Bakgrund:Ambulanssjukvård är ett område som blir allt mer avancerat. Prehospital akutsjukvård karakteriseras av snabb bedömning, beslutsfattande och utvärdering i både säkra och osäkra miljöer. Ett korrekt omhändertagandeav patientenförutsätter en fungerande kommunikation. Risken ökar annars för missförstånd, minskad patientsäkerhet, vårdskadorochökat lidande. Språkbarriär är ett merstuderat fenomen inom intrahospital vård men forskningen kring fenomenet inom ambulanssjukvårdenärytterst sparsmakad.Syfte: Syftet var att utforska ambulanspersonalens uppfattningar av språkbarriär i mötet med patienten.Metod: Studien har genomförts med en kvalitativ, induktiv ansats. Data inhämtades genom semistrukturerade intervjuer med 18 deltagare med olika professionell bakgrund, erfarenheter, kön och åldrar. Fenomenografisk metod användes i analys av de transkriberade intervjuerna.Resultat: De variationer av uppfattningar som författarna identifierat fördelades i fyrabeskrivningskategorier.Ett positivt synsätt, Inverkan på patientmötet,Strategier för att överbrygga språkliga hinderoch En del av ett komplext förhållande.Slutsatser:Studien belyser att ett samband mellan språkbarriär och försämrad vård finns. Bristfällig kommunikation innebär att patienten riskerar att inte få lika vård på lika villkor. Ambulanspersonal agerar pragmatiskt och lösningsorienterat, i tidskritiska situationer, för att tillvarata patientens intressen och leverera säker vård. Tillgängliga hjälpmedel uppfattas varaotillfredsställande och behöver ses över. / Background: Ambulance care is a field which is becoming more and more advanced. Prehospital emergency care is characterized by quick assessments, decision making and evaluation in safe as well as unsafe environments. Correct management of the patient demands a functioning communication. Otherwise there is an increased risk of misunderstandings, diminished patient safety, adverse events and increased suffering. Language barriers have been studied extensively within intra-hospital care but research regarding the phenomenon in the ambulance care setting is utterly sparse.Aim: The aim of this studywas to explore the ambulance personnel’s perceptions of language barrier in the encounter with the patient.Methods: The study was conducted using a qualitative, inductive approach. Data was collected through semi structured interviews with 18 participants from different professions, of varying experience, sex and age. Phenomenographic method was used when analysing the transcribed interviews. Results:The variations of perceptions that the authors have identified were distributed in four categories of description: A positive outlook, Effects on the encounter, Strategies to overcome language barriersand Part of a complex relationship.Conclusions:This study highlights the presence of a relationship between language barrier and insufficient care. When communication is unsatisfactory the patient runs the risk of not receiving equal careon equal terms. Ambulance personnel’s actions are pragmatic and solution orientedin time critical situations in order to secure the patient’s interests and deliver safe care.Available tools are perceivedas inadequate and need to be re-evaluated.

