Svensk ambulanssjukvård har genomgått stora förändringar de senaste decennierna vilket har lett till att kraven på sjuksköterskans kompetens för att säkerställa en god vård och patientsäkerhet har ökat markant. Generellt saknas det inom svensk ambulanssjukvård väl fungerande system för uppföljning av patienter som vårdats prehospitalt vilket leder till att denna viktiga möjlighet till professionell och organisatorisk utveckling riskerar att falla bort. I den kartlagda ambulansorganisationen infördes i början av 2015 ett nytt system för uppföljning av patienter som vårdats prehospitalt vilket skapade nya möjligheter för sjuksköterskan att följa upp sina bedömningar och behandlingar. Syftet var att kartlägga systemet för uppföljning av patienter som vårdats prehospitalt inom en specifik ambulansorganisation utifrån följande frågeställningar: I vilken utsträckning användes möjligheten till uppföljning, vad påverkade sjuksköterskans uppföljning och hur upplevdes effekterna av uppföljning. Metoden som ändvändes var en singel case studie metod vilket innebar att både kvantitativ och kvalitativa data användes. Unikt för case studie metoden är att data samlas in i olika faser för att sedan analyseras innan nästa datainsamlingsfas startar. I den första fasen genomfördes en sökning efter dokument inom ambulansorganisationen som berörde uppföljning. I fas två utfördes en enkätundersökning som även låg till grund för de intervjuer som gjordes i fas tre. Resultaten visade att uppföljning av patienter som vårdats prehospitalt ökade efter införandet av det nya systemet och att de nuvarande rutinerna var otydliga. Vanliga orsaker till att sjuksköterskan i ambulans följde upp sina patienter var osäkerhet i bedömningar, egen kompetensutveckling och en vilja att bidra till ökad patientsäkerhet. Uppföljningen hade positiva effekter för sjuksköterskornas trygghet och kompetens. Däremot förelåg ett behov att förtydliga rutinerna om hur systemet skulle användas för att säkerställa återförandet av kunskapen som inhämtats genom uppföljning till verksamheten. Detta var en önskan både från arbetsgivarhåll och från sjuksköterskor i ambulans. En ökad systematik i uppföljningsarbetet kan leda till att uppföljningen inte begränsas till patientfall som den enskilda sjuksköterskan ansåg vara relevant. Detta kan främja patientsäkerheten och i förlängningen minska onödigt lidande för patienten.

Chansen att överleva ett hjärtstop är i dag liten. Riktlinjerna för hur HLR ska genomföras är beskrivet i arbetsmodellen Kedjan som räddar liv och har genom åren förändrats stort. De studier som är gjorda visar på varierande resultat där en del studier visar att kvalitén på HLR försämras drastiskt redan efter ett par minuter medan andra studier visar att kvalitén av utförd HLR inte försämras nämnvärt på upp till tio minuter. Ett stort problemen är svårigheten att utvärdera sig själv samt att uppskatta sin kvalité av HLR under och efter en återupplivningssituation. Syftet med studien var att undersöka hur erfarna ambulanssjuksköterskor gör basal HLR över en period om 10 minuter och hur faktorer såsom kön, ålder, längd, vikt, BMI, ambulanserfarenhet, specialistutbildning, tid sedan HLR repetition samt självskattad trötthet korrelerar med uppmätt resultat. Femtioen ambulanssjuksköterskor deltog i studien där de fick utföra basal HLR på en simuleringsdocka under 10 minuter. Dockan registrerade ventilationsvolym, kompressionsdjup och kompressionstakt vilket analyserades och sammanställdes. Försökspersonerna uppgav även subjektivt när de ansåg sig påverkas av trötthet och vilka parametrar som de ansåg påverkades. Resultatet visade att förändringen från minut ett till minut 10 i medelvärdet för de respektive parametrarna var 665ml till 753ml för ventilationsvolymen, 46,5mm till 42,1mm för kompressionsdjup och 125n/min till 126n/min för kompressionstakten. För de demografiska faktorerna korrelerade ålder och antalet år i ambulans mot ventilationsvolymen, kön och ålder mot kompressionsdjupet samt längd och ålder negativt mot kompressionstakten. Ambulanssjuksköterskorna ansåg sig klara av att göra godkänd HLR i 6 minuter och 17 sekunder innan tröttheten försämrade resultatet. Därefter ansåg 94% att kompressionsdjupet, 24% att kompressionstakten och 6% att ventilationsvolymen påverkades. Ambulanssjuksköterskors uppfattning av deras trötthet kunde inte signifikant korreleras mot deras objektiva mätresultat.

