There is a common view among defence lawyers that applications for detention orders often are approved and that it is hard to have an appealed detention order annulled. A well-functioning institute of appeal is of utterly importance. With regard to the human rights that are restrained during detention, questions are raised regarding the appeal institute of detention orders. It is of social relevance to examine the Court of Appeal’s detention orders.   This essay aims to examine and analyse the institute of appeal concerning detention orders with regard to the principle of equality of arms. Two methods will be used: the legal dogmatic method and the social scientific method. A study is carried out to investigate the proportions between confirmed and amended appealed detention orders, and the grounds for the amended detention orders. Further, the probability to be released from custody when appealing a detention order to the Court of Appeal is examined. By analysing the study against the principle of equality of arms and the legal rules concerning detention, I intend to answer the question whether the institute of appeal regarding detention orders is well-functioning from a legal certainty perspective.   The results of the study show that the proportion of confirmed detention orders in the Court of Appeal is predominantly. The courts are using short and vague formulae as grounds for the decisions. Thus, it could therefore be questioned whether the courts have conducted a proper judicial review of the lawfulness of the detention. To have an appealed detention order amended in the Court of Appeal is difficult and to be released from custody when appealing a detention order is even more difficult. The probability is estimated at 3,9 %. The probability is greatest in the Court of Appeal for Southern Norrland, in comparison with Svea Court of Appeal in Stockholm and Göta Court of Appeal in Jönköping. The study shows that there is reason to question whether the principle of equality of arms has had an adequate impact in the court procedure regarding detention.

Munksund 5 är namnet på en timmerbogseringsbåt som sedan år 1964 ligger under vattenytan i Piteälven. Båten sägs ha förlist med upp emot 6 000 liter tjockolja kvar i tankarna. Det finns idag ingen registrerad ägare till båten. Sommaren 2018 observerades en stor oljefläck i närheten av båtens position. Det bekräftar en miljöförorening men det är fortfarande inte fastställt att oljan kom från Munksund 5. Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur miljöbalken reglerar efterbehandlingsansvaret vid en miljöförorening. Frågeställningarna som väglett arbetet är vad principen om att förorenaren betalar innebär samt vem som kan anses ha avhjälpandeansvaret efter Munksund 5. För att uppfylla syftet med uppsatsen har den rättsdogmatiska metoden använts. Utgångspunkten för metoden är att studera de allmänt accepterade rättskällorna. Av resultatet framgår att det är avgörande om Munksund 5 är att anse som en fristående delverksamhet eller som en integrerad verksamhet med sågverket, för att ansvar ska kunna riktas mot den tidigare verksamhetsutövaren. Det allmänna kommer att få stå för hela, eller stor del, av kostanden för de eventuella efterbehandlingsåtgärderna.

<p>Sedan miljöbalken infördes och den politiska målsättningen om ett ekologiskt hållbart samhälle lagstadgades har kravet om att sanera förorenade områden stärkts. Därigenom ökar också kravet på en tydlig lagstiftning där det går att ställa förorenaren till svars, i enlighet med den internationellt vedertagna principen om att förorenaren betalar. I studien beskrivs hur miljölagstiftningen i Sverige utvecklats när det gäller regleringen av ansvaret för efterbehandling av förorenad mark. Vidare undersöks om den gällande rätten medverkar till uppfyllandet av miljöbalkens mål om en hållbarutveckling. Som teoretisk grund används teorier om hållbar miljörätt. Genom analys av rättskällor såsom miljöbalken, dess förarbeten, domar och doktrin inom området visar studien att många oklarheter kring vem som kan ställas till ansvar fortfarande finns. Kravet på skälighetsbedömning innebär att hänsyn tas till andra faktorer än de rent miljömässiga. De allmänna hänsynsreglerna och däribland principen om att förorenaren betalar är i och med miljöbalken lagstadgade men fortfarande kan inte sägas vilket genomslag de får.</p>

