Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan arbetar i en komplex miljö med varierande patientklientel, vilket medför krav på bred kompetens inom många områden. Tidigare forskning påvisar svårigheter gällande omhändertagandet av patienter med psykisk ohälsa i det prehospitala vårdrummet, dock framkommer begränsad mängd forskning i ämnet.Syfte: Att genom ambulanssjuksköterskors erfarenheter beskriva det prehospitala vårmötet mellan ambulanssjuksköterskor och patienter lidandes av psykisk ohälsa samt identifiera eventuella problemområden. Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Tio ambulanssjuksköterskor inkluderades genom ett ändamålsenligt urval. Analysen utfördes med hjälp av en kvalitativ, manifest innehållsanalys. Resultat:Ambulanssjuksköterskan kom, i samband med omhändertagandet av patienter med psykisk ohälsa, i kontakt med varierande situationer. I mötet med patienten gav ambulanssjuksköterskan utrymme i såväl samtal som i den fysiska kontakten i syfte att skapa trygghet, lugn och förtroende. Det framkom att en begränsad mängd beslutsunderlag eller riktlinjer fanns att använda i samband med mötet av denna patientgrupp. Slutsats: Att möta patienter med psykisk ohälsa är en komplex situation med många faktorer att ta hänsyn till. En av ambulanssjuksköterskans viktigaste omvårdnadsåtgärder, är att skapa förutsättningar för att etablera ett förtroende hos patienten, i syfte att kunna bedöma och validera patientens hälsotillstånd på bästa möjliga sätt. De bedömningsunderlag och riktlinjer ambulanssjuksköterskan hade tillgång till var begränsade, vilket medförde önskemål om att det utveckla sådana för att tydliggöra vården gällande denna patientkategori. / Background:Ambulance nurses work in a complex environment and encounter a variety of different patient clientele, which requires a broad competence. Previous research indicates difficulties regarding the care of patients with mental illness in the prehospital care setting, though limited amount of research on the subject is available. Aim:To describe ambulance nurses’ experiences of meeting patients suffering from mental illness and to identify possible problem areas. Method:The study is a qualitative interview study with an inductive approach. Ten ambulance nurses were included through a purposeful sample. The results were analysed with a qualitative content analysis.Results: Ambulance nurses were exposed to various situations such as suicide attempts as well as threats. Furthermore, it emerged that the ambulance nurses in the meeting with the patient gave space in both conversation and in the physical contact to create a calm and confident environment. It was found that a limited number of guidelines were available to help the ambulance nurses in the meeting with the patients. Conclusion:Meeting patients with mental illness is a complex situation with many factors to consider. It is of importance to the nurses to create an environment that will enable them to establish patients’ trust. Assessment guidelines that ambulance nurses in this area exist but are limited, therefore it is requested that such are developed further in order to clarify the care regarding this category of patients.

No description available.

