Bakgrund: Sjuksköterskans roll inom den akuta verksamheten är att se till att de mest allvarliga sjukdomstillstånd prioriteras först. När barn behöver akutsjukvård behöver sjuksköterskan bemöta barnet på deras nivå och anpassa sitt förhållningssätt. Bedömning av barn ser olika ut då barn är under ständig utveckling och tillväxt. Delaktighet behöver främjas för barnet och föräldrarna i akuta situationer vilket inte alltid är möjligt. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att bemöta och bedöma akut sjuka barn. Metod: En integrerad sammanställning baserad på kvalitativa artiklar med induktiv ansats. Resultat: Tema: Förhållningssätt vid första mötet med barn i akut skede. Subtema: Osäkerhet och stress, skapa trygghet, förtroende och vara ärlig samt föräldrars involvering i akutsjukvård. Tema: Utföra bedömningar. Subtema: Anpassa sig efter barnet, barn som inte utvecklat talförmåga och kunskap, utbildning och erfarenhet. Konklusion: Varje enskilt barn måste bemötas individuellt enligt deras villkor. Sjuksköterskors bemötande till akut sjuka barn måste vara anpassat efter barnet. Osäkerhet och stress är någonting sjuksköterskor inte kommer undan. Mer utbildning, kunskap ocherfarenheter är nödvändigt för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att vårda akutsjuka barn. / Background: The nurse's role within the emergency department is to ensure that the most serious medical conditions are prioritized first. When children need emergency medical care, the nurse needs to respond to the child at their level and adapt her approach. Assessment of children looks different as children are constantly developing and growing. Participation needs to be promoted for the child and the parents in emergency situations, which is not always possible. Aim: To describe nurses' experiences of treating and assessing acutely ill children. Method: An integrated compilation based on qualitative articles with an inductive  approach. Findings: Theme: Approach at the first meeting with children in an acute stage. Subtheme: Uncertainty and stress, creating security, trust and being honest and parents' involvement in emergency medical care. Theme: Making assessments. Subtheme: Adapting to the child, children who have not developed speech skills and knowledge, education and experience. Conclusion: Each individual child must be treated individually according to their conditions. Nurses' treatment of acutely ill children must be adapted to the child. Uncertainty and stress are something nurses cannot escape. More education, knowledge and experience is necessary to create the best possible conditions for caring for acutely ill children.

Bakgrund: Smärta är ett vanligt förekommande symtom hos den prehospitala patienten. Trots detta är det vanligt förekommande att smärtan underbehandlas eller inte behandlas alls. Underbehandlad smärta kan ha flera negativa konsekvenser för patienten på längre sikt, såsom kroniska smärtor och posttraumatiskt stressyndrom. Sjuksköterskan har ett ansvar att bedöma och behandla patientens smärta för att lindra det lidande som uppstår i samband med skada eller sjukdom. Syfte: Att undersöka faktorer som påverkar patientens smärtlindring inom prehospital akutsjukvård. Metod: En litteraturöversikt med integrerad analys genomfördes. Resultat: Sjutton artiklar inkluderades i litteraturöversikten. Två kategorier med två underkategorier vardera identifierades. Flera externa och mellanmänskliga faktorer som påverkar hur väl patienten som omhändertas i den prehospitala akutsjukvården smärtlindras. Ambulanspersonalens utbildningsnivå, erfarenhet och tillgång till resurser som läkemedel och stöd från kollegor men också attityder och förmåga att bedöma smärta hos olika patientgrupper spelar en roll. Patientfaktorer som smärtbeteende och kommunikationsförmåga påverkar också smärtbehandlingen. Slutsats: Det finns flera faktorer som påverkar patientens smärtlindring inom den prehospitala akutsjukvården, resultatet av denna litteraturöversikt ger en inblick i dessa. Ambulanspersonalens utbildning, erfarenhet och kunskap visade sig vara av betydelse för patientens smärtlindring och risken för oligoanalgesi, barn och personer