Syftet med studien var att ta reda på vad i den hästunderstödda terapin som gör behandlingen unik och verksam för individer med psykisk ohälsa. Vidare var syftet att undersöka hur den hästunderstödda terapin kan öka välmående hos barn med psykisk ohälsa. En kvalitativ metod tillämpades genom semistrukturerade intervjuer med fyra terapeuter som bedriver hästunderstödd terapi. För att besvara syftet och analysera empirin utgick studien från tre teman och tre teorier. Studiens teman var vilken funktion hästen-, miljön- och terapeuten fyller i den hästunderstödda terapin, och teorierna var anknytning, mentalisering och empowerment. Forskning har även tillämpats för att berika vissa resultat och för att komplettera brister i teorier för att kunna analysera resultat. Studiens resultat visar att utifrån anknytning kan hästens funktion vara att främja anknytning mellan deltagare och häst samt att vara flexibel i relationen som skapas med deltagaren. Miljöns egenskaper kan bidra till att miljön fyller funktionen att uppmuntra deltagaren till att söka kontakt med terapeuten och andra människor, och därmed främja anknytning. Terapeuten fyller funktionen att hjälpa deltagaren att skapa relationer genom den hästunderstödda terapin. Utifrån mentalisering kan hästen fylla funktionen att spegla deltagarens affekter. Stallmiljön kan besitta funktionen att synliggöra deltagares känslor i behandlingsarbetet. Terapeutens funktion i behandlingen kan vara att avläsa sina hästars spegling för att förstå deltagare och underlätta relationsbyggandet. Utifrån empowerment kan hästen fylla funktionen att främja barnets motivation och maktposition i behandlingen. Miljöns funktion kan vara att gynna att det goda samtalet uppstår mellan terapeut och barnet, att möjliggöra olika stalluppgifter som kan anpassas till det enskilda barnets nivå samt hjälpa barnet att se sig själv i positiva sammanhang. Terapeutens funktion kan vara att stärka barnet och låta barnet inverka i behandlingen.

Inledning: Spänningshuvudvärk är den vanligaste typen av huvudvärk och representerar ca 47% av alla huvudvärkstillstånd i världen. Det finns inte en enskild orsak till spänningshuvudvärk men ofta involveras fysiologiska och neurologiska förändringar. Det finns även ett samband mellan spänningshuvudvärk och psykosociala faktorer såsom stress samt muskuloskeletala tillstånd såsom muskulära spänningar. Den vanligaste formen av icke-farmakologisk behandling för spänningshuvudvärk är manuell behandling såsom spinal manipulation, massage, mobilisering samt traktion. Utöver manuella behandlingsmetoder används även icke manuella behandlingsmetoder såsom farmaka, fysisk terapi, akupunktur eller mind-body terapi. Syfte: Att beskriva effekten av manuell terapi samt icke manuell terapi på vuxna, friska individer med spänningshuvudvärk. Metod: En litteratursökning genomfördes i de medicinska databaserna PubMed och Cinahl. Sökningen resulterade i åtta inkluderade studier som motsvarade inklusions- och exklusionkriterierna. Studierna kvalitetsgranskades med PEDro-skalan och fick från sex till tio av tio poäng. Resultat: Vid granskning av manuell terapi och frekvensen av huvudvärk visade två studier signifikant skillnad till fördel för interventionsgrupperna och två studier påvisade signifikant skillnad för en eller två av interventionsgrupperna jämfört med kontrollgrupperna. Vid granskning av icke manuell terapi och frekvensen av huvudvärk påvisade tre av studierna signifikant skillnad inom grupperna och en studie påvisade signifikant skillnad för två av tre interventionsgrupper efter avslutad intervention. Konklusion: Både manuell terapi samt icke manuell terapi kan sänka frekvensen huvudvärk hos vuxna, friska individer med spänningshuvudvärk. Ytterligare forskning inom ämnet efterfrågas.