<p>Kostnader förenade med återställande av förorenad natur är ofta stora och frågan är vem som skall betala. I princip finns det tre grundmönster för fördelningen av betalningsansvaret: kollektivt ansvar, individuellt ansvar och gruppansvar. Betalningsansvaret för miljöskador flyttas i allt högre grad från staten till enskilda förorenare. Detta synsätt överensstämmer också med den allmänna skadeståndsrättsliga principen att den som orsakar en skada är skyldig att reparera eller ersätta densamma. Finansieringssättet baserat på individuellt ansvar har formulerats i principen att förorenaren betalar, Polluter Pays Principle eller PPP. Sverige är en av de stater som bekänner sig till principen. Det faktum att principen har svagheter som innebär att den är svår att tillämpa i praktiken gör det intressant att se närmare på hur principen kommer till uttryck i svensk miljörätt. Syftet med uppsatsen är att utreda hur principen att förorenaren betalar kommer till uttryck i den svenska miljöbalken.</p>

<p>Tidigare ansågs inte regler om det allmännas skadeståndsansvar vara så viktiga. Det var först genom skadeståndslagens tillkomst som det allmänna ålades ansvar för felaktig myndighetsutövning. I takt med samhällsutvecklingen har kravet ökat på en större skydd för den enskilde gentemot myndigheterna.</p><p>Tidigare var möjligheterna mycket begränsade att erhålla skadestånd för skada som orsakats av en myndighets felaktiga information. Genom en lagändring som trädde i kraft 1999 gjordes en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Intentionen med utvidgningen var att bortse från kravet på att informationen lämnats ”vid” myndighetsutövning. Det räcker med att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Dock utgår ersättning endast om lämnandet av den felaktiga informationen varit oaktsamt och att det föreligger särskilda skäl.</p><p>Huvudregeln återfinns i 3:2 SkL, vilket stadgar att staten eller kommunen skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det har ingen betydelse vem som orsakat skada, utgångspunkten är att det skett vid myndighetsutövning.</p><p>Bengtsson menar att kravet på särskilda skäl i 3:3 SkL knappast är helt tillfredställande. Den svår att hantera och ger dessutom de skadelidande dåliga garantier för ersättning. Vidare anser han att det knappast ökar förtroendet för rättsordningen när det allmänna låts gå fria. Är det några som har råd att svara för sina vållande så är det ju staten och kommunerna. Lambertz däremot är inte av samma mening som Bengtsson. Han menar att bestämmelsen får duga. Den är inte svårare att hantera än många andra lagregler som överlämnar gränsfallen till rättstillämparen.</p>

Kostnader förenade med återställande av förorenad natur är ofta stora och frågan är vem som skall betala. I princip finns det tre grundmönster för fördelningen av betalningsansvaret: kollektivt ansvar, individuellt ansvar och gruppansvar. Betalningsansvaret för miljöskador flyttas i allt högre grad från staten till enskilda förorenare. Detta synsätt överensstämmer också med den allmänna skadeståndsrättsliga principen att den som orsakar en skada är skyldig att reparera eller ersätta densamma. Finansieringssättet baserat på individuellt ansvar har formulerats i principen att förorenaren betalar, Polluter Pays Principle eller PPP. Sverige är en av de stater som bekänner sig till principen. Det faktum att principen har svagheter som innebär att den är svår att tillämpa i praktiken gör det intressant att se närmare på hur principen kommer till uttryck i svensk miljörätt. Syftet med uppsatsen är att utreda hur principen att förorenaren betalar kommer till uttryck i den svenska miljöbalken.

