No description available.

Syftet med vår studie är att undersöka hur några pedagoger vid två skolor i en mellanstor kommun i Norge arbetar med att få alla elever att bli inkluderade i grundskolans undervisning. I denna uppsats börjar vi med att beskriva vad tidigare forskning kommit fram till vad gäller inkludering i Norge. I studien har vi genomfört kvantitativa observationer i fyra klasser, utifrån dessa observationer har vi sedan genomfört kvalitativa intervjuer med pedagogerna. Detta för att först få en inblick i hur pedagogen undervisar för att inkludera eleverna, sedan intervjuer för att få en insyn i hur pedagogen ser på inkludering i sin undervisning. De pedagoger vi intervjuat anser att planeringen inte skiljer sig mellan elever i behov av särskilt stöd och övriga elever. Detta är enligt vår slutsats på grund av att specialpedagogen planerar undervisningen för dessa elever. Endast en pedagog påstod att den planerar för eleven i behov av stöd vid undervisning i klassrummet. Samtliga pedagoger har arbetat med elever som behövt olika slags stöd. Pedagogerna är överlag positivt inställda till inkludering med förutsättningen att eleven får rätt stöd, som exempelvis i form av en assistent.

Syftet med denna studie är att undersöka idrottslärares synsätt på elever i behov av särskilt stöd. Vi vill undersöka om idrottslärarna har ett individorienterat eller interaktions- och relationsorienterat synsätt. Enligt litteratur och tidigare forskning är dessa två synsätt de rådande, där det individorienterade synsättet är det dominerande i dagens skola. För att söka svar på idrottslärarnas synsätt har vi använt oss av kvalitativa intervjuer, där vi intervjuat sex verksamma idrottslärare i grundskolan. Genom intervjuerna har idrottslärarna fått beskriva sin syn på och sitt arbete med elever i behov av särskilt stöd. Utifrån idrottslärarnas beskrivningar har vi kunnat utläsa, att dessa har en blandning av de båda synsätten. Den teoretiska synen på elever i behov av särskilt stöd speglar ett individorienterat synsätt där eleven ses som bärare av problemet, medan det praktiska arbetet kan hänföras till ett interaktions- och relationsorienterat synsätt där undervisningen är individanpassad och eleven inkluderad.

Uppsatsen är en studie kring hur några lärare har valt att arbeta med barn som är placerade i familjehem. Vilka problem de här barnen befinner sig i och vad skolan bör göra för att underlätta för dem.

Kravet på dokumentation av elever har ökat starkt sedan den målstyrda skolan infördes. Skolorna ska skriva individuella planer för varje elev samt åtgärdsprogram för elever som är i behov av särskilt stöd. Konkurrens mellan skolor om resurser gör att rektor kan känna sig tvungen att problematisera elevens tillkortakommanden ytterligare då skolan ansöker om särskilt stöd. Litteraturgenomgången visar att behovet av att skriva om elever som faller utanför vad samhället för varje tid ansett normalt, har funnits alltsedan folkskolan startade. Elever som inte kunde följa med i skolan eller hade ett avvikande beteende särskiljdes, exkluderades, och blev placerade i hjälpklasser eller på institutioner. Idag har vi en skola för alla och inkludering är ett honnörsord. Trots det fortsätter skolorna skriva att många elevers behov bäst tillgodoses i exkluderande grupper, särskolor eller specialskolor. Studien är en textanalys som beskriver och analyserar ansökningar om särskilt stöd som en rektor på en skola skrivit. Den belyser hur elever kan dokumenteras i dagens skola och vilken retorik som används när en skola skriver om elever i behov av särskilt stöd. I de tolv texter som analyserats anses elever som har koncentrationssvårigheter vara det främsta skälet till att rektor ansöker om särskilt stöd. Det är eleverna som är bärare av problemen och stödet som söks är ekonomiska extramedel för att kunna anställa assistenter. Inte i något fall återfinns problemen på grupp- eller organisationsnivå. I diskussionen tas koncentrationssvårigheter och diagnosers eventuella värde upp samt ges förslag på vad skolan kan göra med de extra resurserna. Förhoppningen är att studien ytterligare kan belysa sättet att tala och skriva om elever i skolan, och därmed bidra till diskussionen om vad det ökande skrivandet och dokumenterandet av elever kan innebära på sikt.

