No description available.

Unga lagöverträdare har sedan lång tid tillbaka särbehandlats i det svenska påföljdssystemet. Den främsta anledningen till detta är ungas avsaknad av fullständig mognad, erfarenhet och därmed ansvarsförmåga. Särbehandlingen tar sig främst till uttryck i särskilda regler för unga i åldrarna 15–20 år vid påföljdsbestämningen. Den s.k. ungdomsreduktionen i 29:7 BrB, vilken medför ordentliga strafflindringar för unga lagöverträdare, är en av de mest framträdande bestämmelserna i detta avseende.I januari 2022 trädde flertalet lagändringar i kraft vilka syftade till att förstärka den straffrättsliga reaktionen mot unga lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år. Den för uppsatsen relevanta lagändringen innebär att ungdomsreduktionen, som tidigare gällt ovillkorligt för samtliga unga, nu avskaffats för de i åldersgruppen 18–20 år som gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet. I denna uppsats utreder jag den avskaffade ungdomsreduktionen mot bakgrund av de skäl för särbehandling som tidigare legat till grund för särbehandlingen av unga i åldersgruppen 18–20 år i det svenska straffsystemet. Dessutom utreder jag vilka möjligheter det även fortsatt kommer att finnas för unga i åldersgruppen 18– 20 år att åtnjuta strafflindring. Jag kommer till slutsatsen att det går att ifrågasätta om inte den avskaffade ungdomsreduktionen träffar ett alltför stort område och därmed går utöver det eftersträvade syftet. Det går bland annat att argumentera för att straffskärpningen i stället skulle ha begränsats till det specifika problemet organiserad brottslighet.Det finns dock, vilket kommer att framgå, fortsatt vissa möjligheter för unga i åldersgruppen 18–20 år att åtnjuta strafflindring vid påföljdsbestämningen även efter den avskaffade ungdomsreduktionen nu trätt i kraft. / Young offenders have since long been treated differently in the Swedish criminal law system. This special treatment has mainly been expressed through special rules established for young people aged 15–20, which have entailed substantial mitigation when determining their sentences. The main reason for this arrangement is based on young people’s lack of maturity, experience and thus responsibility. The so-called youth reduction, which is stipulated in 29:7 of the Swedish Penal Code, is one of the most prominent provisions regarding the special treatment of young offenders. In January 2022, multiple amendments of the Swedish law entered into force, which aimed to strengthen the criminal law reaction against young offenders aged 18–20. The relevant amendment for this thesis entails that the youth reduction, which previously applied unconditionally to all young people, now has been abolished for young people aged 18–20 who have committed serious crime. In this essay, I investigate the abolished youth reduction in light of the reasons that have previously formed the basis of the difference in treatment of young offenders in the Swedish penal system. In addition, I examine which possibilities that will continue to exist for young people aged 18–20 to enjoy mitigation of their sentence. I reach the conclusion that one could question whether the abolished youth reduction is affecting an area that is too extensive for the aim sought. Instead, there are those who argue that the abolished youth reduction should have been limited to the specific problem of organized crime. However, as will be shown, there will still be some possibilities for young people aged 18–20 to enjoy a mitigation of their sentence even after the abolished youth discount has entered into force.

No description available.

Att rättsprocessen kan vara frustrerande är något som många har upplevt. Det är ofta en omfattande och utdragen process från gärningstillfället till att en eventuell påföljd meddelas i rätten. Att sprida kunskap om rättsprocessen och de principer som domstolarna är skyldiga att följa enligt lag, är viktigt för att stärka den positiva synen på rättssystemet och stärka rättssäkerheten. En annan viktig aspekt är att lyfta fram våra mest utsatta samhällsgrupper, i detta fall barn och unga som har placerats på HVB-hem. På senare år har det framkommit allt fler fall av våldtäkter på flickor som utsätts av personal på HVB-hem som flickorna befinner sig på. Den aktuella studien hade som syfte att undersöka domstolars bedömningar i sexualbrott mot tvångsplacerade flickor. De fyra frågeställningarna var (1) vilka typer av bevis åberopades, (2) hur värderades de muntliga utsagorna, (3) hur argumenterade domstolarna för fällande och friande domar, och (4) vilka rättsligaprinciper använde domstolarna sig av? Metoden bestod av en kvalitativ innehållsanalys av sex domstolsprotokoll, där samtliga målsägare var flickor som var placerade på HVB-hem under tiden för brotten. De tilltalade bestod av män som under gärningen var anställda på HVB-hemmet och därmed ansvarade för målsägarens vård och tillsyn. Resultatet visade hur bedömningarna i de olika fallen varierade till viss del. En stor brist kunde ses i utsagevärderingen, då domstolarna till stor del inte använde sig av de kriterier som Högsta domstolen angav i prejudikatet NJA 2010 s.671. Vissa av domstolarna beskrev inte heller hur bedömningen och bevisvärderingen hade gått till eller vilka principer som de grundade sig på. Denna brist kan riskera att rättens transparens försvinner och att parterna inte blir lika införstådda i målet.

No description available.

