No description available.

Bakgrund: Personal inom ambulanssjukvård utsätts dagligen för stress och hög arbetsbe- lastning. Detta leder till ökad risk för hälsoproblem hos ambulanspersonal och riskerar att kunna påverka omvårdnaden.
 Syfte: Syftet med studien var att belysa ambulanspersonalens upplevelser av återhämt- ning mellan uppdragen.
 Deltagare: I studien medverkade tio anställda inom ambulanssjukvården vid två medel- stora städer i Sverige och närliggande glesbygd.
 Metod: Studien baserades på tio semistrukturerade intervjuer utförda december 2014. In- tervjuerna spelades in och analyserades med kvalitativ innehållsanalys.
 Resultat: Fyra kategorier framkom: Förutsättningar för återhämtning, Omständigheter som ger återhämtning, Omständigheter som motverkar återhämtning och Konsekvenser av bristande återhämtning. Till de fyra kategorierna skapades 14 underkategorier. De fak- torer som bedömdes som viktigast för god återhämtning var dagtid måltider och social umgänge. Under nattetid har sömn beskrivits som mest elementärt. Det påpekades att det är svårt att planera för vila och återhämtning dels pga arbetsbelastningen, dels pga oviss- heten om arbetspassets fortskridande.
 Slutsats: Resultatet av studien visar att ambulanspersonal upplever att den viktigaste återhämtningen sker genom sömn, måltider och socialt umgänge. Förutsättningar för vila och återhämtning har en fundamental roll. Det som kan försämra återhämtning upplevs vara; brist på adekvat krishantering, kort tid för återhämtning samt dåligt kollegialt stöd, vilket kan leda till försämrad omvårdnad och risk för negativa hälsoeffekter. / Background: Ambulance personnel face daily stress and high workload. This leads to increased risk of health problems among ambulance personnel and risk to affect care. Purpose: The purpose of this study was to elucidate the ambulance personnel experiences of recovery between missions. Participants: In the study contributed ten employees in prehospital care at two mid-sized cities in Sweden and surrounding rural areas. Method: The study was based on ten semi-structured interviews conducted in December 2014. The interviews were recorded and analyzed using qualitative content analysis. Results: Four categories emerged: Prerequisites for recovery, Circumstances that provides recovery, Circumstances that impairs recovery and Consequences of lack of recovery. To the four categories 14 subcategories were created. The factors that were considered most important for good recovery is daytime, meals and social interaction. During nighttime sleep was described as the most elementary. It was pointed out that it is difficult to plan for rest and recovery, partly because the workload, partly because of uncertainty about the workshifts progression. Conclusion: The result of the study shows that ambulance personnel feel that the most important recovery occurs through sleep, meals and socializing. Prerequisites for rest and recovery has a fundamental role. What may limit the recovery is perceived to be; lack of adequate crisis management, short time for recovery and poor peer support. Which can lead to impaired care and risk of adverse health effects.

Bakgrund: Antalet ärenden för ambulanssjukvården som rör psykisk ohälsahar ökat under de senaste åren till följd av att psykiska ohälsan ökat i samhället. Ambulanssjuksköterskan arbetar i en komplex miljö med blandat patientklientel, vilket medför behov av bred kompetens inom flertalet områden. Tidigare forskning påvisar svårigheter kring omhändertagandet avpsykiatriska patienter i den prehospitala vårdmiljön, dock finns begränsad forskning inom området. Syfte: Att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta patienter med psykisk ohälsa. Metod: En kvalitativ intervjustudie med nio ambulanssjuksköterskor från fyra ambulansstationer i Region Västerbotten, Region Norrbotten respektive Region Västernorrland genomfördes. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Ambulanssjuksköterskors upplevelser av att möta psykisk ohälsa prehospitalt resulterade i två kategorier, Förutsättningar som stärker vårdmötet och Hinder för ett lyckat möte. Kategorierna omfattar följande underkategorier att känna stöd i vårdmötet, att skapa en stödjande relation, att anpassa bemötandet, att det brister i vårdkedjan, att sakna verktyg, att kännafrustration, att patientgruppen är negligerad. Slutsats:Ambulanssjuksköterskor upplever tillfredsställelse när de skapar en stödjanderelation till patienten och därmed lyckas med sitt patientbemötande.Patientgruppen upplevs dock som komplex att bemöta och omhänderta. Dettatill följd av bristande kompetens i form av avsaknad av utbildning,negligerande uppfattningar, samt bristande organisatoriska förutsättningar.Resultatet av denna studie leder till synliggöranden av upplevda hinder iomhändertagandet. Ytterligare forskning behövs för att utforma tydligariktlinjer för handläggning, vilka är nödvändiga för att främjapatientbemötandet.

