Introduktion: Kognitiv nedsättning påverkar människans förmåga att tänka, koncentrera sig, formulera idéer och komma ihåg saker. Smärta hos äldre med kognitiv nedsättning är ett växande problem då befolkningens ålder ökar. Smärtskattning hos individer med kognitiv nedsättning är en stor utmaning för den prehospitala akutsjukvården. Syfte: Syftet är att identifiera smärtskattningsinstrument och metoder för att bedöma smärta hos kognitivt nedsatta patienter som kan användas av ambulanspersonal prehospitalt. Metod: Studien är en integrerad litteraturstudie med både kvalitativ och kvantitativ ansats. Studien följer riktlinjerna från statens beredning för medicinsk och social utvärdering. Litteratursökningen gjordes i databaserna CINAHL och PubMed som gav tio artiklar till resultatet samt två artiklar genom manuell sökning. Kvalitetsgranskningen av artiklarna genomfördes med de två modifierade granskningsmallarna: “Critical Appraisel Skills Programme Tools”(CASP). Resultat: Tolv artiklar granskades och fyra teman identifierades: 1)Smärtskattningsinstrument för bedömning av smärta på kognitivt nedsatta patienter; 2)Smärtbedömning med hjälp av fysiologiska- och beteendemässiga faktorer; 3)Kommunikation med närstående och skapa sig en bild av patienten; 4)Erfarenhetens betydelse vid smärtskattning av kognitivt nedsatta patienter. Resultatet visar att det finns olika metoder och instrument att använda i sjukvården men inget specifikt som passar den prehospitala akutsjukvården för att bedöma smärta hos den kognitivt nedsatta patienten. Slutsats: I studien framkom det att det inte finns något standardiserat sätt att smärtskatta kognitivt nedsatta patienter. Utifrån det finns det ett stort behov av mer forskning inom området, då det visat sig att kognitivt nedsatta patienter får smärtlindring senare eller inte alls i jämförelse med kognitivt intakta.

Introduktion: Patienter med sepsis är en patientkategori för den prehospitala vården som kan vara svåra att upptäcka. Denna patientkategori har en hög mortalitet om sjukdomen inte upptäcks i tid och adekvat behandling sätts in i tid. Tidigt upptäckt av förhöjda laktatvärden hos sepsispatienter kan hjälpa ambulanssjuksköterskan att i tid påbörja adekvat behandling samt rapportera till mottagande akutmottagning som sedan kan fortsätta med den adekvata behandlingen som patienten behöver. Syfte: Syftet var att belysa värdet av prehospital laktatmätning vid misstänkt sepsis. Metod: Systematisk kvalitativ litteraturstudie. Totalt 15 vetenskapliga artiklar inkluderades efter sökning i databaserna PubMed, Cinhal och PsycInfo.   Resultat: Laktatmätning i prehospitalmiljö kan användas som en tidig indikator för sepsis och i samband med patientens symtombild. Detta gör det möjligt för sjuksköterskan att tillse att patienten hamnar på rätt vårdnivå och på så sätt kunna förebygga ökad mortalitet genom att behandling kan sättas in snabbt. Slutsats: Genom att implementera laktatmätning prehospitalt skulle förmågan att identifiera sepsis öka för ambulanspersonal. Möjligheten att transportera patienten till rätt vårdnivå och förebygga mortalitet skulle förbättras. Det behövs fortsatt forskning för att bekräfta slutsatserna. / Introduction: Patients with sepsis is a patient category for prehospital care that can be difficult to detect. These patients have a high risk of mortality if they are not detected in time and adequate treatment is initiated in time. Early detection of elevated lactate levels in sepsis patients can help the ambulance nurse to start adequate treatment in time and report to the receiving emergency department who can then continue with the adequate treatment that the patient needs. Aim: The aim was to shed light on the value of prehospital lactate measurement in suspected sepsis. Method: Systematic qualitative literature study. A total of 15 scientific articles were included after searching the databases PubMed, Cinhal and PsycInfo. Results: Lactate measurement in a prehospital setting can be used as an early indicator of sepsis and in connection with the patient's symptoms. This makes it possible for the nurse to ensure that the patient ends up at the right level of care and this be able to prevent increased mortality by allowing treatment to be started quickly. Conclusion: By implementing lactate measurement prehospital, the ability to identify sepsis would increase for ambulance care giver. The ability to transport the patient to the right level of care and prevent mortality would be improved. Further research is needed to confirm the conclusions.

Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige och står för flest vårddagar på svenska sjukhus. Senaste 2018 drabbades ca 21.000 människor av stroke i Sverige. Ambulanssjuksköterskan måste i ett tidigt skede kunna identifiera patienter med misstänkt stroke, prioritera och snabbt transportera dessa patienter till sjukhus. Det är av vikt att påskynda behandlingen för patienter med stroke. För varje minut som dröjer till behandling dör flertalet hjärnceller. Som stöd i handläggningen av dessa patienter har ambulanssjuksköterskan behandlingsriktlinjer och bedömningsinstrument. Syfte: Syftet med studien var att belysa faktorer som är av betydelse för identifiering av misstänkt stroke prehospitalt och dessa faktorers betydelse för patientens fortsatta vård. Metod: En litteraturöversikt genomfördes med ett systematiskt tillvägagångssätt. Dataanalys genomfördes utifrån en integrerad analys där kategorier identifierades. Totalt inkluderades 15 vetenskapliga artiklar av kvantitativ och mixad metod publicerade mellan 2012 - 2017. Artiklarna inhämtades från CINAHL och Pubmed. Resultat: Den integrerade analysen resulterade i tre kategorier: patientkarakteristika, regelverket och förutsättning för lärande. Under dessa redovisades även sju underkategorier. Patient karakteristika handlade om patientens uppvisade symtom som kunde delas in i klassiska och atypiska symtom, även patientens bakgrundsjukdomar hade betydelse vid strokemisstanke. Regelverket handlade om bedömningsinstrument, dokumentation och riktlinjer. Etablerade bedömningsinstrument och fastställda riktlinjer underlättade diagnosen av stroke samt att dokumentation var en viktig faktor för patientens fortsatta vård och kommande behandling på sjukhus. Slutsats: Det behövs utbildning, nationella behandlingsriktlinjer, tydliga riktlinjer gällande dokumentation och bedömningsinstrument med hög träffsäkerhet för att förbättra att misstanke om stroke väcks hos ambulanspersonalen.

Introduction: Trauma is one of the leading causes of premature death and disability in South Africa. There is a paucity of data describing the prehospital trauma burden in sub-Saharan Africa. The aim of this study was to describe the epidemiology and common trauma emergencies managed by the Western Cape Government emergency medical service (WCG EMS) in South Africa. Methods: The WCG EMS call centre registry was retrospectively analysed for all trauma patients managed between 01 July 2017 to 30 June 2018. A descriptive analysis of the data was performed using standard procedures for all variables. To date, this was the first analysis of this dataset or any prehospital trauma burden managed in the Western Cape of South Africa. Results: The WCG EMS managed 492 303 cases during the study period. Of these cases, 168 980 (34.3%) or 25.9 per 1000 population were trauma related. However, only 91 196 met the inclusion criteria for the study. The majority of patients (66.4%) were males and between the socio-economically active ages of 21-40 years old (54.0%). Assaults were the most common cause of trauma emergencies, accounting for 50.2% of the EMS case load managed. The patient acuity was categorised as being urgent for 47.5% of the cases, and 74.9% of the prehospital trauma burden was transported to a secondary level health care facility for definitive care. Conclusion: This is the first report of the prehospital trauma burden managed in the Western Cape of South Africa. The Western Cape suffers a unique trauma burden that differs from what is described by the WHO or any other LMIC. It also provides the foundation for further research towards understanding the emergency care needs in South Africa and to support Afrocentric health care solutions to decrease this public health crisis.