Syftet med denna kvalitativa studie var att få en ökad förståelse för hur socialarbetare, skolpersonal och polis samverkar i brottsförebyggande syfte för barn och ungdomar, i ett särskilt utsatt område i Sverige. Vi ville även undersöka vilka förutsättningar och hinder som fanns i den samverkan. Studien är baserad i ett särskilt utsatt område i Sverige där dessa professioner har en etablerad samverkan för att kunna arbeta brottsförebyggande för barn och ungdomar. Intervjuer har valts som insamlingsmetod samt en tematisk analys för att analysera materialet. En central teori i denna studie är samverkansteori och Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater och begreppet handlingsutrymme för att analysera hur samverkan utformades mellan aktörerna. Studien har också socialkonstruktionismen som vetenskapsteoretisk utgångspunkt.  Resultatet visade att det krävs en gemensam syn kring samverkansarbetet för att den ska bli gynnsam och effektiv. Flera av intervjupersonerna betonade att samverkan underlättats då det redan finns ett samverkansavtal i staden. De olika professionerna hade likaså en bra kontakt med varandra som gjorde att samverkansarbetet blivit smidigt. Vidare har samverkansarbetet underlättats då socialarbetare och polis delar kontor. Dock kunde omständigheter som organisationskultur göra det svårare för de olika aktörerna att samverka. I dessa fall har en mall som definierar roller och ansvar arbetats fram. Ibland upplevdes det som att det fanns en brist på förståelse och kunskap mellan de yrkesverksamma. Sekretessen var i vissa fall påfrestande, dock fanns det sekretessbrytande bestämmelser i de fall det behövdes som exempelvis en samtyckesblankett.

Enligt det aktiebolagsrättsliga splittringsförbudet får de till en aktie hörande rättigheterna inte separeras från varandra eller tillkomma ett annat rättssubjekt än aktieägaren i fråga. Splittringsförbudet har endast verkan aktiebolagsrättsligt och hindrar i princip inte att en aktieägare genom avtal vidtar obligationsrättsliga dispositioner av aktierättigheter. Splittringsförbudets direkta tillämpningsområde träffar alltså överlåtelser av aktierättigheter i sig, men inte ur aktierättigheter uppkomna anspråk. Det är således fullt förenligt med splittringsförbudet att en aktieägare överlåter sin fordran på grund av redan beslutad vinstutdelning i bolaget. Huruvida det är möjligt att överlåta framtida fordran på i framtiden beslutad vinstutdelning är mer osäkert. Formellt sett omfattas inte en sådan överlåtelse av splittringsförbudet. Konsekvenserna av en sådan överlåtelse blir emellertid desamma som om rätten till vinstutdelning överlåtits. Frågan är om en sådan överlåtelse utgör ett otillåtet kringgående av grunderna för splittringsförbudet. I denna uppsats behandlas detta eventuella kringgående av splittringsförbudet, och det utreds i vilken utsträckning det är tillåtet för en aktieägare att med obligationsrättslig verkan överlåta framtida fordran på grund av i framtiden fattade beslut om vinstutdelning. / According to the prohibition of splitting under company law, the rights attached to a share may not be separated from each other or assigned to a legal entity other than the shareholder in question. The prohibition of splitting only has effect under company law and does not, in principle, prevent a shareholder from contractually disposing of share rights under the law of obligations. Thus, the direct scope of the prohibition of splitting applies to transfers of share rights per se, but not to claims arising from share rights. It is therefore fully compatible with the prohibition of splitting for a shareholder to transfer his claim based on a dividend already decided in the company. Whether it is possible to transfer future claims on future dividends is more uncertain. Formally, such a transfer is not covered by the prohibition of splitting. However, the consequences of such a transfer would be the same as if the right to dividends had been transferred. The question is whether such a transfer constitutes an impermissible circumvention of the prohibition of splitting. This essay addresses this possible circumvention of the prohibition of splitting and investigates to what extent it is permissible for a shareholder to transfer future claims based on dividends decided in the future.

No description available.

A constitutional or human right may only be properly understood in its practical application, specifically where an infringment is thought to be unlawful, if the practitioner is aware of the function of the right. This much is clear for the case-law of the German Constitutional Court since its ruling in the 1958 case Lüth. It is specifically this relationship between function, which informs which circumstances are relevant for a balancing of interests, and the principle of proportionality which is the starting point for this thesis. As to the method, a variation of functional equivalence, as developed by Ralf Michaels, is employed. By critically analysing the right to property in the ECHR, Germany, Sweden and the United States of America (as is expressed in the Contract Clause, and the 5th and 14th amendments), this thesis demonstrates that the well-known problem of incommensurability in proportionality doctrine is especially prevalent for the right to property. Through functional analysis of the right to property, aided by case-law dating back to origins of each legal system´s bill of rights, I demonstrate that the incommensurability problem is not only rarely identified, but that a systematic interpretation of the separate constitutions´ metafunctional foundations leads to the conclusion that the current state of property rights in Sweden and the United States may be contrary to the very conceptions of "fairness and justice".

No description available.