Att som sjuksköterska i ambulansen överrapportera en patient till akutmottagningssjuksköterskan är en viktig del i arbetet. Detta är en riskfylld situation för patientsäkerheten då kommunikationen ofta brister. Syftet med denna studie är att undersöka akutmottagningssjuksköterskans upplevelse av överrapportering från sjuksköterskan i ambulansen när det gäller patienter med icke livshotande tillstånd. En kvalitativ metod med intervjuer har använts för att få fram upplevelserna. Intervjuerna utgick från Critical Incident Thechnique. Det var tio stycken informanter som deltog i studien. Data analyserades med hjälp av en manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultatet från intervjuerna delades upp i två huvudkategorier och fem underkategorier. Resultatet visade på att informanterna saknade en helhet kring patienten. Även saknad av en strukturerad överrapportering både muntligt och skriftligt. Detta leder till missnöje hos informanterna. Det visade även att det är personbundet hur tillfredsställande överrapporteringen blir. Studien stödjer en användning av verktyg för strukturerad kommunikation och patientdelaktighet vid överlämning av patient från sjuksköterska i ambulans till sjuksköterska på akutmottagning. Resultatet påvisar också vikten av att i vidareutbildning till ambulanssjuksköterska förmedla kunskap om informationsöverföringens betydelse.

ABSTRACT Background When faced with an unexpected cardiac arrest the ambulance nurse is in responsible for taking advanced actions to create a clear airway. Two accepted methods for this is endotracheal intubation and application of laryngeal mask. Aim The purpose of this study was to examine the use of endotracheal intubation compared to application of the laryngeal mask in unexpected cardiac arrest. Method Literature study with quantitative approach. A systematic search of 21 articles comparing the laryngeal mask with the endotracheal intubation has been made using Pub-Med and CINAHL. A quality review according to Forsberg and Wengström has been made. Results Laryngeal mask had a higher rate of successful applications compared with endotracheal intubation. Time for applying the laryngeal mask was shorter in seven out of ten of the studied articles. Survival after application indicated that the endotracheal tube was associated with increased survival compared with the laryngeal mask in two of the five studied articles. In the remaining articles, no significant differences were seen. The laryngeal mask did not show any difference in air leakage and it could not be displaced from the position to a greater extent than the endotracheal tube when exposed to the same force. Conclusion Compared with endotracheal intubation the laryngeal mask had a higher rate of successful applications and faster time to established airway when used by prehospital personnel. Patients cared for by endotracheal intubation, were however, associated with increased survival after unexpected cardiac arrest. Keywords Endotracheal tube, laryngeal mask, prehospital, ambulance nurse, nursing.

Ambulanssjuksköterskor möter i sitt yrke ofta föräldrar när de ska ta hand om barn som har råkat ut för sjukdom eller olycka. Syftet med examensarbetet var att undersöka vad ambulanssjuksköterskorna anser vara ett bra bemötande av föräldrar till sjuka barn. Studien genomfördes som en semistrukturerad intervjustudie. Nio ambulanssjuksköterskor intervjuades och intervjuerna har analyserats med en kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i fyra kategorier. Studiens informanter betonade vikten av att vara kompetent och professionell. Vidare kunde ambulanssjuksköterskorna ofta använda sig av humor och sitt kroppspråk i bemötandet av föräldrarna. I intervjuerna framkom också vikten av att informera föräldrarna, att försöka få dessa delaktiga i vården samt att som ambulanssjuksköterska ha ett helhetsperspektiv. Den underliggande meningen i kategorierna tolkades som ett tema: Ambulanssjuksköterskornas bemötande av föräldrar. Resultatet visar att när ambulanssjuksköterskorna ankommer till ett larm försöker de lugna föräldrarna med hjälp av tidigare nämnda faktorer. Deltagarna menade att fokus bör ligga på patienten, men att man ändå måste försöka bemöta föräldrarna på något sätt. Diskussionen menar att som ambulanssjuksköterskorna bör kommunicera med föräldrarna, samtidigt som det är vissa egenskaper som är önskvärda att ha. Vidare bör föräldrarna få känna sig delaktiga i vården av deras barn. Resultaten jämförs med tidigare forskning inom området. Slutsatsen visar att ett tidigt bra bemötande lägger en stabil grund för ett vidare positivt möte mellan föräldrar och personal.

