SAMMANFATTNING Patienter som drabbas av höftfrakturer är en vårdkrävande och utsatt patientgrupp inom sjukvården. Riktlinjer för handläggning av misstänkta höftfrakturer har utformats för ett snabbare omhändertagande, så kallat snabbspår. Dessa används för att optimera och förkorta handläggningstiden, förbättra behandlingen samt minska risken för komplikationer. I Västernorrlands län tillämpas detta snabbspår, vilket medför att delar av den behandling som tidigare utfördes på akutmottagningen, nu utförs av ambulanssjuksköterskor redan i den prehospitala vården. Dessa medicinska och omvårdnadsmässiga åtgärder utförs i varierande och ibland svåra vårdmiljöer. Därför finns ett behov av att studera ambulanssjuksköterskornas upplevelser och erfarenheter av att vårda patienter med misstänkt höftfraktur. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser och erfarenheter vid omhändertagande av patienter med misstänkt höftfraktur. Kvalitativ ansats användes och designen var semistrukturerade intervjuer som analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Studiepopulationen bestod av åtta ambulanssjuksköterskor stationerade i Ångermanland. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskorna innehar både positiva och negativa erfarenheter av att arbeta med misstänkta höftfrakturer. Äldre människor utgjorde den största patientgruppen och dessa patienter led ofta av demenssjukdomar samt andra sjukdomar och tillstånd som försvårade kommunikation och interaktion, vilket skapade svårigheter i handläggningen av dessa patienter. Vårdmiljön försvårade arbetet ytterligare för ambulanssjuksköterskorna och innebar ofta svåra förflyttningar och lyft. Positivt för både patienten och ambulanssjuksköterskorna var att det strukturerade omhändertagandet gav en snabbare vårdkedja och likvärdig vård för patienterna samt mer tid för omvårdnad. Andra aspekter som framkom var att ambulanssjuksköterskorna hade en del förutfattade meningar gällande patientgruppen och svårigheter att få patienten tillräckligt smärtlindrad. Själva omhändertagandet uppgavs vara alltför strukturerad, handläggningen tog lång tid och att det var svårt att få patienten tillräckligt smärtlindrad utan biverkningar. Slutsatsen var att ambulanssjuksköterskorna hade både positiva och negativa erfarenheter kring det strukturerade omhändertagandet, samt en del förutfattade meningar. Samtliga informanter ansåg att de hade mer tid för omvårdnaden och att de på så vis fick lära känna patienten bättre, därför kunde de enklare utvärdera behandlingsresultatet. De positiva erfarenheterna var att omhändertagandet gav en snabbare handläggning med bättre struktur och därigenom en likvärdig vård i hela länet gällande denna patientgrupp. Det accepterades att uppdragen tog längre tid och därför fick personalen även mer tid tillsammans med patienterna. Ambulanssjuksköterskorna kunde se ett konkret resultat av omhändertagandet. De negativa erfarenheterna innefattade att patientgruppen var svårbedömd på grund av eventuella tidigare sjukdomar och läkemedelsbehandlingar. Att anhöriga och vårdpersonal ibland trängde sig in i vårdrummet, med syfte att vara behjälplig, men flyttade istället fokus från patienten. / ABSTRACT Patients with hip fractures are a care-intensive and vulnerable patient population in health care. Guidelines for dealing with suspected hip fractures have been designed for a faster disposal, so-called fast track. These are used to optimize and shorten the processing time, improve treatment and reduce the risk of complications. Västernorrland county has applied a fast track, which means that parts of the processing previously performed in the emergency department, now is performed by ambulance nurses already in the prehospital care. These medical and nursing activities performed in varying and sometimes difficult healthcare environments. Therefore there was a need to study the ambulance nurses' experiences of caring for patients with suspected hip fracture. AIM: The aim of the study was to describe Ambulance nurses experiences of treatment of patients with suspected hip fracture. Qualitative approach was used and the design was semi-structured interviews were analyzed using qualitative manifest content analysis. The study population consisted of eight ambulance nurses stationed in Ångermanland, Sweden. The result showed that ambulance nurses possess both positive and negative experiences of working with suspected hip fracture. Older people represented the largest group of patients and these patients often suffered from dementia and other diseases and conditions that impeded communication and interaction, which created difficulties in dealing with these patients. The healthcare environment complicated the work further for the ambulance nurses and often includes difficult movements and lifting. Positive for both the patient and ambulance nurses was that it structured the care provided faster care chain and equivalent care for patients as well as more time for care. Other aspects that emerged were that the ambulance nurses have some preconceptions regarding the patient group and the difficulties in getting the patient adequate pain relief. The fast track was described to be too structured, the processing takes a long time and that it was difficult to get the patient enough pain relief without side effects. The conclusion was that it emerged that the ambulance nurses had both positive and negative experiences of the structured care, and had some preconceptions. All the respondents felt that they had more time for care, and that they got to know the patient better, because they could more easily evaluate the treatment outcome. The positive experience was that the fast track provided faster processing with better structure and thereby an equal treatment throughout the county regarding this population. It was accepted that missions took longer therefore the staff spent more time with the patients. The ambulance nurses could see concrete result of the fast track. The negative experiences included that the patient group was difficult to assess because of past illnesses and drug treatments. Relatives and caregivers are sometimes forced into the nursing room, with the aim to be helpful, but instead moved focus from the patient.