Ambulanssjukvården är i ständig utveckling. Det som en gång var taxiverksamhet är idag en avancerad akutsjukvård som bedrivs utanför sjukhusen. Ambulanspersonal möter dagligen olika utmaningar och svårigheter i sitt yrke. En särskild utmaning är då de ställs inför att möta barn. År 2020 blev barnkonventionen lag i Sverige. Denna stärker barnets rättigheter, inte bara i samhället utan även i sjukvården. Smärtlindring för barn fortsätter att vara undermålig. Tidigare forskning har främst fokuserat på föräldrars eller ambulanspersonalens upplevelse vid omhändertagandet av barn. Därigenom uteblir barnets egna unika perspektiv och berättelser. Syftet är att belysa barnets upplevelser av smärta och smärtlindring i en prehospital kontext. En kvalitativ design användes och tio ostrukturerade narrativa intervjuer med barn genomfördes. Dessa analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Analysen genererade en huvudkategori, tre generiska kategorier och sju subkategorier. Essensen av resultatet är den smärtsamma händelsens aspekter. Det är en mångfacetterad upplevelse att för barn drabbas av smärta. Negativa känslor skapas av smärtan och gör att barnet upplever ett lidande. Smärtlindringen upplever barnet är effektiv och baseras både på omvårdnad och farmakologi. Barnets strategier vid smärtlindring prehospitalt liknar de som används av barn intrahospitalt. Upplevelsen av mötet med ambulanspersonal har även likheter med hur vuxna patienter beskriver fenomenet. Det behövs mer forskning på barn avseende det prehospitala omhändertagandet, främst kvalitativ för att få mer nyanser av deras upplevelse. Genom en ökad förståelse om barnets smärtupplevelse och dess syn på smärtlindring kan omhändertagandet av smärtpåverkade barn förbättras. Ambulanssjuksköterskan bör fokusera på att inge trygghet i situationer då barnet upplever smärta för att skapa förutsättningar för en effektiv smärtlindring.

Sepsis är ett globalt förekommande hälsoproblem, med snabbt förlopp och hög dödlighet, som kan drabba alla individer och anses vara en global hälsokris. Patienter som överlever riskerar långvariga konsekvenser, tidig identifiering har visat sig minska lidande och dödlighet och är därför av största vikt. Att identifiera sepsis är komplext då det innefattar flera symtom och tecken. Syftet med denna integrativa systematiska litteraturstudie var att beskriva faktorer för, och prehospital vårdpersonals erfarenheter av, tidig identifiering av sepsis i en akut prehospital vårdkontext. Metoden valdes enligt Whittemore & Knafl (2005) som är gjord för systematisk integrativ litteraturstudie. Resultatet baserades på 16 vetenskapliga artiklar med kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Patienter som transporterades och vårdades av ambulanssjukvården var svårare sjuka än de som själv tog sig till sjukhus, hade högre risk att avlida i sepsis, patienterna var äldre, samsjukliga och hade påverkat medvetande. Vissa symtom och tecken var mer förekommande, men variationen hos individen gör identifieringen komplex. Bland faktorerna för att lyckas med tidig identifiering av sepsis fanns det förutsättningar som omgärdade den prehospitala vårdpersonalens bedömning. Kunskap och utbildning om sepsis är en del i att tidigt kunna identifiera sepsis. Prehospital vårdpersonal som hade högre utbildning var bättre på att identifiera sepsis. Identifiering av sepsis är komplext och utgörs av både demografi, fysiologiska fynd, vårdpersonals samlade förutsättningar och system för att bedöma patienter. Det är inte tillräckligt att enbart beakta en faktor för att lyckas med tidig identifiering av sepsis, ambulanssjuksköterskan behöver beakta en sammanvägning och medvetenhet om de olika faktorer som behövs för att på bästa sätt lyckas.

