Läs- och skrivsvårigheter är ett ämne högst relevant för verksamma svensklärare och forskning om fenomenet ämnar förstå orsaker till svårigheterna samt skapa metoder för att underlätta för elever med svårigheter. Undersökningens syfte är att studera hur beskrivningar av läs- och skrivsvårigheter sett ut i professionstidskriften Svenskläraren under perioden 1990–2004. Undersökningen genomförs med en kvalitativ textanalys där tidskriftens texter analyseras genom Claes Nilholms (2005, 2020) specialpedagogiska perspektiv och Roz Ivaničs (2004) skrivdiskurser. Materialet undersöks också med en kvantitativ metod för att ge en översiktlig bild av hur stort antal artiklar i tidskriften som rört ämnet läs- och skrivsvårigheter samt huruvida det skett förändringar i hur ämnet har beskrivits. Resultatet visade att det traditionella specialpedagogiska perspektivet var dominerande i materialet från tidigt 1990-tal medan det alternativa perspektivet fick ta allt mer större plats under materialet senare årgångar. Samtliga av Ivaničs skrivdiskurser med undantag för den sociopolitiska diskursen förekom i materialet och den mest representerade var processdiskursen.

Based on the democratic goals and mission in the Swedish curriculum and the rapidly changing media landscape, this study examines how textbooks, for pupils aged 13-15, present the writing of argumentative texts. Using content analysis and Ivanić's six discourses of writing and learning to write as a framework, fundamental aspects are reviewed: the writer, the reader, the media, the function attributed to the argumentative texts, and the writing discourse. The results show that the genre discourse dominates, closely followed by the skills discourse. If the same pattern also can be found in the practice it can be interpreted as a problem in relation to the democratic goals and mission. Furthermore the result depict the writer as a person with simple skills who write about ordinary issues (in contrast to the professional writer who can change major issues). In the textbook the reader is highlighted as important, but the pupil is not provided with any guidance to understand and find the reader. The textbooks also suggest that argumentative writing mainly has a dialogic function. However, this might be an issue in the classroom as writers will encounter difficulties conducting a dialogue with an unknown reader.

Syftet med denna studie är undersöka hur svensklärare på högstadiet förhåller sig till traditionell och funktionell grammatik i sin undervisning och vilka olika diskurser om grammatik som kan urskiljas i deras förhållningssätt. Studiens teoretiska utgångspunkt bygger på Ivanič (2004) skrivdiskurser och specifikt färdighetsdiskursen och diskursen om sociala praktiker. Metoden som använts i denna studie är kvalitativa intervjuer. Resultatet av studien visar att informanterna undervisar inom såväl den traditionella som funktionella grammatiken, men också att diskursen om sociala praktiker dominerade och därmed den funktionella grammatiken. Samtliga lärare menar samtidigt att de undervisar enligt den traditionella grammatiken för att de ska kunna bygga upp en begreppsbank och ett metaspråk hos eleverna. Majoriteten av informanterna vill bygga upp detta metaspråk för att sedan kunna arbeta funktionellt med grammatik.

Syftet med denna studie är att undersöka hur utbildningsdeltagare påverkas av en klarspråksutbildning på Skatteverket. Frågeställningarna är: Vilka skrivdiskurser aktualiseras under utbildningen? Vilken klarspråksbild förmedlas under utbildningstillfället? Vad förväntar sig deltagarna av klarspråksutbildningen och hur motsvaras dessa förväntningar? Studien genomförs med en etnografisk ansats och utgår från en sociokulturell syn på lärande och kunskap. Datainsamlingsmetoderna som används är kvalitativa intervjuer och observation, vilket resulterar i primärmaterial bestående av 200 minuter ljudmaterial och observationsmaterial från ett utbildningstillfälle som omfattar 90 minuter. Detta primärmaterial analyseras tematiskt. Två utvalda nedslag i observationsmaterialet analyseras också genom att identifiera skrivdiskurser hos utbildningsdeltagare och utbildningsledare, ur vilka en tänkbar språksyn och klarspråksbild kan härledas. Resultatet visar att utbildningsdeltagarnas inställning till klarspråk i princip är oförändrad efter utbildningstillfället. Detta förklaras bland annat av skrivdiskursanalysen, som belyser att utbildningsdeltagare och utbildningsledaren har en relativt likartad klarspråksbild – de likställer båda genom genrediskursen klarspråk som en fråga om mottagaranpassning, en syn som normativa klarspråkskällor också delar. Resultatet visar även att utbildningsdeltagarnas förväntningar härrör ur begränsad information om utbildningens innehåll och kan beskrivas som förväntningar om textrespons, praktiskt textarbete och diskursrespekt. Textresponsen orsakar diskussioner som kan förklaras genom motsättningar mellan diskursgemenskaper och approprieringsproblematik, samtidigt som praktiskt textarbete inte alls förekommer under utbildningstillfället. Den förväntning som upplevs som positivt motsvarad av samtliga utbildningsdeltagare är diskursrespekt, någonting som också leder till ett generellt positivt intryck av utbildningstillfället från deltagarnas sida. Diskursrespekt är enligt resultatet en viktig komponent för att skapa en positiv attityd till en klarspråksutbildning.