med missbrukssyndrom visade sig vara särskilt utsatta grupper. Ambulanspersonalens inställning och attityder såväl som resurser, transporttid och vårdmiljö inverkar på smärtbehandling inom akut prehospital miljö. Aktiv fortbildning av ambulanspersonal gällande smärtbehandling och ett holistiskt omhändertagande utifrån patientens unika behov är av stor vikt för att uppnå effektiv smärtlindring och minskat lidande för patienter med akut smärta som omhändertas inom prehospital akutsjukvård. / Background: Pain is a common symptom in the prehospital patient. Despite this, it is common for the pain to be undertreated or not treated at all. Undertreated pain can have several negative consequences for the patient in the long term, such as chronic pain and post- traumatic stress disorder. The nurse has a responsibility to assess and treat the patient's pain in order to alleviate the suffering that occurs in connection with injury or illness. Aim: To examine factors that affect the patient's pain relief in prehospital emergency care. Method: A literature review with integrated analysis was conducted. Results: Seventeen articles were included in the literature review. Two categories with two subcategories each were identified. Several external and interpersonal factors that influence how well the patient cared for in the pre-hospital emergency medical care is relieved of pain. The ambulance staff's level of education, experience and access to resources such as medicines and support from colleagues but also attitudes and ability to assess pain in different patient groups play a role. Patient factors such as pain behavior and communication skills also affect pain management. Conclusion: There are several factors that affect the patient's pain relief in pre-hospital emergency care, the results of this literature review provide an insight into these. The training, experience and knowledge of the ambulance staff proved to be important for the patient's pain relief and the risk of oligoanalgesia, children and people with drug addiction proved to be particularly vulnerable groups. The attitude and attitudes of the ambulance personnel as well as resources, transport time and care environment influence pain management in the acute prehospital environment. Active continuing education of paramedics regarding pain management and holistic care based on the patient's unique needs is of great importance to achieve effective pain relief and reduced suffering for patients with acute pain who are cared for in pre-hospital emergency care.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt möter många patienter med många olika sjukdomar och livssituationer. En patientkategori som specialistsjuksköterskan träffar och vårdar är de patienter som är påverkade av droger eller alkohol, och denna grupp upplevs många gånger som svår att handlägga. Denna patientgrupp utsätts även för diskriminering av samhället och vården. Syfte: Syftet med studien var att inom den prehospitala sjukvården undersöka specialistsjuksköterskors upplevelse av att vårda narkotikapåverkade patienter. Metod: En kvalitativ studie med induktiv ansats. Datainsamlingen utfördes genom individuella semistrukturerade intervjuer med åtta specialistsjuksköterskor inom prehospital sjukvård. Intervjuerna genomfördes på ambulansstationer i Norrbotten samt Skåne län. Intervjuerna analyserades med latent kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom fem huvudkategorier: Att känna känslor av utsatthet och otillräcklighet, att värdera kunskapsläget, att reflektera över tankar och risker, att bedöma och handlägga samt att finna hjälp i vårdandet. Majoriteten av deltagarna ansåg att ett ökat säkerhetstänkande var något av de viktigaste vid larm där narkotikapåverkan förekom. De ansåg att bristande kunskap och svårigheter att få tillräckligt med information gällande patienten, drogen och miljön starkt påverkade handläggningen av dessa patienter. Brist på resurser från samhällets andra aktörer skapade frustration. Slutsats: Det finns ett ökat behov av kunskap, utbildning och samverkan för att specialistsjuksköterskor ska kunna handlägga denna patientgrupp optimalt och minimera säkerhetsrisker.