Objective: To investigate the experiences of ambulance nurses when using Boussignac CPAPcompared to their previous model, and their suggestions for possible improvements in the use of CPAP in the care of patients with pulmonary oedema. Method: A qualitative study with a descriptive and exploratory approach. Data was collected through ten semi-structured interviews with ambulance nurses, seven men and three women. The analysis was conducted using Lundman and Graneheim’s content analysis. Results: Three categories were identified: Usage, Treatment and Development. Boussignac CPAP is described as easy to use and with fewer elements than the previous model. With this model it is particularly appreciated to have the opportunity to be able to regulate the resistance without fixed settings. Boussignac CPAP is regarded as more convenient in the handover of the patient. The potential for increased use, with the possibility of adjustment without fixed settings of resistance for Boussignac CPAP, is not perceived to be fully realized. Conclusion: Boussignac CPAP is, by the ambulance nurses, perceived to have made the handling of equipment easier and increased quality of care. To make further use of the potential of Boussignac CPAP more training and changes in the guidelines may be needed. / Syfte: Att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av Boussignac CPAP jämfört med deras föregående modell, samt ambulanssjuksköterskors eventuella förslag till möjliga förbättringar vid användandet av CPAP i vården av patienter med lungödem. Metod: En kvalitativ studie med deskriptiv och utforskande ansats. Data utgörs av tio semistrukturerade intervjuer med ambulanssjuksköterskor, sju män och tre kvinnor. Materialet har analyserats med Lundman och Graneheims innehållsanalys. Resultat: Tre kategorier identifierades: Användning, Behandling samt Utveckling. Boussignac CPAP beskrivs som lättanvänd och med färre moment än föregående modell. Med modellen uppskattas särskilt möjligheten att steglöst reglera motståndet. Boussignac CPAP upplevs som lättare då masken eller dess delar inte behöver plockas av patienten vid överlämnandet från ambulansverksamheten. Förutsättningarna till ökat användningsområde, i och med möjligheten att steglöst ändra motståndet för Boussignac CPAP upplevs inteutnyttjas fullt ut. Slutsats: Boussignac CPAP upplevs av ambulanssjuksköterskorna ha underlättat hanteringen av utrustningen samt ökat vårdkvaliteten för patienten. För att vidare kunna utnyttja potentialen med Boussignac CPAP kan mer utbildning och förändringar i riktlinjer behövas.