<p>Ambulanspersonal skall i sitt dagliga arbete lyfta och behandla patienter. I varje ambulans finns två ambulanssjukvårdare (kan även vara sjuksköterskor med eller utan specialistutbildningar) som har genomgått ett lyftprov som bekräftar att de på två man klarar att lyfta en patient som väger 90kg. Då en patient väger 150kg (gravt obes patient) eller mer blir det problematiskt, både ergonomiskt och medicintekniskt. Antalet överviktiga ökar, även de som räknas som gravt obesa. Syftet med denna uppsats vara att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter då det gäller ambulanstransport av gravt obesa patienter.Enkäter besvarades anonymt av personal på en ambulansstation i södra Sverige. Svarsfrekvensen blev 29 av 55 personal efter att ett påminnelsebrev delats ut. Svaren bearbetades med beskrivande statistik. Resultatet visade att det inte fanns en fullt fungerande rutin för gravt obesa patienter. Personalen ansåg överlag att hjälpmedel inte var tillräckliga för att snabbt och säkert kunna transportera patienter med en vikt över 150kg till sjukhuset. Förbättring av rutiner samt hjälpmedel skulle kunde minska riskerna för skador hos personal samt innebära en bättre och säkrare vård vid transport till sjukhus.</p>

<p><strong>Syfte:</strong> Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av arbete på skadeplats med en till fyra drabbade personer. <strong>Metod:</strong> Fyra män och fyra kvinnor, med en erfarenhet mellan två och elva år av ambulanssjukvård, deltog i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och data analyserades med innehållsanalys. <strong>Resultat:</strong> Sju kategorier identifierades: Kommunikation, Ledarskap, Medicinskt omhändertagande, Rutiner och riktlinjer, Organisation, Personlighet och relationer, samt Samverkan. Skadeplatsarbetet sker utanför sjukhusets kontrollerade verksamhet. Att varje gång anpassa sig till situationen, omhänderta, leda och organisera arbetet är det som krävs av en ambulanssjuksköterska. Samtidigt ställs stora krav på den omkringliggande organisationen inklusive alla övriga resurser, på att kunna samarbeta och fungera som grupp.<strong> Slutsats:</strong> Skadeplatsarbetet kräver en organisation som måste fungera i minsta detalj och samtidigt alltid förbättra sig. Då många av de upplevda problemen ansågs bero på personlighet och relationer så kräver det dessutom att personalen är stresstålig, ödmjuk, social, kreativ och noggrann.</p> / <p><strong>Aim:</strong> The aim with this study was to analyze the ambulance nurses experiences from working at the trauma scene, with up to four injured patients. <strong>Method:</strong> four men and four women, with a two to eleven years time of experience in the ambulance service, participated. Data from qualitative interviews were analyzed with content analysis. <strong>Result:</strong> Seven categories were identified: Communication, Leadership, Medical treatment, Routines and guidelines, Organization, Personalities and relations, and finally Cooperation. An ambulance nurse needs to be able to adapt to any given situation. To nurse and treat, to lead and organize the activity at the trauma scene, is some things that could be asked from the nurse. A great requirement is also put on the surrounding organization, including all other resources, to cooperate and to function as a team. <strong>Conclusion:</strong> Professional work at the trauma scene demands an organization that needs to function in any unique situation. At the same time it’s just as important that this organization continuously improves. Experiences from problems in prehospital work could be related to personalities and relations between colleagues. This shows the importance of personnel that can handle stress, show humbleness, empathy and skills of being creative, social and precise.</p>

Ambulanspersonal skall i sitt dagliga arbete lyfta och behandla patienter. I varje ambulans finns två ambulanssjukvårdare (kan även vara sjuksköterskor med eller utan specialistutbildningar) som har genomgått ett lyftprov som bekräftar att de på två man klarar att lyfta en patient som väger 90kg. Då en patient väger 150kg (gravt obes patient) eller mer blir det problematiskt, både ergonomiskt och medicintekniskt. Antalet överviktiga ökar, även de som räknas som gravt obesa. Syftet med denna uppsats vara att beskriva ambulanspersonalens erfarenheter då det gäller ambulanstransport av gravt obesa patienter.Enkäter besvarades anonymt av personal på en ambulansstation i södra Sverige. Svarsfrekvensen blev 29 av 55 personal efter att ett påminnelsebrev delats ut. Svaren bearbetades med beskrivande statistik. Resultatet visade att det inte fanns en fullt fungerande rutin för gravt obesa patienter. Personalen ansåg överlag att hjälpmedel inte var tillräckliga för att snabbt och säkert kunna transportera patienter med en vikt över 150kg till sjukhuset. Förbättring av rutiner samt hjälpmedel skulle kunde minska riskerna för skador hos personal samt innebära en bättre och säkrare vård vid transport till sjukhus.

Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelser av arbete på skadeplats med en till fyra drabbade personer. Metod: Fyra män och fyra kvinnor, med en erfarenhet mellan två och elva år av ambulanssjukvård, deltog i studien. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och data analyserades med innehållsanalys. Resultat: Sju kategorier identifierades: Kommunikation, Ledarskap, Medicinskt omhändertagande, Rutiner och riktlinjer, Organisation, Personlighet och relationer, samt Samverkan. Skadeplatsarbetet sker utanför sjukhusets kontrollerade verksamhet. Att varje gång anpassa sig till situationen, omhänderta, leda och organisera arbetet är det som krävs av en ambulanssjuksköterska. Samtidigt ställs stora krav på den omkringliggande organisationen inklusive alla övriga resurser, på att kunna samarbeta och fungera som grupp. Slutsats: Skadeplatsarbetet kräver en organisation som måste fungera i minsta detalj och samtidigt alltid förbättra sig. Då många av de upplevda problemen ansågs bero på personlighet och relationer så kräver det dessutom att personalen är stresstålig, ödmjuk, social, kreativ och noggrann. / Aim: The aim with this study was to analyze the ambulance nurses experiences from working at the trauma scene, with up to four injured patients. Method: four men and four women, with a two to eleven years time of experience in the ambulance service, participated. Data from qualitative interviews were analyzed with content analysis. Result: Seven categories were identified: Communication, Leadership, Medical treatment, Routines and guidelines, Organization, Personalities and relations, and finally Cooperation. An ambulance nurse needs to be able to adapt to any given situation. To nurse and treat, to lead and organize the activity at the trauma scene, is some things that could be asked from the nurse. A great requirement is also put on the surrounding organization, including all other resources, to cooperate and to function as a team. Conclusion: Professional work at the trauma scene demands an organization that needs to function in any unique situation. At the same time it’s just as important that this organization continuously improves. Experiences from problems in prehospital work could be related to personalities and relations between colleagues. This shows the importance of personnel that can handle stress, show humbleness, empathy and skills of being creative, social and precise.

Den akuta prehospitala vården börjar ofta med ett nödsamtal. Detta, mycket komplexa samtal, är vård som ska vara av god kvalitet, ges på lika villkor och den som har störst behov ska ges företräde. Syftet med förbättringsarbetet var att genom regelbunden återkommande, strukturerad återkoppling och reflektion öka säkerställandet av vitala parametrar och korrekt prioritering i nödsamtalen. Syftet med studien var identifiera framgångs- och riskfaktorer ur SOS-operatörens perspektiv på nödsamtalet med fokus på säkerställande av vitala parametrar, korrekt prioritering samt sammanhanget runt ett nödsamtal.   Genom att, under fyra månader, tillsammans med initialt 12 operatörer, individuellt reflektera över innehållet samtalet samt skriva ned reflektionerna medvetandegjordes operatören på innehållet i samtalet. Detta ledde till en ökning gällande säkerställande av vitala parametrar och korrekt prioritering. En innehållsanalys av reflektionerna visade att det var en framgångsfaktor att vara professionell och att brister i samtalsmetodiken var en stor riskfaktor. När fastställd process för samtalet följdes var det en framgångsfaktor likväl som det var en riskfaktor när den inte följdes.   Slutsatsen blev att regelbunden avlyssning och reflektion ökar säkerställandet av vitala parametrar och korrekt prioritering i nödsamtalen samt att det är en framgångsfaktor att följa fastställd process för samtalet men att tekniskt stöd för ändamålet saknas. / The purpose of the underlying improvement work was to increase the proportion of calls in which vital parameters are secured, and the case is given correct prioritization through regular interception and reflection. The purpose of the study was to identify success and risk factors from the perspective of the emergency call-taker on the emergency call with a focus on securing vital parameters, correct prioritization and the context of the emergency call.   In the improvement work, 12 emergency call-takers were asked, within a period of four months, to individually reflected on the contents in calls and write down reflections. This was contributing to an increase in secured vital parameters and correct prioritization. A content analysis of the reflections demonstrated that it was a success factor to be professional and limitations in the call methodology was a risk factor. When the set process for the call was followed it was a success factor and a risk factor when it was not followed.   The conclusion is that regular interception and reflection increase securing vital parameters and correct prioritization in emergency calls and that it is a success factor to follow the set process for the call, but that technical support for the purpose is missing.