Bakgrund: Centralisering av sjukvård har bidragit till färre antal akutmottagningar. Antalet ambulanstransporter har blivit fler och avstånden till sjukhus längre, vilket ställer höga krav på ambulanspersonalens kompetens. I glesbygd ställs ambulanspersonalen ofta inför utmaningar då för få resurser finns att tillgå. Syfte: att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att prehospitalt vårda patienter med kritiska tillstånd i glesbygd. Metod: Nio legitimerade sjuksköterskor som arbetade på två olika ambulansstationer belägna i glesbygd i Norra Sverige intervjuades med semistrukturerade intervjuer. Den transkriberade texten analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen av intervjuerna resulterade i fem kategorier: Att långa avstånd förlänger vårdtiden, Att bristande resurser försvårar omhändertagandet, Att känna sig ensam och otillräcklig, Att trygghet i teamet stärker omvårdnaden av patienten, Att utbildning och utveckling bidrar till ökad trygghet. Sjuksköterskorna i ambulans i glesbygdstudien upplevde att det var påfrestande att stå ensam med stora och för patienten livsavgörande beslut. De upplevde att arbetet krävde mycket av dem som sjuksköterskor då de fick vårda patienter med kritiska tillstånd under en lång tid på grund av långa avstånd och samtidigt hade för få resurser att tillgå. Vidare upplevdes arbetet som utmanande och deltagarna beskrev att de alltid försökte lösa situationerna efter de förutsättningar som fanns. Ett väl fungerande samarbete med kollegor beskrevs vara viktigt. Sjuksköterskorna beskrev även att det var viktigt att ha en bred kompetens inom akutsjukvård. Slutsats: Prehospital vård i glesbygd och omhändertagande av patienter med kritiska tillstånd är utmanande. Sjuksköterskor bör besitta bred kompetens och utbildning inom akutsjukvård kan främja omvårdnaden i komplexa situationer. Utvecklingsområden har identifierats under studiens process och ytterligare forskning inom området är önskvärt för vidare kliniska implikationer.

Syfte: Att belysa ambulanssjuksköterskornas upplevelser av omvårdnad och trafiksäkerhet efter förändrad dygnstjänstgöring från tjugofyratimmarsskift till tolvtimmarsskift. Bakgrund:Ambulanssjuksköterskor upplever trötthet vid högarbetsbelastning eller vid för lite sömn. Vid högarbetsbelastning avstår sjuksköterskor från att utföra omvårdnadsåtgärder och patientsäkerheten sjunker om arbetspasset är längre än åtta timmar. Sjuksköterskor som har arbetat tolv eller arton timmar jämfördes och det fanns ingen kognitiv skillnad före eller efter arbetspasset. Det saknas studier om hur ambulanssjuksköterskor upplever att arbeta tolvtimmarsskift gentemot tjugofyratimmarsskift. Design: Kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Metod: Ambulanssjuksköterskor som arbetat både innan och efter arbetstidsförändring valdes ut med bekvämlighetsurval. Sju semistrukturerade intervjuer utfördes i Oktober 2015. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant, vilket resulterade i två kategorier och nio underkategorier. Resultat: Ambulanssjuksköterskorna upplever att omvårdnaden och trafiksäkerheten har förbättrats efter bytet från tjugofyratimmarsskift till tolvtimmarsskift eftersom de är mindre trötta. Sjuksköterskorna anser att de är mer uppmärksamma och därmed upplevs trafiksäkerheten förbättrad. I omvårdnaden upplever de mer engagemang och tålamod i mötet med patienten, främst nattetid. Dock finns kvarstående problem som de anser inte har förbättrats efter arbetstidsförändring, som stress vid högarbetsbelastning, utebliven rast och svårigheter att använda säkerhetsbälte under transport till sjukhuset. Slutsats:Om ambulanssjuksköterskorna är utvilade kan arbetsbelastningen på akutmottagningar minska. Ur ett samhällsperspektiv bör det vara mer kostnadseffektivt. När ambulanspersonalen upplever att de inte orkar arbeta tjugofyra timmar i sträck, skulle arbetsgivaren kanske kunna tänkas överväga en förkortning av arbetstid, eller tillsätta fler ambulanser i tjänst, i syfte att förbättra omvårdnaden.

