Bakgrund: Multipel skleros (MS) är den vanligaste neurologiska sjukdomen i världen och närmare tjugo tusen svenskar beräknas lida av sjukdomen. Den angriper centrala nervsystemet med fysiska symtom som känselbortfall, påverkad muskelkoordination och problem med bland annat inkontinens och förstoppning. Det är samtidigt mycket vanligt att drabbas av osynliga symtom som trötthet, ångest och depression. Sjuksköterskans roll är att med ett personcentrerat förhållningssätt hjälpa patienten att praktiskt hantera sin sjukdom och att försöka underlätta den eventuella existentiella förändring patienten genomgår. För att vägleda sjuksköterskan i hens arbete finns ett prioriteringssystem som hjälper till att upprätthålla en etiskt hållbar vård. När MS-vården har förändrats under de senaste decennierna ställs det nya krav på vården. Patienter med andra kroniska sjukdomar beskriver sina erfarenheter av att leva med dessa sjukdomar, bland annat ses stöd från familj och vänner som avgörande. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser av att leva med multipel skleros. Metod: En litteraturöversikt med tio kvalitativa artiklar hämtades från databaserna Cinahl och Pubmed. Data analyserades med hjälp utav Fribergs (2022) analysmodell i fyra steg. Resultat: Litteraturgranskningen genererade tre teman: Oro och trötthet, Negativa känslor och Motståndskraft. Temat Negativa Känslor presenteras med undertemana Förnekelse, frustration samt hopplöshet och temat Motståndskraft med underteman acceptans, strategier och tillväxt. Slutsats: Resultaten gav en bild av patienters upplevelse med att först diagnostiseras med sjukdomen och dess initiala symtom. För att sedan ge en bild av den existentiella kris många patienter genomgår när deras värld förändras på grund av deras sjukdom. Med tiden anpassar sig individen ofta till sin sjukdom och upplever mer motståndskraft, större självinsikt och tillväxt. Detta följer ett psykologiskt mönster som återkommer i många olika sjukdomsfall; en resa patienten genomgår från diagnosbekräftelse till att slutligen acceptera sin diagnos och uppleva ett välmående. / Background: Multiple sclerosis (MS) is the most common neurological disease in the world, it is estimated that nearly twenty thousand Swedes suffer from the condition. It affects the central nervous system, resulting in physical symptoms such as loss of sensation, impaired muscle coordination, and issues like incontinence and constipation. Simultaneously, it is very common to experience invisible symptoms like fatigue, anxiety, and depression. The nurse's role is to help the patient practically manage their disease with a person-centered approach and to try to facilitate any existential changes the patient may be going through. To guide the nurse in their work, there is a prioritization system that helps maintain ethically sustainable care. As MS care has evolved in recent decades new demands are placed on healthcare. Patients with other chronic diseases describe their experiences of living with these conditions, emphasizing the crucial role of support from family and friends. Aim: The purpose was to describe patients' experiences of living with multiple sclerosis. Method: A literature review with ten qualitative articles retrieved from the databases Cinahl and Pubmed. Results: The literature review generated three themes: Worry and Fatigue, Negative emotions, and Resilience. The theme Negative emotions is presented with subthemes Denial, Frustration, and Hopelessness, and the theme Resilience with subthemes Acceptance, Strategies, and Growth. Conclusions: The results provided an insight into patients' experiences of being initially diagnosed with the disease and its initial symptoms. It then painted a picture of the existential crisis many patients go through when their world changes due to their illness. Over time, individuals often adapt to their illness and experience more resilience, greater self-awareness, and personal growth. This follows a psychological pattern that recurs in many different disease cases: a journey the patient goes through from diagnosis confirmation to eventually accepting their diagnosis and experiencing well-being.