Bakgrunden visar att den prehospitala sjukvården kan vara hektisk med många olika faktorer som sjuksöterskan måste hantera. Att omhänderta barn i ambulansen kan vara utmanande, då antalet uppdrag med akut sjuka barn är få och det kan fortlöpa lång tid mellan dessa jobb. Statistiken visar att endast cirka 10 procent av uppdragen i ambulansen är med barn och ännu färre är akut sjuka barn. För att underlätta omhändertagandet av denna patientegruppen är det därför viktigt att undersöka vilka barriärer och möjligheter som finns. Syftet var att belysa barriärer och möjligheter i det prehospitala omhändertagandet av akut sjuka barn. Som metod användes litterarturöversikt med systematisk metod där totalt 17 artiklar av kvalitativa, kvantitativa och mixed-method design ingick. Resultatet delades in i två teman; Upplevelser hos ambulanspersonalen samt Organsiatoriska förutsättningar, med tillhörande subteman. Slutsatsen var att omhändertagnadet av akut sjuka barn är komplext och måste ske mångfacetterat. Det finns en rad barriärer som kan påverka ett patientsäkert omhändertagande men även en mängd möjligheter till förbättring. Även om ambulanspersonalen har utbildning och erfarenhet kan kombinationen av stress och utmaningarna i omhändertagandet leda till en ökad risk i patientsäkerheten, eftersom stressen kan hindra dem från att agera snabbt och korrekt. Genom att organisationer och arbetsgivare vidareutbildar ambulanspersonalen i pediatriskt omhändertagande kan omhändretagandet av akut sjuka barn optimeras. Eftersom uppdraget med akut sjuka barn skapar stress behövs det även strategier för att ambulanspersonalen ska kunna hantera det efteråt. Detta för att få en hållbar personalhälsa och långvariga anställningar. / Prehospital care can be hectic, with many factors that the nurse needs to consider. Caring for children in the ambulance can be challenging, mostly because these types of calls are few and far between. Statistics show that about 10 percent of all calls are with children, and fewer are calls with acutely ill children. It is therefore necessary to understand what barriers and enablers that exist to better take care of these patients. The aim of this study was to highlight barriers and enablers in the prehospital care of acutely ill children. The method chosen was an integrated literature review; 17 articles were included in the result; they were of qualitative, quantitative, and mixed-method design. The results were divided into two themes: Experiences of ambulance staff and Organizational prerequisites, with associated subthemes. The conclusion was that the care of the acutely ill child is complex and has to be conducted multifaceted. There are several barriers that can affect patient-safety but also a number of enablers to improve the care. The combination of stress and the challenges the ambulance staff face when caring for the acute ill child could lead to a risk of the patient-safety even if they had education and work experience. Stress could be a hindrance in swift and accurate care. The organization and employer of the ambulance staff could help optimize the care of these patients by giving the ambulance staff further education in the care of the acutely ill child. There also needs to be strategies in place for the ambulance staff on how to handle the sometimes traumatizing events that these types of jobs can lead to. This to ensure that the staff remain healthy, and a good sustainability can be achieved within the personal group.

