Bakgrund: Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor i Sverige. Att drabbas av denna sjukdom kan skapa fysiska och känslomässiga problem. De vanligaste behandlingarna är kirurgi, cytostatika och strålning. Dessa behandlingar leder till fysiska och psykiska påfrestningar. Eftersom kvinnornas upplevelser är individuella är det viktigt att sjuksköterskor arbetar personcentrerat. Detta kan lindra det lidande som uppstår och kvinnorna kan då uppleva välbefinnande. Syfte: Syftet var att beskriva unga kvinnors (inte äldre än 45 år) upplevelser av att leva med bröstcancer. Metod: Kvalitativ design baserat på fyra patografier. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman. En induktiv ansats och manifest förhållningssätt har tillämpats. Resultat: Studiens resultat baserades på fyra kategorier: Emotionella konsekvenser, Att uppleva fysiska reaktioner, Att anpassa arbetet efter bröstcancer och Att uppleva stöd från omvärlden. När kvinnorna fick beskedet om bröstcancer förändrades deras värld och de fylldes med rädsla och oro. De blev av med ett av sina bröst, tappade håret och drabbades av stor trötthet. Det som fick dem att vilja fortsätta leva var stödet från omgivningen - arbetskollegor, anhöriga och vårdpersonal. Slutsats: Tiden med bröstcancer upplevdes som påfrestande och påverkade kvinnornas liv ur flera aspekter. Resultatet visar på värdefulla faktorer som hjälper sjuksköterskan att utföra en säker och personcentrerad vård.

Årligen drabbas cirka 100 000 personer av vårdskada inom den somatiska sjukhusvården. Detta skapar lidande för patienten, långa vårdtider och höga kostnader. De höga kostnaderna resulterar i nerdragningar vilket ger en ökad belastning på befintlig vårdpersonal. Syftet med litteraturstudien var att sammanställa kunskap om vilka faktorer inom bemanning och säkerhetskultur som påverkar patientsäkerheten. En systematisk litteraturöversikt användes som metod där 17 artiklar analyserades. I resultatet framkom nio faktorer som ansågs påverka patientsäkerheten. En låg bemanning, brist på teknisk utrustning samt bristande kompetens och engagemang äventyrade patientsäkerheten då mer risker togs. Attityder, brist på kommunikation, svagt ledarskap och stöd från organisationen gav brister i följsamheten av riktlinjer och rutiner, teamwork som bidrog till försämrad arbetsmiljö och att viktig patientinformation förlorades. För att bedriva vård av hög kvalitet och god patientsäkerhet bör en utveckling ske för att bryta den nedåtgående trend inom bemanning som pågår. Det behövs mer resurser och stöd. Sjuksköterskans åsikter och rekommendationer bör betraktas som nyckelinformation för att kunna arbeta personcentrerat och i utvecklingen av patientsäkerheten.

Bakgrund: Klimakteriet innebär för många kvinnor symtom och besvär som kan påverka upplevelsen av den egna hälsan. Den grundutbildade sjuksköterskan kan möta kvinnor i klimakteriet oavsett arbetsplats. För att bedriva personcentreradvård är det viktigt att förstå hur patienten upplever sin hälsa. Genom att belysa upplevelser hos kvinnor i klimakteriet utifrån komponenterna meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet (KASAM) kan den grundutbildade sjuksköterskan förstå patientens upplevda hälsa. Utifrån detta kan slutsatser dras kring hur den grundutbildade sjuksköterskan kan utveckla omvårdnaden för kvinnor i klimakteriet. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa kvinnors upplevelse av klimakteriet utifrån hälsobegreppet KASAM med komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Metod: Studien är genomförd som en kvalitativ litteraturstudie. De totalt 12 artiklarna som användes identifierades i databaserna CINAHL och PubMed. SBU:s granskningsmall för kvalitativa studier användes för kvalitetsgranskning. Analysen genomfördes i fem steg i enlighet med Friberg (2017) och med deduktiv ansats. Resultat: Kvinnornas upplevelser varierade. Upplevelserna kategoriserades i ett antal subkategorier som fördelat på KASAM-komponenterna var följande: Begriplighet: “Viss förståelse” och “Osäkerhet och feltolkning”. Hanterbarhet: “Passiv coping” och “Aktiv coping”. Meningsfullhet:“Meningsfullt” och “Inte meningsfullt”. Konklusion: Upplevelsen av klimakteriet utifrån komponenterna begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet varierar. Det finns flera omvårdnadsåtgärder som kan användas för att stärka en kvinnas KASAM under klimakteriet. Omvårdnadsåtgärderna kan vara inriktade mot att ge information, stöd och/eller motivation.

