No description available.

Att upprätthålla patientens integritet är en utmaning för anestesisjuksköterskan i hens dagliga arbete. Orsakerna är den fysiska miljön på den postoperativa enheten, patient- tätheten, den sederade patienten samt vikten av att säkerställa god och säker vård efter överlämnandet. Anestesisjuksköterskan kan aldrig förutse hur och i vilken grad patien- ten uppfattar stimuli strax efter uppvaknandet och därför blir behovet att skydda integri- teten särskilt viktigt. Forskningsläget är oklart då inga artiklar som gäller bevarandet av patientens integritet i samband med överlämning till den postoperativa enheten har kun- nat identifieras. Överlämningen och överrapporteringen sker i ett vårdrum där obehö- riga  och eventuellt deras närstående befinner sig. Anestesisjuksköterskans tystnadsplikt utmanas och patienten som överlämnas är inte helt vaken vilket begränsar patientens möjlighet att värja sig för utlämnande situationer. Studiens syfte var att undersöka vilka tillvägagångssätt som anestesisjuksköterskan använder för att skydda patientens integri- tet i samband med överlämning till den postoperativa enheten. Kvalitativ observations- studie som kombinerades med kortare intervjuer valdes som metod. Studien utfördes på två mindre operationsenheter i västra Sverige. Totalt genomfördes 26 observationer och 12 intervjuer. Dataanalysen utfördes med tematisk analys enligt Braun och  Clarke (2006). Resultatet presenteras i tre huvudteman som utkristalliserades under analysen: Skapa trygghet och tillfredställelse, Skapa skyddande revir och Skapa lämpliga tillvä- gagångssätt.  Det framkom att medvetenheten om komplexiteten i situationen hos anes- tesisjuksköterskan var stor och att hen använde olika strategier för att skydda patientens integritet i samband med överlämningen. Forskning inom andra kontext bekräftar delar av studiens resultat. Den postoperativa miljön med ständiga avbrott,  närvaro av obehö- riga samt patientens halvvakna tillstånd och hens utsatthet försatte anestesisjuksköters- kan och patienten i situationer där integritetsskyddet brast. Anestesisjuksköterskan var till viss del medveten om risker som kunde utgöra en integritetskränkning. Hen använde tillvägagångssätt för att skapa skydd både genom fysiska medel samt genom att avstå eller begränsa verbal kommunikation. En ökad medvetenhet kräver tid för en aktiv dis- kussion om patientens integritet och hur den skyddas. Det bör vara ett gemensamt an- svar för all personal som på något sätt är delaktig i överlämningssituationen eller befin- ner sig på den postoperativa enheten.

Bakgrund: Efter kirurgiska ingrepp förekommer postoperativt ileus (POI) som ett normalfysiologiskt tillstånd. POI definieras som ett avvikande mönster av gastrointestinal motilitet med karakteristiska symtom som illamående och kräkningar, uppspänd buk, samt utebliven gasavgång eller avföring. POI har påvisats påverka den postoperativa återhämtningen negativt. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga interventioner som används för att minska durationen av postoperativt ileus vid svenska kirurgiska vårdavdelningar. Design: Enkätbaserad tvärsnittsstudie. Metod: Internetbaserad enkät skickades till vårdenhetschefer vid 86 kirurgiskt inriktade vårdavdelningar på fem universitetssjukhus i södra och mellersta Sverige. Resultat: Totalt 21 kirurgiska vårdavdelningar besvarade enkäten. Kunskaper kring innebörden och handläggningen av POI angavs som måttliga till goda. Den mest frekvent föreslagna interventionen inom omvårdnad var mobilisering och laxantia i olika former var den vanligaste farmakologiska interventionen. Konklusion: Omvårdnads- och farmakologiska interventioner av varierande evidensgrad används på svenska kirurgiska vårdavdelningar. Det tycks finnas ett behov av utbildning om och implementering av vetenskapliga kunskaper inom området för bedömning och handläggning av POI. / Background: Postoperative ileus (POI) occurs as a normal reaction to all forms of surgery. POI is defined as a deviant pattern of gastrointestinal motility with characteristic symptoms such as nausea and vomiting, abdominal distension and lack of gas or stool. Postoperative ileus has been shown to affect the postoperative recovery in a negative way. Aim: The aim of this study was to investigate the current use of interventions aimed to reduce the duration time of postoperative ileus in Swedish surgical wards. Design: A cross-sectional study. Method: A web-based survey was administered to matrons at 86 surgical wards in five university hospitals in the mid- and south of Sweden. Results: In total, 21 wards responded. The knowledge about the meaning and management of POI was perceived as moderate to good. The most frequent used nursing intervention was mobilization, and the most common pharmacological action proposed was laxatives of various sorts. Conclusion: Both nursing and pharmacological interventions with various grades of evidence are used in Swedish surgical wards. There are indications of a need for education and implementation of science-based knowledge within the area of assessing and managing POI.