Antalet prehospitala förlossningar är lågt men ökar till följd av centralisering och att den födande kvinnan i längre utsträckning kvarstannar hemma. Ambulanssjuksköterskan ska enligt Hälso- och sjukvårdslagen utföra vård som är av god kvalitet och överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet, oberoende av om situationen är vanligt eller ovanligt förekommande. Förutsättningarna för prehospital vård är annorlunda mot slutenvård vilket avseende prehospital förlossning, orsakar stress och känsla av otrygghet hos ambulanssjuksköterskor. Få studier beskriver sjuksköterskans erfarenheter av prehospital förlossning inom ambulanssjukvården varför syftet med studien var att beskriva dessa. Kvalitativ design användes. Data samlades in med semistrukturerade intervjuer och analyserades enligt Graneheim och Lundmans innehållsanalys. I resultatet framkom två huvudkategorier; Skräckblandat uppdrag och En känsla av otrygghet/trygghet, med åtta tillhörande subkategorier. Resultatet visar att prehospitala förlossningar är sällan förekommande uppdrag som innebär blandade känslor för ambulanssjuksköterskor. Flertalet förlossningar fortlöper utan anmärkning, men ambulanssjuksköterskor beskriver oro för komplikationer varför det kollegiala stödet är viktigt för att känna trygghet i situationen. Ambulanssjuksköterskor förväntas kunna hantera prehospitala förlossningar trots att det inte tillhör deras specialistområde. Utbildning avseende prehospitala förlossningar, gärna tillsammans med barnmorska, bedöms vara nödvändigt för att säkerställa att vården vid den prehospitala förlossningen kan ges i enlighet med lagar och föreskrifter, men också för att öka ambulanssjuksköterskans trygghet avseende detta unika uppdrag. / The number of prehospital deliveries is low but is increasing as a result of centralization and the fact that the woman giving birth stays longer at home. According to Swedish law in Health and Medical Care, the ambulance nurse must perform care that is of good quality and in accordance with science and proven experience, regardless of whether the situation is common or unusual. The conditions for prehospital care are different from care provided in hospitals, which causes stress and a feeling of insecurity among ambulance nurses. Few studies describe the nurse experience of prehospital deliveries in ambulance service, why the purpose of the study was to describe these. Qualitative design was used. Data were collected with semi-structured interviews and analyzed according to Graneheim and Lundmans model for content analysis. The results revealed two main categories: "Terrifying-exciting ambulance call" and "A feeling of insecurity/security", together with eight associated subcategories. Prehospital deliveries are scary and enjoyable at the same time. Ambulance nurses describe concerns about complications, but most births proceed without any problems. Collegial support is important to feel secure in the situation. Training regarding pre-hospital deliveries, preferably together with a midwife, is considered necessary to ensure that care at the prehospital delivery can be provided in accordance with laws and regulations but also to increase the security for the ambulance nurse's regarding these unique assignments.

Bakgrund: En av de vanligaste orsakerna till att patienter söker kontakt med hälso- och sjukvård är smärta. Smärta är en individuell och subjektiv upplevelse och definieras internationellt som en obehaglig sensorisk och emotionell upplevelse associerad med faktisk och potentiell vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan skada. Icke-farmakologiska smärtlindring definieras genom terapi som inte involverar intag av medicin eller andra aktiva substanser. Det råder brist på information kring förekomsten av icke-farmakologisk smärtlindring prehospitalt. Specialistsjuksköterskans upplevelser av användandet av icke-farmakologisk smärtlindring prehospitalt kan bidra till att skapa nya perspektiv och kunskaper inom området.  Syfte: Syftet var att beskriva specialistsjuksköterskors erfarenheter av att använda icke-farmakologisk smärtlindring prehospitalt. Metod: Datainsamlingen genomfördes genom semistrukturerade intervjuer. Insamlade data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Totalt intervjuades nio specialistsjuksköterskor som arbetade kliniskt inom ambulanssjukvård. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier med subkategorier; professionellt bemötande, metoder och tekniker samt utmaningar med icke-farmakologisk smärtlindring.  