Kranskärlssjukdom anses vara en av de vanligaste dödsorsakerna i världens höginkomstländer och kan idag även benämnas som en folksjukdom som drabbar personer i alla åldrar. Sjukdomen är komplex och delas oftast in i stabil angina pectoris och akut koronart syndrom [AKS]. Riskfaktorer som t.ex. högt blodtryck, höga blodfetter och rökning ökar risken avsevärt för att drabbas av kranskärlssjukdom eller att återinsjukna. Fokus på att reducera dessa riskfaktorer kan förbättra överlevnad, minskar risken för nya kardiovaskulära händelser samt kan förbättra livskvalitén. Det grundar sig bl.a. i sjukvårdens sekundärpreventiva arbete där information och kunskap om riskfaktorer kan leda till livsstilsförändringar. Hjärtrehabiliteringssjuksköterskans roll innebär bl.a. att utbilda och vägleda patienten till livsstilsförändringar utifrån ett personcentrerat förhållningssätt och ett individuellt stöd som kan generera hälsofrämjande fördelar. Syftet var att undersöka om patienter med angina pectoris genomfört livsstilsförändringar efter att ha medverkat i ett sekundärpreventivt behandlingsprogram samt beskriva deras upplevelse av den givna informationen. En empirisk intervjustudie med kvalitativ ansats användes, där intervjuer av sju informanter utfördes med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide. Alla informanter hade nydiagnostiserats med angina pectoris, deltagit i hjärtskola och haft uppföljningssamtal hos hjärtrehabiliteringssjuksköterskan. Det insamlade intervjumaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på en manifest nivå. I resultatet framträdde fyra kategorier; beteendeförändring, önskan om personcentrerad vård, kunskap om att tillämpa egenvård och livsstilsförändringar kan ge hälsorelaterad livskvalitet. Första kategorin ”Beteendeförändring” beskrev önskan om förändringar, dels av redan invanda vanor men även skapandet av nya hälsosamma vanor. Det framkom en ökad medvetenhet kring hälsofrämjande vanor men de upplevdes vara svåra att bibehålla och därför fanns en önskan om mer uppföljning från hjärtrehabiliteringspersonal. Nästa kategori var ”Önskan om personcentrerad vård”. Det var önskvärt att den information och utbildning som tillämpades skulle vara personcentrerad och individanpassad då förutsättningarna och behoven hos informanterna var olika. Det kunde då ge trygghet och möjlighet att hantera sin sjukdom men det grundade sig i att det skedde återkoppling från bl.a. hjärtrehabiliteringssjuksköterskan. Nästa kategori, ”Kunskap att tillämpa egenvård” beskrev vikten av information. En välinformerad patient med sjukdomsinsikt gjorde mer livsstilsförändringar och bibehöll dom. Det gav även en motivation till delaktighet i sin egenvård men där kunskap saknades eller informationen inte nått fram gav det motsatt resultat. Den sista kategorin som framträdde var ”Livsstilsförändringar kan ge hälsorelaterad livskvalitet” där betydande faktorer var ett ökat välmående till följd av god psykosocial hälsa. Att stärka känslan av god livskvalitet genom ett helhetsperspektiv. Denna studie visar på att sekundärprevention kräver en personcentrerad vård som utgår från den enskildes behov och förutsättningar. Det grundar sig i en individuell behandlingsplan med en anpassad information som skapar förutsättningar för delaktighet och kunskap och som sin tur kan leda till livsstilsförändringar. Men det kräver även kvalitetsutveckling med tydligare riktlinjer och rutiner kring uppföljning och återkoppling.