Bakgrund: Delirium är en vanligt förekommande komplikation både i barnintensivvården och barnoperationsvården. Det orsakar stort lidande hos de påverkade barnen både emotionellt och fysiskt, samt ökar delirium vårdtiden och orsakar en ökad mortalitet. Syfte: Att presentera vilka omvårdnadsåtgärder som kan förebygga delirium hos barn samt undersöka vad som påverkar vårdrelationen mellan barnet, familjen och sjuksköterskan vid omvårdnad och behandling av delirium i en intensivvårdsmiljö. Metod: Litteraturstudie baserad på kvantitativa studier analyserad med innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre teman: effekten av föräldrars involvering på barn med delirium, övriga effekter av föräldrars involvering i vården av barn och betydelsen för ökad involvering för föräldrarna. Ökad involvering av föräldrarna i den pre och postoperativa vården gav en signifikant förbättring av postoperativt delirium hos barnet, under förutsättning att föräldrarna fått utbildning och blivit förberedda hur de skulle agera. Den ökade involveringen av föräldrar sågs som positivt av både föräldrar och personal. Analysen resulterade inte i några specifika omvårdnadsåtgärder som kan förebygga delirium hos barn. Slutsats: Föräldrar bör få möjligheten att vara så nära sina barn som möjligt och vara involverade i vården på barnintensivvårdsavdelning eller i den pre- och postoperativa vården. För att minska risken att barn drabbas av delirium finns behov av att utbilda och förbereda föräldrarna. / Background: Delirium is a common complication at both pediatric intensive care units and pediatric postoperative units and it is causing huge amount of increased suffering for the affected children. Not only the emotional and physical suffering, but also increased time needed to stay in the PICU and increased mortality. Aim: To examine which nursing actions can prevent emergence delirium in children and to examine the importance of the care relationship between the child, the family and the nurse in the care and treatment for delirium. Method: A literature review with a quantitative approach, analyzed with content analysis. Results: The analysis resulted in three themes. The effect of parental involvement on the delirium of children, other effects on the involvement of parents in the care of children and the meaning of the involvement for the parents. The involvement of parents in children pre and postoperative had a significant decrease of delirium and negative behavior under the condition that the parents were prepared and active in their role as a support for their children. The increase parental involvement was viewed as positive from both parents and nurses. Analysis did not find any nursing actions to prevent delirium for children Conclusion: Parents should be able to be as close and involved in the care for their children in a PICU or in the pre and postoperative care as it is possible, and the need to educate and prepare the parents in order to decrease the risk for the children to suffer from delirium.

