Stroke är den näst vanligaste dödsorsaken i världen och den tredje vanligaste orsaken till funktionshinder. I Sverige drabbas cirka 25 000 personer årligen. Patienter med stroke är den enskilda sjukdomsgrupp som står för flest vårddagar på svenska sjukhus. I akut behandling av stroke används termen ”Time is Brain”, då det dör cirka två miljoner hjärnceller vid varje minuts fördröjning. Det har utförts stora ansträngningar i två decennier för att effektivisera akuta vårdkedjan vid stroke. Endast två till 13 procent av patienterna får möjlighet till behandling på sjukhus med trombolys och antalet trombektomi är mycket lägre. Av de patienter som får trombolys är det cirka en till tio procent som får trombolys inom en timme efter symtomdebut. Främsta orsaken till underbehandling är att patienter inte når sjukhuset tillräckligt snabbt för att undersökas och behandlas inom det smala terapeutiska fönstret. I Sverige år 2016 anlände 33 procent av patienterna med stroke inom tre timmar till sjukhus och antalet har inte ökat sedan 2011. Det var angeläget att beskriva befintlig kunskap om hur ambulanspersonal kan påskynda behandlingen för patienter med stroke. Syftet var att belysa ambulansteamets betydelse för att minska tiden från symtomdebut till behandling av stroke Metoden för studien var en litteraturöversikt med 16 vetenskapliga artiklar publicerade mellan åren 2012 och 2017. Artiklarna söktes i databaserna PubMed och Cinahl. Resultatet som framkom av de valda artiklarna kunde sammanställas genom två huvudkategorier och fem underkategorier. Den ena huvudkategorin handlade om ambulanspersonalens omhändertagande av patienter med stroke. Den andra huvudkategorin handlade om ambulanspersonalens kunskap. Resultatet visade att ambulanspersonal kunde genom teamarbete i ett ambulansfordon med en inbyggd röntgenapparat, kallad Mobile Stroke Unit (MSU), förkorta tiden från symtomdebut till behandling. MSU var mellan 25 till 81 minuter snabbare, jämfört med konventionell ambulans. Dörr-till-nål tiderna (tiden från det att patient ankommer till sjukhus till start av trombolys) förbättrades med fem minuter när ambulanspersonal förvarnade sjukhusen med strokelarm. Ambulanspersonal förbättrade inte akuta vårdkedjan med hjälp av telemedicin. Patienter med stroke i bakre cirkulationen hade en timmes prehospitala fördröjningar jämfört med patienter med stroke i främre cirkulationen. Akuta vårdkedjan förbättrades inte när ambulanspersonal fick en timmes föreläsning om stroke. Slutsatsen var att ambulansteamet förkortade tiden från symtomdebut till behandling genom teamarbete i Mobile Stroke Unit. Ambulansteamet förbättrade inte akuta vårdkedjan med hjälp av telemedicin. Det skedde prehospitala fördröjningar för patienter med stroke i bakre cirkulationen. Ytterligare forskning av MSU behövs. Framtida randomiserade studier bör undersöka kliniskt utfall och kostnadseffektivitet. Det bör även forskas i området om hur ambulansteamet kan minska tiden från symtomdebut till behandling av stroke i en konventionell ambulans. Nyckelord: stroke, ambulanspersonal, tid, prehospital trombolys, Mobile Stroke Unit. / Stroke is the second most common cause of death in the world and the third most common reason cause for disability. In Sweden approximately 25000 people are affected annually. Patients whit stroke are the group that accounts for most care days in Swedish hospitals. In acute stroke treatment, the term "Time is Brain" is used, as about two million brain cells die at every minute delay. Despite two decades of substantial efforts to streamline systems of care in stroke, only two to 13 percent of patients receive the treatment thtombolysis in a hospital and the rates of delivery of thrombectomy are far lower. Of the patients who are treated with thrombolysis, approximately one to ten percent receives thrombolysis within one hour after symptom on set. The main reason for such undertreatment is that patients do not reach the hospital quickly enough to be assesed and treated within the narrow therapeutic window. In Sweden 2016, only 33 percent of patients with stroke arrived to the hospital within three-hours after symptom on set and the