Bakgrund: Då antalet äldre individer ökar sker även en ökad förekomst av depression hos äldre. Detta kan vara utmanande att identifiera då depressiva symtom kan presentera sig annorlunda hos äldre än hos yngre individer. Sjuksköterskorna har en viktig roll i arbetet med bedömning och vård av dessa patienter. Syfte: Syftet var att utforska sjuksköterskors erfarenheter av att vårda äldre med depression. Metod: En allmän litteraturöversikt genomfördes och efter kvalitetsgranskning valdes åtta artiklar ut. Två av artiklarna hade kvalitativ design, tre artiklar hade kvantitativ design och tre artiklar hade både kvalitativ och kvantitativ design, så kallad mixed method. Resultat: Fyra teman identifierades där det första handlade om sjuksköterskors brist på kunskap och utbildning. Det andra temat berörde föreställningar gällande depression hos äldre. Det tredje temat handlade om brist på tvärprofessionella samarbeten som kan försvåra sjuksköterskornas förutsättningar i omvårdnadsarbetet. Fjärde temat lyfte faktorer som påverkar omvårdnadsprocessen. Däribland riktlinjer och hög arbetsbörda. Slutsats: Erfarenheter från sjuksköterskorna visar på faktorer som kan påverka yrkesutövandet. Med rätt förutsättningar blir sjuksköterskornas kunskap en värdefull resurs tillsammans med erfarenheter som mer erfarna sjuksköterskor besitter. Tvärprofessionella samarbeten är fördelaktiga vid arbete med vård av äldre då detta ofta för med sig en komplexitet som kräver mer kompetens än den sjuksköterskorna har.

Bakgrund: Suicid är ett folkhälsoproblem i Sverige och världen över. Sjuksköterskan som arbetar inom sluten psykiatrisk vård kommer ofta i kontakt med patienter som genomfört ett suicidförsök. I tidigare forskning framkommer sjuksköterskans samtal som en viktig del för patientens återhämtning efter genomfört suicidförsök. Syfte: Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av vårdande samtal med patienter som genomfört suicidförsök och vårdas inom psykiatrisk slutenvård. Metod: En kvalitativ design med induktiv ansats tillämpades i studien. Vid datainsamling användes semistrukturerade intervjuer och insamlade data har analyserats enligt en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studiens resultat redovisas i ett tema, fyra kategorier och tolv subkategorier som lyfter sjuksköterskans erfarenheter av dessa samtal. Resultatet presenteras via de fyra kategorierna; att visa engagemang, att inge hopp, att bli berörd av patientens berättelse och att inte ha förutsättningar till att möjliggöra samtalet. Ett tema identifierades i form av att använda sig själv som verktyg i samtalet. Slutsats: Resultatet tyder på att sjuksköterskor erfar att samtalet med patienter efter suicidförsök är ett viktigt stöd i vården av denna patientgrupp. Sjuksköterskan behöver därmed ges förutsättningar för att genomföra samtalen.

No description available.

En av de vanligaste cancerformerna hos kvinnor är bröstcancer och varje år drabbas närmare 8000 kvinnor diagnosen och cirka 80 procent överlever. Att få diagnosen kan skapa oro och lidande hos drabbade kvinnor vilket påverkar livet, Beskedet kan vara svårt för kvinnorna att ta in och det finns risk att deras självkänsla minskar vilket kan påverka behandlingens utgång på ett negativt sätt. Det är viktigt att sjuksköterskor har kunskap för att kunna bemöta och stödja kvinnorna vid vårdmöte. Syfte är att belysa kvinnors erfarenhet av bemötande och stöd från sjuksköterskor efter besked om bröstcancerdiagnos. Vår examensarbetemetod är en litteraturöversikt och analysen har genomförts enligt Fribergs (2017a, s.141) modell. Resultatet grundas på tio vetenskapliga artiklar och utformade tre huvudteman: Behov av samtal och information, Behov för att minska oro och ångest, Behov av trygghet. Resultatet visade att ett bra bemötande genomgod kommunikation och upprepade information från sjuksköterska kan stödja kvinnorna och underlättar behandlingsprocessen efter beskedet av bröstcancerdiagnos. Att drabbas av bröstcancer innebar en livsförändring där de drabbade kvinnorna var i behov av stöd kring sin oro och ångest. De drabbade kvinnorna upplevde att sjuksköterskornas stöd var tillräckligt och finns även behov av stöd från närstående eftersom det skapar mer trygghet. I diskussionen belyses resultatet utifrån tre delar; att det fanns ett varierande behov av stöd från besked fram till behandling, att god kommunikation och information från sjuksköterskan skapar ett gynnsamt bemötande, och att närstående har en betydande roll.

No description available.