Background: In the post-operative phase, the patient's ability to communicate is impaired. The postoperative patient is therefore in great need of that the information given is being individually adapted. Objectives: The aim of this study was to investigate communicative barriers and facilitating factors between the nurse and the patient in postoperative care and to describe areas of improvement. Methods: Literature study consisting of 12 qualitative scientific original articles focusing on communication between the nurse and the patient in postoperative care and the patient's communicative needs and the nurse's approach to this. Findings: The literature study showed that barriers like stressful working conditions led to short or no communication between the nurse and the patient, and that the postoperative care time thereby was prolonged. Different language, dialects, gender, cultural beliefs and socio-economic backgrounds meant that the information from the nurses was not perceived - or interpreted correctly - and that the time spent developing the message increased the workload. Patients who took an interest in their treatment and asked questions, acted as a positive facilitator. In by doing this, the patients increased the likelihood of being helped and communicated with by the nurses. Conclusion: The result of the literature study shows that an established clear communicative interaction between the nurse and the patient, with individualized care, could be perceived by the patient as just as important and desirable as a quick recovery from illness. / Bakgrund: I det postoperativa skedet är patientens förmåga att kommunicera nedsatt. Den postoperativa patienten är därför i stort behov av att informationen som ges är individanpassad. Syfte: Syftet var att undersöka kommunikativa barriärer och underlättande faktorer mellan sjuksköterskan och patienten i postoperativ vård samt beskriva förbättringsområden. Metod: Litteraturstudie bestående av 12 stycken kvalitativa vetenskapliga originalartiklar med fokus på kommunikation mellan sjuksköterskan och patienten i postoperativ vård samt patientens kommunikativa behov och sjuksköterskans förhållningssätt till detta. Resultat: Litteraturstudien visade på att barriärer likt stressiga arbetsförhållanden ledde till kort eller ingen kommunikation mellan sjuksköterskan och patienten samt att den postoperativa vårdtiden därigenom blev förlängd. Olika modersmål, dialekt, kön, kulturell övertygelse och socioekonomisk bakgrund gjorde att informationen från sjuksköterskorna ej uppfattades- eller tolkades korrekt samt att tiden lagd på att få fram budskapet ökade arbetsbördan. Vad som agerade underlättande var patienter som själva var framåt och frågade om sin behandling. Detta resulterade i att dessa patienter fick hjälp samt ökade sannolikheten för kommunikation med sjuksköterskorna. Slutsats: Resultatet av litteraturstudien visade att ett etablerat tydligt kommunikativt samspel mellan sjuksköterskan och patienten, med individanpassad vård, kunde av patienten upplevas som lika viktigt och önskvärt som ett snabbt tillfrisknande från sjukdom.

Bakgrund: Konfusion är ett akut förvirringstillstånd som är vanligt förekommande efter kirurgi där en desorientering av tid, rum, situation eller person sker vilket kan leda till längre vårdtider, ett ökat behov av rehabilitering samt en ökad dödlighet. Detta innebär dels ett lidande för patienten, men även en ökad belastning på vården med ökade kostnader på grund av den längre vårdtiden. Genom att förebygga postoperativ konfusion skulle de negativa konsekvenserna kunna förhindras och patientens lidande därmed minska. Syfte: Syftet med studien var att identifiera vilka icke-farmakologiska åtgärder som beskrivs i vetenskaplig litteratur för att förebygga postoperativ konfusion på somatiska vårdavdelningar.  Metod: En deskriptiv litteraturstudie som baserats på tio kvantitativa originalartiklar publicerade år 2015–2020. Databaserna som användes var PubMed och Cinahl. Artiklarnas kvalitet granskades och de sammanställda artiklarnas resultat analyserades och resultatet delades in teman och kategorier för ge en bättre överblick inom området.  Resultat: Som förebyggande åtgärder för postoperativ konfusion identifierades i det sammanvägda resultatet fem teman. Dessa var kunskap, orientering, miljö, basal omvårdnad och smärta. Inom temana identifierades även kategorier där kommunikation, utbildning av personal samt ett nära samarbete med närstående visades vara en viktig del i att förebygga postoperativ konfusion på somatiska vårdavdelningar.  Slutsats: Med icke-farmakologiska förebyggande åtgärder riktade mot kunskap, orientering, miljö, basal omvårdnad och smärta kunde fler fall av postoperativ konfusion förebyggas. Genom detta kunde därmed även patientens lidande och belastningen på vården minskas. / Background: Delirium is an acute state of confusion that is common post surgery where a disorientation of time, situation and person occurs which can lead to longer length of stay, an increased need for rehabilitation and an increased mortality. This leads to suffering for the patient but also an increased burden on healthcare. By preventing postoperative delirium the negative consequences could be avoided and the suffering of the patient thereby decrease. Aim: The aim of this study was to identify non-pharmacological measures that are described in scientific literature to prevent postoperative delirium in somatic wards.    Methods: A descriptive literature study based on ten quantitative peer reviewed articles published between 2015–2020. The databases that were used were Pubmed and Cinahl. The compiled results were evaluated and the compiled results were analyzed and then categorized into themes to give a better overview of the field.  Results: As preventive measures for postoperative delirium five themes were identified in the result. These were knowledge, orientation, environment, nursing care and pain. Within these themes categories were also identified and communication, staff education and a close cooperation with relatives were an important part in preventing postoperative delirium in somatic wards.   Conclusion: With non-pharmacological preventive measures aimed towards knowledge, orientation, environment, nursing care and pain more cases of postoperative delirium could be prevented. These preventive measures could thereby decrease the patients suffering and the burden on healthcare.

