Industrilandskapet i Norrköping kan sägas representera ett exempel på omvandlingen från industrisamhälle till postindustriellt samhälle. Området har tidigare varit ett framträdande nav för den tillverkningsindustri som länge präglat Norrköping. Men stora förändringar har skett och idag fungerar området istället som utgångspunkt för kunskapsstaden Norrköping. Miljön i området beskrivs ofta i termer av unicitet och attraktivitet och området utgör ett riksintresse för kulturmiljövård. Kontrasterna mellan att dels vara ett kulturarv och samtidigt representera den moderna kunskapsstaden och dessutom vara ett attraktivt levande stadsrum skapar en intressant balansgång mellan att bevara kontra att utveckla.   Industrilandskapet framträder som ett viktigt område för Norrköping och i relation till kulturarv, kunskapsstaden och ett levande stadsrum uppstår en grund för intressanta diskussioner både ur ett lokalt, nationellt och internationellt perspektiv.

Från bruksort till BRUKA, med kalkbrottet som gemensam nämnare. Stora Vika har historiskt bestått av en symbiotisk relation mellan ortens tre ”ben”: kalkbrottet, cementindustrin och bostadsområdet. Idag präglas orten av att kopplingen mellan dessa tre element gått förlorad. Visionen med BRUKA är att väcka liv i platsens historiska koppling mellan människa och industri, med kalken som “cementerande” element. Till skillnad från bruk - ett substantiv med fokus på maskin och industri så är BRUKA ett imperativ: en mänsklig handling, en plats för folket att göra till sin. BRUKA förvaltar Stora Vikas arv av att bruka platsens unika råvara, kalken, men istället för den historiska produkten cement är kalken i BRUKA en källa till kunskap för geologiska forskare. BRUKA gjuter nytt liv i Stora Vika bygd i form av arbetstillfällen, aktiviteter samt ekonomiskt tillskott för att stötta upp andra insatser i närområdet och i kommunen i stort. BRUKA visar vikten av att luckra upp gränser och göra bruk av mötet mellan människa och natur. BRUKA sätter återigen ortens ”grande dame”, den unika urkalkstenen, i förgrunden, och låter den bli en generator för arbetstillfällen, kunskapsproduktion, kunskapsdelning och bildning, kreativt skapande och lärande. / From the industrial village to BRUKA, the limestone quarry serves as a common denominator. Stora Vika has always had a symbiotic relationship between its three "legs": the lime quarry, the cement industry, and the residential area. Today, the town is distinguished by the fact that the connection between these three elements has been lost. The aim of BRUKA is to revive the site's historical link between man and industry, using lime as the "cementing" element. Unlike "bruk", the Swedish term for "industry" focused on machinery and production, BRUKA is an imperative: a human action. BRUKA honors Stora Vika's tradition of using the site's unique raw material, limestone, but instead of being turned into concrete, the lime in BRUKA serves as a source of knowledge for geological researchers. BRUKA breathes new life into the Stora Vika village through jobs, events, and financial contributions to other community and governmental projects. BRUKA demonstrates the necessity of bridging boundaries and leveraging the combined power of man and environment. BRUKA brings the local "grande dame," the unique primordial limestone, back into the spotlight and enables it to become a generator of jobs, information production, knowledge exchange and education, creativity and learning.

Syftet med detta arbete har varit att undersöka om berättelsen kan fungera som katalysator för elevernas reflektion över sig själva och deras situation i ett postmodernt samhälle. Väsentliga frågor i sammanhanget blev dels huruvida de själva kunde bli medvetna om och reflektera över sina egna och andras strategier i en sådan omfattande social omvandling. Ett sådant fenomen som kom i fokus var vårt behov av ytliga statussymboler.Det i grunden kvalitativa arbetet bygger på tre synvinklar och tillika källor. För det första, mig själv som oundvikligt subjektivt filter; för det andra eleverna och för det tredje, mediala källor som på olika sätt har kunnat användas i sammanhanget.Under arbetets lopp har jag kommit fram till att arbetets informativa, reflektiva och diskursiva processer i sig utgjorde ett lika intressant material som slutsatserna. / The purpose of this work has been to examine the function of storytelling as an induct-ive way to develop self reflection and environmental awareness of the students. Key subjects have been if they could be attentive to the very reflective process itself and to the strategies we apply, when to cope with dynamic changes as those of the postmodern society. Also the possibility to find basic explanations, to specially one of these strategies – one that has been more and more frequently used – became a pursuit in this work. The phenomenon in mind is our seemingly growing demand for “superficial valuables”.This work is basically qualitative. Three perspectives – as well as sources of inform-ation – have been developed through the process of this work: firstly, the inevitably subjective experiences of my own; secondly, the students; and thirdly, different forms of applicable public media. Especially the contribution from the students can’t be overstated. Initially it was them who made me aware of the phenomenon, described above. Moreover they gave input, partly through the literature seminar and the related discussion, partly through a minor enquiry consisting of a few but fundamental questions connected to the matter of “wealth” and “ability”.Quite early during the progression of this work I came to an understanding that the informative, the introspective and the communicative processes of the work itself constituted a most interesting substance. Hence, I made a more careful attempt to describe this development and my thoughts connected to it, rather than giving too much focus on the aftermath. Retrospectively seen, it presents somewhat self-evident answers of the two initial questions above. Yes, storytelling might work as a complement to more radical experiences of the real life. It can be used as a key to existential reflection in an urban security-devoting postmodern society. Also obviously, there seem to be more profound explanations to our quest for superficial valuables – needs beyond the very appeal. They could be connected to the natural instinct of individual survival through real or “illusory” acceptance and irreplaceability within one or more collective social orders – in short, the importance of being important.