Bakgrund: Hjärtsjukdom är en av de vanligaste dödsorsakerna i västvärlden. I Sverige drabbas årligen ca. 8000 personer av oväntat hjärtstopp och majoriteten av dessa sker i hemmet vilket leder till att närstående ofta är närvarande. Närstående upplever ofta en känsla av overklighet, kaos, rädsla och osäkerhet i samband med detta. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva närståendes upplevelse av att bevittna hjärtstopp prehospitalt. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ design och data samlades in genom åtta semistrukturerade intervjuer med närstående till personer som hade fått hjärtstopp. Dataanalys genomfördes med kvalitativ innehållsanalys med induktiv insats. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier: förändrad tidsuppfattning, personalens närvaro gav trygghet och lugn, att pendla mellan hopp och hopplöshet, kaotisk situation och att uppskatta tydlighet. Närstående beskrev att de upplevde hjärtstoppet som traumatiskt med känslor av kaos, osäkerhet och overklighet, men också trygghet, lugn och lättnad när hjälpen kom. Det framkom även en känsla av tacksamhet över ambulanspersonalens insats. Behovet av tydlig information framgick också. Konklusion: Närstående var i överlag nöjda med den vård som gavs men det framgick även att deltagarna hade ett behov av att få prata med någon om sina upplevelser av hjärtstoppet och även att få feedback efteråt. Ytterligare forskning om närståendes situation vid oväntat hjärtstopp i hemmet är av stor betydelse för utvecklingen av ambulanspersonalens tillvägagångssätt vid vård av närstående.

SAMMANFATTNING Prehospital sjukvård innebär akuta medicinska insatser som sker utanför sjukhus av hälso- och sjukvårdspersonal. I mötet med patienten ingår det i ambulanssjuksköterskans arbetsroll att värna om patientens integritet samt organisera omvårdnaden så att det främjar patientens välbefinnande och minskar lidande. Faktorer i miljön där vårdandet sker, i den prehospitala sjukvården, påverkar inte bara patienten och dennes anhöriga utan även ambulanssjuksköterskan. Arbetsmiljön inom prehospital sjukvård kan innebära hälsorisker för ambulanssjuksköterskan då arbetet kan vara både mentalt och fysiskt ansträngande eftersom det bland annat förekommer tunga lyft, omedelbar beredskap och ogynnsamma arbetsställningar. Det krävs en förmåga att arbeta under tidspress och att kunna hantera allvarliga situationer.   Syftet med studien var att belysa ambulanssjuksköterskans upplevelse av arbetsmiljörelaterade faktorers påverkan på omvårdnaden i den prehospitala miljön. Studien är en kvalitativ intervjustudie där författarna intervjuade åtta ambulanssjuksköterskor med stöd av en intervjuguide där informanterna fick belysa sina upplevelser och erfarenheter av arbetsmiljön i den prehospitala miljön. Intervjuerna analyserades sedan genom en kvalitativ innehållsanalys för att ge en djupare förståelse för det studerade fenomenet. Resultatet visade att det fanns ett flertal faktorer i arbetsmiljön som ambulanssjuksköterskan upplevde påverkade omvårdnaden av patienten i den prehospitala sjukvården. Innehållsanalysen av intervjuerna resulterade i fyra kategorier, kommunikation, erfarenhet och utbildning, ambulansfordonet samt egen säkerhet och hälsa. Kategorierna sammanfattar informanternas upplevelser kring faktorer i arbetsmiljön som kunde påverka omvårdanden samt önskemål om förbättring och utveckling som kan påverka detta. Studiens slutsats innebar att det fanns många faktorer i arbetsmiljön som påverkade ambulanssjuksköterskans utförande av omvårdnad i den prehospitala miljön. Det visade att god kommunikation med kollega, patienter och anhöriga var av stor vikt för att kunna ge organiserad och adekvat omvårdnad. Många upplevde att det fanns ett stort behov av vidareutbildning för kompetensutveckling och förbättring av kommunikation med andra samverkande grupper för att förtydliga syftet med uppdraget och förbättra omvårdnaden till patienten. Det fanns ett behov av att vidareutveckla utrustningen i ambulansen samt utformningen av ambulansen för att minska risken för skador på kroppen. Nyckelord: ambulanssjuksköterska, fysisk arbetsmiljö, psykosocial arbetsmiljö, prehospital sjukvård, omvårdnad. / ABSTRACT Emergency medical service is healthcare that takes place outside the hospital and is performed by specializes nurses. In the interaction between the specialized ambulance nurse and the patient, it is important to address the patients´ well-being and organize the care to prevent the patient from