Syftet med detta examensarbete var att undersöka hur förskollärare arbetar med barn i behov av särskilt stöd samt att ta reda på vilka svårigheter barn kan ha och vad som menas med barn i behov av särskilt stöd. Var går gränsen om ett barn är i behov av särskilt stöd? Vilken betydelse har en diagnos för en pedagog?   I undersökningen framgick det att informanterna hade mött olika barn med olika behov som till exempel dövhet, funktionshinder, motoriska svårigheter, språksvårigheter, talsvårigheter, autism, koncentrationssvårigheter, sociala och emotionella svårigheter och ej diagnostiserade barn. Även att två av informanterna ansåg att det inte var nödvändigt med den specialiserade diagnostiseringen.   Tidigare forskning visar på att förskolan i många fall ses som en barnpassnings institution för arbetande vårdnadshavare istället för en plats där barnen kan utveckla sig. Det tas vidare upp den kontroll som pedagogerna har. Andra studier visar att många av de aktiviteter som pågår på förskolan är startade och styrda av barnen och att aktiviteterna som pedagogerna har hand om ofta är dåligt styrda. Det får barnen att specialisera sig på vad de vill göra. Men det kan också segregera barn med särskilda stöd. Det finns ingen direkt lösning på detta problem men samtidigt är det alternativ som kan det mest uppenbara att införa striktare styrning skada formen på förskolan och det rekommenderas istället tydligare riktlinjer på hur förskolan ska arbeta.   Studiens empiri hämtades i två olika kommuner i södra Skåne. Författarnas val för att få svar på sina frågor var genom en enkät studie. Informanterna som deltog i studien var fyra förskollärare och en specialpedagog och har arbetat med barn i behov av särskilt stöd mellan ett - fem år.   En viktig slutsats av undersökningen är att det är alla barn som faller utanför den ”normala” ramen är vad som utmärker barn i behov av särskilt stöd. Att det är samhällets normer som bestämmer vad som menas med ”normalt” eller avvikande när normerna ändras så förändras synen på vad som är ”normalt” eller avvikande. Även att det är barnets behov som bör styra valet av metod och inte tvärtom och det krävs olika metoder för olika barn, alla åtgärdsprogram måste vara individuellt utformade och anpassade till det barnet som man hjälper just för tillfället. Slutligen att det inte är själva diagnosen i sig som är det viktigaste utan istället fokusera sig mer på att kunna hjälpa barnen som är i behov av särskilt stöd. Men om ett barn inte har fått en diagnostisering kan detta leda till det att barnet inte får det behov av särskilt stöd som barnet behöver.

Syftet med denna studie var att undersöka förskollärares och förskolechefers uppfattningar kring begreppet barn i behov av särskilt stöd. De forskningsfrågor som ställdes var Hur resonerar förskollärare/chefer kring begreppet ”barn i behov av särskilt stöd”? Vilka uppfattningar har förskollärarna/förskolecheferna gällande sina uppdrag kring barn i behov av särskilt stöd? För att undersöka dessa frågor användes kvalitativa intervjuer som metod. Resultatet visade att begreppet ”barn i behov av särskilt stöd” uppfattas som brett och svårt att definiera då begrepp som ”normalt” och ”avvikande” är begrepp som inte är tydligt avgränsade. Resultatet visade att samtliga förskolechefer ansåg sig ha ett nära samarbete och en bra inblick i verksamheten samtidigt som inte alla pedagogerna upplevde det så.

Uppsatsen handlar om de så kallade gråzonsbarnen. Detta innebär de elever som ofta inte har någon diagnos men som ändå har svårt att uppnå kunskapsmålen i skolan. Uppsatsen fokuserar på arbetet med gråzonsbarnen och hur lärarna arbetar för att inkludera alla sina elever i undervisningen och hur de gör för att anpassa undervisningen så att alla elever har en chans att uppnå högsta möjliga nivå. Undersökningen innefattar även de digitala hjälpmedel lärarna använder sig av i undervisningen. Dessutom vilka resurser skolorna har till arbetet med dessa elever och vilka svårigheter som uppkommer om resurserna inte är tillräckliga. Studien innefattar även vilken roll lärarnas inställning spelar i arbetet med individanpassning. Studien baseras på fokusgruppsintervjuer med personal från två olika högstadieskolor, vi har intervjuat två grupper om tre personer i varje. Vi har presenterat olika styrdokument och tidigare forskning utifrån olika teman såsom lärares inställning, skolans uppgift, skolans resurser och problematik och åtgärder. Det vi främst kommer fram till är att lärarnas inställning till gråzonsbarnen spelar en väldigt stor roll i arbetet med dem. Om lärarna ser dem som ett problem leder detta till att de inte får den hjälp och stöd de behöver. Vi kommer även fram till att resurserna i arbetet kan skilja sig beroende på kommun och elevantal. Resultatet innefattar även informanternas uppfattningar om att det tillhör lärares skyldigheter att anpassa undervisningen efter alla elever och se till så att alla inkluderas.

