Barn med förekommande språkstörning är väldigt vanligt förekommande i förskolan idag. Men dock är det inte förens barn/barnen är omkring fyra till fem års ålder som dessa tal – och språksvårigheter brukar upptäckas. Då det kan vara svårt att upptäcka om det rör sig om störning eller om barnet inte är färdigutvecklat. Därför är viktigt att förskollärare tänker på hur de stimulerar barn i verksamheten och så att språkutvecklingen för barnet skall kunna utveckla sitt tal- och språk. Syftet med denna studie är att undersöka hur förskolan, förskollärarna och talpedagogen arbetar med barn som har tal- och språksvårigheter inom förskolan från förskollärarens och talpedagogers perspektiv. Resultatet visar att förskolan ofta arbetar så som forskningen anser att man bör göra, men att det finns punkter som förskolorna kan förbättra för att barn med någon form av språkstörning ska få utveckla sitt språk. Här ska förskolan se till att allas rätt till att utvecklas i den takt som behövs till varje individ. Att ha rätten till sitt eget språk oavsett vem man är eller hur "normal" man är.

Syftet med undersökningen har varit att undersöka hur en språkligt stimulerande miljö i förskolan beskrivs av förskolepersonal. Särskilt fokus lades på hur personalen uttrycker att de arbetar för att barn med någon form av språkstörning ska tillgodogöra sig verksamheten på ett önskvärt sätt. Studien genomfördes med kvalitativa intervjuer som har tolkats i ett teoretiskt perspektiv. Resultatet visar att den intervjuade förskolepersonalen anser att de arbetar språkutvecklande under stora delar av dagen och att den sociala språkmiljön betonas starkare än den fysiska miljön. Den mest framträdande slutsatsen av studien är att informanterna framhävde att de inte tänkte på hur de arbetade med språkutvecklande miljöer samtidigt som de berättade om situationer som matsituationer, samlingar och högläsning som språkutvecklande tillfällen.

This study examined the views of teachers in grade 7-9 in a Swedish school that teach in classes where one or several students have the diagnosis specific language impairment. The purpose was to examine the challenges these teachers experience in these classes, how they perceive the effects of different adjustments of the education for these pupils and how they believe the responsibility should be divided between the teacher and the special needs teacher. The research questions were: Which thoughts do the teachers have about different adjustments for this group of pupils? How do the teachers perceive the effects of the adjustments? Which kind of supports do the teachers think they can provide and which kind of support do the teachers think that the special needs teachers should be responsible for? The study used qualitative interviews to answer the research questions. The result showed that most of the teachers planned tailored adjustments for this group of pupils that they consider made a difference, and that the teachers considered the diversity of the diagnosis. The result showed different views among the teachers as to how the adjustments were planned, where some proceeded from the individual with the diagnosis and in which areas he or she was in need of adjustments to be able to perform, while others proceeded from the needs in the group to plan adjustments. The result also showed different views among the teachers on the conditions that the special needs teacher has, one view focusing on the possibility of giving extra time to finish tasks and the other view focusing on the possibility to create a secure relationship with the pupil. Where some teachers thought the work with the special needs teacher should consist of training and repeating, others thought the work should focus on strategies and tools that the pupil could use in the future. It is important for the special needs teacher to know what kind of work is expected.

Syftet med denna studie var att undersöka vilka kunskaper lärare har om språkstörning samt hur de arbetar med elever som har dessa svårigheter. I syftet ingick också att undersöka lärares uppfattningar om kompetensutveckling och tidigare utbildning inom området. Undersökningens metodansats var fenomenografi och som teoretisk utgångspunkt användes sociokulturell teori. Tio lärare i två olika skolor, en i innerstaden och en i förorten, intervjuades. Intervjuerna analyserades med en fenomenografisk analysmodell och flera olika kategorier kunde utkristalliseras. Trots att grundskolorna ligger i så olika socioekonomiska områden visade studien ett samstämmigt resultat mellan skolorna. Det främsta resultat var att lärare inte känner till funktionsnedsättningen språkstörning, mer än till beteckningen, trots att det statistiskt sett finns minst en elev i varje klass med varierande grad av språkstörning. Det framkom även av studien att ingen av de intervjuade lärarna hade fått någon utbildning eller fortbildning vad gäller språkstörning och att kunskapen om språkstörning var bristfällig. Lärarna arbetade på samma sätt med dessa elever som med andra i behov av särskilt stöd. Ingen av lärarna var nöjda med den specialpedagogiska hjälpen och flera ansåg att det är specialläraren som ska ta hand om elever som har språksvårigheter. Det visade sig även att personliga intressen i hög grad styr vilken typ av fortbildning som genomförs. En slutsats var att den enskilda läraren har fått huvudansvaret för elever med språksvårigheter, utan att ha tillräcklig kompetens för detta.