Våld i nära relationer är ett allvarligt globalt problem som drabbar främst kvinnor i relation till en man. Våldet innefattar främst psykiskt, fysiskt och sexuellt våld. Våldets omfattning uppfyller samma kriterier som för tortyr och den farligaste platsen för en kvinna idag är det egna hemmet. I Sverige dödas omkring 19 kvinnor varje år till följd av partnerrelaterat våld. Då sjuksköterskan oftast har den första kontakten med våldsutsatta kvinnor är det av stor vikt att utforska hur sjuksköterskor upplever möten med kvinnorna. Bemötandet från sjuksköterskan har en central roll och är avgörande i huruvida kvinnan känner trygghet i att öppna upp sig och berätta om våldet. Syftet med studien är att belysa sjuksköterskors upplevelser av att vårda kvinnor utsatta för mäns våld i nära relation. Denna studie är en allmän litteraturöversikt som innefattar en sammanställning av tidigare forskning. Åtta artiklar valdes ut för att svara på studiens syfte. Utifrån dessa artiklar kunde tre huvudteman och åtta subteman identifieras till resultatet. Huvudfynden visar att sjuksköterskor upplever bristande kunskaper kring handläggning av utsatta kvinnor, vilket skapar osäkerhet i vårdandet. Sjuksköterskor upplevde maktlöshet och bristande stöd från arbetsgivare och kollegor. Arbetet med våldsutsatta kvinnor upplevdes som något komplext och kräver därför goda kunskaper. Sjuksköterskor är i behov av utbildning i att identifiera och vårda våldsutsatta kvinnor, men behöver även motiveras till att inta ett vårdvetenskapligt förhållningssätt där respekt för kvinnan och bibehållandet av hennes värdighet är i fokus. / Intimate partner violence is a serious global problem that mainly affects women in a relationship with a man. The violence mainly includes psychological, physical and sexual violence. The extent of the violence meets the same criteria as for torture and the most dangerous place for a woman today is her own home. In Sweden, around 19 women are killed each year as a result of partner-related violence. As nurses usually have the first contact with women exposed to violence, it is of great importance to explore how nurses experience these meetings. The treatment from nurses has a central role and is decisive in whether the woman feels secure in opening up and talking about the violence. The purpose of the study is to shed light on nurses' experiences of caring for women exposed to men's violence in an intimate relationship. This study is a general literature review that includes a compilation of previous research. Eight articles were selected to answer the purpose of the study. Based on these articles, three main themes and eight subthemes could be identified for the result. The main findings show that nurses experience a lack of knowledge regarding care for vulnerable women, which creates uncertainty. Nurses experienced powerlessness and a lack of support from employers and colleagues. The work with abused women was perceived as somewhat complex and therefore requires good knowledge. Nurses are in need of training in identifying and caring for women exposed to violence, but also need to be motivated to adopt a nursing scientific approach where respect for the woman and maintaining her dignity is the focus.

Bakgrunn og hensikt: For mennesker som blir akutt/kritisk syk blir livet oftest endret på kort tid fra å værevelfungerende i hverdagen til innleggelse i intensivavdeling hvor selveste livet kan stå på spill. Tradisjonelt settblir intensivpasienter tatt vare på gjennom medisinsk kunnskap og et naturvitenskapelig kunnskapsparadigme. Åvære akutt/kritisk syk innebærer å få spesielle opplevelser og erfaringer som går ut over hverdagserfaringene, oghvordan disse erfaringene trer fram i situasjonen. Denne kunnskapen pasientene bærer i seg er ikke bareindividuell og privat kunnskap, den representerer også en form for viten som trenger å forskes fram og løftes inni det offentlige rom både folkehelsevitenskapelig og sykepleievitenskaplig, nettopp fordi den omhandler viktigeforutsetninger for at pasientene skal bli sett og møtt også eksistensielt. Denne kunnskapen representerer en annenontologi og epistemologi enn den naturvitenskapelige kunnskapen og representerer derfor et annetkunnskapsperspektiv, også når det gjelder kunnskapsformidlingen i en klinisk veiledningssammenheng. Avhandlingens overordnede mål er å øke forståelsen av det å være alvorlig syk og hvordan kunnskap ut fraerfaringer har betydning i kunnskapsformidling i en intensivkontekst. Data og metoder: Avhandlingen har en kvalitativ tilnærming. I delstudie I ble det gjort en review avartikler for å se på stress relatert til kropp, rom og relasjon. I delstudie II ble det gjennomført intervju medtidligere intensivpasienter om opplevelsen av kropp, kraft og bevegelse under kritisk sykdom. I delstudie III bletidligere intensivpasienter intervjuet angående deres opplevelse av kroppsnærværet til pårørende under kritisksykdom. I delstudie IV ble det gjort observasjoner med påfølgende intervjuer av intensivsykepleiere om deresformidling av erfart og fortolket kunnskap i en klinisk veiledningssituasjon. I alle fire delstudiene benyttes detfenomenologisk-hermeneutiske analyser. Funn: I delstudie I kommer det fram at pasientene opplever stress knyttet til kropp, rom og relasjon.Kroppen påvirkes gjennom søvnavbrudd, smerter, angst og pasientene mister kontrollen over kropp og situasjon.Stress knyttet til rom framkommer gjennom at rommet blir et speil av situasjonen ved