Bakgrund: Personcentrerad vård är inte bara vård med hög kvalitet, den möter även patientens specifika behov på lika villkor och skyddar patientens rättigheter. Patienter med sänkt vakenhet är en utsatt patientgrupp med bristande autonomi och hög mortalitet. Tidigare forskning visar att det varit svårt att implementera personcentrerad vård på akutmottagningen.   Syfte: Syftet är att studera förekomsten av faktorer grundade i personcentrerad vård hos patienter med sänkt vakenhet på en akutmottagning. Syftet är också att sammanställa den befintliga forskningen på personcentrerad vård på akutmottagning.    Metod: Den design som valdes var en prospektiv tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats och observation som datainsamlingsmetod, nio observationer genomfördes. Litteraturen kring personcentrerad vård på akutmottagning är granskad utifrån innehållsanalys.    Resultat: Patienter med sänkt vakenhet informerades och involverades i sin vård framförallt de första 20 respektive 19 minuterna efter ankomst till akutmottagningen. Vårdpersonalen pratar om annat ovanför patientens huvud när det kommer till annat arbete, privat eller för patienten nedvärderande. I sex av nio observationer engagerades närstående i patientens vård. Litteraturen ger en gemensam bild av att information och kommunikation  är det centrala för att patienter ska känna trygghet och tillit samt för att skapa en god relation  till vårdpersonalen.  Slutsats: Personal som vårdar patienter med sänkt vakenhet arbetar utifrån personcentrerat förhållningssätt när de informerar och gör patienten delaktig i sin vård. Det förekommer dock nedvärderande händelser som kan påverka relationen mellan patient och vårdpersonal. När personalen utgår från personcentrerad vård kan patienten göras delaktig och därmed tillgodoses en anpassad och god vård för den enskilda individen. / Introduction: Person-centered care (PCC) is not just high-quality care, it also meets the patient's specific needs on equal terms and protects the patient's rights. Patients with reduced alertness are a vulnerable group with a lack of autonomy and high mortality. Previous research shows that it has been difficult to implement PCC at the emergency department, (ED).   Aim: The purpose is to study the prevalence of factors based on PCC in patients with reduced alertness in the ED. The aim is also to review existing research on PCC in the ED.   Methods: The design was a prospective cross-sectional study with quantitative design and observation as data collection. A literature review on PCC was conducted and analyzed with content analysis.    Results: Patients with reduced alertness were informed and involved in their care, especially the first 20 and 19 minutes after arrival at the ED. However, there were times when the practitioners talked about something else above the patient's head that could be perceived as degrading to the patient.  In six of nine observations, relatives were involved in the patient's care. The literature provides a common view that information and communication are central to the patient's feeling of safety and trust, and to build a good relationship with practitioners.    Conclusion: Patients with reduced alertness are being cared for according to a person-centered approach when being informed and engaged in their own care. However, numerous factors exist that work against patients receiving fully satisfying care from a PCC perspective. When practitioners work with a PCC perspective, patients can be more involved in their own care which could result in a better care being provided for the individual patient.

Bakgrund: Forskning visar att det finns etiska dilemman gällande användning av tvångsåtgärder inom psykiatrisk vård. Det framkommer en önskan och behov av att hitta andra alternativ till tvångsåtgärder då tvångsåtgärder inte anses bidra till patientens återhämtning och skapar istället ett lidande för både patient och sjuksköterska. Syfte: Att beskriva verksamma sjuksköterskors erfarenheter av att använda alternativ till tvångsåtgärder inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Vid insamling av data användes enskilda semistrukturerade intervjuer där åtta sjuksköterskor deltog från en psykiatrisk klinik i mellersta Sverige. Studien använde sig av en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Ett personcentrerat förhållningssätt genomsyrar resultatet. Det framkommer att alternativ till tvångsåtgärder ses som tidskrävande och bygger på en tillitsfull relation mellan patient och sjuksköterska. Det framkommer även hinder och svårigheter av att använda sig av alternativ till tvångsåtgärder och att arbete i ett team tillsammans med den vårdade personen är en förutsättning för att åtgärderna ska ses som användbara. Slutsatser: Sjuksköterskor anses besitta kompetens för att använda omvårdnadsåtgärder som alternativ till tvångsåtgärder. Däremot krävs det att sjuksköterskors kompetens tas tillvara på ytterligare i den psykiatriska vården för att öka användandet av alternativ till tvångsåtgärder.