rates has not increased since 2011. It was important to describe existing knowledge about how the ambulance staff can shorten the time from symptom on set to treatment for stroke patients. The aim was to highlight the importance of the ambulance staff to reduce the time from symptom on set to stroke treatment. The method of the study was a literature review of 16 scientific articles published between the years 2012 and 2017. The articles were searched in the PubMed and Cinahl databases. The results obtained from the selected articles were compiled by two main categories and five subcategories. One main category was about the care of ambulance staff in patients with stroke. The second main category was about the ambulance staff's knowledge. The result showed that ambulance staff can shorten the time from symptom on set to treatment though teamwork in an ambulance with an inbuilt CT-scan, called Mobile Stroke Unit (MSU). MSU was between 25 minutes and 81 minutes faster, compared to conventional ambulance. Door-to-Needle time (time from patient arriving to hospital until start of thrombolysis) improved with five minutes when ambulance staff warned the hospital with a strokealarm. Ambulance staff did not improve the system of care using telemedicine. Patients with stroke in the posterior circulation had one hour of prehospital delays compared with patients with stroke in the anterior circulation. The system of care did not improve when ambulance staff received an hour's lecture on stroke. The conclusion was that ambulance staff shortened the time from symptom on set to treatment through teamwork in the Mobile Stroke Unit. Ambulance staff did not improve the system of care using telemedicine. There where prehospital delays for patients with stroke in the posterior circulation. Further research of MSU is required. Further randomized studies should investigate clinical outcome and cost-effectiveness. It should also be researched in the area of how the ambulance staff can shorten the time from symptom on set to treatment in a conventional ambulance Keywords: stroke, emergency medical service, time, prehospital thrombolysis, Mobile Stroke Unit.

SAMMANFATTNING Den prehospitala vården börjar när samtalet inkommer till SOS och avslutas när patienten avlämnas på mottagande enhet. Den prehospitala vården innefattar undersökning, övervakning och behandling av skadade och sjuka. Kompetensen det senaste årtiondet har förändrats från att ha varit enbart en transportorganisation till att utföra avancerade medicinska bedömningar och åtgärder. I Sverige drabbas ca 4000 personer varje år av skador i hals-, bröst- och ländrygg. Dessa frakturer orsakas ofta av hög energi och uppkommer samtidigt med andra svåra skador. Ryggradsskador innebär stort lidande för patienten och även höga kostnader för samhället. När den prehospitala personalen kommer fram till en patient med misstänkt skada på kotpelaren så är spinal immobilisering den åtgärd som utförs. Spinal immobilisering innebär att patienten påförs en hård nackkrage och sedan läggs och spänns fast på en spineboard. Detta i syftet att minimera rörelse i kotpelaren under transport in till mottaganade enhet. Syftet med studien var att belysa påverkan av att vara spinalt immobiliserad. Den metod som användes var litteraturstudie. Tjugo vetenskapliga artiklar valdes ut och sammanställdes efter sökning i olika databaser. Artiklarnas kvalitet har bedömts utifrån ett protokoll för att värdera dess kvalitet. Resultatet presenteras under fyra kategorier. Det främsta resultatet som framkom var att spinal immobilisering är obekväm och framkallar smärta. Detta på grund av att metoden framkallar kraftigt ökat tryck på vissa utsatta områden av kroppen så som bakhuvudet, skuldror och rumpa. Spinal immobilisering ger även en negativ påverkan på andningen och minskar cirkulationen till hjärnan och den hud och vävnad som utsätts för tryck. Slutsatsen var att många negativa effekter finns av att spinalt immobilisera patienterna på spineboard. Få studier eller inga studier visar att det faktiskt är en åtgärd som har någon positiv effekt eller ens den effekt som eftersträvas med spinal immobilisering.

