Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att omhänderta pediatriska traumapatienter med fokus på prioriteringar, beslutsfattande, behandlingsriktlinjer (beslutsstöd) samt uppföljning av patientfall. Metod: Kvalitativ intervjustudie med beskrivande och utforskande design. Urvalet bestod av åtta ambulanssjuksköterskor, sju män och en kvinna, med tre till 16 års erfarenhet inom yrket. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I mötet med barn inom ambulanssjukvården har ambulanssjuksköterskans eget föräldraskap och barnets föräldrar en betydelse. Praktiska och mentala förberedelser samt ett gott bemötande är viktigt. Att prioritera och bedöma barn är svårt då det föreligger anatomiska/fysiologiska och psykologiska skillnader. Bedömningen grundar sig på A-E principen och kräver erfarenhet, övning och utbildning. Beslutsfattandet grundar sig på den prioritering och bedömning som gjorts. Aktuella beslutsstöd (behandlingsriktlinjer) upplevs olika tillfredställande. Låg frekvens av barntrauman leder till svårigheter i att upprätthålla kompetens. Uppföljning är önskvärt och behovet är stort men förhindras av bl.a. sekretess. Ytterligare förbättringsområden som påtalats var bristande utrustning samt svårigheter i att administrera läkemedel till barn. Slutsats: Regelbunden teoretisk utbildning samt praktisk scenarioövning fodras. Behandlingsriktlinjerna bör ses över i avseende på innehåll/relevans, rekommenderade läkemedelsdoser önskas. Skattningsinstrument för bedömning av barn är önskvärt. Verksamheten bör även se över anställdas behov och önskemål avseende uppföljning av specifika patientfall samt aktuella tillvägagångssätt för detta / Aim: To explore Swedish ambulance nurses´ experiences of caring for pediatric trauma patients regarding priorities, decision making, treatment guidelines and patient follow-up. Method: A qualitative interview study with a descriptive/explorative design. Eight ambulance nurses participated, seven men and one woman. The participants’ experience of the ambulance service ranged from three to 16 years. Data was analyzed with qualitative content analysis. Results: The respondent´s own parenthood and the child´s parents affect the nurse. Practical and mental preparation and a good attitude are important. To prioritize a child is difficult because of anatomical/physiological and psychological differences. The assessment is based on the A-E principle and requires experience, practice and education. Decisions are based on priority and assessment. Various degrees of satisfaction were expressed regarding current treatment guidelines. A low frequency of child traumas leads to difficulties in maintaining expertise. Desired follow-up is prevented by professional secrecy. Other issues that emerged were lack of equipment and difficulties in administrate drugs to children. Conclusion: Regular theoretical education and practical scenario exercise are required. Treatment guidelines should be reviewed in terms of content/relevance; recommended drug dosages are required. Pediatric assessment scales are desired. Procedures for nurses´ follow-ups of specific patient cases should also be reviewed.

Patienter med smärta är det vanligaste problemet sjukvårdspersonalen möter inom akutsjukvården.  Att bemöta patientens smärta är en grundläggande arbetsuppgift för sjuksköterskan inom den prehospitala vården. Vårdaren behöver utföra en professionell bedömning av patientens smärta för att utifrån smärtanalysen göra sitt bästa för att lindra eller förhindra lidande och möjliggöra en upplevelse av förändrad hälsa och välbefinnande.   Syftet var att sammanställa tidigare forskning om prehospital smärtbedömning och beslut om smärtomhändertagande.   Metoden som användes var litteraturöversikt. Ur resultatet framkom två teman och åtta undertema. Huvudteman var; att bedöma patientens smärta och att värdera patientens smärta inför beslut om smärtomhändertagande. Utifrån patientens beskrivning och smärtbedömningen som består av smärtskattning, fysiologiska och fysiska förändringar, värderas patientens smärta i relation till vårdarens egen erfarenhet, patientens beteende, kulturella skillnader och samspelet med patienten. Även hela situationen som tiden, risk för att skada och transporten till sjukhus värderas. Prehospital smärtanalys är en komplex bedömning där vårdaren möter patienter vid många olika situationer med varierande smärttillstånd och problematik. Ambulanspersonalen behöver behärska olika former av smärtskattning och sträva efter att ge bedömningen tid och vara nära patienten. Behovet av forskning inom prehospital smärtbedömning är fortfarande stort.

No description available.