Akut smärta är det vanligast förekommande symtom som den prehospitala akutsjukvården ställs inför. Behandlingsriktlinjerna presenterar intranasalt Fentanyl som ett alternativ för akut smärtlindring. Då det finns ett begränsat utbud av studier utförda på vuxna och inom prehospital akutsjukvård var syftet med studien att beskriva effekter av intranasal administrering av Fentanyl i prehospital akutsjukvård. Studien genomfördes med en kvantitativ metod och med en retrospektiv, deskriptiv design. Studien baserades på en granskning av 15 patientjournaler från Ambulanssjukvården i Region Halland och deras journalsystem Paratus. Journaler som inkluderades var de där Fentanyl administrerat. Resultatet visar att en majoritet av patienterna i studien drabbats av muskeloskeletal smärta. Resultatet visade på dokumentationsbrister i granskade patientjournaler. Vidare forskning av Fentanyl i den prehospitala akutsjukvården samt översyn av följsamhet till dokumentationsrutiner är nödvändig. / Acute pain is the most common symptom in the prehospital emergency care. The treatment guideline presents Fentanyl as an alternative for treating acute pain. As there is a limited range of studies conducted in adults and in prehospital emergency care the purpose of the study was to illustrate the effects of intranasal administration of Fentanyl in the prehospital emergency care. The study was conducted by a quantitative method and with a retrospective, descriptive design. The study was based on a review of patient records from the Ambulance Service in the Region of Halland and their record system Paratus. Fifteen patient records were Fentanyl was administrated were included in the study. The result showed that a majority of the patients included in the study suffered from musculoskeletal pain. The result showed a lack of documentation in the reviewed records. Further studies and an overview of the compliance of the routines for documentation as well are necessary.

SAMMANFATTNING Suicid och suicidförsök är ett stort folkhälsoproblem i världen och de senaste 45 åren har suicid ökat med ca 60 procent. Sjuksköterskor som arbetar inom ambulanssjukvården möter ofta patienter med psykisk ohälsa. Detta påverkar sjuksköterskan på olika sätt. Vid självmordsförsök, hot om självmord eller vid misstänkt självmord kan ambulans larmas. I den akuta situationen är ibland ambulanssjuksköterskan den första kontakten med sjukvården. En prehospital vård ställer höga krav på ambulanspersonalens förmåga och kunskap att möta olika typer av patienter i olika situationer. De flesta inom prehospital sjukvård har en mental beredskap för att möta svåra händelser, men trots detta kan omständigheter göra att personalen kan få svårt att hantera vissa händelser. Syftet var att ta beskriva sjuksköterskans upplevelser vid prehospitalt omhändertagande av suicidnära patienter. Metoden var kvalitativ med intervjuer som datainsamlingsmetod. Sju sjuksköterskor inom ambulanssjukvården intervjuades. Materialet spelades in och transkriberades för att sedan avidentifieras och analyseras med en kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultatet redovisas i följande kategorier: Emotion och påverkad empati hos sjuksköterskan, kunskap, kompetens och erfarenhet, vården otillräcklig samt i mötet med patienten. Resultatet visade att sjuksköterskan upplevde en frustration och maktlöshet i vårdmötet. Ilska, brist på empati och osäkerhet var också upplevelser som kom fram. Det framkom att det råder en kunskapsbrist hos en del av sjuksköterskorna inom den prehospitala vården när det gäller bemötande och omhändertagande av psykiskt sjuka personer. Slutsatsen var att sjuksköterskor inom prehospital akutsjukvård behöver mer kunskap om bemötande och omhändertagande av suicidala patienter.

Syfte: Undersöka sjuksköterskor inom ambulanssjukvårdens erfarenheter och upplevelser av hot och våld i arbetslivet. Metod: Empirisk studie med kvalitativ ansats. Sex semi-strukturerade intervjuer genomfördes. Materialet analyserades med en innehållsanalys. Resultat:  Hot om våld och patienter med ett hotfullt beteende är en del av arbetet i ambulansen enligt informanterna. Med stöd av direktiv och riktlinjer från arbetsgivfaren prioriteras personalens säkerhet alltid först och vid varje patientkontakt görs en samlad analys av hotbilden. Ambulanssjuksköterskans bemötande är viktigt vid mötet av en hotfull patient. Studien ger en bild av att flera av informanterna beskriver att arbetet inom ambulanssjukvården kan upplevas otryggt eftersom man många gånger befinner sig i okända miljöer med begränsade resurser och vårdutrymmet i ambulansen upplevs som problematiskt då utrymmet är begränsat. På grund av en rädsla för att provocera patienten till ett våldsamt beteende görs endast de undersökningar som är mest nödvändiga. Undersökningar som gör ont eller som kan uppfattas provocerande av patienten eller andra närvarande utförs med försiktighet för att minska risken för att väcka agitation gentemot personalen. Kompletterande utbildning i hantering och bedömning av psykotiska och drogpåverkade ansågs relevant och efterfrågades. Några informanter påpekar även att larmcentralen bör bli bättre på att skicka med polis till misstänk hotfulla arbetsmiljöer. Slutsats: Prehospitalt arbete medför en stor risk att exponeras för hot och våld. Studien ger en bild av att ambulanssjuksköterskorna efterfrågar mer utbildning inom hantering och bemötande av hot och våld. / Objective: To study paramedics’ experiences and views of threats and violence in their daily work. Method: Empirical study with a qualitative approach. Six semi-structured interviews were performed. Results: Threats, violence and people with threatning behavior are a part of paramedics' daily work according to the participants in the study. With the support of directives and guidelines from the employer the safety of the staff is always to be prioritized first. At each patient contact, an overall threat assessment is performed. Ambulance staff attitude is important in the meeting of a threatening patient. The study provides a picture where several of the participants describe that working within the ambulance service may feel unsafe. This is due to the fact that they often find themselves in unfamiliar environments with limited resources. Fear of causing violent behaviour in the patient limits the staff to only adressing the most important vital parameters. Examinations that cause pain or might be percieved as provocative by the patient or others present on the scene are performed with caution to minimize the risk for aggression towards the staff. Also, the workspace in the ambulance is perceived as problematic as space is limited. Additional training in handling and assessment of psychotic and intoxicated patients is considered relevant and requested. Some patricipants also point out that the monitoring center should be better at sending the police to work environments that can be potentially threatening. Conclusion: Prehospital work involves a large risk of exposure to threats and violence. The study provides a picture of the ambulance personnel asking for more training in handling and addressing threats and violence.

Syftet med denna studie är att studera ambulanssjuksköterskors upplevelser av att bedöma och vårda barn under tio års ålder med akut smärta i en prehospital kontext.   Metod: Studien utfördes som en kvalitativ empirisk intervjustudie baserad på fem öppna frågor. Tio ambulanssjuksköterskor intervjuades och fick beskriva positiva och negativa upplevelser av att omhänderta barn 0-10 år med akut smärta i prehospital kontext. Materialet analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en manifest och latent ansats.   Resultat: Upplevelser av det vårdande mötet var en utmaning. Ambulanssjuksköterskan förberedde sig inför smärtbehandling under framkörningen till barnet. En bra smärtlindring var förenad med ett gott omhändertagande men smärtbehandlingen var svår och mångfacetterad. Vikten av stöd och samarbete prehospitalt från kollegorna och andra personalgrupper framkom liksom frustration som följd av kommunikationssvårigheter med barnet. Vikten av att skapa en god kontakt med barnet och dess anhöriga betonades och det fanns en upplevelse av otillräcklighet och utrymme för förbättring kring barn och smärta. Ambulanssjuksköterskan upplevde otillräcklighet i sitt yrkesutövande och mer utbildning önskades. Behovet av alternativa behandlingsprinciper lämpliga för barn där ambulanssjuksköterskan inte behöver sticka barnet efterfrågades.   Slutsats: Den prehospitala vården behöver utvecklas ytterligare på flera områden avseende riktlinjer, metoder för att skatta barns smärta och vid omhändertagandet av de yngsta barnen. Mera utbildning kring barn och smärta är önskvärt samt utveckling kring andra administrationssätt än perifer venkateter. / The purpose of this study is to find out the ambulance nurses experience in assessing and nursing children under the age of ten with acute pain in a prehospital context. Method: The study was conducted as a qualitative empirical interview study based on five open-ended questions. Ten ambulance nurses were interviewed and were asked to describe positive and negative experiences in caring for children 0-10 years old with acute pain in a prehospital context. The material was analyzed through a qualitative content analysis with a manifest and latent approach. Results: Experiences of the caring encounter was a challenge. Ambulance nurses prepare themselves for pain treatment while they drove to the child. A good pain relief was associated with good care but pain treatment was difficult and multifaceted. Importance of support and cooperation from prehospital colleagues and other staff groups was found as frustration due to communication difficulties with the child. The importance of creating a good contact with the child and their family was important and there was a feeling of inadequacy, and room for improvement around children and pain. Ambulance nurses experienced inadequacy in their professional practice and more training was desired. As well as alternative modes of administration where the stick torque is not needed. Summary: The prehospital care need to be developed further in several areas regarding policies, methods to estimate the child's pain and the care of the youngest children. More education about children and pain is desirable as well as development on other alternatives than intravenous drug administration.

Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våld inom prehospital akutsjukvård, samt se vilka konsekvenser detta ledde till. Metod: 67 enkäter delades ut på ambulansstationer i Uppsala län. Av 67 tillfrågade var det 34 ambulanssjuksköterskor som svarade på enkäten. Insamlingen av data genomfördes med hjälp av enkäter som bestod av sex öppna frågor som sedan analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet som baseras på ambulanssjuksköterskornas svar visade att 97 % av respondenterna hade blivit utsatta för verbala hot och att mer än varannan utsatts för fysiskt våld på något arbetspass. Detta ledde till olika upplevelser hos ambulanssjuksköterskorna. Konsekvenserna upplevdes som större vid verbala hot än fysiskt våld. Genom analysen identifierades fyra kategorier; Omvårdnadssituationer med verbala hot och fysiskt våld, Privata- och yrkesrelaterade konsekvenser av fysiskt våld vid omvårdnadssituationer, Yrkesrelaterade konsekvenser av verbala hot vid omvårdnadssituationer samt Stöd för ambulanssjuksköterskor vid inträffade hot- och våldshändelser. Under dessa fyra kategorier tog ambulanssjuksköterskorna upp konsekvenser som både var yrkesrelaterade och privata. Slutsats: Studien visade att verbala hot och fysiskt våld mot ambulanssjuksköterskor är mycket vanligt förekommande. Detta resulterade i att majoriteten av ambulanssjuksköterskorna upplevde att omvårdnadssituationen blev obehaglig och de därför som en direkt konsekvens av detta reagerade med försiktighet, distanstagande från patienten eller direkt upphörde med patientvården. Studien visar att det uppstod större konsekvenser vid verbala hot än fysiskt våld. En fungerande handlingsplan fanns, men kunde bli bättre och tydligare. Detta tyder på att förbättringsåtgärder behöver göras när en hot- och/eller våldshändelse inträffar mot ambulanssjuksköterskor. Författarnas förhoppning är att studien ska fungera som underlag för förbättringar i prehospitala verksamheter. / Purpose: Aim of this study was to describe the experiences of threats and violence against ambulance nurses in prehospital emergency care, and see what consequences this entailed. Method: 67 questionnaires were distributed to ambulance stations in Uppsala County. Of the 67 asked ambulance nurses were there 34 that responded to the survey. The collected data was conducted using questionnaires that consisted six open-ended questions and then analyzed from a qualitative content analysis. Results: The results of the ambulance nurses responses revealed that 97% of respondents had been subjected to verbal threats and more than half experienced physical violence in any shift. This led to different experiences of ambulance nurse. The consequences were higher for verbal threats than physical violence. Through the analysis four categories were identified; Nursing Situations with verbal threats and physical violence, Private and occupational consequences of physical violence at nursing situations, Occupational consequences of verbal threats at nursing situations and Support for ambulance nurses to actual threats and incidents of violence. During these four categories, ambulance nurses brought up consequences that were both professional and private. Conclusion: The study showed that verbal threats and physical violence against ambulance nurses are very common. This resulted in that most ambulance nurses experienced that the nursing situation became uncomfortable and therefor, as a direct consequence they reacted with caution, distance itself from the patient or direct cessation of patient care. The study's findings showed that there were more consequences of verbal threats than of physical violence. A workable plan of action existed, but could be better and clearer. This suggests that improvements need to be made when a threat and/or violent incident occurs against ambulance nurse. The authors hope is that the study can become a basis for improvements in the pre-hospital operations.