Ambulanssjukvården i Sverige har de senaste 20 åren utvecklats från att vara en transportorganisation och köra in sjuka och skadade patienter till sjukhus, till att ambulanspersonalen utför kvalificerade medicinska bedömningar och behandlingar prehospitalt. Inom Svensk ambulanssjukvård används ett beslutstöd Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS). Nya arbetssätt behöver skapas för att den prehospitala sjukvårdens kapacitet används optimalt till bedömningen av patientens kontaktorsak till rätt vårdnivå. Syftet med studien var att kartlägga ambulanssjuksköterskans grad av följsamhet till att följa riktlinjer för att utföra ambulant bedömning. Metoden var kvantitativ, prospektiv journalgranskning med datainsamling under fyra månader vilket inkluderade 100 patientjournaler. Materialet beskrevs kvantitativt med beskrivande statistik och bearbetats i statistikprogrammet SPSS. Resultatet visade att följsamheten hos ambulanssjuksköterskorna var låg till att följa riktlinjer för ambulant bedömning. Det var endast 58 patienter av 100 inkluderade som tillfrågades om medverkan i studien. Resultatet visar att det krävs åtgärder, fortbildning och mer forskning för att öka följsamheten till forskningsarbete hos ambulanssjuksköterskor.

Bakgrund: Bacteriaemi eller sepsis är ett vanligt förekommande tillstånd som kännetecknas av ett snabbt och diffust insjuknande inom akuta verksamheter. Tillståndet kräver en snabb handläggning, vilket innebär tidig identifiering med en snabb insättning av behandling för att undvika det livshotande tillståndet som kan leda till en dödlig utgång. Detta kräver att vårdpersonalen tidigt ska kunna kartlägga och behandla patienter där det föreligger allvarliga infektioner som sepsis. Syftet: med studien är att belysa den kliniska presentationen hos patienter med svåra infektioner som här definieras som att patienten antingen fick slutdiagnosen sepsis eller uppvisade en positiv blododling i prehospital miljö i relation till utfall. Dessutom belyses ambulanspersonalens förmåga att upptäcka tillståndet redan prehospitalt i relation till utfall. Metod: En retroperspektiv registergranskning med en kvantitativ ansats. Utfall definieras som död inom de första 30 dagarna. Resultat: Totalt deltog 854 patienter i studien. Bland dem dog 20% under de första 30 dagarna. Insjuknandet föreföll ofta att vara ospecifikt. Av de patienter som dog inom 30 dagar var luftvägarna den vanligaste organpåverkan och bland dem som överlevde 30 dagar var infektion i urinvägar den vanligaste orsaken. Det förelåg ingen könsskillnad med avseende på prognos. Tid från larm till start av antibiotikabehandling var kortare bland dem som dog   De som dog var i genomsnitt äldre.  De patienter som dog hade också en lägre grad av vakenhet, ett lägre blodtryck, en lägre syresättning, och en lägre kroppstemperatur samt högre andningsfrekvens jämfört med de som överlevde.  Bara i ca 15% av fallen noterade ambulanspersonalen en misstanke om sepsis och en sådan misstanke var lika ovanligt i båda grupperna. Diskussion: Bland patienter med slutdiagnosen sepsis eller bakterieami så är risken att dö under de första 30 dagarna hög. Det föreligger redan i den prehospitala miljön påtagliga skillnader mellan de patienter som kommer att överleva och de som kommer att dö med avseende på patientkaraktäristik, etiologi och vitalparametrar. Denna kunskap kanske i framtiden skulle kunna utnyttjas på ett mera systematiskt sätt eventuellt med hjälp av ett datorstöd. Men andelen fall där ambulanspersonalen misstänker sepsis är alltjämt för låg. En ökad utbildning och förbättrade beslutsstöd kan möjligen förbättra denna siffra.