Bakgrund: Konfusion innebär att patienten drabbas av ett akut förvirringstillstånd som bland annat påverkar kognitionen och medvetandenivån. Detta är en vanlig förekommande komplikation i den postoperativa vården. Tillståndet kan leda till ett ökat lidande och längre vårdtider som påverkar både individen, vården och samhället i stort. Syfte: Syftet var att beskriva den vuxna patientens upplevelser av en konfusion i ett postoperativt skede och hur vårdandet upplevdes i samband med detta. Metod: En allmän litteraturöversikt med kvalitativ ansats, där elva kvalitativa studier söktes i databaserna PubMed och Cinahl. Kvalitetsgranskningen genomfördes med kvalitetsgranskningmall från Statens beredning för social utvärdering. Resultatanalysen utfördes genom Fribergs analysmodell. Resultat: Totalt framkom tre kategorier och dessa var upplevelser av konfusion, upplevelser av omhändertagandet i vården och upplevelser av närståendes involvering i vårdandet. Resultat visade både negativa och positiva upplevelser av konfusion postoperativt, där majoriteten av upplevelserna skildrades som negativa. De negativa upplevelserna beskrevs som ett lidande och overklighetskänslor. Resultatet visade även upplevelser om omhändertagandet i vården vilket innefattade information, kommunikation, närvaro av personal och miljöanpassning. Patienterna beskrev även närståendes involvering i vårdandet, vilket ansågs ha en positiv inverkan på patienten. Slutsats: Postoperativ konfusion kunde leda till stora psykiska påfrestningar för patienten, vilket medförde ett lidande. Lidandet kunde beskrivas i form av ett vårdlidande, sjukdomslidande och ett livslidande. I framtiden bör fler studier genomföras för att få en ökad förståelse och ökade kunskaper kring området. Fortsatt kan detta vara aktuellt för att kunna möta samt möjliggöra en optimal vård för denna patientgrupp. / Background: Confusion means that the patient is affected by an acute confusional state, which affects cognition and the level of consciousness. Confusion is a common complication in postoperative care. The condition can lead to increased suffering and longer hospitalization, which has affects both on the individual, the health care and the society. Aim: The aim was to describe the adult patient’s experiences of confusion in a postoperative stage and how the care was experienced in connection with the hospitalization. Method: A general literature study with a qualitative approach where eleven qualitative studies, found in the databases PubMed and Cinahl, was applied. The quality review was carried out using the quality review template from the Swedish Agency for Health Technology Assesment and Assesment of Social Services. The result analysis was carried out using Friberg’s analysis model. Results: A total of three categories emerged and these were experiences of confusion, experiences about caring performance in healthcare and experiences of relatives' involvement in the care. The results showed both negative and positive experiences of confusion postoperatively, with the majority of experiences described as negative. The negative experiences were explained as suffering and feelings of unreality. The result also showed experiences about caring performance in healthcare, which included information, communication, presence of staff, and environmental adaptation. The patients also described the involvement of relatives in the care, which was considered to have a positive impact on the patient. Conclusion: Postoperative confusion is described as a psychological stress for the patient, which entailed suffering. The suffering could be described in the form of care suffering, disease suffering and life suffering. In the future, more studies are required to gain an increased understanding and increased knowledge of the area. Furthermore, this can be relevant to meet the opportunities and make an optimal health care for this patient group.

