Anestesisjuksköterskans arbete är medicintekniskt avancerat. I sitt arbete utsätts hon ständigt för nya situationer där hon får handskas med svåra etiska problem. Anestesisjuksköterskan ska se till att tillgodose patientens behov i olika tillstånd vilket kräver goda kunskaper inom sitt yrkesområde. Anestesisjuksköterskan träffar patienten under förhållandevis korta stunder. Syftet med studien är att belysa anestesisjuksköterskans upplevelser av att delta vid akut omhändertagande av patienter utanför operationssalens kontext. Tidigare forskning inom detta område är sparsamt. Studien är kvalitativ och datainsamlingen genomfördes med semistrukturerade intervjuer.  Under intervjuprocessen fick anestesisjuksköterskorna som intervjuades svara enskilt på öppna intervjufrågor. Fyra stycken anestesisjuksköterskor deltog i studien. Anestesisjuksköterskorna som deltog i studien är anställda på en operationsavdelning på ett sjukhus i Västsverige. I analysen framkom det en huvudkategori och två kategorier med sex stycken tillhörande subkategorier. Kategorierna är: ”anestesisköterskans upplevda positiva känslor” och ”anestesisjuksköterskans upplevda negativa känslor”. Resultatet visar att anestesisjuksköterskorna upplevde att  det  är tryggare  att  arbeta  på operationsavdelningen i förhållande mot att arbeta i annan kontext så som traumarum förlossningsavdelning eller liknande. Upplevelsen av att arbeta utanför operationssalen varierade. Informanternas erfarenhet av att arbeta under ett akut omhändertagande på olika platser på sjukhuset är att de känner sig trygga i sin arbetsroll förutsatt att det finns en erfaren, trygg och tydlig anestesiolog med som bestämmer om vad som ska göras under ett akut omhändertagande. Det upplevdes tryggare att arbeta på operationsavdelningen än i en annan miljö. På operationsavdelningen finns det gott om folk att ta hjälp av om det skulle behövas och det upplevdes även tryggt att veta vart alla sakerna finns. Utanför operationsavdelningen känner sig informanterna otrygga då det inte vet om akutvagnar är påfyllda eller om de kan få samma service av sina medarbetare på den ”nya” avdelningen.

Bakgrund: År 2020 drabbades världen av en ny pandemi, coronaviruset SARS-CoV-2 [COVID-19]. Då COVID-19 främst sprids via droppsmitta ökade användandet av skyddsutrustning samtidigt som distanseringen mellan ambulanssköterskan och patienten ökade i syfte att minska smittspridningen. Hur patienter som smittats av COVID-19 upplever sin vårdrelation i det prehospitala omhändertagandet utifrån de psykosociala behoven såsom delaktighet, kommunikation och information är inte kartlagt. Syftet: Syftet med studien är att undersöka hur patienter med COVID-19 upplever vårdrelationen utifrån de psykosociala behoven i det prehospitala omhändertagandet. Metodbeskrivning: En kvalitativ intervjustudie med deduktiv ansats genomfördes under mars 2021 där resultatet testats mot “Psykosociala behov” i det teoretiska ramverket Fundamentals Of Care [FOC]. Nio informanter (varav sex män) från ett universitetssjukhus i Mellansverige deltog. Huvudresultat: Informanterna upplevde ett positivt omhändertagande genom att ambulanspersonalen involverade, informerade samt gav ett tryggt bemötande. Informanterna upplevde också att de blev sedda och lyssnade på och att de fick tillfredställande information kring omhändertagandet. Även social kompetens hos ambulanspersonalen upplevdes som extra viktigt. Några informanter upplevde minskade möjligheter att påverka sin delaktighet kring sin vårdsituation. Brister inom kommunikation kunde i vissa fall härledas till ambulanspersonalens skyddsutrustning. Slutsats: Trots ökade skyddsbarriärer mellan ambulanspersonalen och patienten upplevde majoriteten av informanterna en god vårdrelation utifrån de psykosociala behoven i FOC. Fler studier krävs för att kartlägga detta fenomen ytterligare.