Att omhänderta patienter med akuta smärtor kan vara en utmaning för sjuksköterskor då detta ställer krav på god kunskap och förståelse över det individuella behovet av smärtlindring. För att säkerställa en god smärtlindring behöver sjuksköterskor ta hänsyn till patientens subjektiva upplevelse av smärta jämsides med vitalparametrar och allmänt hälsotillstånd. Syftet var att beskriva patienters upplevelse av smärtlindring vid akuta smärtor inom prehospital akutsjukvård. Metoden som användes följer en litteraturöversikt med systematisk ansats. Litteraturöversikten innehåller både kvalitativa och kvantitativa artiklar från databaserna PubMed och CINAHL. Totalt har 9 vetenskapliga artiklar inkluderats och analyserats utifrån en integrerad innehållsanalys. I resultatet framkom två huvudkategorier utifrån fyra underkategorier. De två huvudkategorierna benämndes; att bli sedd som patient och att få smärtlindring. Underkategorierna var; vikten av kommunikation, känsla av delaktighet, rädsla för läkemedelsbiverkan och svårigheter att förstå smärtbedömning. Patienterna uttryckte att delaktighet i form av att bli sedd och bekräftad samt involverad i sin vård och behandling främjade upplevelsen av smärtlindring. När sjuksköterskan såg till hela patienten, inte enbart behandlade de fysiska symtomen utan även tog hänsyn till den känslomässiga delen upplevde patienterna trygghet och tillit. Icke farmakologiska åtgärder såsom trygghet, positionering och såromläggningar kunde användas som alternativ till smärtlindring. Slutsatsen var att patienterna uttryckte att en lyckad smärtlindring bland annat innefattade delaktighet och ömsesidig kommunikation mellan patient och sjuksköterska. Genom att ta hänsyn till patienters upplevelse av akuta smärtor samt de känslomässiga aspekterna vid akuta smärtor kunde hälsa och välbefinnande främjas. / Caring for patients with acute pain can be a challenge for nurses as this requires good knowledge and understanding of the individual need for pain relief. To perform good pain relief, nurses need to take into consideration the patients' subjective experience of pain alongside vital parameters and general health. The aim was to describe patients' experience of pain relief for acute pain in prehospital emergency care. The method used follows a literature review with systematic approaches. The literature review contains both qualitative and quantitative articles from the databases PubMed and CINAHL. A total of 9 scientific articles have been included and analyzed based on an integrated content analysis. The results revealed two main categories of which four subcategories. The two main categories were: to be seen as a patient and to receive pain relief. The subcategories were: the importance of communication, sense of participation, fear of medication side effects and difficulty understanding pain assessment. The patients expressed that participation in the form of being seen and confirmed and involved in their own care and treatment promoted the experience of pain relief. When the nurse looked at the whole patient, not only treating the physical symptoms but also took into consideration the emotional part, the patients experienced safety and trust. Non-pharmacological measures such as safety, positioning and wound dressings could be used as alternatives to pain relief. The conclusion was that the patients expressed that successful pain relief includes, among other things, participation and mutual communication between patient and nurse. By taking into consideration the patients' experience of acute pain and the emotional aspects of acute pain, health and well-being could be promoted.

Sammanfattning: Introduktion: Ambulanspersonalen behöver ha en bred kunskapsbas inom ett stort område av olika former av akuta situationer. Till skillnad från att vårda patienter med skador eller sjukdom är förlossning en mer naturlig process. Prehospitala förlossningar ställer höga krav på omvårdnaden av både mor och barn, och med ökade avstånd till förlossningsavdelningar som blir allt färre, ökar även utmaningarna för ambulanspersonal inom detta område. Syfte: Syftet med studien var att undersöka och jämföra den självskattade kunskapen kring prehospitala förlossningar bland sjuksköterskor inom ambulanssjukvården. Metod: Studien genomfördes som en enkätstudie med kvantitativ design. Enkäten konstruerades med inspiration från flertalet andra validerade instrument för att passa studiens syfte. Totalt tillfrågades 476 st sjuksköterskor från 2 regioner i Sverige. Resultat: Totalt besvarade 111 stycken enkäten vilket gav en svarsfrekvens på 23,3%. Sjuksköterskorna har över lag självskattat sin teoretiska