Ambulanssjuksköterskans arbete innebär många vårdmöten varje dag med patienter i olika åldrar och livssituationer, vilket medför att en bred kompetens efterfrågas. Detta betyder vidare att ambulanssjuksköterskan behöver en förmåga att möta patienter med olika sjukdomstillstånd, som förutsätter olika behandlingsåtgärder. Ett viktigt område är att bedöma och hantera luftvägen hos en patient. Bristande kompetens i att skapa fri luftväg riskerar att leda till att patienten avlider. Forskning kring ambulanssjuksköterskans upplevda kompetens att hantera svår luftväg är begränsad, speciellt ur en svensk kontext. Syftet med detta arbete är därför att undersöka hur svenska ambulanssjuksköterskor upplever sin kompetens att vårda patienter med en svår luftväg. Kvalitativ intervjustudie genomfördes med 11 ambulanssjuksköterskor där insamlad data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys enligt Granheim och Lundman. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever en kunskaps- och kompetensbrist inom luftvägshantering. En stor önskan om praktisk träning finns hos ambulanssjuksköterskorna. Resultatet visar också en otrygghet som kan leda till en ökad oro och stress i vårdmötet med patienter med en svår luftväg. Slutsatsen är att det finns en upplevd kompetensbrist att vårda patienter med svåra luftvägar och en önskan om mer teoretisk och praktisk utbildning för att skapa trygghet i yrkesrollen.

Bakgrund Att arbeta inom prehospital sjukvård anses vara givande men det medför även risker för hälsan. Stressrelaterade sjukdomar är ofta påvisbara hos personal inom yrket. Antalet ambulansuppdrag har ökat kraftigt de senaste åren och likaså andelen uppdrag med prioritet 1. Yrket präglas av kontakten med vårdtagare, drabbade samt övriga samhällsfunktioner där omvårdnaden ställs på sin spets. Under de senaste tjugo åren har ambulansverksamheten utvecklats avsevärt. Framförallt har utveckling skett inom kompetens, medicinsk behandlingsmöjlighet samt teknisk utrustning. Syfte Studiens syfte var att beskriva sjuksköterskans upplevelse av arbetsbelastningens betydelse för omvårdnad inom prehospital sjukvård. Metod Den metod som användes var kvalitativ intervjustudie där sju intervjuer genomfördes. Informanterna var mellan 30 och 52 år, samtliga yrkesverksamma inom ambulanssjukvården i Stockholms län. Vid samtliga intervjutillfällen användes ljudupptagning. Materialet transkriberades och analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Resultat I resultatet framkom tre huvudfynd. Dessa var bristande omvårdnad nattetid, frustration över obefogade ambulansuppdrag samt bristande möjlighet till raster och återhämtning. Gemensamt för dessa fynd är den upplevt höga arbetsbelastning som råder inom ambulanssjukvården i Stockholms län. Sjuksköterskorna uppfattar att de inte har mandat och förtroende att styra patienterna till rätt vårdnivå och med rätt transportsätt. Samtliga sjuksköterskor i studien menar att patienterna får rätt undersökning och medicinsk behandling. Däremot blir bemötande och tålamod lidande av tidigare nämnd arbetsbelastning. Slutsats Studien visar på en mängd faktorer som påverkar upplevd arbetsbelastning. En ökad arbetsbelastning gör det svårare att utföra god omvårdnad. Den viktiga medicinska behandlingen blir prioriterad på bekostnad av det lika viktiga empatiska bemötandet

Agitated patients are common in the prehospital environment and pose a significant danger to themselves, the public, law enforcement and prehospital medical providers. Pharmacologic and non-pharmacologic options exist for managing agitation in the prehospital setting. Severe agitation is best managed with pharmacologic methods, but the optimal drug or drug combination is unclear. Intramuscular (IM) ketamine has been shown to be very effective at obtaining fast and safe control of severely agitated patient. However, current research on this subject is limited to retrospective studies and case series. This proposal is a 2 year, single-center, double-blind randomized controlled trial which will measure the potential superiority of ketamine compared to a commonly used standard-of-care medication (IM haloperidol) for the rapid sedation of acutely agitated patients in the prehospital environment. It will be the first randomized, controlled, double blind study investigating the use of ketamine compared to haloperidol in the prehospital setting for agitation and will impact prehospital protocols for the treatment and management of agitation. It will potentially aid in the future reduction of harm to medical and law enforcement personnel by violent patients as well as decrease morbidity and mortality to the acutely agitated patients.