Tidigare ansågs inte regler om det allmännas skadeståndsansvar vara så viktiga. Det var först genom skadeståndslagens tillkomst som det allmänna ålades ansvar för felaktig myndighetsutövning. I takt med samhällsutvecklingen har kravet ökat på en större skydd för den enskilde gentemot myndigheterna. Tidigare var möjligheterna mycket begränsade att erhålla skadestånd för skada som orsakats av en myndighets felaktiga information. Genom en lagändring som trädde i kraft 1999 gjordes en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Intentionen med utvidgningen var att bortse från kravet på att informationen lämnats ”vid” myndighetsutövning. Det räcker med att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Dock utgår ersättning endast om lämnandet av den felaktiga informationen varit oaktsamt och att det föreligger särskilda skäl. Huvudregeln återfinns i 3:2 SkL, vilket stadgar att staten eller kommunen skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det har ingen betydelse vem som orsakat skada, utgångspunkten är att det skett vid myndighetsutövning. Bengtsson menar att kravet på särskilda skäl i 3:3 SkL knappast är helt tillfredställande. Den svår att hantera och ger dessutom de skadelidande dåliga garantier för ersättning. Vidare anser han att det knappast ökar förtroendet för rättsordningen när det allmänna låts gå fria. Är det några som har råd att svara för sina vållande så är det ju staten och kommunerna. Lambertz däremot är inte av samma mening som Bengtsson. Han menar att bestämmelsen får duga. Den är inte svårare att hantera än många andra lagregler som överlämnar gränsfallen till rättstillämparen.

Svenskar slänger över 7,5 kg kläder per år i hushållsavfall och 60 procent av dessa plagg är hela och skulle kunna återanvändas. Det nuvarande linjära systemet som utnyttjar jordens resurser och producerar produkter som sedan kasseras, bidrar till bland annat stora mängder avfall och utarmning av naturresurser. Detta är en ohållbar resurshantering. Med den cirkulära ekonomin kan redan använda resurser återanvändas fler gånger istället för att kasseras. Konsumenter visar idag på ett allt större intresse för miljön och hur deras köp kan påverka miljön. Trots detta visar rapporter på att svenskars klädkonsumtion ökar och att unga människor är aktiva konsumenter som sällan tänker på miljön när de handlar. För att skapa en medvetenhet och beteendeförändring krävs kunskap och förståelse. Den cirkulära ekonomin tar inte hänsyn till den bakomliggande orsaken till den ökande resursanvändningen, vilket är människors konsumtionsbeteende. För att kunna övergå till den cirkulära modellen måste man därför undersöka människan och dess roll samt konsumtionsbeteende.   Denna uppsats utgår från den cirkulära ekonomins 3R-princip och konsumtionsbeteende. Syftet med studien är att undersöka unga konsumenters kunskaper och beteende inom 3Rprincipen genom en kvalitativ forskningsmetod. Empirin har samlats in genom åtta djupintervjuer med unga konsumenter i åldern 23-27 år som studerar på universitet eller högskola. Resultatet visar på att unga konsumenter som studerat 3R-principen i sin utbildning har kunskaper inom området, men finner inte dessa tillräckliga för att kunna göra hållbara val. Resultatet visar även på en positiv inställning till återvinning och återanvändning av kläder men inte prioriteten att agera hållbart. Slutsatsen är att unga konsumenter har kunskaper inom 3R-principen men dessa är inte tillräckliga för att ändra sitt konsumtionsbeteendet. Unga konsumenter har även intresse och vilja att agera mer hållbart men inte prioriteten att faktiskt göra det. / Swedes throw over 7.5 kg of clothing a year in the garbage and 60 percent of these garments are whole and could be reused. The current linear system, which exploits the Earth's resources and produces products that are later discarded, contribute to both large amounts of waste and depletion of natural resources. This is an unsustainable resource management. With the circular economy, already used resources can be reused multiple times instead of being discarded. Consumers today show an increasing interest in the environment and how their purchases can affect the environment. Nevertheless, reports show that Sweden's clothing consumption is increasing and that young people are active consumers who rarely think about the environment when shopping. To create awareness and behavioral change requires knowledge and understanding. The circular economy doesn’t take into account the underlying cause of increasing resource use, which is human consumption. Therefore, in order to switch to the circular model, one must examine humans and their role as well as consumption behavior.   This essay is based on the circular economy's 3R principle and consumption behavior. The aim of the study is to investigate young consumers' knowledge and behavior within the 3R principle through a qualitative research method. The empirical material has been collected through eight in-depth interviews with young consumers aged 23-27, studying at university or college. The result shows that young consumers who studied the 3R principle in their education have knowledge in the field, but do not find these sufficient to make sustainable choices. The result also shows a positive attitude towards recycling and reuse of clothing, but not the priority to act sustainable. The conclusion is that young consumers have knowledge within the 3R principle, but these are not enough to change their consumption behavior. Young consumers also have an interest and willingness to act more sustainable, but not the priority to actually do so.