Bakgrund: Den prehospitala vården bedrivs utanför sjukhusets trygga väggar när en patient är i akut behov av sjukvård. Av patienten kan den prehospitala vården upplevas skrämmande och kan leda till en känsla av maktlöshet. Ambulanssjuksköterskan ska i mötet med patienten kunna genomföra ett systematiskt, stödjande och reflekterat omhändertagande. För att kunna genomföra detta omhändertagande är det av stor vikt att kunna skapa tillit i den vårdande relationen. Tidigare forskning visar att patienten såg tillit som en betydelsefull faktor i samspelet med sjuksköterskan. Syfte: Syftet är att belysa hur patienten upplever att tillit skapas i mötet med ambulanssjuksköterskan i den prehospitala vården. Metod: Tre systematiska artikelsökningar genomfördes. Tolv stycken kvalitativa artiklar granskades och inkluderades i litteraturstudien. Analysen genomfördes i nio steg enligt en stegmodell framtagen för kvalitativa litteraturstudier. Meningsbärande enheter skapades och öppen kodning av materialet gjordes. Därefter skapades teman och subteman som utgjorde resultatet. Resultat: Tillit skapades enligt patienten genom verbal och icke verbal kommunikation. Relevant information samt en ambulanssjuksköterska som var närvarande och hade ett lugnt bemötande skapade tillit. Resultatet presenteras enligt följande teman: Dialog med subteman; verbal och icke verbal kommunikation skapade tillit samt informationsöverföring skapade tillit. Professionalism med subteman; kompetens och kliniska färdigheter skapade tillit, lugn skapade tillit, en helhetssyn skapade tillit, förmåga att generera delaktighet skapade tillit samt närvaro skapade tillit. Slutsats: Tillit är en avgörande faktor för att patienten ska lita på ambulanssjuksköterskans kunskap och kompetens. Litteraturstudien bidrar med kunskap om hur tillit skapas och vilka förutsättningar som skapar en tillitsfull relation i det korta prehospitala mötet. / Background: Prehospital care is performed outside the safe environment of the hospital when a patient needs emergency care. The patient can feel powerless and experience the prehospital care as frightening. In the meeting with the patient the prehospital emergency nurse should be able to perform care that is systematic, supportive and deliberate. To be able to accomplish this care it is important to create trust. Previous research has shown that trust is an essential factor in the meeting with the nurse. Aim:The aim is to illustrate how the patient experiences trust in the prehospital setting with the prehospital emergency nurse. Method: Three systematic article researches have been conducted. Twelve qualitative articles were rated based on quality and included in the literature review. The articles were analysed based on a step-by-step guide. The guide is made for qualitative systematic reviews. Sentences that applied to the aim of the study were selected and open coding was conducted. Themes and subthemes constituted the result. Result: Trust was created by verbal and nonverbal communication. It was also important that the prehospital nurse provided relevant information, was calm and present in order for the patient to feel trust. The result was presented as follows: dialogue with subthemes: verbal and nonverbal communication created trust and information created trust. Professionalism with subthemes: competence and clinical skills created trust, calm created trust, a lifeworld perspective created trust, ability to create participation created trust and presence created trust. Conclusion: Trust was a vital factor for the patient to be able to trust the knowledge and competence the prehospital emergency nurse possesses. The literature review gave immersed knowledge regarding how to create trust and which parts that create a trustful relationship in the short prehospital care relationship.

Bakgrund: Ett vanligt symtom inom ambulanssjukvården är smärta, vilken ofta kan förvärra den smärta som redan upplevs av patienten, då de nödvändiga förflyttningarna genomförs av besättningen till bår och ambulans. Det är sjuksköterskorna i ambulansbesättningen som gör bedömningen huruvida smärtlindring krävs akut eller inte under transporten till sjukhus. Syfte: Syftet med studien var att studera patienters upplevelser av intranasal (i.n) smärtlindring jämfört med intravenös (i.v) smärtlindring inom ambulanssjukvården i Stockholm. Metod: Studien är en empirisk studie med deskriptiv design. Huvudresultat: Studien visade endast signifikant skillnad i området där upplevelsen av oro och/eller rädsla mättes i samband med i.n kontra i.v smärtlindringsmetod. Det var fler som upplevde en negativ aspekt i form av oro och eller rädsla i den grupp som fått i.n smärtlindring. Inga andra signifikanta skillnader i upplevelsen av varken, nöjdhet av smärtlindringens effekt, själva sättet att erhålla läkemedlet eller upplevelse av biverkningar påvisades. En jämförelse mellan de rapporterade biverkningarna visade att illamående var den vanligaste biverkningen och den var vanligast i den grupp som erhållit i.n smärtlindring. Slutsats: Med bakgrund av detta resultat kan man ifrågasätta om administreringssättet är avgörande kring effekten och upplevelsen av positiva eller negativa aspekter av smärtbehandlingen. / Background: A common symptom of ambulance care is pain, which can often exacerbate the pain already experienced by the patient, as the necessary movements are carried out by the crew to the stern and ambulance. It is the nurses in the ambulance crew who assess whether pain relief is required urgently or not during transport to hospitals.   Objective: The purpose of this study was to study patient´s experiences of intranasal (i.n) pain relief compared to intravenous (i.v) pain relief within the ambulance service in Stockholm area.    Method: The study is an empirical study with a descriptive design.   Main results: The study showed that the only significant difference in the area where the experience of anxiety and/or fear was measured in connection with i. n versus i. v. pain relief method. It was more that experienced a negative aspect in the form of anxiety and or fear in the group that received in n pain relief. No other significant differences in the experience of pain relief, satisfaction of neither the ring's power, the way to obtain the medicine or experience side effects was demonstrated. A comparison of the reported showed that the most common side effect was nausea, and it was most common in the group that received in n pain relief.   Conclusion: Based on this result, one can question whether the mode of administration is crucial for the effect and experience of positive or negative aspects of pain management.