Covid-19 har drabbat en stor del av världens befolkning och prehospitala sjuksköterskor är mitt i smittans front och vårdar patienter med akut behov av sjukvård. Vårdandet av patienter med konstaterad eller misstänkt covid-19 sker i olika miljöer och även i trånga utrymmen inne i ambulansen. Nya riktlinjer vid användning av skyddsutrustning har uppdaterats under pandemins utveckling och blivit en stor del av vårdandet. Tidigare forskning betonar vikten av användning av skyddsutrustning vid utsatthet av smitta hos sjukvårdspersonalen. Covid-19 har bedömts som riskklass tre vilket innefattar smittämnen som kan medföra allvarliga konsekvenser där smittspridningen är stor och möjligheten att förebygga eller bota är begränsade. De prehospitala sjuksköterskornas utsatthet och rädsla vid vårdmötet kan leda till ökad stress vilket kan öka risken för ohälsa. Rädslan och stressen kan vara en ökad risk till att omvården av patienter med covid-19 försämras. Syftet med studien var att belysa sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter med covid-19 prehospitalt. En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats utfördes där tio sjuksköterskor som arbetar prehospitalt intervjuades. Resultatet visar att sjuksköterskor upplever olika dimensioner av känslor, rädsla för sin egen utsatthet och hälsa, men även oro av att föra smittan vidare till familjemedlemmar. Det framkommer även att skyddsutrustningen blivit en vardag för sjuksköterskor att arbeta och bidrar till en ökad trygghet under pandemin, men den beskrivs även utgöra en påfrestning i form av fysiska samt psykiska besvär. Skyddsutrustningen upplevdes även som en barriär och bidrog till kommunikationssvårigheter mellan sjuksköterskor och patient under vårdmötet.

Buksmärtor är ett av de vanligaste sjukdomssymtomen som ambulanssjukvården i Halland ställs inför. Orsakerna till buksmärtan kan vara många av både kirurgisk och medicinsk karaktär. Detta gör smärtan ofta komplex för ambulanssjuksköterskans anamnestagning samt även komplex för patienten själv. Vissa av de bakomliggande orsakerna till buksmärtor är mer brådskande och behöver sjukhusvård inom en snar framtid för ett bättre utfall. Dessa patienter har så kallade tidskänsliga tillstånd och här blir det extra viktigt för ambulanssjuksköterskan att kunna misstänka att det handlar om ett tidskänsligt tillstånd redan prehospitalt. Detta är även viktigt för att kunna skapa ett bra vårdmöte och optimal vårdkedja som främjar god omvårdnad. Att i triageringen kunna finna prediktorer som tyder på tidskänsligt tillstånd vore gynnsamt i både vården av patienten och för organisationen utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Ambulanssjuksköterskan får då möjlighet att lättare bedöma vårdtempo samt vårdnivå och vilka resurser som bör användas vid nästa steg i vårdkedjan för patienten. Studiens syfte var att identifiera prediktorer för tidskänsliga tillstånd bland patienter med buksmärta i det prehospitala vårdmötet. En retrospektiv journalgranskning med kvantitativ ansats användes och urvalet skedde genom ett stickprov på 75 fall per månad under 2019 där totalt 807 journaler inkluderades. Resultat visar att tidskänsliga tillstånd förekommer i 34 % hos män och i 19 % hos kvinnor. De tre vanligaste tidskänsliga slutdiagnoserna var njursten/uretärsten, ileus och pankreatit. Patienter som uttryckte stark smärta vid anamnestagning eller var bleka och/eller kallsvettiga löpte större risk att ha ett tidskänsligt tillstånd. Patienter med sjukdomshistorik av cancer och/eller hypertoni föreföll också att ha en ökad risk, medan patienter med en psykiatrisk sjukdomshistorik hade en minskad risk. Forskning kring stark smärta eller manligt kön styrker att risken är större för tidskänsligt tillstånd. Patienter med cancer har ett något annorlunda sökmönster och kan ha större risk för komplikationer från tidigare bukkirurgi vilket skulle kunna vara en delförklaring men detta behöver studeras mer. Däremot var risken för ett tidskänsligt tillstånd oberoende av ålder. Tidigare forskning kring tidskänsligt tillstånd relaterat till buksjukdom är knapphändigt studerat.