och praktiska kunskap högt, både nya som erfarna sjuksköterskor. Kunskaper att kunna förlösa i hemmet eller i ambulans skiljer sig inte särskilt mycket åt och kunskapen uppges vara god i båda miljöerna av sjuksköterskor oavsett utbildningsnivå. Endast 16% (n=18) uppger att de uppdaterar sig kring aktuell forskning inom området. Av ambulanssjuksköterskorna var det 69% (n=35) och av de övriga specialistsjuksköterskorna 50% (n=10) som uppger att de med sina kunskaper kan ge säker vård vid en prehospital förlossning medan 43% (n=17) av allmänsjuksköterskorna självskattar sig betydligt lägre. De flesta (76%, n=84) upplevde sig inte ha fått utbildning i prehospital förlossning varken via sin akademiska utbildning eller via sin arbetsplats. Man kände över lag en viss otrygghet i att hantera en födande patient och önskade att få känna sig tryggare. En klar majoritet av respondenterna önskade mer fortbildning via sin arbetsplats, 91,9% (n=102), men också via hospitering på förlossningsavdelning, 91% (n=101). Konklusion: Viss utbildning om prehospital förlossning förekommer men viljan över att få mer fortbildning via sin arbetsplats är stor. Störst fokus ligger i att få praktisk utbildning men också teoretisk. Många ställer sig positiva till att få hospitera på förlossningsavdelning för att ytterligare förkovra sig och utöka sin kunskap. / Abstract: Introduction: Ambulance personnel need to have wide knowledge in many different forms of emergency situations. Unlike caring for patients with injuries or illness, childbirth is a more natural process. Pre-hospital births put a high demand on the care for both mother and child, and with the increasing distances to maternity wards, that are becoming fewer and fewer, the challenges for nurses also increases in this area. Aim: The aim of this study was to examine and compare the self-assessed knowledge regarding prehospital child delivery among nurses in the ambulance medical care.  Method: The study was conducted as a survey study with quantitative design. The questionnaire was constructed with inspiration from various other validated instruments to suit the purpose of the study. The survey was then sent out to all nurses active in ambulance care in two different regions, a total of 476. Result: One hundred and eleven nurses answered the survey, which gave a response rate of 23.3%. The nurses generally self- assessed their theoretical and practical knowledge highly, both new and experienced nurses (table 4). Knowledge of being able to deliver at home or in an ambulance does not differ much and the knowledge is stated to be good in both environments by nurses regardless of educational level. Only 16% (n=18) state that they update themselves on current research in the field. Out of the ambulance nurses, it was 69% (n=35) and of the other specialist nurses 50% (n=10) who stated that with their knowledge they can provide safe care during a pre-hospital birth, while 43% (n=17) of the general nurses self-assessed significantly lower. A majority of the nurses (76%, n=84) felt that they had not received much training in prehospital childbirth either through their academic education or through their workplace. People generally felt a certain lack of security in handling a patient in labor and wished to feel safer, a whooping 82% (n=91) stated that they completely agreed with this statement. A clear majority of the respondents wanted more training via their workplace, 91.9% (n=102), but also via practice in the maternity ward, 91% (n=101). Conclusion: Some pre-hospital childbirth training occurs, but the yearning to get more training through the workplace is significant. The biggest focal point is getting practical training but also theoretical. A majority of the nurses in this study are positive about shadowing in the maternity ward in order to further improve themselves and expand their knowledge.

Hjärtstopp sker oftast utanför sjukhus, långt ifrån avancerad sjukvård. För varje minut som går utan behandling minskar chansen att överleva avsevärt. Sju av tio personer som drabbats av hjärtstopp får hjärt-lungräddning innan ambulans är på plats. På grund av att fler ingripanden från åskådare sker innan ambulansen är på plats har tiden från hjärtstopp till start av hjärt-lungräddning minskat från 11 minuter till en minut. Syftet med studien är att belysa hur olika faktorer påverkar överlevnaden hos personer med hjärtstopp vid prehospital hjärt- och lungräddning. En litteraturöversikt valdes som metod. Sökningarna genomfördes i databaserna Cinahl ochPubMed och resulterade i 14 artiklar. Ytterligare fyra artiklar inkluderades manuellt. Artiklarna kvalitetsgranskades