The aim of this thesis was to investigate how clients change in their interpersonal problems during psychotherapy and if there is a correlation between this change and the therapist interpersonal problems. The aim was also to investigate if there were any difference in change of interpersonal problems between clients that were part of a complementarity and non-complementarity client- and therapist dyad. Interpersonal problems were measured with IIP-C. The sample consisted of 40 clients and 40 student-therapists from the psychology program. The therapy were either CBT or PDT and consisted in average of 21 sessions, interpersonal problems were measured prior and after therapy. The result indicated that clients significantly reduced their interpersonal problems in general and also on the scale Overly Accommodating. There were few and modest correlations between clients change and the therapist’s interpersonal problems. There were no difference in change of clients interpersonal problems between clients that were part of a complementarity and non-complementarity client- and therapist dyad. The results of the client's improvement of interpersonal problems support earlier findings. The reason why there were few and modest correlations between clients change of interpersonal problems and therapist interpersonal problems might be the low degree of therapist’s interpersonal problems and that the clients changes in interpersonal problems might be due to therapeutic technique rather than the therapists interpersonal problems. Future research and methodological shortcomings are discussed. / Syftet med studien var att undersöka klienters förändring av interpersonella problem i samband med terapi och om denna förändring har ett samband med terapeuters interpersonella problem. Samt att undersöka om det finns någon skillnad i förändring av klienters interpersonella problem mellan klienter som ingått i komplementära och icke-komplementära klient- och terapeutdyader. Interpersonella problem mättes i studien med självskattningsformuläret IIP-C. Den studerade urvalsgruppen bestod av 40 klienter och 40 studentterapeuter från psykologprogrammet. Klienterna fick psykoterapi, KBT eller PDT i genomsnitt 21 sessioner. Interpersonella problem mättes före och efter terapin. Resultatet visade att klienterna förbättrades signifikant i sina interpersonella problem totalt och på skalan Alltför tillmötesgående samt att det fanns få och svaga samband mellan klienternas förändringar och studentterapeuternas interpersonella problem. Det fanns ingen skillnad i förändring av klienters interpersonella problem mellan klienter som ingått i  komplementära och icke-komplementära klient- och terapeutdyader. Klienters förändring av interpersonella problem stödjer tidigare forskning. Att sambanden mellan klienternas förändring och terapeuternas interpersonella problem varit få och svaga kan bero på att terapeuterna haft låg grad av interpersonella problem och att det möjligen är terapeutiska interventioner snarare än terapeutens interpersonella problem som ligger bakom klienternas förändringar. Framtida forskning och brister i studien diskuteras.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) har under de senaste åren fått stor genomslagskraft i Sverige och flera MBT-behandlingar har upprättats i landet. Mentalisering innebär förmågan att förstå sig själv utifrån känslor, intentioner och tankar. Behandlingen inriktar sig främst på personer med borderline personlighetsstörning eftersom de ofta har en bristande mentaliseringsförmåga. Syftet med studien var att undersöka upplevelser av mentaliseringsbaserad terapi hos patienter som genomgått MBT-behandling. Peter Fonagy och Anthony Bateman är de som har utarbetat terapiformen och därför lades stor vikt vid deras forskning kring ämnet. Den första svenska boken om MBT är skriven av Göran Rydén och Per Wallroth, och även de hade en stor del i det material som användes för att skapa en förståelse i ämnet. Studien har en kvalitativ metod med ett hermeneutiskt tolkningssätt eftersom syftet var att tolka och förstå upplevelser. De viktigaste slutsatserna som framkom var att patienterna upplevde att behandlingen hjälpt dem att mentalisera, både kring sig själv och kring andra, att deras mående blivit bättre efter avslutad behandling och att tre av fyra intervjupersoner upplevt både individual- och gruppterapin som enbart positiva.