SAMMANFATTNING Bakgrund  Kardiovaskulära sjukdomar är en grupp av folkhälsosjukdomar som sätter personers livssituation och livskvalitet i besvär. Dessutom är kardiovaskulära sjukdomar de största orsakerna till mortalitet i hela världen. Vården har ansvar och uppgift att erbjuda individuellt anpassade preventionsåtgärder och behandlingsmetoder för att lindra lidande eller bota sjukdomen. Motiverande samtal är en samtalsmetod som utföras bland annat av sjuksköterskor och är en preventionsåtgärd, behandling och omvårdnad av kardiovaskulära sjukdomar. Detta för att förhindra ohälsa och motivera till hälsosammare levnadsvanor. Syfte Syftet var att undersöka betydelsen av motiverande samtal för personer med, eller som är i riskzonen för att utveckla kardiovaskulära sjukdomar. Metod En litteraturöversikt valdes som metod. Artikelsökningar gjordes i PubMed och CINAHL Complete. Artiklarnas kvalité granskades enligt bedömningsunderlag för vetenskaplig klassificering. Femton originalartiklar inkluderades i resultatet. Resultat Resultatet visade att motiverande samtal förbättrade livskvalitén samt ledde till positiva livsstilsförändringar. Vidare framkom det ur resultatet att motiverande samtal kunde minska risken för att utveckla kardiovaskulära sjukdomar. Det fanns även studier som inte fann att motiverande samtal hade någon effekt på bland annat förbättrad egenvård eller blodtryck. Slutsats Slutsatsen är att motiverande samtal, både enskilt och i kombination med annan behandling kan leda till en hälsosammare livsstil och förbättrad livskvalitet.

Patientens rätt till delaktighet har ytterligare förstärkts i Sverige genom lagstiftning sedan 2014. Processen att stärka patientens roll och delaktighet i sin vård inom vården har påbörjats och nya arbetsmodeller befinner sig under utveckling och implementering.   Syftet med detta examensarbete har varit att beskriva patientens erfarenheter av att vara delaktig i sin vård i hemmet.   För att besvara syftet och beskriva kunskapsläget valdes en deskriptiv design i form av en allmän litteraturöversikt utifrån 15 artiklar av både kvantitativa och kvalitativa ansats.   Resultatet visar att patienters erfarenheter av delaktighet är komplexa. Patienter strävar efter att blir behandlade med respekt för sin individualitet och att vara en partner i vårdrelationen för att kunna vara delaktiga. Utöver det visar resultatet av detta examensarbete att patienter har en insikt i sitt eget ansvar och en stark vilja till delaktighet men att förmågan varierar och delaktigheten beror även på organisation av vården, som patienter själv har svårt att påverka.   Resultatet visade att patientens erfarenheter av sin delaktighet i sin vård i hemmet är mångfaldiga och komplexa, men är beroende av organisatoriska faktorer som tillgänglighet och kontinuitet av vården. Dessa faktorer ligger utanför patientens möjligheter att påverka dem. Tolkningen av resultatet kunde visa att patientens delaktighet ägde rum endast i den utsträckning som vården och vårdpersonalen gav möjlighet och förutsättningar till.   Slutsatsen blev att det ger stöd till antagandet att medvetenheten och kunskapen hos vårdpersonalen skulle behöva ökas.   Resultatet återspeglar tyvärr inte om patienter varit tillfreds med den delaktighet som de kunde uppnå, så ytterligare forskning av både kvalitativ och kvantitativ ansats kan vara av värde för att driva utvecklingen inom vården till en förbättrad patientdelaktighet.   Dessutom kan det finnas olika uppfattningar hos båda parter i vårdrelationen om förutsättningar för delaktighet. Vidare forskning om förståelsen av patientens förväntningar, samt eventuella missuppfattningar på vårdpersonalens sida kan vara av intresse för att utveckla fungerande strategier och arbetsmodeller för att i framtiden ytterligare kunna främja patientens delaktighet i sin vård.