Slutsats: Den här studien visar att specialistsjuksköterskor inom ambulanssjukvård har olika erfarenheter och upplevelser av att använda icke-farmakologisk smärtlindring prehospitalt. Resultaten visar att ett professionellt bemötande och metoder, tekniker och åtgärder lindrar smärta men också att det finns utmaningar i att använda sig av icke-farmakologisk smärtlindring. Några slutsatser är att det krävs mer utbildning och forskning inom området icke-farmakologisk smärtlindring, samt ökad implementering i lokala behandlingsriktlinjer. En annan slutsats är att icke-farmakologisk smärtlindring redan används av många, om än omedvetet. / Background: Pain counts as one of the most common reasons as to why patients contact their healthcare providers in the first place. While pain constitutes an individual and subjective experience, it is defined internationally as an unpleasant sensory and emotional experience, in turn associated with actual and potential tissue damage, or described in terms of such damage. Non-pharmacological pain management constitutes forms of therapy that do not involve the administration of drugs or other active substances. There is a lack of information on the prevalence of prehospital non-pharmacological pain management. Specialist nurses’ experiences of the use of prehospital non-pharmacological pain management, can contribute to the creation of new perspectives and knowledge in the field. Aim: The aim of the study was to describe specialist nurses’ experiences of using prehospital non-pharmacological pain management. Method: Data was collected through semi-structured interviews. The collected data was then analysed, using a qualitative content analysis method. A total of nine specialist nurses, all of whom worked clinically in ambulance care, were interviewed. Results: The analysis resulted in three categories with subcategories; meeting professionalism, methods and techniques, and challenges with non-pharmacological pain management. Conclusion: This study shows that specialist nurses in ambulance care have different types of experiences and premediated knowledge of using non-pharmacological pain management methods prehospitally. The results show that a professional approach towards the administration of different methods, techniques and measures relieve pain, but also that there are challenges stemming from the use of non-pharmacological pain management methods. Consequently, an increase in both research and education is needed within the field of non-pharmacological pain management, as well as an increased implementation of local treatment guidelines. Furthermore, it can be concluded that non-pharmacological pain management methods are already being used by many healthcare providers, albeit subconsciously.

I samband med att den psykiska ohälsan i samhället ökar följer ett ökat behov av omhändertagandet av patientgruppen inom ambulanssjukvården. Uppdrag där patienten har tidigare känd psykisk sjukdom beskrivs vara det näst vanligaste. Psykisk sjukdom är en stark riskfaktor för suicid. År 2019 dog 1269 personer av suicid i Sverige och 6802 personer vårdades efter suicidförsök. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelse av att vårda psykiatripatienter med inriktning på den suicidala. En intervjustudie genomfördes med tio informanter, som alla var specialistutbildade sjuksköterskor inom ambulanssjukvård. Intervjuerna analyserades med kvalitativ metod med induktiv ansats. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskorna upplever att de saknar stöd och har otillräcklig kunskap i bedömningen av den suicidala patienten, vilket i vissa fall leder till att bedömningen lutas mot mätvärden och somatiska symtom istället för det psykiska måendet. Att patientgruppen behöver få ta tid och att bemöta dem med ett ärligt och öppet förhållningssätt beskrivs avgörande för hur vården blir. Bättre samverkan med psykiatrin, både gällande läkarstöd och med rådfrågning och information via psykakuten är enligt resultatet önskvärt. Då riktlinjer saknas blir patientbedömningen ojämlik och beroende av den enskilda ambulanssjuksköterskans erfarenhet. / In connection with the increase in mental illness in society, there is an increased need for the care of this patient group in ambulance care. Assignments where the patient has a previously known mental illness are described as the second most common. Mental illness is a strong risk factor for suicide. In 2019, 1269 people died of suicide in Sweden and 6802 people were cared for after suicide attempts. The purpose of the study was todescribe the ambulance nurses' experience of caring for the psychiatric patient with a focus on the suicidal. An interview study was conducted with ten informants, all of whom were specialist nurses in ambulance care. The interviews were analyzed using a qualitative method with an inductive approach. The results show that the ambulance nurses feel that they lack support and do not have sufficient knowledge in the assessment of the suicidal patient, which in some cases leads to the assessment being tilted towards measured values and somatic symptoms instead of the mental state. The fact that the patient group needs to be allowed to take time and to approach them with an honest and open approach is described decisively for how the care will be. According to the results, better collaboration with psychiatry, both regarding medical support and with consultation and information through the psychiatric emergency room, is desirable. When guidelines are lacking, patient assessment becomes unequal and dependent on the individual ambulance nurse's experience.