Bakgrund: Höftfrakturer med operativ utgång kommer att bli allt vanligare i framtiden på grund av att människors livslängd ökar, påföljden blir att risken att råka ut för fraktur eller förslitningsskada ökar. Patienter som genomgår en höftoperation kommer att leva längre i samband med deras nya höft och därmed behövs det god postoperativ omvårdnad för att bibehålla hälsa. Syfte: Syftet med denna studie var att sammanställa kunskap om vilka hälsofrämjande faktorer det finns postoperativt vid höftoperation. Syftet besvaras med frågeställningarna: “Vilka hälsofrämjande faktorer finns postoperativt vid höftoperation?” “Hur påverkar dessa hälsofrämjande faktorer patientens hälsa?”. Metod: En systematisk litteraturstudie genomfördes där 17 artiklar ingick i analysen. Databaserna PubMed och CINAHL användes för att identifiera de inkluderade artiklarna som därefter granskades med SBU’s granskningsmall och analyserades separat av två författare. Resultat: Omvårdnadsinterventioner, fysiska faktorer, egenvård, smärtlindring, socialt stöd och nutrition har identifierats som hälsofrämjande faktorer, medans förbättrad livskvalitet, ökad egenvårdskunskap, förbättrad fysisk förmåga, stärkt mental hälsa och kortare vårdtid beskriver hur hälsa påverkas. Slutsats: De hälsofrämjande faktorerna är alla beroende av varandra och i kombination bidrar till en god återhämtning och optimal hälsa för patienten. Vikten av ett socialt stöd och motivation av både närstående och vårdpersonal samt utbildning i egenvård ger ett resultat som påverkade den postoperativa hälsan markant. Vidare forskning hur omvårdnadsfaktorer interagerat påverkar postoperativ hälsa behövs i framtiden då vården och omvårdnaden ständigt är under utveckling, och därför bör sjuksköterskans profession också sträva efter ny kunskap.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Delaktighet och inflytande i samhället är ett målområde som Folkhälsomyndigheten (2015) lyfter fram som förutsättning för folkhälsan. I sjukvården ska patientlagen (SFS 2014:821) stärka patientens ställning och främja patientens delaktighet, integritet och självbestämmande. En intention är att utveckla en säkrare vård tillsammans med patienten. Begreppet patientdelaktighet är inte entydigt definierat enligt tidigare studier och forskare skriver det är bara den enskilda patienten som kan avgöra om delaktighet uppnåtts rörande den egna omvårdnaden.  Syfte: Att beskriva vad patienter upplever påverkar delaktighet i vården vid en thoraxkirurgisk vårdavdelning. Metod: Deskriptiv kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer som omfattade sju patienter vilka genomgått öppen hjärtkirurgi. Analysarbetet genomfördes med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det som påverkar upplevd delaktighet i vården bestod av underlättande och begränsande faktorer. Interaktion med och stöd av personalen samt möjligheten att välja grad av delaktighet underlättade. Begränsande var att inte ha kunskap och de medicinska bedömningarna, det fanns ett kunskapsgap mellan informant och professionen, den sjukvårdspersonal informanterna mötte och hade kontakt med under vårdtiden. För att minska den begränsande faktorn kunskap var skriftlig och muntlig information viktig. De medicinska bedömningarna accepterade informanterna helt och fullt. Professionens kunskap och medicinska bedömningar gav trygghet. Slutsats: Resultatet visar förutsättningar, underlättande och begränsande faktorer, som beskriver hur informanterna upplever vad som påverkade patientdelaktighet i vården i samband med öppen hjärtkirurgi. Stor vikt läggs vid stöd av personal, vid patientinformation och svar på frågor från professionen. / ABSTRACT Background: Participation and influence in society is a target area that Folkhälsomyndigheten (2015) highlighted as vital for public health. In medical care shall Patientlagen (SFS 2014: 821) strengthen the position of patients and promote patient involvement, integrity and self-determination. The intention is to develop safer care together with the patient. The concept of patient participation is not clearly defined in previous studies, and it is