at den både representererlivet, men også redselen for døden. Gjennom det horisontale leie opplever pasientene at situasjonen utgjør enform for makt og de selv settes i avmakt. Relasjonelt stress framkommer oftest knyttet til sammenhenger hvordet utføres observasjoner, stell og behandling. Travelhet og organisering i avdelingen påvirker det relasjonellesamværet i form av stress. I delstudie II opplever intensivpasientene at kropp kraft og bevegelse trer fram bådegjennom ”tapet” av kroppen, hvordan de handterer situasjonen og hvordan de gjenerobrer kropp, kraft ogbevegelse. De opplever kraftløshet og bevegelsesbergrensninger. Dette innvirker på avhengigheten til andre ogskaper konflikter til pårørende. Pasientene handterer det kroppslige tapet gjennom mobilisering av familiengjennom å involvere dem. Samtidig blir de selvbeskyttende og utestenger familiesammenhengene. Kampen forlivet håndterer de gjennom galgenhumoren og skriket om hjelp som siste nødrop. Gjenerobringen av kroppen erknyttet til små framskritt, gjennom personalets motivasjon og gjennom drømmen om å utrette noe i livet. Idelstudie III opplever pasientene konflikt mellom nærheten og distanse til pårørende. De kjenner seg utestengt,samtidig som de bekreftes med gaver. Pasientene opplever det konfliktfylt når de sammenligner pårørendesreaksjoner og egen situasjon. De er redd at fellesskapet med pårørende skal opphøre, samtidig må de begrensesamværet. Å ikke kunne kommunisere med pårørende i kroppsnærværet oppleves motsetningsfullt. I delstudieIV formidler sykepleierne kunnskap til intensivstudentene gjennom meningsskapende kunnskapsbevegelser. Deformidler inntrykk fra situasjonen for å skape oversikt, de formidler kunnskap om fenomenene som framtrer ogde formidler hvordan de kan hjelpe kroppens egne prosesser. De vurderer og formidler også pasienteneskroppslige uttrykk og hvordan disse kan forstås og imøtekommes. Sykepleierne er også opptatt å formidlekunnskap for at studentene skal utvikle og få egne erfaringer i kroppen. Konklusjon: Gjennom fire delstudier løfter avhandlingen fram kunnskap som står i klar kontrast til dennaturvitenskapelige kunnskapen. Pasientene utsettes for store opplevelsesmessige belastninger i situasjonen somakutt/kritisk syke som setter de i en avmaktssituasjon ved at sykepleierne ikke fanger opp og handterer kroppensegen kunnskap i situasjonen. Pasientene befinner seg ofte i en eksistensiell situasjon som er preget avmarginalitet og eksistensiell væren. Pasientene viser at de har forutsetninger for å mestre situasjonen, menhjelpes lite til slik mestring. Intensivsykepleierne formidler ulikt faglig innhold til studentene for å skapeerfaringer og forståelse i situasjonen. Erfaringskunnskapen fra intensivkonteksten må derfor sees som et viktigkunnskapssupplement til folkehelsearbeidet. / Background and purpose: Acute/critically ill patients have had their life-conditions severely altered from awell-functioning everyday situation to a situation in which they struggle to survive. Traditionally the knowledgeparadigmfrom natural sciences together with medical expertise constitutes the framework for treatment. To beacute/critically ill involves experiences and events and phenomena typical to the situation. The patients’embodied knowledge is not limited to the personal and private sphere, it refers to highly relevant preconditionsfor visibility and reception, also on an existential level; it represents knowledge which needs to be researchedand discussed openly within the public health and nursing sciences. This knowledge represents a differentontology and epistemology from the natural sciences and thus a different perspective, also with regards toclinical tutoring. The dissertation’s primary target is to increase the knowledge about how critical illness isexperienced and how experience based knowledge is significant to teaching in an intensive care context. Data and methods: The dissertation is based on qualitative methods. Sub-study I includes reviews ofarticles on stress in a perspective of body, space and relationship. Sub-study II contains interviews with formerICU patients relating to their experience of body, strength and movement during critical illness. Sub-study III isbased on former ICU patients’ experience of the physical presence of their significant others during criticalillness. Sub-study IV contains observations and interviews of ICU nurses on how they teach experience basedand interpretation based knowledge in clinical tutoring. Phenomenological-hermeneutic analysis method isapplied to all four sub-studies. Findings: Sub-study I describes how patients experience stress in a perspective of body, space andrelation. The body is influenced by sleep deprivation, pain and anxiety. Patients experience loss of control withtheir bodies as well as with the situation. The room mirrors the situation patients are in, creating stress by itsrepresentation of life as well as fear of dying. The patient’s horizontal position reflects disproportionate powerinducing a sense of disempowerment. Relational stress situations usually appear in contexts involvingobservation, care or treatment. The organizational structure and activity on the ward affects stress levels. In substudyII the ICU patients experience how power and movement is affected by a sense of loss of body, how theymanage to respond to the situation and how they eventually reclaim the body, power and movement. Theyexperience disempowerment and limitations to movement. This