No description available.

Kraven på kunskap inom ambulanssjukvården har med åren ökat och ambulanssjuksköterskan möts dagligen av olika oförutsedda och varierande uppdrag. Prehospitala förlossningar är en relativt sällsynt företeelse men trenden visar dock att det är fler prehospitala förlossningar nu jämfört med några år sedan. De flesta förlossningar fortlöper normalt men komplikationer kan tillstöta och det är av stor vikt att ambulanssjuksköterskan har kunskap och är stöttande i dessa situationer, då patienten ofta känner stor oro över det ofödda barnet. Även ambulanspersonalen upplever osäkerhet i dessa situationer då de endast har en grundläggande kunskap i förlossningsvård och enligt tidigare studier upplever ambulanspersonal en viss okunskap för oförutsedda händelser inom prehospitala förlossningar. Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av prehospitala förlossningar. Metoden som användes var en kvalitativ intervjustudie. 12 ambulanssjuksköterskor som deltagit vid minst en prehospital förlossning i yrket intervjuades med hjälp av en intervjuguide. Intervjuerna utfördes i två olika län i olika delar av landet. Analys av insamlad data har skett med hjälp av en induktiv kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom det tre kategorier och 12 subkategorier. De tre kategorierna var upplevda stödfaktorer av betydelse, faktorer som bidrar till en upplevelse av otrygghet samt varierande emotionella upplevelser. Slutsatsen var att prehospitala förlossningar berör ambulanssjuksköterskan på olika sätt och leder till varierande emotionella upplevelser. Prehospitala förlossningar är något som ambulanssjuksköterskan inte utsätts för särskilt ofta, därmed önskas möjlighet till mer regelbunden hospitering på förlossningsklinikerna och även mer utbildning genom fler lokala utbildningsdagar gällande förlossningar och dess risker samt komplikationer.

Bakgrund: Sepsis är ett vanligt förekommande sjukdomstillstånd vilket, utan korrekt och adekvat behandling, kan utvecklas till svår sepsis och septisk chock med högre mortalitet som följd. Som ambulanssjuksköterska är det viktigt att i tidigt skede diagnostisera och förmedla misstanke om detta tillstånd. Syfte: Syftet är att beskriva patientkarakteristika samt undersöka ambulanssjuksköterskans förmåga att identifiera, bedöma och prioritera de patienter som vårdats i ambulans och fått slutdiagnosen sepsis. Metod: Studien är en kvantitativ, retrospektiv observationsstudie med journalgranskning som datakälla. Den inkluderade populationen är samtliga patienter som blivit inskrivna på ett länssjukhus i sydvästra Sverige med slutdiagnos sepsis under perioden 1 januari 2016 till 31 december 2016 och som vårdats i ambulans i samband med vårdtillfället. Resultat: Totalt 580 patienter vårdades på det aktuella sjukhuset med slutdiagnos sepsis under den angivna tidsperioden. Av dessa vårdades 60,9% i ambulans till sjukhuset (n=353) och inkluderades i studien. Patientens tillstånd bedömdes som sepsis i 36.3% av fallen (n=128). Patienter där ambulanssjuksköterskan bedömt tillståndet som sepsis erhåller i större utsträckning behandling och prioriteras högre. Inga signifikanta skillnader avseende strukturerad bedömning och anamnesinhämtning kunde identifieras. Slutsats: Träffsäkerheten hos ambulanssjuksköterskan att identifiera tillståndet sepsis är relativt hög, men utrymme för förbättring föreligger. De identifierade patienterna hade högre andningsfrekvens, temperatur och de patienter som ambulanssjuksköterskan har bedömt som sepsis prioriteras högre och erhåller behandling i större utsträckning. Resultatet visar även att det inte finns några skillnader avseende ambulanssjuksköterskans första bedömning, anamnesinhämtning och strukturerad bedömning. Mer forskning, utbildning och standardiserade beslutsstöd skulle kunna öka andelen patienter där en sepsis identifieras.