Ungefär ett barn i varje normalstor skolklass har någon gång under sin uppväxt varit placerade i familjehems- eller institutionsvård och såväl frivilliga- som tvångsplaceringar ökar i Sverige. När barn placeras i samhällsvård ska socialnämnden verka för att möjliggöra återförening mellan barn och föräldrar samt hjälpa föräldrarna att åtgärda de brister som förorsakat placering. Studien syftar till att undersöka hur socialtjänsten kan verka för återföreningar mellan vårdnadshavare och barn som är placerade med frivillighet eller tvång i familjehem på grund av brister i hemmiljön. Halvstrukturerade kvalitativa intervjuer med fem socialsekreterare från fem olika kommuner genomfördes för att besvara syftet. Studien visar att det förekom stora kommunala skillnader i hur och när socialtjänsten verkar för återföreningar. De flesta intervjupersoner önskade att de kunde arbeta mer stöttande för föräldrar vars barn är placerade, men uppgav tiden som hinder för sådana insatser. Studien argumenterar för att socialtjänstens ökade fokus på effektivitet och evidens kan vara en orsak till att föräldrastöd och ett aktivt återföreningsarbete inte prioriteras i den sociala barnavården. I syfte att öka möjligheten till föräldrastöd och återföreningar presenterar studien ett åtgärdsförslag, i form av tillhandahållande av en extern föräldrasekreterare vars uppdrag skulle vara att stötta föräldrar med placerade barn.

Övervägande delen av forskning kring socialtjänstens placeringar av barn och ungdom riktar sig mot barnens situation vid dessa insatser eller föräldrarnas upplevelser av skiftande familjebehandlingar. Det har heller inte påträffats forskning riktad mot föräldrars upplevelser av barn och unga placerade i HVB-hem typ behandlingshem.  I aktuell studie delger sex föräldrar med barn, placerade enligt LVU, individuellt sina synpunkter och tankar kring samarbete med socialtjänsten och olika vårdgivare såsom familjehem och HVB - hem. Denna kvalitativa studie, med en tematisk analys på narrativ bas, visar att föräldrarna är i stora drag nöjda med det samarbete som pågår gällande sina barn och ungdomar placerade p.g.a. eget beteende. Föräldrarna har dock därmed inte avsagt sig föräldraskapet utan önskar fortsatt information och delaktighet beträffande sina barn. Studien tar också fäste på anknytningsteorin både ur barnet och förälderns synvinkel gällande fortsatt relation. Fokus ligger också på den förändrade föräldrarollen som informanterna önskar få hjälp att hantera. Det saknas stöd för föräldrarnas egen situation då kris samt skam- och skuldkänslor uppstår i samband med barnens placering. Denna studie, visar stora likheter med utfallet av den studie Allmänna Barnhuset ansvarat för, gällande föräldrars röster om hur det är att ha sina barn placerade i fosterhem. (Höijer, 2007)

Syftet med studien är att öka kunskap om socialsekreterarnas motiveringar bakom gällande beslut om barns återförening med sina föräldrar, som tidigare bedömts ha en bristande föräldraförmåga. Min frågeställning består av tre frågor: Vilka faktorer kan påverka ett beslut om ett återkallande av placering av barn enligt SoL eller LVU 2 §? Hur förhåller sig socialsekreterarna till möjligheten om utveckling av föräldraförmågan efter placering? Hur stor andel av föräldrar, vars barn blivit placerade enligt SOL eller LVU 2§, har fått omhändertagandet återkallat? Frågorna besvaras med den kvalitativa forskningsintervjun. Halvstrukturerade intervjuer och dokument valdes som huvudsakliga datainsamlingstekniker. Sju socialsekreterare, var av en enhetschef deltog i undersökningen. Två av informanterna intervjuades tillsammans. För analys av empirin har studien använt sig av: anknytnings teori, lagar och riktlinjer, tidigare forskning om placerade barn och deras föräldrar. Resultatet visade en tvetydighet gällande socialsekreterarnas tillämpning av lagar; ett övervägande fokus på vårdnadsöverflyttningar och bristfälliga insatserna kring återförening. Det är väldigt få barn som återförenas med sina föräldrar. Det visade sig att det skiljer sig i bedömningar från socialkontor och socialsekreterare. Ett barns återförening möjlighet bedöms utifrån barnets anknytning i främsta rum, och i andra hand bedöms förälderns utveckling. Föräldern har ofta tre år på sig att bättra sig och hålla så bra kontakt med barnet så att de ska hålla sin plats som primär vårdnadshavare för att ha en eventuell chans till återförening. Större delen av barnen blir uppväxtplacerade, med tanke på vårdnadsöverflyttning och anknytningen. Går föräldern med på en frivillig placering enligt SoL så har man större möjlighet att påverka en hemtagning, men via tvångsvårdslagstiftningen LVU blir det svårare, samarbete med socialsekreteraren ökar möjligheten till återförening.  Det är tydligt att barnavårdsutredningar är under komplex press, man vill göra det bästa för barnet och följa lagstiftning samtidigt som man ska hålla kostnaderna nere.