Bakgrund Personcentrerad omvårdnad är en av sjuksköterskans kärnkompetenser och bygger på tre centrala begrepp: patientberättelsen, partnerskapet och dokumentationen. Vid akut omhändertagande på en akutmottagning är patientflödet högt och arbetssituationen för sjuksköterskor är stundtals pressad. Patienter upplever lidande på grund av osäkerhet, väntan samt rädsla inför kommande händelser relaterat till vårdsituationen. Högt patientflöde resulterar i att en människas helhet kan försummas då sjuksköterskan enbart fokuserar på patienters fysiska sjukdom och skada. Syfte Syftet var att beskriva om och i så fall hur sjuksköterskans personcentrerade förhållningssätt kan minska lidande för patienten vid det akuta omhändertagandet på en akutmottagning. Metod Vald metod var en allmän litteraturöversikt där en induktiv ansats tillämpades baserad på 20 vetenskapliga artiklar med både kvalitativ och kvantitativ data. Data insamlades från databaserna PubMed och CINAHL och analyserades med konventionell innehållsanalys. Resultat I studiens resultat identifierades tre huvudteman och fyra subteman vilka besvarade studiens syfte. Huvudteman var interaktionen mellan sjuksköterska och patient, patientens och närståendes upplevelse av delaktighet samt personcentrerad omvårdnad främjar trygghet. Subteman var kommunikationens betydelse för patienttillfredsställelse, att informera patienten, patientens delaktighet i vården samt att involvera närstående. Slutsats Sjuksköterskan kan lindra lidande vid akut omhändertagande på akutmottagning genom att sjuksköterskan aktivt lyssnar till patienten, stöttar patienten samt involverar patienten i hela vårdprocessen. Patienter behöver känna förtroende för sjuksköterskan och uppleva trygghet i samtliga vårdsituationer, såväl vid bemötande som medicinteknisk omsorg. Trots sjuksköterskors kompetens kan personcentrerad vård försummas relaterat till tidsbrist.

Missbruk är ett allvarligt hälsoproblem och World Health Organization rapporterar att det finns omkring 15,3 miljoner drabbade världen över. För den som missbrukar kan detta medföra känslor av kaos, ensamhet, skuld, skam och stigmatisering. Dessa människor har komplexa behov av vård och sociala insatser vilket kan skapa svårigheter för sjukvårdspersonal. Otillräcklig smärtlindring inom vården är ett stort och väldokumenterat problem som kan bli än mer komplext när patienten har ett pågående eller tidigare missbruk. Både adekvat bedömning av smärtproblematik samt förmåga att upptäcka drogmissbruk måste ske för att en effektiv smärtbehandling ska kunna ges. Det är vanligt förekommande att sjuksköterskor inom akutsjukvården gör dessa bedömningar, vilket kan upplevas problematiskt varav dessa sjuksköterskor är i behov av stöd och konsultationer från specialistutbildad personal samt evidensbaserade riktlinjer. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med smärta och samtidigt pågående missbruk, inom akutsjukvården i Sverige. En kvalitativ ansats användes med individuella semistrukturerade intervjuer som design. En semistrukturerad intervjuguide framställdes med sju övergripande frågor för att strukturera intervjuns förlopp. Som val av analysform användes en kvalitativ innehållsanalys i enlighet med Graneheim och Lundman. Totalt nio sjuksköterskor med erfarenhet av arbete inom akutsjukvård från två olika delar av Sverige deltog i studien. Analysen av den insamlade informationen resulterade i fyra huvudkategorier vilka var “känsloladdat möte”, “praktiska faktorer”, “Organisatoriskt stöd” och “generell värdegrund”. Deltagarna beskrev att mötet med patienter med missbruk kunde ge upphov till starka och varierande känslor samt att flertalet yttre såväl som inre faktorer påverkade mötet och vården. Möjlighet att kommunicera med patienten, tillit, arbetsmiljön och riktlinjer var exempel på yttre faktorer vilka kunde hindra eller hjälpa i vården av dessa patienter. Även brist på kunskap hos vårdpersonalen eller stigman och fördomar upplevdes påverka omvårdnad och behandling. Akutsjuksköterskor upplever frekvent ett glapp mellan de krav som ställs på deras profession och tillgängliga resurser i form av organisatoriskt stöd, kompetens och möjlighet till kommunikation. Det har visats i flertalet studier genom ett brett spektrum av situationer och patientkategorier. Denna studie har visat på ytterligare ett område där det saknas tillgängliga resurser för att kunna utöva korrekt, säker och god vård.