och klassificerades enligt Sophiahemmets högskolas bedömningsunderlag. Dataanalysen genomfördes med en integrerad analys. Resultatet påvisade att överlevnad efter hjärtstopp är starkt beroende av tiden. Tiden från kollaps till början av hjärt- lungräddning och tiden från kollaps till defibrillering är avgörande för överlevnadschansen. Kedjan som räddar liv (överlevnadsskedjan) representerar olika steg som skall följas vid ett hjärtstopp för att maximera chansen för optimal behandlingsstrategi vid ett hjärtstopp. Slutsatsen är att nya behandlingsstrategier behövs för att nå ut och behandla personer snabbare. AED gör det möjligt för lekmän att leverera livräddande chocker inom några minuter. Vidare gör utvecklingen av mobiltelefonteknik det möjligt att identifiera och rekrytera lekmän till närliggande hjärtstopp för livräddande åtgärder. / Cardiac arrest usually occurs outside hospitals, far from advanced healthcare. For every minute that goes without treatment, the chance of survival decreases significantly. seven out of 10 people who suffer from cardiac arrest receive cardiopulmonary resuscitation before an ambulance is on site. Due to the fact that more interventions from bystanders take place before the ambulance is in place, the time from cardiac arrest to start of cardiopulmonary resuscitation has been reduced from 11 minutes to one minute. The aim of the study is to shed light on how different factors affect the survival of people with cardiac arrest in prehospital cardiopulmonary resuscitation. A literature review was chosen as the method. The searches were performed in the Cinahl and PubMed databases and resulted in 14 articles. Another four articles were included manually. The quality of the articles were reviewed and classified according to Sophiahemmet University's assessment for quality. The data analysis was performed with an integrated analysis. The results showed that survival after cardiac arrest is strongly dependent on time. The time from collapse to the beginning of cardiopulmonary resuscitation and the time from collapse to defibrillation are crucial for the chance of survival. The chain that saves lives (the survivalchain) represents different steps that must be followed in a cardiac arrest in order to maximizethe chance of optimal treatment strategy in the event of a cardiac arrest. The conclusion is that new treatment strategies are needed to reach out and treat people faster. AED enables laymen to deliver life-saving shocks within minutes. Furthermore, the development of mobile phone technology makes it possible to identify and recruit lay peopleto nearby cardiac arrests for life-saving measures.

Under de senaste åren har antalet ambulansuppdrag samt inflödet av patienter till landets akutmottagningar ökat. Det är en orsak till att arbetssättet inom ambulanssjukvården har utvecklats kring hänvisning av patienter till rätt vårdnivå som exempelvis akutmottagning, direktspår till specialistsjukvård, primärvård eller egenvård i hemmet. Det förändrade arbetssättet har lett till utmaningar i bedömningen av patienter. Syftet med studien var att undersöka bakomliggande orsaker till felaktiga patientbedömningar av ambulanssjuksköterskor vid hänvisning till egenvård. Resultatet kan bidra med ökad patientsäkerhet genom ökad kunskap om begångna felbedömningar. Studien utfördes med en mixed method 3-fas-design. Lex Maria-fall, internutredningar och händelseanalyser gällande hänvisning till egenvård från två regioner i sydöstra Sverige under åren 2015–2020, granskades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. I analysen framkom tre gemensamma teman; “bedömning av patienten”, “riktlinjer” samt “omgivning och organisation”. Den kvalitativa analysen låg till grund för den kvantitativa analysen av ambulansjournaler. Efter den kvalitativa analysen togs ett granskningsprotokoll fram med 34 variabler som användes för granskning av 240 slumpmässigt utvalda ambulansjournaler under år 2020 där patienter hänvisats till egenvård. Slutligen sammanfördes granskningarna i en syntes. Resultatet visade att de synpunkter som framkommit i Lex Maria-fallen återfanns vid granskningen av ambulansjournaler. Det finns brister i anamnestagningen samt i antalet utförda riktade undersökningar. Checklistan för egenvård samt informationsbladet som ska lämnas till de patienter som hänvisas nyttjas ej. Totalt gick ambulanspersonal utanför gällande riktlinje för hänvisning till egenvård i 34% av de granskade ambulansjournalerna. Åtgärder behövs för att garantera den ökande mängden patienter som hänvisas till egenvård en patientsäker bedömning, framförallt när det kommer till äldre, multisjuka patienter.