Syftet med undersökningen har varit att fördjupa förståelsen för hur pedagoger arbetar för att integrera barn i behov av särskilt stöd i förskoleverksamhet samt vilka faktorer som kan påverka integreringen. Frågeställningar var: Vilka barn anser pedagogerna är i behov av särskilt stöd?  Hur planerar och arbetar pedagoger för att integrera barn som är i behov av särskilt stöd i verksamheten? Vilka faktorer kan påverka integreringen av barn som är i behov av särskilt stöd? Den metodiska ansatsen har varit kvalitativ och data har samlats in genom kvalitativa intervjuer. Resultatet visar att integrering av barn i behov av särskilt stöd kan se olika ut beroende på förskola samt hur länge pedagogerna arbetat inom yrket. Det framkom även att pedagogernas förhållningssätt har stor betydelse vid integrering eftersom detta påverkar hur villiga pedagogerna är att se barnens begränsningar och styrkor, huruvida de är benägna att göra förändringar i förskolans miljö och arbetssätt för att anpassa verksamheten till alla barn. Sammanfattningsvis är detta område stort och komplext och ingen generell metod finns att tillgå. Pedagogerna kan om de utgår från barnets bästa med bland annat stöd av observationer skapa en verksamhet där möjlighet till utveckling och lärande finns för alla barn.

SAMMANFATTNING ___________________________________________________________________________ Författare: Annika Köhlström Titel: Arbete med åtgärdsprogram En studie kring den innebörd lärare ger arbete med åtgärdsprogram och vad det betyder i praktiken År: 2013 Antal sidor: 28 Syftet med studien är att få en fördjupad förståelse av vilken mening utvalda lärare tilldelar åtgärdsprogram och hur de ser på villkor för arbete med och kring dessa. Studien har en kvalitativ design och utgår ifrån intervjuer av tio klasslärare i år 5. KASAMs delkomponenter och systemteori har använts som stöd vid analys, som ett försök att få ytterligare fördjupad förståelse. Resultatet visar att den tilldelade mening lärare ger uppdraget att upprätta åtgärdsprogram framstår som låg. Det framgår inte att lärarna använder åtgärdsprogram eller ser dem som fungerande pedagogiska verktyg. De hinder för arbete med och kring åtgärdsprogram som lärare ger argument för, handlar i synnerhet om ramar på organisationsnivå. De möjligheter som framträder visar på att begriplighet för uppdraget med åtgärdsprogram finns och det uttrycks att den ursprungliga tanken med åtgärdsprogram i teorin är god. För att öka hanterbarheten beträffande arbete med och kring åtgärdsprogram använder lärarna sig av möjliggörande strategier och sätter stort värde på det stöd som erhålls av speciallärare samt specialpedagoger. Själva mötet med föräldrar, är det som i realiteten upplevs vara meningsfullt. Studien synliggjorde att oväntat många lärare så tydligt ger uttryck för den låga mening de tilldelar åtgärdsprogram och att användande av förenklande och tidsbesparande strategier är så omfattande och likartat, oberoende av skolornas läge i staden. Några slutsatser som dras är att lärare är medvetna om att åtgärdsprogram måste upprättas och vad de bör innehålla. Teoretiskt förstås också innebörden av dessa och varför kravet finns. Det framgår dock att lärare upplever att villkor på organisationsnivå för hur man på ett bra sätt kan hantera arbete med och kring åtgärdsprogram för att det ska kunna tjänstgöra som ett meningsfullt och användbart pedagogiskt verktyg, saknas. Nyckelord: Åtgärdsprogram, Barn i behov av särskilt stöd, KASAM, Systemteori