No description available.

No description available.

Bakgrund: För ett fungerande skadeplatsarbete krävs det att sjuksköterskor i ledningsfunktion har ett fungerande samarbete internt inom ambulansverksamheten samt i samverkan med övriga räddningsinstanser. Den enskilde sjuksköterskan hamnar sällan i uppdrag där behov finns av ledningsfunktion. För att vara trygg i, samt effektivt kunna utföra, arbetet i ledningsfunktion har forskning visat att utbildning och erfarenhet krävs. Vid bristande ledning har kommunikationsbortfall blivit en konsekvens som lett till att personal inte tilldelats relevanta uppgifter, vilket i förlängningen har äventyrat patientsäkerheten. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av samarbete och samverkan i prehospital sjukvårdsledning. Metod: Studien utfördes som en kvalitativ intervjustudie med deskriptiv design. Åtta sjuksköterskor deltog. De var utbildade i, och hade erfarenhet av, prehospital sjukvårdslednings-konceptet (PS-konceptet) och intervjuades genom semistrukturerade intervjuer. Datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom fem kategorier; Att följa rutiner och riktlinjer underlättar/främjar skadeplatsarbetet; Att kommunikation är avgörande för ett effektivt skadeplatsarbete; Att personkännedom underlättar skadeplatsarbete; Att brist på tydlighet och känslor av osäkerhet hämmar samarbete och samverkan; Att önskan finns om mer övningar. Genom dessa kategorier formulerades temat; Optimalt omhändertagande kräver samövad personal i ledningsfunktion. Konklusion: Sjuksköterskor är i behov av kontinuerlig praktisk och teoretisk övning inom den egna verksamheten, samt med personal från samverkande verksamheter. Detta för att sjuksköterskor i ledningsfunktion ska kunna leda och organisera arbetet på skadeplats och därmed säkerställa ett optimalt omhändertagande av patienten som är patientsäkert och av hög kvalitet.

Bakgrund: Ambulanssjuksköterskan ska kunna bedöma när det inte föreligger behov av ambulanstransport och patienten kan då hänvisas till egenvård. Hänvisning till egenvård innebär att ambulanssjuksköterskan upplever större krav och måste vara helt säker i sin bedömning då möjligheterna att följa patientens hälsotillstånd är begränsad efter att ambulanssjuksköterskan lämnat platsen. Syfte: Syftet med studien är att studera hur många patienter som sökt akutmottagning inom 48 timmar efter hänvisning till egenvård av ambulanssjuksköterska. Metod: En retrospektiv deskriptiv observationsstudie med kvantitativ ansats användes. En journalgranskning utfördes på 265 inkluderade ambulansjournaler från Region Jönköpings län under november månad 2019. Resultat: Under november månad 2019 registrerades 283 ambulansuppdrag med uppdragstypen hänvisning till egenvård vuxen. Av dessa inkluderades 265 uppdrag. Medelåldern är 62,9(SD=22) och åldrarna sträcker sig från 18 - 96 år. Av de som hänvisats till egenvård sökte 35(13,2%) patienter till akutmottagningen inom 48 timmar. 13(4,9%) av uppdragen som hänvisades till egenvård blev inlagda på en vårdavdelning i samband med besöket på akutmottagningen. Antalet som sökte akutmottagningen igen inom 48 timmar och antalet som blev inlagda ökade med stigande ålder. Ingen statistisk signifikans har kunnat identifieras. Slutsats: Medelåldern var högre hos de som uppsökte akutmottagningen samt bland de som blev inlagda. Vad som är orsaken till att patienterna uppsöker akutmottagningen igen framgår inte av studien. Ur ett patientsäkerhetsperspektiv råder delade meningar om huruvida hänvisning till egenvård är patientsäkert eller inte. Mer forskning behövs inom området samt en utveckling av evidensbaserade beslutstöd för hänvisning till egenvård prehospitalt / Background: The ambulance nurse should be able to assess when there is no need for ambulance transport and the patient can then be referred to self-care. Reference to self-care means that the ambulance nurse experiences greater demands and must be completely confident in her assessment as the possibilities to follow the state of health after leaving the patient are limited. Objective: The aim of the study is to study how many patients have applied for an emergency department [ED] within 48 hours of reference to self-care by ambulance nurses and gender and age among these patients. Method: A retrospective descriptive observational study with quantitative approach was used. A journal review was carried out with 265 included ambulance records from Region Jönköping County during November 2019. Results: During November 2019 ambulance services registered 283 assignments with “Referred to self-care”. 265 of those were included. Mean age is 62,9(SD=22) and ranges from 18 -96 years. Of the patients referred to self-care 35(13,2%) visited the ED within 48 hours. 13(4,9%) of the patients were admitted to hospital after ED visit. In the higher age quartiles more patients visited the emergency department and more patients were admitted to hospital. No significant differences were found. Conclusion: The mean age was higher in those who attended the ED and among those admitted. The reason why patients attended the emergency department again is not clear from the study. From a patient safety perspective, there are differences of opinion as to whether referral to self-care is safe for the patient. More research is needed in this area as well as the development of evidence-based decision support for referral to self-care in prehospital environment.