No description available.

Studien undersöker vilka undervisningsmetoder lärare i årskurserna 1–3 använder sig av för att stödja elevernas utveckling inom genren berättande texter. Studien undersöker även hur lärare utformar sin undervisning i relation till de styrdokument som undervisningen ska utgå från. En kvalitativ studie har genomförts vilket innebär att intervjuer samt observationer ligger till grund för det insamlade materialet. Sex lärare intervjuades och tre av dessa lärare observerades vid två tillfällen. I studien utgick vi från hermeneutiken som en övergripande teoretisk utgångspunkt vad gäller angreppssättet av materialet. Vidare användes den sociokulturella teorin som teoretisk utgångspunkt baserat på an- tagandet att lärandet sker i ett socialt samspel. Slutligen har vi använt Ivaničs skrivdiskurser som ett avsmalnat angreppssätt vad gäller skrivundervisning. Resultatet visar att lärarna använder sig av olika undervisningsmetoder som kan liknas med forskningsbaserade metoder. I resultatet framgår även att lärarnas undervisningsmetoder kan kopplas samman med Ivaničs skrivdiskurser. Vidare påvisar resultatet att lärarna har skilda meningar angående hur läroplanen ska tolkas samt hur de utformar undervisningen utifrån sina tolkningar. Vår tolkning är att lärarna anser att erfarenhet väger mer än det som står i läroplanen. Lärarnas kunskaper och erfarenheter av begreppen vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet kan anses som ofullständiga. En slutsats som dragits utifrån det är att dessa begrepp inte förekommer som ett naturligt diskussionsämne inom lärarkåren.

Mot bakgrund av den eventuella inskrivelsen av begreppet ”kreativt skrivande” i de nya ämnesplanerna för svenskämnet på gymnasiet har vår studie haft som ambition att undersöka lärares perspektiv. Genom fokusgruppssamtal har vi undersökt lärares beskrivna definitioner av begreppet, hur de beskriver att de arbetar med kreativt skrivande samt de uttryckta attityderna som går att utläsa både gentemot inskrivelsen och begreppet som sådant. För att analysera och tolka materialet användes Ivanič (2004) diskurser om skrivande.  Syftet med studien var att utveckla förståelse för lärares perspektiv på kreativt skrivande, både som något som redan används men också som något som kanske kommer att införas. I resultatet framgår det att det kreativa skrivandet redan tycks ha en plats i klassrummet, men att lärarna samtidigt framhåller vikten av att det skrivs in. Detta något motsägelsefulla resultat ska förstås utifrån lärarens yrkesmässiga position, där både autonomi i yrkesutövningen såväl som begräsningar utifrån läroplanen samexisterar. Analysen av materialet visar att den mest dominerande diskursen är den som Ivanič kallar genrediskursen, även om materialet även visar en tydlig kreativitetsdiskurs, framför allt då lärarna definierar begreppet. Sammantaget visar analys av materialet att lärarna har en till största delen positiv attityd gentemot att kreativt skrivande skrivs in. Däremot poängterar lärarna svårigheten med bedömning samt erfarenheter av tidigare implementeringar, något som eventuellt kan riskera det kreativa skrivandets plats i klassrummet.

Syftet med denna studie är att jämföra fem läroböcker i svenska för gymnasiets första år med fokus på vilka skrivdiskurser som lyfts fram i läroböckerna samt hur dessa syns i böckerna. Den teoretiska utgångspunkten är teori om skrivdiskurser. Materialet utgörs av läroböcker i svenska för gymnasieskolan från år 1971, 1989, 1996, 2008 och 2017. Resultatet visar att läroböckerna, till viss del, skiljer sig åt gällande vilka skrivdiskurser som förekommer i dem. Kopplingar mellan böckernas innehåll och kursplanerna kan också ses. De skrivdiskurser som förekommer i läroböckerna förekommer även i styrdokumenten. Studien visar att i vilken utsträckning de olika skrivdiskurserna förekommer har varierat över tid.