Familjehemsvården är i fokus, forskning avseende de familjehemsplacerade barnen visar att de har större svårigheter än andra elever att klara av skolgången med godkända betyg i årskurs nio och slutförd gymnasieutbildning. Syftet med denna studie var att undersöka familjehemsföräldrars tankar kring skolgången för familjehemsplacerade barn. Fyra familjehemsföräldrar utvaldes genom strategiskt urval. Därefter genomfördes en semistrukturerad intervju med var och en. Resultatet visar att de intervjuade familjehemsföräldrarna har goda insikter om skolans avgörande betydelse för barnets framtid. Alla fyra intervjuade familjehemsföräldrar tar sin roll på stort allvar, samtliga anser att de har ett stort ansvar i att barnet når kunskapsmålen och slutför en gymnasieutbildning. De har en positiv inställning till de placerade barnens möjligheter att klara skolgången. Dessa familjehemsföräldrar menar att de placerade barnens skolförmåga inte är sämre än andra elever, men att det kan krävas mer tid och kraft för att hämta ikapp förlorad skoltid. Studien visar samstämmighet kring familjehemmens tankar om de placerades möjligheter att klara skolan, och ger en bild av att dessa familjehem har en positiv förväntan om att placerade barn kan klara av en fullgod skolgång med slutbetyg i gymnasiet.

No description available.

No description available.

Samhällsomhändertagna unga är en utsatt grupp i samhället, särskilt ungdomar placerade på Statens Institutionsstyrelse (SiS) som bedriver tvångsvård för ungdomar med allvarlig psykosocial problematik. Dessa elever har upplevt långvariga skolmisslyckanden men börjar oftast lyckas i skolan på SiS. En fungerande skolgång är en oerhört viktig skyddsfaktor för att undvika social exkludering varför jag i denna studie undersöker hur man inom SiS arbetar för att eleverna skall nå långsiktig skolframgång. Därtill identifieras framgångsfaktorer och hinder.Forskning visar att elevgruppen har många och stora problem vilka försvårar skolframgång men även att de kan lyckas men då med rätt stöd, med samverkan och genom att lära att de kan lära och hur de lär. Stora hinder på samhällsnivå framkommer i forskning (t.ex. bristande utbildning för alla involverade, bristande stöd och låga studiemässiga förväntningar) varför ett perspektivskifte behövs.Studien, som har en sociokulturell bas, är en kvalitativ intervjustudie där datan bearbetats genom tematisk analys. Resultaten visar att informanterna gör ett viktigt jobb med att grunda för skolframgång både studiemässigt och socialt genom att bryta skolmotståndet och vända skoltrenden. Detta görs via bemötande, relation, och en flexibel individanpassad skolorganisation där eleverna får lyckas och fokusera på grundläggande kunskaper och färdigheter vilka är centrala för att klara skola och studier. Vid flytt betonas vikten av gedigna överlämningar. Försvårande faktorer kommer efter flytt och ligger utanför det som man inom SiS kan påverka. Dessa handlar om svårigheter att ge samma stöd som på SiS, frekventa skolbyten, bristande samverkan, bristande stöttning och låga studiemässiga förväntningar.Slutsatsen dras att man i SiS skola gör så gott man kan med den tid man har med fokus på att lägga en grund, men på grund av korta placeringar hinner inte kunskaper och färdigheter cementeras utan måste tas vidare till nästa skola, något som ofta brister. För att göra skillnad på riktigt behövs ett perspektivskifte med högre prioritet och mer fokus på skolgången för samhällsplacerade ungdomar.

