difference in maximum strength between men 65-75 and men 75+ in the rowing pull and bench press, but in women there was no difference in maximum strength between the age groups 65-75 and 75+. Based on the results of our study, it can therefore be concluded that both older men and women need strength training to maintain strength during aging.

Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att undersöka utveckling av styrka och aerob förmåga vid kombinationsträning med olika intensitet och volym i den aeroba träningen. Studiens frågeställningar var: (1) Utvecklas maximal styrka olika då styrketräning kombineras med antingen högintensiv aerob träning i intervallform eller aerob medelintensiv kontinuerlig träning? (2) Vilket av dessa två kombinationsprogram är effektivast för att öka maximal syreupptagningsförmåga (VO2max), laktattröskeln, maximalt blodlaktat och tid till utmattning?   Metod En kvantitativ träningsstudie genomfördes med 18 manliga försökspersoner (fp) som under en sex veckors period fick bedriva styrketräning och aerob träning kombinerat i ett och samma träningsprogram. Fp delades in i två olika grupper om vardera nio personer där den aeroba träningen skiljde grupperna åt. Under den sex veckor långa träningsperioden fick båda grupperna utföra ett vetenskapligt förankrat styrketräningsprogram med knäböj som övning tre gånger i veckan i syfte att utveckla maximal styrka. Direkt efter avslutat styrkepass fick ena gruppen (försöksgruppen) dessutom utföra ett högintensivt aerobt träningspass i intervallform på ergometercykel med liten volym (4-20 min), medan den andra gruppen (kontrollgruppen) istället fick utföra ett aerobt medelintensivt kontinuerligt träningspass med större volym (40-80 min). Såväl före som efter den sex veckor långa träningsperioden fick samtliga fp genomföra tester med identiskt testförfarande. Härmed kunde skillnader i utveckling av maximal styrka i 1RM i knäböj, VO2max, förmåga att bilda och hantera laktat samt tid till utmattning mellan de två grupperna undersökas.   Resultat Resultatet visade att både kontroll- och försöksgrupp ökade signifikant i styrkeövningen 1RM i knäböj. Vidare ökade båda grupperna signifikant i VO2max, tröskelbelastning samt tid till utmattning vid ergometercykling. Försöksgruppen ökade signifikant mer i blodlaktatnivå vid tröskelbelastningen än kontrollgruppen. Dessutom fanns en statistisk tendens som visade att försöksgruppen ökade sin förmåga att utveckla maximalt blodlaktat mer än kontrollgruppen. Utöver detta förekom ingen signifikant skillnad i utveckling grupperna emellan för någon av övriga uppmätta variabler. Dock kunde en statistisk indikation noteras vid summering av samtliga prestationspåverkande variabler som mättes i studien, vilken talade för att försöksgruppens träning hade mer positiva effekter ur ett prestationsperspektiv jämfört med kontrollgruppens träning.   Slutsats Maximal styrka utvecklas likvärdigt oavsett om styrketräning kombineras med högintensiv aerob träning i intervallform eller aerob medelintensiv kontinuerlig träning. Högintensiv aerob träning i intervallform är dock väldigt effektiv ur ett prestationsperspektiv då den utvecklar en mängd fysiska delkapaciteter med väldigt liten tidsåtgång. / <p>Uppsatsen tilldelades stipendiemedel ur Överste och Fru Adolf Johnssons fond för VT 2015.</p>