Ambulanssjukvården är idag en högteknologisk del av den svenska vårdkedjan där patienten ska förväntas möta samma vårdkvalité som i den övriga vården. Ambulansen är utformad till ett vårdrum där patienten ska kunna vårdas, behandlas och transporteras till sjukhus på ett säkert sätt. Prioritet-1 transport innebär att ambulansen med siren och/eller blåljus påkallar fri väg för att snabbt kunna ta sig till skadeplats och patient, eller snabbt kunna transportera patient till sjukhus. Dessa transporter innebär att ambulansen framförs i hastigheter över rådande hastighetsbestämmelser, och utgör en trafiksäkerhetsrisk för både omgivning, personal i ambulansen och patienten. Tidigare forskning har visat att majoriteten av ambulansrelaterade olyckor uppkommer under prioritet-1 transporter. Samtidigt som det innebär en flerfaldigt förhöjd risk för skador med dödlig utgång för personalen i vårdutrymmet vid dessa olyckor jämfört med personal i förarhytten. Detta förklaras av ambulansens design och tekniska utformning samt låg grad av bältesanvändning hos vårdande ambulanspersonal. Ambulanspersonalen har beskrivit att de vid omhändertagandet av den kritiskt sjuke patienten behöver vara obältade under transporten för att utföra avancerad och livsuppehållande behandling under transport. Att transportera patienter är en av de huvudsakliga uppgifterna i dagens ambulanssjukvård, och i ambulanssjuksköterskans kompetensbeskrivning beskrivs att denne ska kunna transportera patienten på ett patient- och trafiksäkert sätt. Studiens syfte var att beskriva sjuksköterskors bedömning av trafiksäkerheten i ambulansens vårdutrymme under prioritet-1 transport till sjukhus. En webenkät utformades för att undersöka sjuksköterskors bedömning av tre identifierade trafiksäkerhetsrisker i vårdutrymmet, den obältade vårdaren, den obältade patienten samt förekomsten av lösa föremål. Resultatet visade en låg bältesanvändning för vårdande sjuksköterska under transport, en hög bältesanvändning för patienten samt en hög förekomst av lösa föremål i vårdutrymmet. Sjuksköterskans utbildning påverkade inte bältesanvändningen för vårdaren, bältesanvändningen för patienten eller förekomsten av lösa föremål. Dock visade resultatet att specialistsjuksköterskorna inom ambulanssjukvård, bedömde trafiksäkerhetsrisken högre för patienten vid de tillfällen då vårdaren var obältad, än de grundutbildade sjuksköterskorna. Vidare ansåg flera av respondenterna att tidsintervallet då hen var obältad och förekomst av lösa föremål utgjorde en högre risk för vårdande sjuksköterska än för patienten. Det var författarnas slutsats att prioritet-1 transporter med ambulans framförs i höga hastigheter, detta med ökad skade-och mortalitetsrisk för ambulanspersonal och patient vid en eventuell kollision. En markant lägre bältesanvändning hos ambulanspersonalen i vårdutrymmet jämfört med nationell data av civila bilister i Sverige, samt av ambulanspersonalen upplevd dålig fordonsdesign med lösa föremål som följd ökar skaderisken ytterligare. Ambulanspersonalen saknar kunskap kring de risker det innebär att färdas obältad i ett fordon, samt kunskap kring de skador lösa föremål kan åstadkomma vid eventuell skadehändelse med involverad ambulans. Vårdmiljön i ambulansen har stor förbättringspotential, där design och utformning kan minska behovet av vårdarens rörlighet och förekomsten av lösa föremål. Kunskap kring trafiksäkerhet och dess betydelse för patient och vårdare behöver ökas hos den operativa ambulanspersonalen. Nyckelord: prehospital, trafiksäkerhet, utryckningskörning, bältesanvändning, lösa föremål / Ambulance care is today an advanced medical instance of the Swedish care system, where patients can expect to meet the same quality of care as in any other care institution. The ambulance is designed to be used as a room for care where the patient can be safely treated and transported to hospitals in a safe way. Priority-1 transport means that the ambulance with the siren and/or lights, demands free access on the road, to quickly get to the patient, or to quickly transport the patient to the hospital. These transports mean that the ambulance drives at speeds that exceeds speed limits, and poses a road safety hazard to both the environment, ambulance staff and the patient. Previous research has shown that the majority of ambulance-related accidents occur under priority-1 transports. At the same time as it involves a multiple increased risk of fatal injury for the personnel in the care space. This is explained by the ambulance's technical design and low proportion of belt use in ambulance staff. Ambulance staff have described that when handling the severely ill patient, they need to be unbelted during transportation to perform advanced and life-saving treatment during transportation. The patient transport to, or between hospitals is one of the main tasks in today's ambulance care, and in the ambulance nurse's competence description it is described that the ambulance nurse should be capable of transporting the patient in a patient-and road safe way.   