Tidigare forskning påvisar en ökad frekvens av hot och våld riktat mot blåljuspersonal. Forskningen visar att över hälften av ambulanspersonalen har någon gång utsatts för hot och våld under arbetstid. Forskning som undersöker ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våldssituationer är begränsad. Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskans upplevelser av hot och våld, samt undersöka hur vårdandet påverkas av hot och våld i den prehospitala vårdmiljön. Studien är av kvalitativ design med ostrukturerade intervjuer. Tio intervjuer med ambulanssjuksköterskor genomfördes. Kvalitativ innehållsanalys användes för att bearbeta och analysera materialet som resulterade i fyra generiska kategorier med två till fyra subkategorier vardera. Studien visar att ambulanssjuksköterskan upplever en rad olika känslor som otrygghet och ifrågasättande av den egna kompetensen vid hot och våldssituationer. Erfarenhet är en viktig aspekt i att kunna hantera plötslig förändrade vårdmiljöer. Patientmötet blir lidande vid hot och våld och det kollegiala stödet påtalas som en ytterst viktig aspekt i bearbetningsprocessen och i lärandet av hur dessa situationer kan hanteras. Ambulanssjuksköterskan efterfrågar utbildning för att kunna riskbedöma och hantera hot och våldsamma situationer prehospitalt. Ett utökat arbetsgivarstöd är önskvärt för att kunna bearbeta de emotionella och fysiska konsekvenserna i efterförloppet.

Våld i nära relation är vanligt förekommande inom alla socioekonomiska grupper i samhället och kostar individer och samhället mycket i form av lidande och pengar. Flera studier som gjorts inom ämnet har visat att somatisk och psykisk ohälsa är vanligare bland kvinnor och män som utsatts för våld. Inom den prehospitala vården möter ambulanssjuksköterskor patienter som upplevt våld i nära relation och det är viktigt att kunna bemöta och genomföra omvårdnad på ett adekvat sätt. Det skulle kunna besparas mycket individuellt lidande om personer som utsätts för våld i nära relation identifieras så tidigt som möjligt. Svensk sjuksköterskeförening skriver att ambulanssjuksköterskan ska “omhänderta och stärka känslan av säkerhet och trygghet genom visad medkänsla och skapa en miljö som är lugn och inger hopp... att identifiera och uppmärksamma en person som misstänks ha, alternativt har, utsatts för övergrepp eller annan typ av våld…”   Syftet med denna studie var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av den prehospitala omvårdnaden av patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation.   Studien är en kvalitativ intervjustudie. Åtta ambulanssjuksköterskor intervjuades med hjälp av en frågeguide där de fick beskriva sin upplevelse av att vårda patienter som har eller misstänks ha utsatts för våld i nära relation. Alla intervjuer skedde i en storstad i mellansverige. En kvalitativ innehållsanalys användes sedan för att få en djupare förståelse av det studerade fenomenet.   Resultatet genererade fyra kategorier som ambulanssjuksköterskor upplevde påverkade omvårdnaden av personer som upplevt våld i nära relation; “Det unika i att möta våldsutsatta prehospitalt”, “Kärnan i mötet med den våldsutsatta”, “Utmaningar” samt “Ambulanssjuksköterskans behov av utbildning och verktyg”. Resultatet visade att ambulanssjuksköterskor lade vikten på att känna av situationen och vinna förtroende från den drabbade. Utmaningar som de flesta upplevt var att den som utövat våldet ofta fanns kvar på platsen när ambulans anlände och i dessa fall var samarbete med instanser, såsom polis och socialtjänst, viktig. Utbildning och stöd från verksamheten upplevdes som bristfälligt och efterfrågades.   Studien ledde fram till slutsatsen att ambulanssjuksköterskor känner sig trygga i att vårda personer som utsatts för våld i nära relation trots att en del hinder kunde uppstå, men efterfrågade mer kunskap i ämnet samt rutiner från sin arbetsgivare.