Syftet med studien var att undersöka vilka möjligheter och svårigheter som kan finnas vid tillämpandet av principen förorenaren betalar vid implementeringen av Vattendirektivet i Sverige och studera vilka ekonomiska styrmedel olika intressenter föredrar. Undersökningen genomfördes som en kvalitativ studie. Det empiriska materialet som har legat till grund för min studie har samlats av forskarna från det Vattenstrategiska forskningsprogrammet VASTRA genom fokusgruppsintervjuer inom Rönne å avrinningsområde. Materialet har jag analyserat utifrån ekonomisk teori och principen att förorenaren skall betala. De ekonomiska styrmedel som berörs i min studie är: skatter, avgifter, handel med utsläppsrättigheter och bidrag/subventioner och även åtgärder berörs. Utifrån principen kan förorenaren betala genom att man med reningsåtgärder förebygger problem, betalar skatt eller avgift för utsläpp som sker eller genom att man återställer skador som uppstår. Slutsatserna som jag drog från min studie är att: - Det kan bli svårt att förorenaren betalar genom avgifter när det handlar om diffusa utsläpp eller om många men små punktutsläpp. Avgifter påverkar även konkurrensutsatta företag och de förkastas som styrmedel av intressenterna. - Angående handel med utsläppsrättigheter visar studien att det blir svårt att användas av sådana när det handlar om diffusa utsläpp och det förkastas också av intressenterna. - Det finns goda möjligheter att betala genom förebyggande åtgärder. Förebyggande åtgärder accepteras också av intressenterna vilket kan underlätta implementeringen av Vattendirektivet. - Respondenterna föredrar att höja den allmänna skatten för att bekosta de åtgärder som behövs och studien pekar på att det kan vara politiskt möjligt och accepteras av intressenterna. - Att subventionera företagens miljökostnader kan strida mot principen att förorenaren ska betala, men min studie visar att det finns undantag då det kan tillämpas, så jag menar att möjlighet att betala genom skatt finns. Studien pekar också på att det kan finnas även andra svårigheter vid tillämpandet av principen förorenaren betalar. Det som min undersökning pekar på är att vissa åtgärder kan vara svåra att omsätta i praktiken och att den dåliga ekonomin kan bli ett hinder vid tillämpandet av principen förorenaren betalar.

Sedan miljöbalken infördes och den politiska målsättningen om ett ekologiskt hållbart samhälle lagstadgades har kravet om att sanera förorenade områden stärkts. Därigenom ökar också kravet på en tydlig lagstiftning där det går att ställa förorenaren till svars, i enlighet med den internationellt vedertagna principen om att förorenaren betalar. I studien beskrivs hur miljölagstiftningen i Sverige utvecklats när det gäller regleringen av ansvaret för efterbehandling av förorenad mark. Vidare undersöks om den gällande rätten medverkar till uppfyllandet av miljöbalkens mål om en hållbarutveckling. Som teoretisk grund används teorier om hållbar miljörätt. Genom analys av rättskällor såsom miljöbalken, dess förarbeten, domar och doktrin inom området visar studien att många oklarheter kring vem som kan ställas till ansvar fortfarande finns. Kravet på skälighetsbedömning innebär att hänsyn tas till andra faktorer än de rent miljömässiga. De allmänna hänsynsreglerna och däribland principen om att förorenaren betalar är i och med miljöbalken lagstadgade men fortfarande kan inte sägas vilket genomslag de får.