The purpose of the study was to describe the nurse's assessment of road safety in the ambulance care area, under priority-1 transport to hospitals.   A web survey was designed to investigate the nurse's assessment of three identified road safety risks in the care area, the unbelted care provider, the unbelted patient and the presence of loose objects.   The result showed a low belt usage for the staff during transport, a high belt use for the patient and a high incidence of loose items in the care space. The nurses level of education did not affect the use of seat belts for the nurses, seat belt use or the occurrence of loose objects. However, the result of the fact that the ambulance nurse compared with the undergraduate nurse assessed the road safety risk higher for the patient on occasions when the caretaker was unbelted. It was significantly more common that the nurse considered the time interval when he or she was unbelted as a risk for him/ herself, and the loose objects occur to be posed a higher risk to the caregiver than to the patient. It was the authors' conclusion that priority 1 transports with ambulances are performed at high speeds, whit increased injury and mortality risk for ambulance staff and patient in a possible collision. A significantly lower seat belt use of ambulance staff in the care space compared to national data of civilian drivers in Sweden, as well as the ambulance staff's experience of poor vehicle design with loose items as a consequence, increases the risk of injury further. The care space in the ambulance has great potential for design improvments which can reduce ambulance nurses need of mobility and the presence of loose objects. Knowledge of traffic safety and its importance for patients and care givers, needs to be increased in the operational ambulance personnel.   Keywords: prehospital, traffic safety, emergency driving, seat belt use, loose objects

Suicid och suicidförsök är ett folkhälsoproblem världen över och bara i Sverige tar ca 1500 människor sitt liv varje år, vilket blir ca fyra per dag. Suicidförsök är vanligare bland kvinnor, däremot fullföljer män oftare sin suicid. Att omhänderta en person med suicidnära tankar är bland det svåraste, mest emotionella och påfrestande arbetsuppgifterna som sjuksköterskan prehospitalt kan ställas inför. Personer med suicidnära tankar har ofta svårt att känna förtroende för andra människor och de har många negativa tankar om livet. Sjuksköterskan bör alltid sträva efter att förstå patientens livssituation samtidigt som de gör allt för att förhindra att patienten tar sitt liv. För att mötet med patienten ska bli så bra som möjligt krävs att sjuksköterskan fortlöpande ökar sin kompetens, bearbetar sina attityder och får den kunskap som behövs för att bemöta mångfalden i den problematik som omhändertagandet av personer med suicidnära tankar innebär.    Syftet var att belysa sjuksköterskornas upplevelser vid omhändertagandet av patienter med suicidnära tankar prehospitalt.    En kvalitativ ansats valdes med intervjuer som datainsamlingsmetod för att fånga sjuksköterskans upplevelser. Elva sjuksköterskor inom ambulanssjukvården intervjuades. Materialet spelades in med hjälp av en diktafon och transkriberades sedan av författarna. Analys av det insamlade intervjumaterialet gjordes genom en manifest, kvalitativ innehållsanalys.    I resultatet framkom fyra huvudkategorier: Beredskap för uppdraget, Det som skapar förutsättningarna, Mötet i en utsatt situation och Emotionella utmaningar – att gå vidare. Resultatet visade att sjuksköterskan inför uppdraget med en suicidnära patient inte förberedde sig på något speciellt sätt mer än att de diskuterade olika scenarion med sin kollega. Att sjuksköterskan var verbalt rustad och kände sig bekväm i sig själv som person, skapade goda förutsättningar för ett bra möte med patienten. Flera sjuksköterskor upplevde att de inte hade tillräcklig utbildning inom psykiatri, utan de arbetade utifrån sina egna och kollegans tidigare erfarenheter. Sjuksköterskorna upplevde att en stor del av omhändertagandet inte bara handlade om patienten utan även om dess närstående. Att omhänderta patienter med suicidnära tankar kunde väcka många starka känslor som kunde påverka sjuksköterskan negativt och vissa beskrev att de minns vissa uppdrag lång tid efter händelsen. Sjuksköterskorna uppgav att de inte var i behov av något stöd mer än att prata med sina kollegor efter en händelse.    