För att underlätta och kvalitetssäkra dettidiga/prehospitala medicinskaomhändertagandet har olika hjälpmedel, såkallade beslutsstöd utvecklats. RETTS är ettav dessa beslutsstöd som används inomprehospital medicin för att triagera patienten.Genom att arbeta med triage bedöms denmedicinska svårighetsgraden samt identifierasde patienter som har störst samt lägstvårdbehov. Syftet med studien var attundersöka specialistutbildadeambulanssjuksköterskors upplevelser av attarbeta med RETTS som beslutsstöd i sambandmed prehospital omvårdnad. Studiengenomfördes med kvalitativ design genomintervjuer med ambulanssjuksköterskor somvarit yrkesverksamma minst två år innanRETTS beslutsstöd infördes i Region Halland.I resultatet framkom följande fyra kategorier;strukturerat hjälpmedel, ett tryggtomhändertagande, bra kommunikation samtkräver erfarenhet. Vi rekommenderar attvidare forskning fokuserar på patienternasupplevelser av att bli triagerade utifrånRETTS, för att identifiera och belysaytterligare för- och nackdelar med RETTSbeslutsstöd.

Uppsatsen söker utveckla vilka svårigheter som kan uppstå vid ledning av en allvarlig händelse och utforskar dessa djupare för att se varför de uppstår. För att göra detta nyttjas en välanvänd implementeringsteori av Lundquist där tillämparen står i fokus. Teorin utgår från att implementering endast kan ske om tillämparen förstår, kan och vill utföra uppgiften på rätt sätt. För att med ett breddat perspektiv få svar på vilket eller vilka av det tre villkoren som förklarar bristerna vid ledning av en allvarlig händelse har det gjorts intervjuer med ambulanspersonal på ambulansstationen i Umeå och dessa har kompletterats med en genomgång av KAMEDOrapporter. De har sedan kategoriserats och tematiskt analyserats för att nå svar på frågeställningarna. Rapporterna genererade fem kategorier: dokumentering, samverkan mellan olika organisationer, kommunikation, fördelning till sjukhus och tydlig ledning. Intervjuerna lyfter utöver detta framförallt svårigheten att få kontroll över situationen och ha förmågan och möjligheten att ta ett steg tillbaka från det medicinska arbetet och tänka ett steg framåt. Vidare bekräftar intervjupersonerna de fyra kvalitetsindikatorerna som identifierats som bristande i tidigare studie. Anledningarna framstår främst som resursbrist i form av utrustning och personal samt möjlighet till repetition kombinerat med en ovilja att följa konceptet fullt ut i alla situationer. Detta trots att det i tal uttrycks en positiv inställning och en vilja att följa konceptet.

Pågående Dödligt Våld har blivit ett allt mer diskuterat ämne inom ambulanssjukvården den senaste tiden. Det framkommer att en ökad hotbild har utvecklats över Europa och med detta ökar kravet på sjukvården gällande förberedelse och kunskap inom ämnet. Det kan röra sig om en eller flera gärningsmän som genomför ett brott med hjälp av vapen eller fordon och ofta är händelsen över inom 15 minuter. Som ambulanspersonal finns en risk att råka ut för en PDV-situation och denna studies syfte var att belysa ambulanspersonals erfarenheter av agerande i en situation med pågående dödligt våld. För att svara till studiens syfte valde författarna att använda sig av en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. Under studiens gång intervjuades sex personer, varav två kvinnor och fyra män och därefter transkriberades och sammanställdes intervjuerna för att ett resultat skulle kunna framarbetas. Resultatet framställdes efter granskning med hjälp av Elo och Kyngäs (2008) mall för kvalitativ innehållsanalys och redovisades därefter genom fyra huvudkategorier och tio subkategorier. Resultatet visar på att den ambulanspersonal som agerat i en PDV-situation var nöjd med sin egen och sina kollegors insats, men känner en fortsatt oro över att behöva agera i en liknande situation igen. En utmaning finns därför i att försöka skapa en trygghet kring fenomenet med hjälp av ytterligare mental och praktisk utbildning.

