AIK Hockey har under ett antal år haft problem med låga publiksiffror på hemmamatcherna. Det finns många olika anledningar till att publiken sviker, men syftet med denna uppsats har varit att genom en jämförande analys med Djurgården Hockey, beskriva och analysera hur AIK hockey kommunicerar via hemsidan och Instagram till publiker. Detta har granskats genom en kompositionsanalys av lagens hemsidor samt semiotisk och retorisk analys av enstaka bilder på lagens Instagramkonton. Teorier som berör kommunikation, PR samt organisationskultur har använts för att identifiera problem och möjligheter med lagens kommunikation. I diskussionen av resultatet framkom det att det finns möjlighet till att utveckla AIKs kommunikation till publiker då det finns utrymme att uttrycka mer känslor samt bjuda in publiken till att identifiera sig mer med laget på Instagram. Det går även att lyfta fram biljettförsäljningen mer på hemsidan och tona ned avtalet med CMOREs kanaler. De kan också skapa mer trovärdig kommunikation genom att anpassa texten mer till bilden och vise versa i publikationerna på Instagram. Hemsidan kan också framhäva lagets konton på sociala medier mer så att fler vill följa dem. Uppsatsens slutord handlade om att AIK Hockey på lång sikt, kan arbeta med att öka publiksnittet genom att uppdatera kunskaper om bland annat sociala medier och även ständigt sträva efter att utveckla samt vårda relationerna till publiken.

I den här uppsatsen anläggs ett mediehistoriskt perspektiv på opinionsundersökningen i syfte att historisera denna medieform. Fokus ligger på dess förändringar mellan 1957 och 1976. Under början av perioden användes opinionsundersökningarna framför allt för att mediera publiker, det vill säga olika grupper av läsare, utifrån frågor om deras egenskaper och åsikter. Ofta kunde medieringen av publikerna fungera som ett sätt att åskådliggöra historisk förändring och resonera om politiska processer. Från och med slutet av 1960-talet blev dock opinionsundersökningar om partisympatier allt mer dominerande. Dessa fungerade oftast som valprognoser, och det som medierades i dem var partier och partiledare snarare än publiker. De tidiga undersökningarnas ambition att vitalisera demokratin genom skapandet av säkrare kunskap om folkets åsikter verkar ha ersatts med prognosticerande av valutgången i nästa riksdagsval som främsta syfte. Samtidigt som de politiska ambitionerna ifråga om demokratins befordrande minskade så tilltog debatten om opinionsundersökningarna, och deras politiska betydelse tycktes öka. Men trots att kritiken mot opinionsundersökningarnas pålitlighet och farlighet intensifierades i takt med att valprognosfunktionen blev allt mer dominerande, så minskade inte opinionsundersökningens betydelse. Snarare än att utmana opinionsundersökningens ställning verkar både kritiken och legitimeringen ha blivit integrerade delar i opinionsundersökningens protokoll. Den gängse historieskrivningen om opinionsundersökningen i Sverige har utgått ifrån ett tämligen teleologiskt synsätt på dess historia, där varken de förändringar som ledde till valprognosfunktionens dominans eller de funktioner den kunde ha innan dessa förändringar skedde har uppmärksammats.

I akademisk litteratur om public relations och strategisk kommunikation talas det om ett paradigmskifte. Istället för att se kommunikation som information som skickas från en aktiv sändare till en passiv mottagare, börjar man se kommunikation som något som skapas i en dialog mellan två aktiva aktörer. Man rör sig från en strategisk syn på publiken som en påverkbar målgrupp till en dialogisk syn på publiken som aktiva deltagare. Har detta paradigmskifte även ägt rum i praktiken? Hur ser man på kommunikation inom svenska offentliga organisationer idag? Finns det några likheter och skillnader i synsätt, och vad kan dessa tänkas bero på? Materialet utgörs av elva svenska offentliga organisationers kommunikationspolicys. Teorin utgörs av två svenska forskningsantologier om public relations respektive strategisk kommunikation, samt ett urval kritiskt problematiserande artiklar i ämnet. Efter en genomgång av den teoretiska litteraturen har de samtida forskningsperspektiven sammanfattats. Utifrån dessa har en idéanalysmall, en typologi, konstruerats med utgångspunkt i två idealtyper. Det förekom tydliga samband mellan de olika synsätten och hart när alla organisationer gick att placera i endera av de två idealtyperna. Samtliga forskningsperspektiv utom ett gick att hitta i materialet. Skillnaderna i synsätt gick att koppla till de olika organisationernas uppdrag och utformning. Organisationer med nya synsätt är överlag sådana som har tydliga behov av att effektivt kommunicera med omvärlden, medan de övriga organisationerna huvudsakligen har en informationsspridande funktion.

Uppsatsen analyserar den abortdebatt som fördes på insändarsidorna i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet inför legaliseringen av fri abort 1975. Den gängse bilden av 1960-talets tidiga abortdebatt framhåller att denna i första hand drevs av manliga debattörer från de politiska ungdomsförbunden. Studien nyanserar denna bild genom att visa hur tidningarnas insändarsidor var ett offentligt rum vilket utnyttjades av en betydligt bredare krets av skribenter. Dessa insändare skrevs ibland av personer med ideologisk eller religiös övertygelse. Andra hade en uttalad politisk bakgrund. Vissa underströk sina långa utbildningar, medan ytterligare andra betonade den personliga erfarenheten av att ha genom­gått en abort, eller av att vara förälder eller hemmafru. På det här sättet blir insändarsidorna en möjlighet för vem som helst – som väljs ut av redaktörerna ska tilläggas – att få säga sin mening. Insändarskribenterna visar också att abortfrågan placerades in i relation till ett flertal olika kontexter. Utöver hur argumentationen har förts och vilka personer det är som kommer till tals på insändarsidorna undersöker uppsatsen även hur olika skribenter agerade för att de egna uppfattningarna skulle framstå som välgrundade och övertygande. Det kan konstaterats att när det gällde abortfrågan så kunde personlig auktoritet och trovärdighet många gånger åstadkommas med hjälp av andra argument än de som präglade den mer politiserade debatt som bedrevs i andra sammanhang.

Around 1900 an interest towards non-Christian spirituality could be observed in Swedish society. There have been studies in spirituality, but little attention has been given in considering the circulation and transcultural exchange of knowledge production. The aim of this thesis is to show how knowledge of alternative spiritualty was constructed by the press’ description of encounters between spiritual go-betweens from India and America and the Swedish public between 1899 and 1926. By studying articles from daily papers, I propose that actors from diverse cultures, Swedish institutional arenas, and the public had a crucial part in the knowledge production of alternative spirituality. I argue that in the process of circulating and reformulating knowledge, a narrative was created: a mediation of alternative spirituality, custom-made and conducive for the Western audiences and their needs.