Sammanfattning. Bakgrund:Crush syndrome eller traumatisk rahbdomyolys är vanligt vid större naturkatastrofer som tex jordbävningar. Det kan också uppkomma när personer utsätts för tryck mot musklerna vid tex stroke, intoxikationer, byggnadsras, industriolyckor. Inom ambulanssjukvården i Sverige har vi inte någon behandlingsplan för detta tillstånd och därför kan det finnas en risk att dessa patienter inte får rätt omvårdnad. Syfte:Studiens syfte var att belysa ambulanssjuksköterskans omvårdnad vid risk för Crush syndrome. Metod:En litteraturstudie gjordes för att granska redan publicerat forskningsmaterial. Sökningarna gjordes i databaserna Cinahl och Pubmed. Fem artiklar inkluderades och innehållet analyserades med manifest innehållsanalys. Resultat:De patienter som riskerar att få Crush syndrom har följande symtom: skada på muskelmassa, förlängd kompression, komprimerad lokal cirkulation, puls >120 och onormal urinfärg. Den viktigaste omvårdnadsåtgärden som kan vara livräddande för personen är insättande av intravenös kristalloid vätska samtidigt som personen losstages. Den vätska som rekommenderas är vanlig natriumklorid. Klinisk implikation:Ett förslag på omvårdnadsplan presenteras. Nyckelord:crush syndrome, prehospital care, prehospital omvårdnad, klämsklador, muskelskador, / Abstrakt. Background: Crush syndrome or traumatic rehbdomyolys is common in major natural disaster such as earthquakes. It can also arise when people are exposed on the muscle at such stroke, poisoning, structural collapse, industrial accidents. In prehospital care in Sweden we have no treatment plan for this condition and therefore it may be a risk that these patients not receiving the proper care. Purpose:The aim of this study was to illuminate the ambulance nurses care at risk of Crush syndrome. Method:A literature review was done to examine already published research material. The searches was made in the databases Cinahl and Pubmed. Five articles were included and the contents analyzed by manifest content analysis. Results:The patients who are at risk of Crush syndrome has the following symptoms: damage to the muscle mass, prolonged compression, compressed local circulation, heart rate > 120 and abnormal urine color. The most important nursing action that can be lifesaving is initiation of  intravenous crystalloid fluid while the person being detached. The fluid recommended is the usual sodium chloride. Clinical implication: A proposal for the nursing care plan are presented. Keywords:crush syndrome, prehospital care, crushing, muscle damage,

Bakgrund: Den prehospitala vården bedrivs utanför sjukhusets trygga väggar när en patient är i akut behov av sjukvård. Av patienten kan den prehospitala vården upplevas skrämmande och kan leda till en känsla av maktlöshet. Ambulanssjuksköterskan ska i mötet med patienten kunna genomföra ett systematiskt, stödjande och reflekterat omhändertagande. För att kunna genomföra detta omhändertagande är det av stor vikt att kunna skapa tillit i den vårdande relationen. Tidigare forskning visar att patienten såg tillit som en betydelsefull faktor i samspelet med sjuksköterskan. Syfte: Syftet är att belysa hur patienten upplever att tillit skapas i mötet med ambulanssjuksköterskan i den prehospitala vården. Metod: Tre systematiska artikelsökningar genomfördes. Tolv stycken kvalitativa artiklar granskades och inkluderades i litteraturstudien. Analysen genomfördes i nio steg enligt en stegmodell framtagen för kvalitativa litteraturstudier. Meningsbärande enheter skapades och öppen kodning av materialet gjordes. Därefter skapades teman och subteman som utgjorde resultatet. Resultat: Tillit skapades enligt patienten genom verbal och icke verbal kommunikation. Relevant information samt en ambulanssjuksköterska som var närvarande och hade ett lugnt bemötande skapade tillit. Resultatet presenteras enligt följande teman: Dialog med subteman; verbal och icke verbal kommunikation skapade tillit samt informationsöverföring skapade tillit. Professionalism med subteman; kompetens och kliniska färdigheter skapade tillit, lugn skapade tillit, en helhetssyn skapade tillit, förmåga att generera delaktighet skapade tillit samt närvaro skapade tillit. Slutsats: Tillit är en avgörande faktor för att patienten ska lita på ambulanssjuksköterskans kunskap och kompetens. Litteraturstudien bidrar med kunskap om hur tillit skapas och vilka förutsättningar som skapar en tillitsfull relation i det korta prehospitala mötet. / Background: Prehospital care is performed outside the safe environment of the hospital when a patient needs emergency care. The patient can feel powerless and experience the prehospital care as frightening. In the meeting with the patient the prehospital emergency nurse should be able to perform care that is systematic, supportive and deliberate. To be able to accomplish this care it is important to create trust. Previous research has shown that trust is an essential factor in the meeting with the nurse. Aim:The aim is to illustrate how the patient experiences trust in the prehospital setting with the prehospital emergency nurse. Method: Three systematic article researches have been conducted. Twelve qualitative articles were rated based on quality and included in the literature review. The articles were analysed based on a step-by-step guide. The guide is made for qualitative systematic reviews. Sentences that applied to the aim of the study were selected and open coding was conducted. Themes and subthemes constituted the result. Result: Trust was created by verbal and nonverbal communication. It was also important that the prehospital nurse provided relevant information, was calm and present in order for the patient to feel trust. The result was presented as follows: dialogue with subthemes: verbal and nonverbal communication created trust and information created trust. Professionalism with subthemes: competence and clinical skills created trust, calm created trust, a lifeworld perspective created trust, ability to create participation created trust and presence created trust. Conclusion: Trust was a vital factor for the patient to be able to trust the knowledge and competence the prehospital emergency nurse possesses. The literature review gave immersed knowledge regarding how to create trust and which parts that create a trustful relationship in the short prehospital care relationship.