Introduktion: Sjuksköterskan inom ambulanssjukvården utsätts många gånger för det okända, de arbetar i utmanande miljöer och utför avancerad vård prehospitalt. Vid särskild händelse tilldelas första ambulans på plats rollen som sjukvårdsledning. Ofta tilldelas rollen utan möjlighet till förberedelser och med knapphändig information och en oro inför denna uppgift finns. Syfte: Att belysa sjuksköterskan i ambulans upplevelse av att vara i ledningsroll vid en särskild händelse. Metod: Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Tolv sjuksköterskor verksamma i ambulanssjukvården i västra Sverige intervjuades via semistrukturerade intervjuer.  Innehållsanalys med manifest nivå användes som analysmetod. Resultat: Resultatet resulterade i fem teman: Att bli tilldelad utmaningen, Att ta sig an rollen, När känslorna tar över, Att uppnå kontroll och Erfarenhet skapar lugn. Slutsats: För sjuksköterskorna i studien var det en utmaning att ta sig an ledningsrollen vid särskild händelse. Ledningsrollen kunde leda till känslomässiga reaktioner och upplevdes påfrestande. Det fanns en strävan efter kontroll genom struktur, information och överblick.  Deltagarna i studien önskade att få öva mer och använda sin kunskap på de mindre skadehändelserna

Bakgrund: Sjuksköterskan som arbetar i ambulansen har en varierad patientgrupp, däribland barn. Detta kan i sig vara komplexa och sjuksköterskan kan ibland känna sig osäker och stressad. Därför är det viktigt att sjuksköterskan känner sig trygg och innehar kunskap om vårdandet av barn med andningsbesvär. Barn är känsliga för syrebrist vilket är en vanlig orsak till hjärtstopp. Barn har inte lika lätt att uttrycka sig som vuxna och bedöms inte heller på samma sätt. Barnets föräldrar är oftast närvarande i situationen vilket kan påverka mötet. Metod: En kvalitativ intervjustudie användes med en fenomenografisk ansats. Sex semistrukturerade intervjuer genomfördes på sjuksköterskor på tre olika ambulansstationer i Örebro län samt Värmlands län. Materialet analyserades i sju steg enligt en fenomenografisk analys. Syfte: att belysa sjuksköterskans erfarenhet av att vårda barn med akuta andningsbesvär prehospitalt. Resultat: I resultatet framkom tre beskrivningskategorier som handlade om sjuksköterskans erfarenhet av att vårda barn med akuta andningsbesvär. Föräldrars påverkan, sjuksköterskans förberedelse, att kunna kommunicera. Konklusion: Vårdandet av barn är komplext i sin karaktär inte minst då föräldrars närvaro påverkar situationen, både positivt och negativt. Resultatet visade på kunskapsbrist och oerfarenhet som leder till stress hos sjuksköterskan. Det finns behov av vidare forskning och utbildning inom detta fenomen. Detta för att öka kunskap och erfarenhet hos sjuksköterskan som i sin tur bidrar till en ökad patientsäkerhet. Det kommer även leda till minskad stress och oro hos sjuksköterskan. / Background: The nurse who works in the ambulance has a diverse group of patients, including children. This can be complex and the nurse can sometimes feel insecure and stressed. Therefore, it is important that the nurse feels safe and has knowledge about the care of children with respiratory problems. Children are sensitive to lack of oxygen, which is a common cause of cardiac arrest. Children do not find it as easy to express themselves as adults, nor are they examined in the same way. The child's parents are usually present in the situation, which can affect the meeting. Method: A qualitative interview study was used with a phenomenographic approach. Six semi-structured interviews were conducted on nurses at three different ambulance stations in Örebro County and Värmland County. The material was analyzed in seven steps according to a phenomenographic analysis. Aim: To illustrate the nurse experience of prehospital care of children with acute respiratory problems. Results: The result revealed three categories of descriptions that describes the nurse's experience of caring for children with acute respiratory problems. The influence of parents, the nurse´s preparation, being able to communicate. Conclusion: The care of children is complex in nature, not least because the presence of parents affects the situation, both positively and negatively. The results showed a insufficient of knowledge and inexperience that leads to stress among the nurses. There is a need for further research and education in this phenomenon. This is to increase the knowledge and experience among healthcare professionals but also to increase patient safety. It will also lead to reduced stress and anxiety for the nurse.