Språket har en stor betydelse för elevens utveckling och lärande i skolan. Syftet med studien är att ge ökade kunskaper i undervisningen av elever med språkstörning. Därför undersökte och analyserade jag vilka kunskaper förskollärare, lärare, specialpedagoger och rektor har vid en F-3 skola. Hur man undervisar elever med språkstörning, vilka arbetssätt och anpassningar använder man sig av. Vilka möjligheter och svårigheter lärarna ser i sitt arbete med elever med språkstörning. Jag vill också med studien belysa forskning inom området språkstörning och undervisning i tidigare år som påvisar vilka metoder som är betydelsefulla för en god undervisning av elever med språkstörning. Data samlades in i form av enkätfrågor från berörd personal samt litteratur bearbetning av relevant litteratur och forskning. Resultaten av enkäten visar att lärare och förskollärare inte upplever att de har tillräckliga kunskaper om språkstörning, specialpedagoger upplever sig ha den kunskapen. De olika arbetssätten och anpassningar man trots allt gjort visar sig vara helt i linje med vad forskningen påvisar som viktigt för vad elever med språkstörning behöver i sin undervisning. Det efterfrågas dock fortbildning inom området språkstörning. Resultatet av enkäten och uppsamlad data resulterade i några viktiga pedagogiska verktyg och arbetsmetoder som man bör använda sig av i undervisningen av elever med språkstörning för att underlätta för eleverna att tillgodogöra sig kunskaperna.

Syftet med denna studie har varit att få en bild av vilken kunskap några pedagoger har omkring språkstörning. Jag har också velat öka pedagogernas kunskaper i ämnet. Totalt har jag träffat 58 pedagogerna på deras arbetsplatser på förskolor eller skolor. De fick fylla i en enkät med bl a frågor om hur de uppskattade sin kunskap omkring språkstörning. Efter det höll jag en informationsföreläsning omkring språkstörning. Sedan fick pedagogerna fylla i en ny enkät där de bl a fick uppskatta hur mycket deras kunskap ökat efter att ha hört föreläsningen. Enkäterna har sedan sammanställts både som en hel grupp och indelade efter olika utbildningsgrupper. I mina förberedelser inför föreläsningen har jag gjort en litteraturstudie där jag sökt efter vad språkstörning är. Jag kunde då konstatera att det fanns relativt lite skrivet och forskat omkring språkstörning. I min slutsats kan jag konstatera att pedagoger behöver mera kunskap omkring språkstörning. Efter min föreläsning uppskattade 57 av de 58 deltagande pedagogerna att de ökat sin kunskap med minst 25 %. Endast en person uppgav sig inte ha ökat sin kunskap alls. Det behövs också mera forskning i ämnet. Idag strävar vi efter att alla ska inkluderas i skolan. Det ställer stora krav på pedagogernas kunskaper omkring olika funktionsnedsättningar.

I förskolan möts ofta barn med språkstörningar och pedagogerna har ett ansvar att arbeta förebyggande med språket för att motverka språkstörning. Genom rätt stimulans kan barnets utveckling förbättras. Syftet med detta arbete är att synliggöra vilka möjligheter och svårigheter det finns i arbetet med barn med språkstörningar. Vi har genom kvalitativa intervjuer med verksamma pedagoger försökt undersöka dessa barns situation i förskolan. För att kunna avläsa barns situation behöver man se vilka kunskaper pedagogerna har om språket och dess betydelse. Därmed har vi valt att synliggöra den ”normala” språkutvecklingen följt utav språkstörning som är vårt huvudsyfte med detta arbete. I arbetet belyser informanterna betydelsen av ett samarbete mellan förskolan och hemmet för att förebygga språkstörning och stötta barnet i sin utveckling. Det är betydelsefullt att arbeta med språket på ett lekfullt sätt för att fånga barnens intresse genom att ta tillvara på vardagssituationer.