Syftet med den här empiriska studien har varit att undersöka hur ett urval svensklärare i årskurs 7–9 beskriver sina skrivdidaktiska överväganden generellt och i relation till Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2022 (Lgr22). Två frågeställningar formulerades för att besvara studiens syfte. Den första frågeställningen handlar om lärarnas beskrivning av sin skrivundervisning i årskurs 7– 9. Den andra frågeställningen handlar om hur läraren motiverar sina didaktiska val i skrivundervisningen principiellt och i relation till Lgr22. Metoderna som användes för att samla empiriska data är muntliga och skriftliga intervjuer. Studiens teori är Ivaničs (2004; 2007) sju skrivdiskurser. Ett resultat som den här empiriska studien visar är att tre av Ivaničs skrivdiskurser samspelar och används i olika omfattning av svensklärare i skrivundervisningen. De skrivdiskurser som används mest av svensklärare i årskurs 7–9 i skrivundervisningen är: genrediskursen, färdighetsdiskursen och processdiskursen. Den tänkande diskursen har antytts i några lärares intervjusvar och är oftast nära sammankopplad med genrediskursen. Kreativitetsdiskursen förekommer i lärarnas skrivundervisning men med modifikationer. Diskursen för sociala praktiker framträder endast i en lärares intervjusvar gällande målet med hans skrivundervisning. Den sociopolitiska diskursen framträder inte i lärarnas intervjusvar. Ett annat resultat, som den här studien visar, är att majoriteten av de undersökta lärarna inte upplever att de behöver ändra sitt sätt att undervisa efter revideringen av läroplanen. De motiverar sina didaktiska val i skrivundervisningen med Lgr22 eftersom de generellt strävar efter att uppfylla dess skrivningar i sin skrivundervisning. Lärarna upplever också att Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Lgr11) inte skiljer sig speciellt mycket från Lgr22 eftersom kärnan, genren, är densamma i båda läroplanerna. Ett resultat som också synliggörs i den här empiriska studien är att lärarna endast fokuserar på två lager i Ivaničs (2004) flerlagersmodell. De undersökta lärarna fokuserar främst på texten och det kognitiva lagret texten inbäddas i. Lagren skrivhändelse och sociopolitisk kontext används inte av de undersökta lärarna, vilket också synliggörs genom de skrivdiskurser som lärarna använder i sin skrivundervisning. En slutsats som dras från den här empiriska studien är att Lgr22 hjälper svensklärare mer än Lgr11 eftersom den är mindre specifik avseende vilka genrer som ska behandlas i undervisningen. Den nya läroplanen Lgr22 innebär att läraren inte behöver omorganisera sin skrivundervisning för att undvika ett glapp mellan det avsedda och det faktiska svenskämnet. Lgr22 har bidragit till att det avsedda svenskämnet har kommit närmare det faktiska svenskämnet. / <p>Svenska</p>

Det här är en systematisk litteraturstudie som med utgångspunkt i aktuell utbildningsvetenskaplig forskningslitteratur behandlar olika faktorers och undervisningsmetoders inverkan på skrivundervisningen i grundskolans årskurs 7–9. Studiens syfte är att undersöka vilka undervisningssätt som främjar god skrivundervisning på högstadiet. För att uppnå detta syfte används följande forskningsfrågor: • Vilka faktorer och undervisningsmetoder lyfts i litteraturen fram som främjande av god skrivundervisning på högstadiet? • Vad krävs för att dessa faktorer och undervisningsmetoder ska gynna elevers skrivutveckling? • Hur kan god skrivundervisning ta sig uttryck i klassrumssituationer? Ytterligare ett syfte med studien är att diskutera om och på vilket sätt de undervisningsmetoder som främjar god skrivundervisning kan kopplas till Ivaničs (2004; Sturk m.fl., 2020) skrivdiskurser. Studien visar att tydliga instruktioner, metaspråk och metaberättande, stöttning, feedback, genrepedagogik och cirkelmodellen samt textsamtal har en positiv inverkan på elevers skrivande. God skrivundervisning i klassrummet kan ta sig olika uttryck, men mellanmänsklig interaktion har visat sig vara avgörande. Studien fann även att de faktorer och metoder som främjar god skrivundervisning kan kopplas till ett flertal av Ivaničs (2004; Sturk m.fl., 2020) diskurser, men att de som dominerar i grundskolan är process-, genre- och färdighetsdiskurserna. Avslutningsvis konstateras att god skrivundervisning som begrepp är subjektivt och svårtolkat. Olika lärares definition av begreppet, liksom definitionens inverkan på de didaktiska valen, kan med fördel undersökas i en uppföljningsstudie.