Bakgrund: Våldssituationer mot ambulanspersonal har under de senare åren ökat och blivit ett omdebatterat ämne i media. Dagligen skrivs det om hur våldet i samhället ökar och det i sin tur leder till att personal riskerar att själva bli utsatta för hot och våld. Då våldet ökat i samhället, behövs resurser för att möjliggöra skydd för personal Syftet: Litteraturöversiktens syfte var att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter av hot och våld i prehospital vårdmiljö. Metod: Studien har utförts som en integrerad allmän litteraturöversikt. Totalt inkluderades 15 stycken vetenskapliga artiklar som var både kvantitativa, kvalitativa och med mixad metod. En integrerad dataanalys gjordes av resultatet som sedan redovisades i kategorier och underkategorier. Resultat: Ur dataanalysen framkom fyra kategorier och nio underkategorier. De fyra kategorierna var: Förekommande typer av våld, Faktorer som leder till hot och våld, Effekter av hot och våld och Förebyggande av hot och våld. Resultatet visade att den vanligaste typen av våld som ambulanspersonalen fått erfara var verbalt våld följt av fysiskt våld och sexuella trakasserier. Kvinnlig personal fick erfara mer hot och våld än manlig personal. Det visade sig att ambulanspersonalen i liten utsträckning anmälde händelsen. De upplevde inte heller att de fick tillräckligt med stöd från sin arbetsgivare eller utbildning inom området. Orsaker till att ambulanspersonal fick erfara hot och våld varierade, men en vanligt förekommande anledning var att gärningsmannen var medvetandepåverkad. Den psykiska och fysiska hälsan påverkades hos personalen som utsattes för hot och våld. Slutsats: Hot och våld mot ambulanspersonal är ett ökat problem. Det påverkar inte bara patientsäkerheten utan även ambulanspersonalens fysiska och psykiska hälsa. På grund av det ökade problemet av hot och våld och dess konsekvenser, är det av stor vikt att det arbetas fortlöpande med preventivt arbete samt utbildning inom området.

De senaste åren har kraven på ambulanssjukvården ökat och i takt med vårdens centralisering står ambulanssjuksköterskan allt oftare inför uppdrag med prehospital förlossning. Uppdraget är förknippat med höga förväntningar på att ambulanssjuksköterskan ska kunna hantera förlossningssituationen. Syftet är att beskriva ambulanssjuksköterskors erfarenheter av vårdandet vid prehospital förlossning. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats och åtta kvalitativa intervjuer. I resultatet redovisas huvudkategorin ”Stressande vårdmöten med en önskan om att skapa förtroende trots oförbereddhet”. Ambulanssjuksköterskan bär på en önskan om att få möta kvinnan som ska föda barn utanför sjukhus på ett professionellt och värdigt sätt som även inrymmer partnern. Medvetenheten om sina egna brister och tillkortakommanden är dock överhängande. Bemästring av alla negativa känslor beträffande bristande kompetens och att inte kunna leva upp till upplevda förväntningar tar ett uttryck i ett oäkta förhållningssätt som försöker dölja okunskapen. Räddningen för den oerfarna ambulanssjuksköterskan återfinns i en barnmorska på telefon och den erfarna kollegan. Huvudkategorin föregås av sex generiska kategorier: Mental förberedelse och förförståelse, Kvinnan i fokus och partnerns delaktighet, Otillräcklighet och komplikationsrädsla, Handlingsberedskap och kollegialt stöd, Eufori och skräck samt Utbildningsbehov och snabb kompetens. Studiens slutsats är att patientsäkerheten kan förbättras på ett enkelt sätt genom att ambulanssjuksköterskan erbjuds ökad utbildning i prehospital förlossning och därigenom kunna få ökad trygghet i sitt vårdande förhållningssätt.