causes dependency and creates conflicts withtheir significant others, especially with regards to proximity and distance. The patients address their loss of bodyby drawing on resources from their significant others, yet refrain from allowing themselves involvement infamily matters. The struggle for survival is characterised by gallows humour and the cry for help as their finalcry. Reclaiming the body happens stepwise with the aid of staff combined with a need to achieve. Sub-study IIIdescribes problems related to proximity to, and distance from, the significant others. A sense of exclusion iscontradicted by being showered with gifts. It is unsettling for patients to have their situation compared to theirsignificant others’. They fear the loss of community with loved ones, yet they need to limit visits fromsignificant others. The lack of ability to communicate when others are physically present is unsettling. Sub-studyIV describes how ICU nurses tutor students in practise by demonstrating knowledge in meaningful actions. Theyconvey their impressions of situations to provide an overview, convey knowledge of observable phenomena, andteach skills to assist the body’s own processes. They also assess and evaluate physical expressions in the patientand how these can be read and addressed. Nurses are also concerned with conveying embodied knowledge totheir students. Conclusion: In four sub-studies this dissertation highlights a form of knowledge which clearly contraststhat of the natural sciences. During acute critical illness patients experience severe stress and disempowermentcaused by a lack of response and action from nurses who are unable to interpret the body’s own knowledge inthe situation. Patients are often facing life and death questions characterised by marginality and existentiality.Patients demonstrate ability to cope with the situation, but are rarely assisted with coping. Intensive care nursesdisseminate a variety of professional skills and knowledge to their students in order to provide comprehensionand understanding of situations. Experience based knowledge from an intensive care context thus becomes asignificant supplementary factor in the public health perspective

No description available.

Bakgrund: Ungefär 20-30% av alla patienter som opereras får postoperativt illamående. I den postoperativa vården möter anestesisjuksköterskan dessa patienter och med hjälp av omvårdnadsprocessen försöker han eller hon hjälpa patienten att lindra lidandet genom att se patienten, finnas vid dennes sida samt ge patienten tid. Det finns flertalet riskfaktorer för att drabbas av postopertivt illamående där gasanestesi samt opioider är två av dem. Postoperativ illamående leder till ökad risk för komplikationer samt hindrar patienten från att påbörja mobilisering efter operation i god tid. Med opioidfri anestesi utesluts opioiden vilket skullle kunna hjälpa patienten att minska risken att drabbas av postopertivt illamående. Syfte: Syftet var att jämföra förekomsten av postoperativt illamående och tiden på den postoperativa avdelningen mellan patienter som sövts med opioidfri anestesi och opioidbaserad anestesi. Metod: Detta är en kvantitativ retospektiv registerstudie som har granskat data från en pågående randomiserad kontrollerad studie. Resultat: Det framkom inte någon signifikant skillnad i postoperativt illamående och kräkning mellan de olika anestesiformerna eller tiden patienterna vårdades postoperativt. Studien visar att opioidfri anestesi inte är sämre än opioidbaserad anestesi i förhållande till postoperativt illamående och kräkning. Hos de patienter som upplevde postoperativt illamående sågs en kortare vårdtid hos de som sövts med opioidfri anestesi jämfört med de patienter som sövts med opioidbaserad anestesi. Slutsats: Det framkom ingen skillnad i posoperativt illamående och kräkning beroende på om opioid användes eller ej. / Bakgrund: Cirka 20-30% av alla patienter som genomgår operation upplever postoperativt illamående och kräkningar (PONV). Vid postoperativ vård möter anestesisjuksköterskan patienten och kan med omvårdnad hjälpa patienten att lindra lidandet genom närvaro, närhet och pateince. Det finns flera riskfaktorer för att drabbas av PONV, inklusive användning av flyktiga ämnen och opioider. Postoperativt illamående och kräkningar leder till ökad risk för komplikationer, viktigast patientmissnöje och försenad mobilisering. Med opioidfri anestesi utesluts opioiden, vilket kan hjälpa patienten att minska risken för postoperativt illamående och kräkningar. Sikta: Syftet med denna studie var att jämföra förekomsten av postoperativt illamående och kräkningar och tiden på den posoperativa avdelningen mellan patienterna som sövts med opioidfri och opioidbaserad anestesi. Metod: En kvantitativ retrospektiv studie genomfördes där data från en pågående randomiserad kontrollerad studie granskades. Resultat: Det fanns ingen signifikant skillnad i postoperativt illamående och kräkningar mellan de olika formerna av anestesi eller den tid patienterna vårdades postopertaovely. Således är opioidfri anestesi inte sämre än opioidbaserad anestesi i realtion till postoperativt illamående och kräkningar. När det gäller patienter som upplever postoperativt illamående och kräkningar behandlas de som är sederade med opioidfri anestesi under kortare tid postoperativt än patienter som är nedsövda med opioidfri anestesi. Slutsats: Ingen signifikant skillnad avseende PONV beroende på användning av opioider hittades.