Syftet med studien är att undersöka om placerade ungdomar får den information de har rätt till och om de upplever att de får sin röst hörd. Forskningen om barn och unga som är placerade i samhällsvård visar att ungdomarna upplever att de inte blir lyssnade på och att de inte känner sig delaktiga i de processer som rör dem. För att kunna besvara studiens syfte har semistrukturerade intervjuer gjorts. Nio intervjuer har genomförts med ungdomar mellan 18-21 år som alla varit placerade på HVB-hem eller på institution. Resultaten visar att ungdomarna inte får den information de har rätt till vid en placering och att de inte upplever att deras handläggare är lätta att få tag på.

Genom tidigare studier har det påvisats att socialtjänst har en bristande insyn i vad omhändertagnabarns familjehemsvård faktiskt innefattar samt en generell okunskap kring ett omhändertaget barnsfaktiska behov. En okunskap som riskerar att leda till brister i förståelse för familjehemmensutmanande vardag. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur uppdraget som familjehempåverkar familjens vardag. Undersökningen har genom tre frågeställningar fokuserat på huruppdraget påverkar familjehemmets egen familj, vilka särskilda utmaningar uppdraget innebär samtvilket stöd familjehemmet får i utförandet av sitt uppdrag. I den genomförda undersökningen harfem familjehem från tre olika kommuner intervjuats genom halvstrukturerade kvalitativa intervjuer.Den insamlade empirin analyserades därefter med hjälp av tidigare forskning samt genomanknytnings- och systemteoretiska perspektiv. Resultatet visar att uppdraget som familjehem har enpåverkan på den egna familjen. Avgörande för detta är den problematik det placerade barnet bärmed sig in i familjen. Undersökningen visar att de familjehem som bedömer sig ha ”svåra” uppdraginte får det stöd de anser sig behöva i utförandet av sitt uppdrag, vilket överensstämmer medtidigare forskning på området. Resultatet pekar även mot trots undersökningens ringa omfattning,att stödet till familjehemmen framstår som godtyckligt beroende på vilken kommun det placeradebarnet tillhör.

Syftet med denna studie var att undersöka och tydliggöra vissa skydds- och riskfaktorer som finns för barn placerade i familjehem. Den ansats som användes till denna studie var kvalitativ och urvalet till denna skedde genom kvoturval. Efter urvalet genomfördes halvstrukturerade intervjuer med fem stycken respondenter. Genom intervjuerna fick jag en tydligare bild av vilka faktorer som kunde inverka positivt eller negativt för de placerade barnen. Betydelsen av att familjehem samtalade med barn påvisades och genom detta bekräftades och hördes de placerade barnen. Det framgick tydligt att socialsekreterare ville ha mer tid för att kunna hålla regelbundna kontakter till barnen samt att kunna ge adekvat handledning till familjehemmen. Om socialsekreterarna kunde upprätthålla goda och täta kontakter gav det i flesta fall gensvar på ett positivt sätt utav vården, tilliten hos barnen ökade även gentemot socialsekreteraren. Slutsatsen är att tiden är en bristvara som blir en riskfaktor i hela vårdprocessen. Barnen är beroende av goda relationer till både socialsekreterare och familjehem, de är även i stor utsträckning till gagn för de placerade barnen om de biologiska föräldrarna är delaktig i vården. Således kan vi se vården som ett samspel mellan olika faktorer.