Kommunikation är en förutsättning för att kunna bedriva en god och säker vård utifrån patientens egen vilja. Kommunicering innefattar all form av mellanmänskligt informationsutbyte. Hur upplever vi vårdgivare vårdmötet när den verbala kommunikationen brister? Det prehospitala vårdmötet präglas av korta möten i en ofta stressfylld miljö. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) ska all vård utgå ifrån patientens behov. Bristande kommunikation leder till minskad patientdelaktighet, patientsäkerhet och trygghet i vårdmötet. Syftet med denna studie är att beskriva den levda erfarenheten hos ambulanssjuksköterskor verksamma inom ambulanssjukvården att vårda patienter där de inte kan kommunicera verbalt i en prehospital vårdmiljö. Författarna till studien har valt att utgå ifrån en fenomenologisk beskrivande perspektiv med kvalitativ intervjumetodik. Åtta Ambulanssjuksköterskor med minst två års tjänstgöring inom ambulanssjukvården intervjuades enligt icke strukturell intervjumetodik och analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys.  Resultatet presenteras i tre kategorier: Att förstå patienten, Att skapa en vårdrelation och Att uppleva frustration. Dessa tre kategorier innehöll totalt åtta stycken underkategorier. Studiens styrka ansågs vara valet av intervjumetod vilket gav uttömmande och beskrivande svar. En svaghet med studien ansågs vara brist på kommunikationsvaliditet då varken informanterna möjlighet för respons av analysprocessen samt att ingen erfaren forskare konsulterades i analysen av det empiriska källmaterialet.

Bakgrund: En specialistutbildad ambulanssjuksköterska ska enligt kompetensbeskrivningen kunna bedöma och prioritera en patient till rätt vårdnivå. Är patienten inte i behov av ambulanstransport eller patienten själv beslutar att han/hon inte vill medfölja ambulansen lämnas patienten kvar på plats med eventuell hänvisning till annan vårdnivå.   Syfte: Syftet var att studera ambulanssjuksköterskans erfarenheter i samband med att patienten inte medföljer ambulansen efter en prehospital bedömning.   Metod: Ett frågeformulär med öppna svarsalternativ användes bland ambulanssjuksköterskorna inom Landstinget Blekinge. Analysen av svaren gjordes med kvalitativ innehållsanalys enligt Granheim och Lundman (2004).   Resultat: Utifrån data som insamlades formulerades ett övergripande tema: Att fungera som grindvakt med behov av stöd och förankring i sina beslut. Ambulanssjuksköterskorna upplevde det som en viktig men svår uppgift att kvarlämna patienten om ambulanstransport inte behövdes. Vid tveksamma bedömningsfall eller när patienten inte vill medfölja i ambulans trots bedömt behov, upplevde ambulanssjuksköterskan en oro för eventuella konsekvenser av att lämna patient kvar på plats. Befogenheten att kunna kvarlämna patienten efter en prehospital bedömning upplevdes öka tillgängligheten för patienter med störst behov av ambulanssjukvård och ambulanstransport. Ambulanssjuksköterskorna upplevde ett behov av stöd, särskilt av bättre läkarstöd i sin bedömning.   Slutsats: Det ökade antalet ambulansuppdrag i Blekinge och Sverige i övrigt ställer höga krav på ett mer effektivt och befogat utnyttjande av de begränsade ambulansresurser som existerar.  Föreliggande studie visar på ambulanssjuksköterskans erfarenhet av ett behov av stöd från läkare som är insatta i ambulansens förutsättningar och arbetsmetoder. Detta behövs för att minska ambulanssjuksköterskornas upplevda osäkerhet när beslut om ambulanstransportbehov tas.