Våld i nära relation är ett mångfacetterat begrepp som innefattar olika aspekter av en människas utsatthet. Kvinnor utsatta för våld i nära relation där mannen är våldsutövaren är en vanlig företeelse i samhället. Var tredje kvinna utsätts någon gång i livet för våld i nära relation, och många kvinnor söker vård för sin våldsutsatthet. Det är däremot få kvinnor som nämner att våldet är den bakomliggande orsaken till besvär, symtom och känslor. Sjuksköterskor träffar vårdsökande kvinnor oavsett arbetsplats, därför ingår det i sjuksköterskornas profession att ställa frågan om våldsutsatthet och samtala, stötta och hänvisa kvinnorna beroende på behov och vilja. Syftet med litteraturöversikten var att belysa hur sjuksköterskor upplever att möta kvinnor som är utsatta för våld i nära relation. Metoden utgjordes av en litteraturöversikt baserad på tio empiriska tidskriftsartiklar som kvalitetsgranskats och analyserats av författarna, nio kvalitativa samt en kvantitativ. Analysen genererade fyra kategorier; Arbetsplatsens förutsättningar skapar ramar för mötet, Ett behov av att skydda sig själv från utsatthet, Att överta en del av kvinnornas börda samt En professionell utmaning och nio underkategorier. Med stöd från resultatet diskuteras faktorer som bidrar till en direkt påverkan på mötet med kvinnorna utsatta för våld i nära relation. Sjuksköterskorna upplevde motgångar i form av tidsbrist, avsaknad av kunskap, förutfattade meningar och inre konflikter med emotionella reaktioner så som sorg, frustration och förtvivlan. Dessa faktorer samverkade till att identifieringen av våld i nära relation inte genomfördes av sjuksköterskorna. Det anses vara betydande för sjuksköterskorna att få ökad utbildning inom våld i nära relation för att på så sätt erbjuda kvinnorna omsorgsfull omvårdnad. / Intimate partner violence is a multifaceted concept that includes different aspects of a person's vulnerability. Women exposed to intimate partner violence where the man is the perpetrator is a common phenomenon in society. Every third woman is at some point in her life exposed to intimate partner violence, and many women seek treatment for their exposure to violence. However, few women mention that violence is the underlying cause of problems, symptoms and feelings. Nurses meet women seeking care regardless of their workplace, therefore it is part of the nurses' profession to ask the question of exposure to violence and talk to, support and refer the women depending on their needs and wishes. The purpose of the literature review was to highlight how nurses experience meeting women who are exposed to violence in close relationships. The method consisted of a literature review based on ten empirical journal articles that were quality reviewed and analyzed by the authors, nine qualitative and one quantitative. The analysis generated four categories; The conditions of the workplace create a framework for the meeting, A need to protect oneself from vulnerability, To take over part of the women's burden and A professional challenge and nine subcategories. With support from the results, factors are discussed that contribute to a direct impact on the meeting with the women exposed to violence in a close relationship. The nurses experienced setbacks in the form of lack of time, lack of knowledge, preconceived notions and inner conflicts with emotional reactions such as sadness, frustration and despair. These factors combined to make the identification of intimate partner violence not carried out by the nurses. It is considered important for the nurses to receive increased training in intimate partner violence in order to offer the women adequate care.