Författarnas slutsats var att det fanns ett behov, för sjuksköterskan inom ambulanssjukvården, av kompletterande och återkommande utbildning i psykiatri som en viktig förutsättning för att bedriva patientsäker vård och omvårdnad i olika situationer. Kvaliteten och säkerheten inom vården minskade då sjuksköterskan själv upplevde en brist på kunskap inom detta område. / Suicide and suicide attempts are a public health problem all over the world. In Sweden 1500 people take their lives every year, which will be about four per day. Suicide attempts are more common among women. Men, however are more often succeed with their suicide. One of most challenging, most emotional and stressful tasks that the prehospital nurse can face, is to take care of a person with suicidal thoughts. Persons with suicidal thoughts often find it difficult to trust in other people and also have negative attitude towards life itself. A nurse should always strive to understand the patient's situation in life while doing what is possible to prevent the patient from committing suicide. In order for the patient meeting to be as successful as possible, the nurse need constantly to increase their skills, develop their attitudes and gain the required knowledge to deal with diversity that involves the treatment of people with suicidal thoughts.   The aim was to illuminate the nurses' experiences in the prehospital treatment, of patients with suicidal thoughts.   A qualitative approach was chosen to capture the nurse's experiences. Eleven nurses in the ambulance healthcare were interviewed. The interviews were recorded using a dictaphone, and then were transcribed verbatim. The analysis was carried out by a manifest, qualitative content analysis.   Four main categories emerged: Preparedness for the assignment, What creates the conditions, The meeting in an exposed situation and Emotional challenges - to move forward. The results demonstrate that the nurses did not prepare specifically before meeting a suicidal patient, other than discussed different possible scenarios with their colleague. To create optimal conditions for a good meeting with a patient, the nurse was well-prepared verbally, and felt confident. Several nurses experienced lack of adequate education in psychiatry and based their work on their own and colleagues' previous experiences. Nurses found that a great deal of care was not just about the patient but also of his or her relatives. To take care of patients with suicidal thoughts may cause many strong feelings that can negatively affect the nurse and some nurses described that they remember some of these assignments long after the event. Nurses stated that they were not in need of mental support, more than talking to their colleagues after an assignment.   The authors conclusion was that there is a need, for nurses in the ambulance care, supplementary and recurrent training in psychiatry as an important prerequisite for a patientsafe and nursing care in different situations. Quality and safety in healthcare decreased when the nurse experienced a lack of knowledge in this area.

Stroke är den näst vanligaste dödsorsaken i världen och den tredje vanligaste orsaken till funktionshinder. I Sverige drabbas cirka 25 000 personer årligen. Patienter med stroke är den enskilda sjukdomsgrupp som står för flest vårddagar på svenska sjukhus. I akut behandling av stroke används termen ”Time is Brain”, då det dör cirka två miljoner hjärnceller vid varje minuts fördröjning. Det har utförts stora ansträngningar i två decennier för att effektivisera akuta vårdkedjan vid stroke. Endast två till 13 procent av patienterna får möjlighet till behandling på sjukhus med trombolys och antalet trombektomi är mycket lägre. Av de patienter som får trombolys är det cirka en till tio procent som får trombolys inom en timme efter symtomdebut. Främsta orsaken till underbehandling är att patienter inte når sjukhuset tillräckligt snabbt för att undersökas och behandlas inom det smala terapeutiska fönstret. I Sverige år 2016 anlände 33 procent av patienterna med stroke inom tre timmar till sjukhus och antalet har inte ökat sedan 2011. Det var angeläget att beskriva befintlig kunskap om hur ambulanspersonal kan påskynda behandlingen för patienter med stroke. Syftet var att belysa ambulansteamets betydelse för att minska tiden från symtomdebut till behandling av stroke Metoden för studien var en litteraturöversikt med 16 vetenskapliga artiklar publicerade mellan åren 2012 och 2017. Artiklarna söktes i databaserna PubMed och Cinahl. Resultatet som framkom av de valda artiklarna kunde sammanställas genom två huvudkategorier och fem underkategorier. Den ena huvudkategorin handlade om