Väntetiden för patienter som ådragit sig höftfraktur till operation är ofta lång och kan uppgå till över ett dygn. I första delen av vårdkedjan är det ambulanssjuksköterskan som möter patienter som ådragit sig höftfraktur och omhändertagandet där smärtbehandling ingår genomförs med stöd av upprättade vårdriktlinjer. Ambulanssjuksköterskan har ett ansvar enligt svensk lag att den prehospitala akutsjukvården som genomförs ska vara evidensbaserad. Syftet med denna studie var att undersöka specialistutbildade ambulanssjuksköterskors uppfattningar om möjligheten att bedriva evidensbaserad vård vid prehospital smärtbehandling av patienter med höftfraktur. Detta är en kvalitativ studie med beskrivande design. Resultatet visade att den specialistutbildade ambulanssjuksköterskan uppfattade generellt att vårdriktlinjerna var tydliga och lätta att förhålla sig till. De uppfattade att smärtbehandling var väl fungerande och evidensbaserad. Vårdriktlinjerna var tydliga och lätta att förhålla sig till och informanterna uppfattade att smärtbehandlingen var väl fungerande och evidensbaserad. / The waiting time for patients that sustain hip fractures is often long and can be more than twenty-four hours. The Ambulance nurse provides the first care for those whom sustain a hip fracture.  These patients receive pain management care from the ambulance nurse as recommended by given guidelines.  The ambulance nurse has a responsibility by Swedish law to administer care in an evidence based care, prehospital in the emergency care. The intention of this study was to investigate the specialist educated ambulance nurses current opinions of the possibility to give evidence based care, during prehospital pain management to patients who have a hip fracture. This is a qualitative study with descriptive design. The outcome of this study shows that the specialist educated ambulance nurses believe that the guidelines are clear and easy to follow in general.  Their opinion was that the pain management was functional and evidence based. The guidelines were clear and easy to relate to and the informants experienced the pain management as evidence based.

No description available.

Introduktion: Antalet patienter med psykisk ohälsa har setts öka de senaste åren. Ambulansens funktion har också vuxit från att vara ett transportmedel till att bedriva avancerad sjukvård, vilket även avspeglas i den prehospitala vården av patienter med psykisk ohälsa. Forskning visar att sjuksköterskor har en negativ syn på patienter med psykisk ohälsa samt att de upplever rädsla och osäkerhet i vårdandet på grund av bristande kunskap. Att inte känna sig trygg kan leda till felaktiga bedömningar av patientens verkliga vårdbehov. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med psykisk ohälsa i de olika delarna av vårdkedjan i den prehospitala vårdmiljön. Metod: Tio stycken intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor från fem ambulansstationer i Mellansverige. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat/Slutsats: Studien visade att ambulanssjuksköterskor upplevde en bristande kunskap i att bemöta, bedöma och vårda patienter med psykisk ohälsa i den prehospitala miljön. Den upplevda kunskapsbristen upplevdes leda till osäkerhet i samband med patientmötet och således sämre vård för patienten. Hot och våld var något som också upplevdes i samband med vården av patienter med psykisk ohälsa där utbildning i bemötande och riskförebyggande arbete skulle kunna förbättra arbetsmiljön för ambulanssjuksköterskor och öka tryggheten i vårdandet av patienterna. De upplevde också att kommunikationen och patientomhändertagande hade blivit bättre på psykiatriska akutmottagningen under senaste tiden, men där en ökad förståelse och insikt i varandras verksamheter skulle kunna göra samarbetet och kommunikationen ännu bättre. / Introduction: The number of patients with mental illness has increased in recent years. The ambulance has also grown from being a means of transport to being able to give advanced medical care, which is also reflected in the prehospital care of patients with mental illness. Research shows that nurses have a negative view of a patient with mental illness and nurses experience fear and insecurity in nursing for the patients due to insufficient knowledge. The uncertainty can lead to incorrect assessments of the patient's actual care needs. Purpose: The purpose of the study was to investigate ambulance nurses experiences of caring for patients with mental illness in the various parts of the care chain in the prehospital environment. Method: Ten interviews were conducted with ambulance nurses from five stations in central Sweden. The interviews were then analyzed with a "qualitative content analysis". Result/Conclusion: The result showed that ambulance nurses experienced a lack of knowledge in responding, assessing and caring for patients with mental illness in the prehospital environment. The perceived lack of knowledge leads to insecurity of caring and thus poorer care for the patient. Threat and violence was also experienced in the care of patients with mental illness, where education in communication and risk prevention could improve the working environment for ambulance nurses and increase the safety of patient care. They also felt that communication and patient care had improved on psychiatric emergency services in recent years, but with better understanding and insight into each other's operations could make collaboration and communication even better.