Bakgrund: Antalet ärenden för ambulanssjukvården som rör psykisk ohälsahar ökat under de senaste åren till följd av att psykiska ohälsan ökat i samhället. Ambulanssjuksköterskan arbetar i en komplex miljö med blandat patientklientel, vilket medför behov av bred kompetens inom flertalet områden. Tidigare forskning påvisar svårigheter kring omhändertagandet avpsykiatriska patienter i den prehospitala vårdmiljön, dock finns begränsad forskning inom området. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta patienter med psykisk ohälsa. Metod: En kvalitativ intervjustudie med nio ambulanssjuksköterskor från fyra ambulansstationer i Region Västerbotten, Region Norrbotten respektive Region Västernorrland genomfördes. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta psykisk ohälsa prehospitalt resulterade i två kategorier, Förutsättningar som stärker vårdmötet och Hinder för ett lyckat möte. Kategorierna omfattar följande underkategorier att känna stöd i vårdmötet, att skapa en stödjande relation, att anpassa bemötandet, att det brister i vårdkedjan, att sakna verktyg, att kännafrustration, att patientgruppen är negligerad. Slutsats:Ambulanssjuksköterskor upplever tillfredsställelse när de skapar en stödjanderelation till patienten och därmed lyckas med sitt patientbemötande.Patientgruppen upplevs dock som komplex att bemöta och omhänderta. Dettatill följd av bristande kompetens i form av avsaknad av utbildning,negligerande uppfattningar, samt bristande organisatoriska förutsättningar.Resultatet av denna studie leder till synliggöranden av upplevda hinder iomhändertagandet. Ytterligare forskning behövs för att utforma tydligariktlinjer för handläggning, vilka är nödvändiga för att främjapatientbemötandet.

I samband med att den psykiska ohälsan i samhället ökar följer ett ökat behov av omhändertagandet av patientgruppen inom ambulanssjukvården. Uppdrag där patienten har tidigare känd psykisk sjukdom beskrivs vara det näst vanligaste. Psykisk sjukdom är en stark riskfaktor för suicid. År 2019 dog 1269 personer av suicid i Sverige och 6802 personer vårdades efter suicidförsök. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda psykiatripatienter med inriktning på den suicidala. En intervjustudie genomfördes med tio informanter, som alla var specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård. Intervjuerna analyserades med kvalitativ metod med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever att de saknar stöd och har otillräcklig kunskap i bedömningen av den suicidala patienten, vilket i vissa fall leder till att bedömningen lutas mot mätvärden och somatiska symtom istället för det psykiska måendet. Att patientgruppen behöver få ta tid och att bemöta dem med ett ärligt och öppet förhållningssätt beskrivs avgörande för hur vården blir. Bättre samverkan med psykiatrin, både gällande läkarstöd och med rådfrågning och information via psykakuten är enligt resultatet önskvärt. Då riktlinjer saknas blir patientbedömningen ojämlik och beroende av den enskilda ambulanssjuksköterskans erfarenhet. / In connection with the increase in mental illness in society, there is an increased need for the care of this patient group in ambulance care. Assignments where the patient has a previously known mental illness are described as the second most common. Mental illness is a strong risk factor for suicide. In 2019, 1269 people died of suicide in Sweden and 6802 people were cared for after suicide attempts. The purpose of the study was todescribe the ambulance nurses' experience of caring for the psychiatric patient with a focus on the suicidal. An interview study was conducted with ten informants, all of whom were specialist nurses in ambulance care. The interviews were analyzed using a qualitative method with an inductive approach. The results show that the ambulance nurses feel that they lack support and do not have sufficient knowledge in the assessment of the suicidal patient, which in some cases leads to the assessment being tilted towards measured values and somatic symptoms instead of the mental state. The fact that the patient group needs to be allowed to take time and to approach them with an honest and open approach is described decisively for how the care will be. According to the results, better collaboration with psychiatry, both regarding medical support and with consultation and information through the psychiatric emergency room, is desirable. When guidelines are lacking, patient assessment becomes unequal and dependent on the individual ambulance nurse's experience.