Förlossningsvården i Sverige har under de senaste åren centraliseras, vilket medfört längre transporter för gravida kvinnor att färdas till förlossningsklinik. Tidigare forskning visar att långa avstånd till förlossningskliniker är en vanlig bakomliggande orsak till prehospitala förlossningar. I takt med att centralisering av hälso- och sjukvården ökar förväntas fler kvinnor föda prehospitalt. Syftet med denna studie är att beskriva ambulanssjuksköterskans erfarenheter av vårdandet i samband med prehospitala förlossningar. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats, där tio intervjuer med specialistutbildade ambulanssjuksköterskor har genomförts. Resultatet presenteras med en huvudkategori, tre generiska kategorier och totalt elva subkategorier. Huvudkategorin är; Ambulanssjuksköterskans erfarenhet av uppdrag med prehospital förlossning kan förstås som en skräckblandad förtjusning som kräver extraordinär kontroll. Det framkommer att ambulanssjuksköterskan upplever en känslomässig ambivalens vid prehospitala förlossningar, att larm om pågående förlossning skapar stress, samt att förberedelsen inför en prehospital förlossning är av stor vikt. För att ambulanssjuksköterskan ska kunna uppleva en större trygghet vid larm om pågående förlossning krävs mer utbildning, en utbildningsform som beskrivs som mycket positiv är praktisk övning eller hospitering där det finns möjlighet att öva på vårdandet vid förlossningar tillsammans med en barnmorska.

Introduktion: Bäckenfrakturer är en av de potentiellt livshotande skadornaprehospitalt som bör identifieras under den primära undersökningen hospatienter med stort trauma. Vid smärtor kring bäcken eller ljumskarimmobilseras bäckenet. Inledningsvis via att benen förs ihop och inåtroteras,ytterligare kan bäckenet komprimeras med tryck genom exempelvis gördel.Dock finns ingen stark evidens gällande att den externa kompressionen harvisat effekt. Syfte: Att undersöka evidensen för effekten avseende immobilisering och externkompression av bäckenfraktur prehospitalt.Metod: Översiktlig litteraturstudie, scooping review, inkluderande 11 artiklardär data inhämtning skett via Cinahl och Pubmed. Resultat: Resultatet pekar på att kompression prehospitalt har mekanisk effektför att distansmässigt reducera bäckenfrakturer. Korttidseffekter så somtransfusionskrav och cirkulatoriskt svar visar igen evidens, likaså effekter överlång tid som mortalitet och sjukhusdagar. Biverkningar i form av hudskadorkan uppkomma i liten omfattning från behandlingen. Konklusion: Förutom att immobilisering och extern kompression distansmässigt reducerar bäckenfrakturer är evidensen för åtgärden prehospitaltbegränsad. Inga direkta slutsatser kan dras av studiens resultat då vidare ochstörre forskning krävs.

Ambulanssjukvården har utvecklats från att endast transportera skadade och sjuka patienter, till att idag redan prehospitalt göra bedömningar, hänvisa till rätt vårdinstans, vårda och behandla och även transportera. I den prehospitala miljön skall ambulanssjuksköterskan ensam göra en patientsäker bedömning för att sedan ta beslut om vilken vårdinstans som lämpar sig bäst för patientens upplevda besvär och symtom. Buksmärta är en återkommande sökorsak i ambulanssjukvården och inte sällan diffust och svårbedömt. Syftet med undersökningen var att utvärdera ambulanssjuksköterskans bedömning av de patienter som hänvisades till egenvård i hemmet. Detta gjordes genom att undersöka följsamheten i undersökning och åtgärder enligt gällande behandlingsriktlinjer samt kartlägga om det fanns patienter som inom fyra dygn åter sökt akutsjukvård för samma symtom. Till undersökningen valdes en retrospektiv observationsstudie med kvantitativ ansats där 223 patientjournaler från år 2020 granskades och analyserades. Könsfördelningen blev 109 kvinnor och 85 män. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskan utför i snitt 60,3% av de undersökningsmoment som skall göras i enlighet med aktuella behandlingsriktlinjer. Detta är i förhållande till tidigare forskning en indikation för relativt god följsamhet. Resultatet visade också att det var en relativt liten andel patienter (16%) som åter sökt akutsjukvård för samma symtom inom fyra dygn. Detta kan tyda på att ambulanssjuksköterskan trots brister i sin bedömning ändå hänvisat majoriteten av patienterna till rätt vårdinstans.