Ambulanssjuksköterskor exponeras regelbundet för traumatiska händelser i sitt arbete, vilket utgör en risk för psykisk ohälsa i olika former. Trots kännedom om riskerna och vikten av stöd består brister i det befintliga stödsystemet. Bristerna påverkar inte bara sjuksköterskornas välbefinnande och arbetsprestation, utan även patientsäkerheten. Syftet med examensarbetet var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av stöd efter traumatiska händelser för att öka kunskapen om stödets betydelse efter traumatiska händelser. Examensarbetet har genomförts som en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats. Datainsamlingen och analysprocessen genererade tre kategorier; Organisatoriska brister, organisatoriska tillgångar och betydande faktorer utanför organisationens stödstrukturer följt av åtta subkategorier som genererade en struktur. Resultatet påvisar organisatoriska brister, brister i befintliga handlingsplaner och brist på tid till bearbetning. Samtidigt framkom organisatoriska tillgångar, såsom värdet av stödjande samtal och en stödjande chef. Betydande faktorer utanför organisationen stödstrukturer beskrevs i form av kollegialt stöd och egenansvar. Informanterna betonade vikten av proaktivt och långsiktigt stöd. Examensarbetet understryker vikten av ett strukturerat och anpassat stödsystem för ambulanssjuksköterskor efter traumatiska händelser. Förbättringar krävs för att säkerställa deras psykiska hälsa och förmågan att leverera högkvalitativ vård. / Ambulance nurses are regularly exposed to traumatic events in their work which poses a risk for various forms of mental illness. Despite awareness of the risks and the importance of support, weaknesses in the existing support system persist. These weaknesses affect not only the well-being and work performance of the nurses but also patient safety. The purpose of this thesis was to describe ambulance nurses’ experiences of support following traumatic events to increase the knowledge about the significance of support after such events. The thesis was conducted as a qualitative semi-structured interview study with an inductive approach. Data collection and analysis generated three categories: organizational deficiencies, organizational assets and meaningful factors outside the organizational support structures, followed by eight subcategories that formed a structure. The results show organizational deficiencies, a lack of structured action plan and lack of time for processing. Meanwhile, organizational assets such as the value of supportive counselling and supportive manager. Meaningful factors outside the organizational support structures were described in the form of collegial support and personal responsibility. The interviewed ambulance nurses emphasized the importance of proactive and long-term support. The thesis highlights the importance of a structured and tailored support system for ambulance nurses after traumatic events. Improvements are required to ensure their mental health and ability to deliver high quality care.

Syfte. Att beskriva omfattning och skillnader i ambulanspersonalens dokumenterade smärtbedömning utifrån kön och ålder vid akut insättande ryggsmärta. Bakgrund. Smärta och det lidande som medföljer är en vanligt förekommande sökorsak inom ambulanssjukvården. Akut ryggsmärta genererar ett stort lidande för patienten och studier avseende smärtbedömning vid akut ryggsmärta är ett område som är lite undersökt utifrån ett prehospitalt kontext. Generellt är forskning avseende ambulanssjuksköterskans nyanserade smärtbedömning och dokumentation mycket begränsad. Design. Studien genomfördes som en retrospektiv journalgranskningsstudie med en deskriptiv kvantitativ metod. Metod.  171 ambulansomvårdnadsjournaler granskades utifrån Region Hallands journalsystem Paratus under tidsperioden 1-Januari till 31-Maj 2015. En granskningsmall skapades utifrån strukturen OPQRST och data analyserades utifrån en deskriptiv och analytisk statistik. Resultat. Studien visar en kraftigt varierande spridning av den nyanserade smärtbedömningen (68,8 % ±18,2 %). Det föreligger en stor variation av dokumenterad smärtbedömning utifrån de olika delarna av OPQRST samt reevaluering av området severity. Signifikant skillnad observeras inom området region (smärtlokalisation) där män bedömts i högre grad än kvinnor. Även signifikant skillnad observeras där patienter 65 år och över erhöll farmakologisk intervention till en lägre frekvens än yngre patienter. Den äldre gruppen hade dessutom en kortare prehospital vårdtid. Konklusion. Det är tydligt att omvårdnadsjournalerna ej dokumenterats utifrån den rekommenderade OPQRST strukturen. Det ses tydliga brister inom dokumenterad prehospital smärtbedömning vid akut insättande ryggsmärta. Vissa skillnader påvisas även inom kön och åldersgrupper. Prehospital smärtbedömning kvarstår att vara ett område att både utbilda personal inom samt forska utifrån.