ABSTRACT Susann   Paulsson - Sitt här och språka med mig. En studie om förskolepersonals tankar och resonemang om språkutveckling och barn med språkstörning -Sit down and talk to me. A study of preschool pedagogues beliefs about language development and children with specific language impairment Antal sidor: 46 Syftet med studien är att få en inblick och en förståelse för förskolepersonals  resonemang och tankar om språkutveckling och barn med språkstörning. Mitt syfte är också att studera om det finns tillräckligt med en förståelse på en förskola om barn med språkstörning. Jag vill fördjupa förståelsen för hur ett urval av förskolepersonal tänker och resonerar därför har jag valt att studera en förskola närmare, syftet med studien är inte att kunna dra generella slutsatser om hur all förskolepersonal tänker. Utifrån detta har följande forskningsfrågor formulerats: -   Hur resonerar förskolepersonalen om hur de utvecklar barns språk- och  kommunikation? -   Vilken syn har förskolepersonalen på språkstörning? -   Vilka tankar har förskolepersonalen i hur de möter barn med språkstörning? Studien är kvalitativ och intervjuer genomfördes med fem personer med olika professioner som alla arbetar inom förskolan. De intervjuade är fem stycken, tre förskollärare, en förskolechef och en specialpedagog. Resultaten visar att förskolepersonalen resonera samstämmigt om hur de utvecklar barns   språk- och kommunikation. Det viktiga är att en vuxen lyssnar på barnen samt att de ”språkar” i stor omfattning med barnen. När det gäller vilken syn förskolepersonalen har på språkstörning visar resultatet att begreppet språkstörning inte helt är ett vedertaget begrepp i förskolan och en viss osäkerhet finns bland en del förskolepersonal om vad det innebär att ha en språkstörning. När det gäller de tankar förskolepersonalen har angående bemötandet av språkstörda barn visar resultatet att det är på pedagogen ansvaret ligger att mötet med det språkstörda barnet blir kvalitativt. Resultatet visar även att de tänker att det är viktigt att vara nära barnet i leken. Slutsatsen av studien är att en förståelse finns bland   förskolepersonal om barn med språkstörning. Dock finns en viss osäkerhet angående den reviderade läroplanen (Lpfö 98, reviderad 2010) och barn med språkstörning, förskollärarna tolkar att det är deras ansvar att uppmärksamma barn i behov av särskilt stöd. Sökord: Förskolepersonal, resonemang, språkstörning och språkutveckling

Syftet med undersökningen var att få en uppfattning om hur pedagogen arbetar på förskolan med barn som har en språkstörning. Undersökningen bestod av nio intervjuade pedagoger som delade sina erfarenheter och kunskaper kring att arbeta med barn som har en språkstörning, vilka metoder de använder samt vilken extern hjälp de får. I litteraturgenomgången redovisas den litteratur som utgör underlaget till undersökningen. Läroplanernas synsätt kommer lyftas, begreppet språkstörning tydliggörs samt vilka olika delar det består av. Avsnittet synliggör även teorier kring hur barn lär sig språket och hur det utvecklas.Ur resultatet framkommer det att pedagogerna har olika erfarenheter och förförståelse om begreppet språkstörning. De använder sig utav olika hjälpmedel i vardagen, det vi såg som användes mest på förskolorna var tecken som stöd samt Pictogram, för att de barn medspråkstörning ska få den hjälp och uppmärksamhet som de är i behov av. Det är de två vanligaste hjälpmedlen som de tyckte fungerade bäst till de flesta barn och kan stärka dem i deras språkutveckling. Pedagogerna beskriver även hur de anpassar verksamheten för att barnen ska få de bästa förutsättningarna till sin språkutveckling. Sammanfattningsvis anser alla de intervjuade pedagogerna att samtal i vardagen är bland deviktigaste uppgifterna de har för att ge barnet de rätta verktygen för att kunna utveckla sitt språk. De anser även att de är i behov av mer utbildning om diagnosen språkstörning för att tidigt kunna se de små tecken som barnet visar.

Denna studie ska ge en bild av tidigare interventioner som skapats kring arbete med barn i språklig sårbarhet, med siktet inställt på barn och unga med pragmatisk språkstörning. Pragmatiska svårigheter kan bidra till stora hinder i det sociala samspelet i den miljö som barnet/eleven vistas i. Studien vill visa på samarbetet kring dessa barn, vilka terorier som använts och huruvida man når resultat. Studien förväntas visa på behovet av samarbete mellan skolpersonal, speciallärare med denna inriktning och kliniker inom logopedi och psykiatri.