Det svenska samhället har varit och är i ständig förändring. I och med detta krävs det även av sjukvården att följa med i denna utveckling. Den prehospitala vården är inget undantag. Bland annat har metoder för hur mötet med patienter bör gå till kontinuerligt utvecklats för att säkra en god och säker vård. En god kommunikation är här en grundförutsättning. Dagens multikulturella samhälle kan medföra kommunikativa utmaningar för den prehospitala vården Syftet med denna studie var att belysa kommunikationens betydelse i det prehospitala mötet med patienter med språkbristningar, och/eller ett annat kulturellt beteende. Metoden som användes var en litteraturstudie. En sökning efter vetenskapliga artiklar i medicinska databasen Pubmed genomfördes, och de artiklar som författarna ansåg svarade mot studiens syfte togs med i studien. Artiklarna analyserades därefter för att urskilja särskilda teman och kategorier. Litteraturstudien resulterade i totalt 16 stycken artiklar att analysera. De kategorier (och underkategorier) som framkom var; Upplevda utmaningar (språkbarriärer och kulturella skillnader), Effekterna (medicinska konsekvenser, tidsaspekter och förtroende för vården) och Strategier (befintliga strategier och föreslagna strategier). Slutsatsen var att den prehospitala kommunikationen möter dagliga utmaningar. De språkliga och kulturella barriärerna är bland de mest utmanande, då de kan vara både tidskrävande och medföra medicinska konsekvenser. Det finns strategier för att möta dessa utmaningar, och fler metoder föreslogs kunna användas. God kommunikation anses vara nödvändig för att effektivt vårda en patient, och för att ge denne en erfarenhet av att vården är trygg och pålitlig. Ambulanspersonal bör vara medvetna om att dessa utmaningar existerar, för att kunna möta våra patienter med förtroende.

Bakgrund: I omhändertagandet av barn med smärta kan specialistsjuksköterskor inom den prehospitala vården använda sig av olika medicinska åtgärder likväl som icke-medicinska. Dock visade studier från andra länder att barn varken smärtskattas eller smärtlindras adekvat.  Syfte: Studiens syfte var att undersöka hinder och möjligheter gällande barns rätt till smärtlindring enligt specialistsjuksköterskors erfarenheter i den prehospitala vården.  Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats genomfördes. Elva specialistsjuksköterskor deltog i semistrukturerade intervjuer. Innehållet analyserades sedan med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Samtliga deltagare i studien upplevde att det saknades kunskap och utbildning om barns smärta och smärtlindring prehospitalt. Ett av de större hinder för att smärtlindra barn var osäkerheten kring att sätta en perifer venkateter (PVK). Även svårigheten att bedöma barns smärta var ett hinder. Deltagarna i studien framhöll vikten av ett lugnt och tryggt bemötande för att ge goda möjligheter att skapa förtroende som ledde fram till smärtlindring. Specialistsjuksköterskorna ansåg att det fanns ett bra utbud av läkemedel som ökade möjligheten att smärtlindra barn. Det fanns dock en önskan om fler läkemedel som inte krävde intravenös administrering. Slutsats: Det tycks som att barns rätt till smärtlindring ännu inte uppfylls inom den prehospitala vården. Det finns fortfarande omständigheter som förhindrar detta på grund av en oro från specialistsjuksköterskor att sticka barn samt effekterna läkemedel kan ge. Det finns dock goda möjligheter att förändra detta då det finns en vilja och önskemål att förbättra kompetensen genom ökad kunskap och utbildning.

No / Expecting ambulance clinicians to dependably differentiate the life-threatening organ dysfunction caused by sepsis from an inflammatory response to a non-infectious aetiology, relying upon vital signs and a physical examination of the patient alone, must be considered unrealistic. Although lactate measurement has been integrated into numerous prehospital sepsis screening tools, it is not yet measured routinely within UK ambulance services. Research has generally focused on whether handheld point-of-care lactate measurement devices are as accurate as laboratory analysis of venous or arterial samples. The weight of literature has concluded negatively in relation to this. However, there is potential for handheld devices to be used independently to monitor trends in lactate elimination or accumulation to inform decisions on the efficacy of prehospital interventions, or simply to report categorical data in terms of whether lactate levels are elevated or not. This offers UK paramedics the opportunity to improve sepsis care through the enhanced assessment of risk and acuity, the identification of patients with cryptic shock, more aggressive fluid resuscitation and advanced notification to receiving units.

The aim of the thesis was to develop and evaluate a Computerised Decision Support System (CDSS) for use in pre-hospital care.The thesis was guided by a theoretical framework for developing and evaluating a complex intervention. The four studies used different designs and methods. The first study was a systematic review of randomised controlled trials. The second and the last studies had experimental and quasi-experimental designs, where the CDSS was evaluated in a simulation setting and in a clinical setting. The third study included in the thesis had a qualitative case study design.The main findings from the studies in the thesis were that there is a weak evidence base for the use of CDSS in pre-hospital care. No studies have previously evaluated the effect of CDSS in pre-hospital care. Due to the context, pre-hospital care is dependent on protocol-based care to be able to deliver safe, high-quality care. The physical format of the current paper based guidelines and protocols are the main obstacle to their use. There is a request for guidelines and protocols in an electronic format among both clinicians and leaders of the ambulance organisations. The use of CDSS in the pre-hospital setting has a positive effect on compliance with pre-hospital guidelines. The largest effect is in the primary survey and in the anamnesis of the patient. The CDSS also increases the amount of information collected in the basic pre-hospital assessment process. The evaluated CDSS had a limited effect on on-the-scene time.The developed and evaluated CDSS has the ability to increase pre-hospital patient safety by reducing the risks of cognitive bias. Standardising the assessment process, enabling explicit decision support in the form of checklists, assessment rules, differential diagnosis lists and rule out worst-case scenario strategies, reduces the risk of premature closure in the assessment of the pre-hospital patient. / För avläggande av doktorsexamen i Kvalitetsförbättring och ledarskap inom hälsa och välfärd som med tillstånd av Nämnden för utbildning och forskarutbildning vid Högskolan i Jönköping framläggs till offentlig granskning torsdagen den 5 juni 2014 kl.13.00 i sal M 204, Högskolan i Borås.