ambulanspersonalens omhändertagande av patienter med stroke. Den andra huvudkategorin handlade om ambulanspersonalens kunskap. Resultatet visade att ambulanspersonal kunde genom teamarbete i ett ambulansfordon med en inbyggd röntgenapparat, kallad Mobile Stroke Unit (MSU), förkorta tiden från symtomdebut till behandling. MSU var mellan 25 till 81 minuter snabbare, jämfört med konventionell ambulans. Dörr-till-nål tiderna (tiden från det att patient ankommer till sjukhus till start av trombolys) förbättrades med fem minuter när ambulanspersonal förvarnade sjukhusen med strokelarm. Ambulanspersonal förbättrade inte akuta vårdkedjan med hjälp av telemedicin. Patienter med stroke i bakre cirkulationen hade en timmes prehospitala fördröjningar jämfört med patienter med stroke i främre cirkulationen. Akuta vårdkedjan förbättrades inte när ambulanspersonal fick en timmes föreläsning om stroke. Slutsatsen var att ambulansteamet förkortade tiden från symtomdebut till behandling genom teamarbete i Mobile Stroke Unit. Ambulansteamet förbättrade inte akuta vårdkedjan med hjälp av telemedicin. Det skedde prehospitala fördröjningar för patienter med stroke i bakre cirkulationen. Ytterligare forskning av MSU behövs. Framtida randomiserade studier bör undersöka kliniskt utfall och kostnadseffektivitet. Det bör även forskas i området om hur ambulansteamet kan minska tiden från symtomdebut till behandling av stroke i en konventionell ambulans. Nyckelord: stroke, ambulanspersonal, tid, prehospital trombolys, Mobile Stroke Unit. / Stroke is the second most common cause of death in the world and the third most common reason cause for disability. In Sweden approximately 25000 people are affected annually. Patients whit stroke are the group that accounts for most care days in Swedish hospitals. In acute stroke treatment, the term "Time is Brain" is used, as about two million brain cells die at every minute delay. Despite two decades of substantial efforts to streamline systems of care in stroke, only two to 13 percent of patients receive the treatment thtombolysis in a hospital and the rates of delivery of thrombectomy are far lower. Of the patients who are treated with thrombolysis, approximately one to ten percent receives thrombolysis within one hour after symptom on set. The main reason for such undertreatment is that patients do not reach the hospital quickly enough to be assesed and treated within the narrow therapeutic window. In Sweden 2016, only 33 percent of patients with stroke arrived to the hospital within three-hours after symptom on set and the rates has not increased since 2011. It was important to describe existing knowledge about how the ambulance staff can shorten the time from symptom on set to treatment for stroke patients. The aim was to highlight the importance of the ambulance staff to reduce the time from symptom on set to stroke treatment. The method of the study was a literature review of 16 scientific articles published between the years 2012 and 2017. The articles were searched in the PubMed and Cinahl databases. The results obtained from the selected articles were compiled by two main categories and five subcategories. One main category was about the care of ambulance staff in patients with stroke. The second main category was about the ambulance staff's knowledge. The result showed that ambulance staff can shorten the time from symptom on set to treatment though teamwork in an ambulance with an inbuilt CT-scan, called Mobile Stroke Unit (MSU). MSU was between 25 minutes and 81 minutes faster, compared to conventional ambulance. Door-to-Needle time (time from patient arriving to hospital until start of thrombolysis) improved with five minutes when ambulance staff warned the hospital with a strokealarm. Ambulance staff did not improve the system of care using telemedicine. Patients with stroke in the posterior circulation had one hour of prehospital delays compared with patients with stroke in the anterior circulation. The system of care did not improve when ambulance staff received an hour's lecture on stroke. The conclusion was that ambulance staff shortened the time from symptom on set to treatment through teamwork in the Mobile Stroke Unit. Ambulance staff did not improve the system of care using telemedicine. There where prehospital delays for patients with stroke in the posterior circulation. Further research of MSU is required. Further randomized studies should investigate clinical outcome and cost-effectiveness. It should also be researched in the area of how the ambulance staff can shorten the time from symptom on set to treatment in a conventional ambulance Keywords: stroke, emergency medical service, time, prehospital thrombolysis, Mobile Stroke Unit.