Bakgrund: Smärta i någon form är en av de främsta anledningarna till att patienter söker sig till akutvården. Det innebär krav på kompetensen hos personalen för att kunna utföra personcentrerad omvårdnad i en stressig miljö där vård och akuta insatser till patienter måste ombesörjas samtidigt. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka utmaningar sjuksköterskan har för att kunna ge adekvat smärtlindring till patienter med akut smärta inom akutvården. Metod: En allmän litteraturöversikt tillämpades där 15 vetenskapliga artiklar med både kvalitativ och kvantitativ metod hämtades från databaserna CINAHL, PubMed och PsychINFO. Samtliga 15 artiklar kvalitetsgranskades och analyserades. Resultat: En av de främsta anledningarna till att en individ söker sig till akutvården är på grund av smärta. Därför är det viktigt att det finns adekvat kunskap om smärta och smärthantering för att kunna upprätthålla sjuksköterskans professionella ansvar. Det som legat till grund för detta resultat är vilka utmaningar som finns för att sjuksköterskan ska ha möjlighet att ge adekvat smärtlindring inom akutvården. Genom att sjuksköterskan har aktuell kunskap både om smärta och smärthantering samt tydliga kliniska riktlinjer har hon bättre förutsättningar att tillgodose patienternas behov när det kommer till att lindra lidandet i form av smärta. Slutsats: Det finns ett stort kunskapsglapp om smärta och smärthantering inom akutvården. Bristen på kunskap får följdverkningar i form av begränsningar i kommunikationen mellan sjuksköterskor och patienter. Dessutom framträder betydelsen av att sjuksköterskan är lyhörd, har uppföljning och dokumenterar smärta. Trots en hektisk miljö som akutvården, finns möjligheter att optimera smärthanteringen.

Bakgrund: Multipel skleros (MS) är en sjukdom i centrala nervsystemet med varierande sjukdomsförlopp som ofta orsakar olika funktionshinder och lidande. Sjukdomen är i början vanligtvis i form av skov. Mellan skoven är symtomen ofta milda eller frånvarande. Sjukdomen övergår hos de flesta av dessa personer till en sekundär progressiv fas. Variationen av symtom innebär en utmaning för vården att bemöta personen med rätt vårdinsatser i rätt tid.  Personcentrerad vård för personer med MS utgår ifrån patientens delaktighet i sin vård och dennes värderingar.  Syfte: Syftet med den här studien var att beskriva hur personcentrerad vård tillgodoses ur ett patientperspektiv hos personer med multipel skleros i ordinärt boende.  Metod: Studien var en allmän litteraturöversikt enligt Fribergs metod med en deduktiv ansats. Tio vetenskapliga artiklar valdes för studiens resultat.  Resultat: Studien utgick från personcentrerad vårds tre nyckelbegrepp, partnerskap, berättelse och dokumentation. Det framkom sex underkategorier nämligen, att få ökad kunskap om sjukdomen, att egenvården främjas, att göras delaktig i vårdplanering, att förmedla sin berättelse i planeringen av vården, att beskriva symptom och dess konsekvenser och att anteckna i dagbok för sin vård.  Slutsats: Genom ökad kunskap och undervisning skapas möjlighet till delaktighet i vården och där personen med MS ses som en självklar partner. Den ökade kunskapen och undervisningen främjar egenvården och därefter kan vanliga komplikationer vid MS förebyggas. Digitala verktyg såsom mobil applikation och e-dagbok kan bidra till delaktighet och dokumentation som tillsammans med personer med MS egna berättelser om sina symtom och sina önskemål kan ligga till grund för en personcentrerad vårdplan.

Bakgrund: Under de senaste 20 åren har fler barn diagnostiserats med autismspektrumtillstånd. Studier har visat att barn med autismspektrumtillstånd och dess vårdnadshavare upplever akutmottagningen som stressande, dels på grund av den oroliga miljön samt kunskapsbristen om autismspektrumtillstånd hos barnsjuksköterskan. Detta ställer krav på barnsjuksköterskans kompetens och kunskap om barnets unika behov.Syfte: Syftet med studien var att beskriva barnsjuksköterskans erfarenhet av vad som påverkar omvårdnaden till barn med autismspektrumtillstånd på en akutmottagning. Metod: En induktiv kvalitativ design användes. Fem barnsjuksköterskor och fem allmänsjuksköterskor från en allmän akutmottagning och två barnakutmottagningar i södra Sverige deltog i semistrukturerade individuella intervjuer. Deltagarna valdes genom ett ändamålsenligt urval. Medelvärdet av deltagarnas yrkessamma år var 8,2 år. Data samlades in och analyserades enligt Graneheim och Lundmans manifesta innehållsanalys.  Resultat: Resultatet presenteras i tre kategorier, Barnsjuksköterskans partnerskap med barnet och vårdnadshavarna; belyste att partnerskap mellan barnsjuksköterska, barnet och vårdnadshavarna var betydelsefullt. Miljön på akutmottagningen; lyfte att den fysiska och psykosociala miljön påverkade omvårdnaden. Barnsjuksköterskans kompetens och kunskap; visade betydelsen av barnspecifik kompetens och adekvat kunskap om autismspektrumtillstånd.  Slutsats: Samarbete mellan barnsjuksköterskan och vårdnadshavaren underlättade partnerskapet med barnet. Den fysiska och psykosociala miljön försvårade möjligheten för personcentrerad vård medan barnspecialistutbildning ökade möjligheten. Barnsjuksköterskorna efterfrågade utbildning om autismspektrumtillstånd.