Bakgrund Idag används olika medicinsktekniska produkter för helkroppsimmobilisering vid misstanke om spinal skada prehospitalt. Valet av immobiliseringsutrustning som skall användas görs av ansvarig sjuksköterska på plats. Den vanligaste utrustningen är ryggbräda, vaccummadrass, Kendric Extration Device (KED-väst) och nackkrage. Då utbildningen Pre Hospital Trauma Life Support (PHTLS) varit en del av specialistutbildningen för ambulanssjuksköterskor under en längre period har det funnits lite anledning till att ifrågasätta helkroppsimmobilisering och dess utrustning. All immobiliseringsutrustning klassificeras under klass 1 av Läkemedelsverket, vilket kan innebära att få vetenskapliga studier har gjorts för att utvärdera immobilieringsutrustning. Patientsäkerhetslagen ska efterlevas vad gäller vetenskaplig och beprövad metod i omvårdnaden av patienter med misstänkt spinal skada. Syfte Att genom en litteraturgranskning undersöka rekommendationer och eventuella risker med helkroppsimmobilisering vid misstanke av spinal skada prehospitalt utifrån patientsäkerhet och ett historiskt perspektiv. Metod Studien genomförs som litteraturgranskning med artikelgranskning och ett retrospektivt, deskriptivt perspektiv. Resultat Forskning rekommenderade helkroppsimmobilisering på traumapatienter där det fanns misstanke om spinal skada. Behandlingsriklinjerna följde nuvarande forskningsrekommendationer. Forskningskvaliten hade blivit bättre över tid och resultaten hade ökat i trovärdighet. Flera forskare påvisade risker med helkroppsimmobilisering. Riskerna var relaterade till dagens immobiliseringsutrustning. Ett antal alternativ till dagens immobiliseringsutrusning fanns beskrivna, men användes inte och var inte omnämnda i behandlingsriktlinjer. Slutsats Forskning rekommenderar helkroppsimmobilisering på traumapatienter där det finns misstanke om spinal skada. Immobiliseringutrustning har bevisligen flera risker för patienter, vilka orsakar allvarliga konsekvenser för hälsan. En lågt sittande ryggskada kanske inte behöver helkroppsimmobiliseras. Det kanske räcker med halvkroppsimmobilisering för vissa patienter. / Background Today, there are various medical devices for full body immobilisation in cases of suspected spinal injury prehospital. The choice of immobilisation devices to be used is the charge nurse’s on site. The most common equipment is back board, vaccummadrass, Kendric extraction Device (KED - West) and cervical collar. Because When training Pre Hospital Trauma Life Support (PHTLS) has been part of the specialist training of ambulance nurses over a longer period , there has been little reason to question full body immobilisation and its equipment . All immobilisation devices classified under Class 1 of the Medical Product Agency (MPA) , which may mean that few scientific studies have been done to evaluate immobilisation devices. The Patient Safety Act must be complied with in terms of scientific and proven method in the care of patients with suspected spinal injury. Aim Through a literature review examining recommendations and possible risks of full body immobilisation on suspicion of spinal injury pre-hospital based on patient safety and a historical perspective. Method The study is conducted as a literature review with the article review and a retrospective, descriptive perspective. Result Research recommended full body immobilisation on trauma patients where there was suspicion of spinal injury. Treatment guidelines followed the current research recommendations. The research quality had improved over time and results in increased credibility. Several researchers demonstrated the risks of full body immobilisation. The risks were related to today's immobilisation devices. A number of alternatives to current immobilisation devices was described, but was not used and was not mentioned in the treatment guidelines. Conclusion Research recommends full body immobilisation of trauma patients where there is a suspected spinal injury. Immobilisation devices has proven more risks for patients , which cause serious health consequences. A low sitting back injury may not need full body immobilisation. It might suffice with a half body immobilisation for some patients.