SAMMANFATTNING Den prehospitala vården börjar när samtalet inkommer till SOS och avslutas när patienten avlämnas på mottagande enhet. Den prehospitala vården innefattar undersökning, övervakning och behandling av skadade och sjuka. Kompetensen det senaste årtiondet har förändrats från att ha varit enbart en transportorganisation till att utföra avancerade medicinska bedömningar och åtgärder. I Sverige drabbas ca 4000 personer varje år av skador i hals-, bröst- och ländrygg. Dessa frakturer orsakas ofta av hög energi och uppkommer samtidigt med andra svåra skador. Ryggradsskador innebär stort lidande för patienten och även höga kostnader för samhället. När den prehospitala personalen kommer fram till en patient med misstänkt skada på kotpelaren så är spinal immobilisering den åtgärd som utförs. Spinal immobilisering innebär att patienten påförs en hård nackkrage och sedan läggs och spänns fast på en spineboard. Detta i syftet att minimera rörelse i kotpelaren under transport in till mottaganade enhet. Syftet med studien var att belysa påverkan av att vara spinalt immobiliserad. Den metod som användes var litteraturstudie. Tjugo vetenskapliga artiklar valdes ut och sammanställdes efter sökning i olika databaser. Artiklarnas kvalitet har bedömts utifrån ett protokoll för att värdera dess kvalitet. Resultatet presenteras under fyra kategorier. Det främsta resultatet som framkom var att spinal immobilisering är obekväm och framkallar smärta. Detta på grund av att metoden framkallar kraftigt ökat tryck på vissa utsatta områden av kroppen så som bakhuvudet, skuldror och rumpa. Spinal immobilisering ger även en negativ påverkan på andningen och minskar cirkulationen till hjärnan och den hud och vävnad som utsätts för tryck. Slutsatsen var att många negativa effekter finns av att spinalt immobilisera patienterna på spineboard. Få studier eller inga studier visar att det faktiskt är en åtgärd som har någon positiv effekt eller ens den effekt som eftersträvas med spinal immobilisering.

Att omhänderta patienter med akuta smärtor kan vara en utmaning för sjuksköterskor då detta ställer krav på god kunskap och förståelse över det individuella behovet av smärtlindring. För att säkerställa en god smärtlindring behöver sjuksköterskor ta hänsyn till patientens subjektiva upplevelse av smärta jämsides med vitalparametrar och allmänt hälsotillstånd. Syftet var att beskriva patienters upplevelse av smärtlindring vid akuta smärtor inom prehospital akutsjukvård. Metoden som användes följer en litteraturöversikt med systematisk ansats. Litteraturöversikten innehåller både kvalitativa och kvantitativa artiklar från databaserna PubMed och CINAHL. Totalt har 9 vetenskapliga artiklar inkluderats och analyserats utifrån en integrerad innehållsanalys. I resultatet framkom två huvudkategorier utifrån fyra underkategorier. De två huvudkategorierna benämndes; att bli sedd som patient och att få smärtlindring. Underkategorierna var; vikten av kommunikation, känsla av delaktighet, rädsla för läkemedelsbiverkan och svårigheter att förstå smärtbedömning. Patienterna uttryckte att delaktighet i form av att bli sedd och bekräftad samt involverad i sin vård och behandling främjade upplevelsen av smärtlindring. När sjuksköterskan såg till hela patienten, inte enbart behandlade de fysiska symtomen utan även tog hänsyn till den känslomässiga delen upplevde patienterna trygghet och tillit. Icke farmakologiska åtgärder såsom trygghet, positionering och såromläggningar kunde användas som alternativ till smärtlindring. Slutsatsen var att patienterna uttryckte att en lyckad smärtlindring bland annat innefattade delaktighet och ömsesidig kommunikation mellan patient och sjuksköterska. Genom att ta hänsyn till patienters upplevelse av akuta smärtor samt de känslomässiga aspekterna vid akuta smärtor kunde hälsa och välbefinnande främjas. / Caring for patients with acute pain can be a challenge for nurses as this requires good knowledge and understanding of the individual need for pain relief. To perform good pain relief, nurses need to take into consideration the patients' subjective experience of pain alongside vital parameters and general health. The aim was to describe patients' experience of pain relief for acute pain in prehospital emergency care. The method used follows a literature review with systematic approaches. The literature review contains both qualitative and quantitative articles from the databases PubMed and CINAHL. A total of 9 scientific articles have been included and analyzed based on an integrated content analysis. The results revealed two main categories of which four subcategories. The two main categories were: to be seen as a patient and to receive pain relief. The subcategories were: the importance of communication, sense of participation, fear of medication side effects and difficulty understanding pain assessment. The patients expressed that participation in the form of being seen and confirmed and involved in their own care and treatment promoted the experience of pain relief. When the nurse looked at the whole patient, not only treating the physical symptoms but also took into consideration the emotional part, the patients experienced safety and trust. Non-pharmacological measures such as safety, positioning and wound dressings could be used as alternatives to pain relief. The conclusion was that the patients expressed that successful pain relief includes, among other things, participation and mutual communication between patient and nurse. By taking into consideration the patients' experience of acute pain and the emotional aspects of acute pain, health and well-being could be promoted.