unnecessary suffering. Factors in the environment where prehospital care is taking place are not often studied and is not something that just affects the patient, but also presents risks to the ambulance personnel as working in the emergency medical services can be both mentally and physically exerting. Working in emergency medical service includes heavy lifting, immediate preparedness, unfavorable work environments, and requires the ability to work under time pressure as well as the ability to handle serious situations. The aim of the study was to highlight the ambulance nurses experience of the effects of work environment-related factors on nursing care in the prehospital setting. The study was a qualitative interview study in which the authors interviewed eight ambulance nurses using a questionnaire where informants were able to highlight their experiences in the prehospital setting as well as their experiences of the work environment in the ambulance care industry. The interviews were then analyzed to provide a deeper understanding of the studied phenomenon. The results showed several factors in the work environment that affect the care of the patient in the prehospital setting. The content analysis of the interviews resulted in four separate categories; communication, experience and education, the ambulance vehicle and the workers own safety and health. The categories summarized the informants´ experiences about factors in the work environment and how they can affect these, as well as the desire for improvement and development in order to provide adequate and safe care for the patients. The conclusion of the study implied that there are many factors in the work environment that influence the ambulance nurse in the prehospital setting. Direct communication between the college, patient and their relative was important to be able to organize the care and provide safe medical care. However, many of the ambulance nurses experienced a need for further education and improved communication with other collaborative groups to clarify the purpose of the assignment and to improve the care of the patient. There was also a need for development of the equipment used in the prehospital setting and in the vehicle to prevent damages on the ambulance nurse´s health. Keywords: ambulance nurse, physical work environment, psychosocial work environment, prehospital care, nursing.

Varje år sker omkring sextusen hjärtstopp utanför sjukhus i Sverige. Endast tio procent beräknas överleva. Ambulanssjuksköterskan har riktlinjer för hur hon ska påbörja, genomföra och eventuellt avsluta en hjärtlungräddning prehospitalt. Frågan om att avbryta en hjärtlungräddning är studerad i begränsad omfattning. Beslutet fattas under ansträngda förhållanden med etiska konflikter involverade, vilket kan påverka ambulanssjuksköterskan psykiska välbefinnande och hennes förmåga att vidare utföra sitt arbete. Syftet med studien är att beskriva upplevelsen av att avbryta hjärtlungräddning hos sjuksköterskor inom ambulanssjukvården och hur upplevelsen eventuellt påverkas av olika faktorer (förbättringspotentialer) kopplade såväl till ambulansorganisationen, vårdaren och omständigheterna kring hjärtstoppet. En kvalitativ intervjustudie har gjorts för att besvara studiens syfte. Tolv intervjuer genomfördes med ambulanssjuksköterskor från tre ambulansstationer i Västsverige. En öppen fråga med hänvisning till studiens syfte besvarades av informanterna. Resultatet indikerar att ambulanssjuksköterskan, vid den vanligaste varianten av hjärtstopp, inte upplever avbrytandet som särskilt problematiskt. Vidare visar studien på att omgivande faktorer i samband med avbrytandet har en påverkan på ambulanssjuksköterskan. Det som informanterna beskrev som viktigt i sammanhanget var samtalet med kollegan samt tid för återhämtning och reflektion efter en emotionellt påfrestande situation. Ambulanssjuksköterskan värnar om sin yrkesroll och för att bevara denna behöver de vissa förutsättningar i sin omgivning. Det är viktigt att organisationen kring ambulanssjuksköterskan tillser att dessa behov tillgodoses för att de på ett tillfredställande sätt ska kunna utföra sitt arbete och samtidigt inte påverkas allt för mycket på ett personligt plan. Ett nytt spår i utbildningen av hjärtlungräddning där ambulanssjuksköterskan får ökad kunskap i att hantera människor i sorg och kris samt att organisatoriskt beakta behovet av tid för samtal och reflektion, främst tillsammans med närmast kollegan, kan vara av värde i