Bakgrund: Hos unga vuxna, 18-35 år, sker en identitetsutveckling med fysiologiska och psykologiska förändringar. Vid en cancerdiagnos kan unga vuxna återigen hamna i en beroendeställning gentemot föräldrar, vänner samt vården. Empowerment handlar om makt och kan därav leda till en maktkamp eller resultera i ett mer autonomt beslutsfattande och delaktighet i sin vård. Fördelningen av makten mellan patient och sjuksköterska ligger på sjuksköterskans ansvar. Syfte: Syftet med studien var att belysa hur sjuksköterskan kan främja empowerment hos unga vuxna med cancer.  Metod: En litteraturstudie har gjorts med hjälp av sökningar i databaserna CINAHL complete, PubMed och PsycINFO. Totalt inkluderades 16 artiklar. Resultat: Resultatet visar på att sjuksköterskan kan främja empowerment genom att uppmärksamma behov, bekräfta, informera, vägleda, bjuda in och stödja dem unga vuxna. Unga vuxna kan uppleva cancer både som en positiv och negativ erfarenhet, sjuksköterskan bör därför vara lyhörd för de individuella behoven. Behov som delaktighet kring beslut och vård kan ses ur två aspekter, att vilja vara delaktig eller att inte vilja vara delaktig. Slutsats: Resultatet visar att sjuksköterskan behöver kunskap för att kunna främja empowerment hos unga vuxna med cancer. Det krävs kunskap om identitets- och livsutveckling samt kompetens för att hantera vanliga frågor som den unga vuxna har kring sjukdom, behandling och biverkningar. Unga vuxna är i behov av stöd, bekräftelse och särskilt anpassad information för att främja empowerment. Det är därför viktigt att se varje enskild individ och dess unika behov.

Bakgrund: Personer med svårläkta sår vårdas både i öppen- och slutenvården och är en grupp som ökar i takt med befolkningens stigande levnadsålder vilket är en resurs-och kostnadsfråga för samhället. Sjuksköterskans roll i möten med denna patientgrupp förblir den samma som vid möten med andra patientgrupper - att lindra lidande. En stor del patienter upplever nämligen både ett fysiskt men också ett psykiskt lidande vid detta sjukdomstillstånd vilket har en negativ inverkan på deras välbefinnande och livskvalitet. Detta ställer krav på sjuksköterskans förmåga till att uppmärksamma och lindra lidande.Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur sjuksköterskor kan lindra lidande hos patienter med svårläkta sår.Metod: Studien genomfördes som en litteraturöversikt med kvalitativ ansats för att besvara syftet. Detta resulterade i 17 inkluderade artiklar som var både kvantitativa och kvalitativa.Resultat: I resultatet framkom fyra teman som på olika sätt är av betydelse för att sjuksköterskan ska kunna lindra patientens lidande vid svårläkta sår. Det första temat speglar vikten av personcentrerad omvårdnad. Det andra temat berör livskvalitet medan det tredje temat lyfter smärta och smärtlindring. Slutligen handlar det fjärde temat om sjuksköterskans kompetens.Slutsats: Genom att stötta och symptomlindra patienter med svårläkta sår i kombination med ett personcentrerat förhållningssätt kan sjuksköterskan lindra patientens lidande. Genom att i samråd bygga upp ett ömsesidigt partnerskap kan patientens lidande lindras och livskvaliteten förbättras. Ett sådant tillvägagångssätt ställer krav på att sjuksköterskan förnyar sina kunskaper och ger omvårdnad grundad i evidens.