Bakgrund: Den psykiska ohälsan ökar i Sverige. Det innebär förändringar inom den prehospitala sjukvården. Ambulanssjuksköterskans arbete riktas ofta initialt mot akuta somatiska problem, men att vårda patienter med psykosomatisk bröstsmärta till följd av ångest är också en viktig del av omvårdnadsarbetet. Detta medför stor potentiell patientnytta då obehandlad, svår ångest indirekt kan bli livshotande med hänseende till suicidrisken. För att öka kunskapen om psykosomatisk bröstsmärta finns det ett behov av att beforska området. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av mötet med patienter med psykosomatisk bröstsmärta prehospitalt. Metod: Åtta sjuksköterskor varav sex vidareutbildade inom ambulanssjukvård rekryterades från tre olika ambulansstationer i Norrland. Datan insamlades genom individuella semistrukturerade intervjuer och analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Vald analysmetod resulterade i tre huvudkategorier: Samtalet har en viktig roll i mötet, Bedömningen av allvarlighetsgrad är utmanande i mötet, och Ett per- soncentrerat förhållningssätt är viktigt i mötet, med sex tillhörande underkategorier som svarar på syftet. Slutsats: Psykisk ohälsa ses vara ett fullvärdigt problem inom den prehospitala sjukvården. Sjuksköterskor inom prehospital sjukvård utesluter i första hand somatisk orsak, men ser samtalet som ett naturligt nästa steg i bemötandet och behandlingen av patienter som söker vård för psykosomatisk bröstsmärta. Samtalet i kombination med ett personcentrerat förhållningssätt anses vara de bästa verktygen i bemötandet.

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett växande hälsoproblem globalt och en ökning av vårdbesök har setts de senaste årtiondena. Studier tyder på att sjuksköterskor känner en osäkerhet och en bristande kunskap i att bemöta och vårda patienter med psykisk ohälsa. Det finns få studier som belyser sjuksköterskors uppfattning om att bemöta och bedöma patienter med psykisk ohälsa i ett kvantitativt perspektiv. Syfte: Syftet var att undersöka sjuksköterskors uppfattningar av att bemöta och bedöma patienter med psykisk ohälsa prehospitalt. Metod: Studien genomfördes med kvantitativ design med enkät som insamlingsmetod. 58 sjuksköterskor deltog i studien och alla jobbade inom ambulanssjukvården. Analysmetoderna som användes var Mann-Whitneys U-test och Kruskal Wallis test. Resultat: Studiens resultat visade att respondenterna hade en generellt god uppfattning gällande sitt bemötande av patienter med psykisk ohälsa. Respondenterna svarade i genomsnitt 4 på en 1–5 gradig skala i följande påstående: att kännasig trygg med att etablera kontakt, att vara en aktiv lyssnare, att känna sig bekväm med att ställa frågor om suicidala tankar och planer. Respondenternas uppfattning visade på att tillgängligheten för patientens fortsatta vård inte är tillräcklig, medianvärde 1,5. Respondenter hade otillräckligt med kunskap för att ge egenvårdsråd till patienter med psykisk ohälsa, medianvärde 2. Slutsats: Respondenternas arbete prehospitalt med bedömningar, möjlighet till hänvisningar och transport av patienterna till rätt vårdinstans har visats vara begränsad och otillräcklig. Otillräcklig tillgång till den fortsatta vården kan leda till försämrad möjlighet till adekvat vård för patienter med psykisk ohälsa vilket kan skapa ett onödigt lidande förpatienterna.