framtiden. / Every year, about six thousand cardiac arrests occur outside hospitals in Sweden. Only ten percent are estimated to survive. The ambulance nurse has guidelines for how she should start, carry out and possibly terminate a cardiopulmonary resuscitation in the prehospital setting. The problems surrounding termination of a cardiopulmonary resuscitation has been scarcely studied. The decision is made under strained conditions with ethical conflicts involved, which can affect the ambulance nurse's mental well-being and her ability to further carry out her work. The purpose of the study is to describe the experiences of interrupting cardiopulmonary resuscitation among nurses in ambulance care and how these experiences may be influenced by different factors (some of which may be amenable for improvement) and linked to the ambulance organization, the healthcare provider and circumstances at the event. A qualitative interview study has been performed to address the purpose of the study. Twelve interviews were conducted with ambulance nurses from three ambulance stations in western Sweden. An open-ended question with reference to the purpose of the study was answered by the informants. The result indicates that the ambulance nurse, during the most common type of cardiac arrest, does not experience the interruption as particularly problematic. Furthermore, the study shows that surrounding factors in connection with the interruption have an impact on the ambulance nurse. What the informants described as important in the context was the conversation with the colleague and time for recovery and reflection after an emotionally stressful situation. The ambulance nurse safeguards her professional role and in order to maintain this, they need certain conditions in the environment. It is important that the organization around the ambulance nurse ensures that these requirements are met so that she or he can carry out the work in a satisfactory manner and at the same time not be affected too much on a personal level. A new track in the training of cardiopulmonary resuscitation where the ambulance nurse gains increased knowledge in dealing with people in grief and crisis and to organizationally consider the need for time for conversation and reflection, mainly together with the closest colleague, may be of value in the future.

Bakgrund: Specialistsjuksköterskor ska kunna identifiera och hantera ofri luftväg utifrån kunskap och fastställda riktlinjer inom den prehospitala vården. Att kunna identifiera svårigheter kan vara livräddande för en kritiskt sjuk eller skadad patient. Sverige är en av få länder i världen som bemannar ambulansen med minst en sjuksköterska, och som därtill utbildar sjuksköterskor till specialister. Specialistsjuksköterskor som jobbar prehospitalt skiljer sig i mängd erfarenhet och kunskap om prehospital vård. Syfte: Syftet med studien var att beskriva vilka faktorer som försvårar specialistsjuksköterskors luftvägshantering prehospitalt. Metod: Kvantitativ tvärsnittsstudie med enkäter samt fritextsvar. Deltagarna var specialistsjuksköterskor (n=37) vilka hade haft svårt och/eller misslyckats skapa en fri luftväg under senaste året. Det kvantitativa resultatet analyserades med student–t test, chi-två test samt Fishers Exakta test och det kvalitativa resultatet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De faktorer som identifierades var Svårigheter relaterat till hjälpmedel, Svårigheter relaterat till patient samt Utveckling och utbildning. Resultatet visade en signifikant skillnad i hur trygga specialistsjuksköterskor inom olika inriktningar upplever sig vara vid hanteringen av de olika hjälpmedlen och en signifikant variation mellan antal yrkesverksamma år. Anestesisjuksköterskorna skattade sig högst och hade längst erfarenhet. Ambulanssjuksköterskorna och anestesisjuksköterskorna upplevde att deras utbildning hade hjälpt dem i deras hantering av svår luftväg, men ansåg ändå att mer utbildning och årlig repetition rörande luftvägshanteringen är nödvändig. Slutsats: Studiens resultat tyder på att teoretisk kunskap tillsammans med reell kompetens har betydelse för adekvat vård vid luftvägshantering och därmed kan öka patientsäkerheten. Vidare att specialistsjuksköterskorna önskar återkommande repetitionsutbildning i luftvägshantering via arbetsgivaren. Slutligen indikerar denna studies resultat ett behov av att se över de olika akutspecialistutbildningarna verksamma inom ambulanssjukvården för att luftvägsutbildningen skall bli mer jämställd.