Bakgrund: Prehospital akutsjukvård bedrivs utanför sjukhus och innebär omedelbara medicinska åtgärder vilka vidtas av vårdaren. Patienterna kan av den prehospitala akutsjukvården uppleva att de blir utelämnade och känner sig hjälplösa. Tidigare forskning visar dock att patienten ansåg det som betydelsefullt att vårdaren tog hens livsvärld och fysiska, psykiska samt existentiella behov i beaktning.Syfte: Syftet med studien var att belysa patienters upplevelser av prehospital akutsjukvård.Metod: En litteraturstudie baserad på åtta vetenskapliga artiklar som kvalitetsgranskades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet presenterades utifrån kategorierna Bemötandets betydelse för patienten, Patienten som individ påverkas, Vikten av god kommunikation samt Att bli delaktig eller exkluderad som patient vilka sammanfattades under det övergripande temat Vård ur ett helhetsperspektiv. Många patienter påverkades negativt av brister i bemötandet och resultatet åskådliggjorde bemötandets betydelse för en god prehospital upplevelse. Patienter påverkades som individer när deras behov inte togs i beaktning och känslor av att inte bli sedd eller bekräftad samt att bli objektifierad uppstod.Slutsats: Det är många faktorer som påverkar om patienten upplever mötet med prehospital akutsjukvård som något positivt eller inte. Det som gynnade en bra patientupplevelse var då vårdaren hade en helhetssyn. Lidande kunde dock uppstå under mötet som en konsekvens av ett icke vårdande möte då patienten inte blev sedd som person.

Bakgrund: Barn är en sällsynt patientkategori inom prehospital akutsjukvård. Tidigare forskning visar att utalarmeringar av ambulans där barn är inblandade ger ett ökat stresspåslag hos berörda sjuksköterskor. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda barn inom prehospital akutsjukvård. Metod: En intervjustudie genomfördes med en kvalitativ ansats. Åtta sjuksköterskor intervjuades genom en semistrukturerad intervjuguide. Materialet analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys, vilket resulterade i tre kategorier och nio underkategorier. Resultat: Resultatet presenteras utifrån analysens tre framkomna kategorier: Oerfarenhet av att vårda barn, omvårdnad av barn i ambulansen och behov av kompetensutveckling. Stressen hos sjuksköterskorna inom prehospital vård är förknippad med oerfarenhet. Att vårda ett barn skiljer sig från att vårda en vuxen. Barn har andra referensvärden än vuxna och är en ovanlig patientgrupp inom prehospital vård, vilket bidrar till att rutiner inte har skapats. Konklusion: Genom utbildning kan stress minska och ge ökad kompetens hos sjuksköterskorna vid prehospitalt omhändertagande av barn. Detta skulle bidra till en ökad patientsäkerhet samt att barnets rättigheter tillgodoses i omvårdnaden.

Introduktion: Arbetet som ambulanssjuksköterska i en prehospital miljö är ett brett och komplext område. Arbetet ställer höga krav på kompetens och förmåga att genomföra avancerad sjukvård. Ofri luftväg är ett livshotande tillstånd vilket kräver att ambulanssjuksköterskan har kunskap och förmåga att skapa och bibehålla en fri luftväg. Forskning ifrågasätter om prehospital personal innehar tillräcklig kunskap och erfarenhet att hantera patienter med ofri luftväg. I Sverige utbildas personal yrkesverksamma i ambulans genom konceptutbildningarna PHTLS och AMLS. En av de första åtgärderna vid vård av patienter enligt dessa utbildningar är att bekräfta en säker luftväg. Studier som undersöker ambulanssjuksköterskans upplevelser kring att hantera patienter med ofri luftväg är ringa utforskat. Syfte: Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskans erfarenheter av att vårda vuxna patienter med ofri luftväg prehospitalt. Metod: En kvalitativ empirisk intervjustudie genomfördes med elva intervjuer där fokus var att undersöka individers erfarenheter från verkligheten. Datainsamlingen bearbetades enligt Graneheim och Lundmans kvalitativa innehållsanalys. Resultat:  Kategorier med underkategorier framkom: Inför patientmötet: Hjärtstopp som vanligast orsak, Mental förberedelse och informationstillgång. Under patientmötet: Arbetsgången hos patienten, Komplexiteten vid hanteringen av en patient med ofri luftväg prehospitalt, Ambulanssjuksköterskans känslor vid omhändertagandet, Utbildning och yrkeserfarenhet skapar trygghet. Konklusion: Hanteringen av patient med ofri luftväg prehospitalt ställer ambulanssjuksköterskans kompetens på sin spets. Det visar sig att mental förberedelse skapar en trygghet i att möta det oväntade i de mest komplexa situationer. Ambulanssjuksköterskor känner sig mest trygga med att använda basala metoder för att skapa en fri luftväg. Att använda sig av de avancerade metoderna medför en känsla av osäkerhet då de upplever en brist på kunskap och färdighetsträning i utövandet av dessa.

No description available.