Bakgrund: Sepsis, svår sepsis och septisk chock är ett accelererande tillstånd där tid till antibiotika och vätskebehandling har stor betydelse för denna utsatta patientgrupp. Trots att nästan hälften av sepsispatienterna anländer till sjukhus med ambulans, så gör diffusa symtom att enbart en liten del identifierats eller mottagit någon form av behandling. Syfte: Att belysa svaga länkar i den tidiga vårdkedjan för patienter som i efterhand diagnostiserats med positiv blododling/sepsis. Metod: Kvantitativ registerstudie. Samtliga patienter (n=696) i Sahlgrenska Universitets sjukhus upptagningsområde som testades med positiv blododling (Sepsis) under perioden: 1 februari till 30 april 2012 analyserades. I studien inkluderades enbart de patienter (n=308) som sökt via ett akutintag dit de antingen tog sig själva eller anlände med ambulans. Resultat: Jämfört med de patienter som själva tog sig till akutintaget var ambulanspatienterna oftare äldre män med andnings- och medvetandepåverkan. Färre av ambulanspatienterna var vid liv efter 12 månader. Majoriteten av alla patienter hade förändrad temperatur (>90 %) men enbart ett fåtal (<5 %) hade ett systoliskt blodtryck under 90 mmHg. Vi fann ingen statistisk säkerställd skillnad i tid till antibiotika (<4 tim) mellan grupperna. Ambulanspersonalen diagnostiserade 39 % av patienterna som infektion (32,5 %) och sepsis (6,5 %) men ansåg att 68 % behövde omedelbar vård (Retts: orange/röd). Tolv procent fick intravenös infusion, 7 % fick febernedsättande och 4 % behandlades med smärtlindrande medicin. Tid till antibiotika minskade från tre- till en timme i de fall där ambulanspersonal misstänkte sepsis. Konklusion: Då sepsis inte diagnostiserades prehospitalt tog det tre gånger så lång tid till att antibiotikabehandling påbörjades. Detta trotts att majoriteten (68 %) av ambulanspatienterna av ambulanssjuksköterskan bedömdes behöva omedelbar vård (REETS röd/orange). Enligt gällande prehospitala behandlingsriktlinjer är vätskebehandling enbart indicerat vid svår sepsis (då systoliskt blodtryck <90 mmHg). Nya mer generösa behandlingsriktlinjer för patienter med misstänkta infektioner/sepsis bör övervägas då rekommendationer intrahospitalt förekommer både gällande intravenös infusion samt febernedsättande läkemedel. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Det prehospitala vårdarbetet är komplext och det är en utmaning för sjuksköterskor att kunna balansera medicinsk och vårdvetenskaplig kunskap. Sjuksköterskors dokumentationsansvar syftar till att trygga patientens säkerhet samt utgöra ett underlag för fortlöpande utvärdering och revidering av utförd vård och behandling. Patienter med centrala bröstsmärtor är en stor patientgrupp inom prehospital akutsjukvård. Är dokumentationen i ambulanssjukvård en garanti för patientens säkerhet i samband med akut bröstsmärta? Syftet är att undersöka faktorer som kan påverka ambulanssjukvårdens dokumentation med fokus på vård och behandling av patienter med central bröstsmärta. Studien är en kvantitativ, retrospektiv journalstudie. Författarna ville undersöka vad som dokumenteras och vad som möjligen påverkar dokumentationen. Resultatet visar att dokumentationen påverkas av patientens ålder, ambulansuppdragets prioritet och insatstid. Det kunde inte påvisas att dokumentationen var sämre nattetid. Skillnader mellan män och kvinnors sätt att uttrycka smärta skapade nya frågor kring dokumentationen. Det var även förbryllande att behandlingsriktlinjerna inte följdes helt vad gäller EKG-undersökning medan det verkar vara lättare att dokumentera fysiologiska mätvärden. Vidare framkom det med tydlighet att dokumentation av omvårdnaden inte är prioriterad vilket kan bero på tidsbrist, okunskap och att omvårdnaden anses självklar. Ytterligare en förklaring kan vara att dokumentation i akutsjukvården traditionellt sett varit medicinskt inriktad. En uppföljning med intervjuer av ambulanssjuksköterskor om deras omvårdnadsåtgärder och dokumentation kan tillföra ytterligare kunskap i ämnet. / <p>Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård</p><p>Uppsatsnivå: D</p>