only the individual patient, which can determine whether participation is reached regarding their own care. Purpose: To describe what patients experience affects participation in care at a thoracic surgery ward. Method: Descriptive qualitative design with semi-structured interviews involving seven patients who underwent open heart surgery. The analysis was conducted using qualitative content analysis. Results: There affecting perceived participation in the care consisted of facilitating and constraining factors. Interaction and support of the staff and the ability to choose the degree of participation facilitated. Limitation was not to have the knowledge and the medical assessments; there was a knowledge gap between the informant and the profession, the medical staff informants met and had contact with during the hospital stay. To reduce the limiting factor knowledge was written and verbal information important. The medical assessments accepted the informants completely. The profession´s knowledge and medical assessment gave security. Conclusion: The results show potential, facilitating and constraining factors, describing how the informants experience what affected patient participation in care associated with open heart surgery. Emphasis is placed on the support of the staff, the patient information and answers to questions from the profession.

Bakgrund: Pankreatikoduodenektomi är den enda kurativa behandlingen av pankreascancer och pankreasanastomosläckage (PAL) är en mycket allvarlig postoperativ komplikation. Metoder för att identifiera detta i ett tidigt skede behöver förbättras. Den postoperativa övervakningen består till stor del av vitalparametrar men sjuksköterskan observerar även andra tecken på försämring. Metod: 32 patienter som genomgått pankreatikoduodenektomi inkluderades i studie. Ett bedömningsformulär innehållande 14 parametrar togs fram och användes för att identifiera vad i sjuksköterskans observationer som kan identifiera tidiga tecken på PAL. Studien hade kvantitativ ansats. Syfte: Att identifiera tidiga tecken på PAL efter pankreatikoduodenektomi med hjälp av ett bedömningsformulär. Resultat: Bedömningsformuläret identifierade normalförloppet efter pankreatikoduodenektomi. Vid jämförelse mellan patienterna som drabbats av PAL och normalförloppet urskildes tre signifikanta skillnader. Patienterna med PAL hade innan det diagnostiserades ökat syrgasbehov, sjuksköterskan bedömde deras allmäntillstånd som dåligt istället för ganska gott och patienternas egenbedömning av allmäntillståndet visade att de mådde sämre för varje dag istället för bättre. Slutsatser: Studien indikerar att ökat syrgasbehov samt sjuksköterskans bedömning och patientens egenbedömning av allmäntillståndet är vägledande för upptäckten av pankreasanastomosläckage. / Background: Pancreaticoduodenectomy is the only curative treatment of pancreaticcancer and postoperative pancreatic fistula (POPF) is a very serious complication. Methods to identify this in an early stage must be improved. The postoperative monitoring is largely composed of vital signs, but the nurse also observes other signs of deterioration. Method: 32 patients how underwent pancreaticoduodenectomy were included in the study. An assessment form containing 14 parameters was used to identify what in the nurse's observation that can identify early signs of POPF. The study had a quantitative approach. Objective: To identify early signs of POPF after pancreaticoduodenectomy using anassessment form. Results: The assessment form identified the normal process after pancreaticoduodenectomy. In the comparison between the patients affected by POPF and the normal process, three significant differences were distinguished. The patients with POPF had before it occurred increased oxygen needs, the nurse assessed the general health as poor rather than pretty good and the patients self-assessed the general health worse by the day instead of better. Conclusions: This study indicates that increased oxygen needs and the nurse's assessment and the patient's self-assessment of general health can be indicative for the discovery of POPF.