Bakgrund Kemiskt beroende – ofta benämnt drogmissbruk – är en sammansatt, komplicerad och svårbehandlad psykiatrisk sjukdom. Vägen in i missbruk och beroende påverkas av affektiva, kognitiva och sociala störningar och dysfunktionella beteenden. Den beroende personen är påverkad av långvarigt bruk av nervgifter (drogerna), som befäst och förvärrat psykiska besvär och dysfunktionella beteendestrategier. Samsjuklighet med olika psykiatriska och somatiska sjukdomar/symtom förekommer i hög utsträckning. Syftet med studien är att utvärdera pilotprojektet Mindfulness-Baserad Återfallsprevention (MBÅP) som genomförts vid Upplands Väsby Beroendeteam, samt att beskriva symtomförändring. Metod MBÅP bygger på Mindfulness-Based Relapse Prevention (MBRP) som baseras på Mindfulness-Based Cognitive Therapy (MBCT) och har tidigare utvärderats i en randomiserad kontrollerad studie (RCT). Som utvärderingsmetod av MBÅP användes utvärderingsfrågor inklusive VAS-skala före och efter behandling, semistrukturerade djupintervjuer av deltagare och inspelning under en boostersession. Symtomförändring skattades med självscreeningsfrågor (SCL-90). Resultaten visar att interventionen förbättrade deltagarnas färdigheter att hantera utmanande situationer som riskerar leda till återfall. Det förekom ett felsteg bland deltagarna, men inget återfall i okontrollerat bruk. Denna studie indikerar att programmet skulle ge bättre effekt om det förlängdes till exempel med uppföljningsträffar. Ett noterbart resultat är att MBÅP-gruppen skattade markant högre på psykiatriska symptomjämfört med en grupp som fick mindfulness-baserad kognitiv terapi (MBCT) för depression. Slutsats Baserat på denna utvärdering av pilotprojektet MBÅP kan programmet rekommenderas som en verkningsfull behandling för att förebygga återfall i missbruk. Då deltagarna skattade högt på psykiatriska symtom indikerar detta behov av behandling för den samsjuklighet som framkom.

Co-terapi, vilket skulle kunna definieras som en särskild arbetsform där två terapeuter samarbetar i terapirummet, är ett förvånansvärt outforskat koncept, särskilt med tanke på hur ofta co-terapi används i kliniska sammanhang. Syftet med denna studie har varit att undersöka vilka åsikter och upplevelser legitimerade psykoterapeuter och familjer har kring co-terapi. Tonvikten har legat vid co-terapiteamets samverkan och samspel i och utanför terapirummet. Huvudfrågeställningarna har bl.a. varit vilken inställning terapeuter och familjer har till co-terapi, vad som kännetecknar ett välfungerande samarbete mellan två terapeuter och vad som är viktigt att tänka på när en terapeut skall välja ut en kollega att samarbeta med. Utifrån en kvalitativ metod har semistrukturerade intervjuer genomförts med fyra legitimerade familjeterapeuter och fyra familjer som deltagit i familjeterapeutisk behandling vid de barnpsykiatriska klinikerna i Östersund och Umeå. Resultatet gör gällande att co-terapi är en omtyckt arbetsform som förmodligen ger en högre vårdkvalitet; familjerna känner en stor trygghet i mötet med två terapeuter, och terapeuterna beskriver en förbättrad arbetsmiljö.   Co-terapi framstår också som något kvalitativt sett mer än bara samarbete mellan två terapeuter.

Syftet med uppsatsen är att belysa samsjuklighetspatientgruppen (heterogeniteten inom patientgruppen), utifrån ett antal olika faktorer som kan vara viktiga för förståelse av motivation och genomförande av behandling för samsjuklighetspatienter. Faktorerna lyfts fram genom patienternas skattning för självbild (SASB), känslomedvetenhet (TAS-20) och av oro och hjälpbehov för ett antal olika problemområden samt patienternas problem inom samma områden bedömda av en oberoende bedömare (ASI). Heterogeniteten påvisar patienternas problem och behandlingsbehov utöver beroende/missbruksproblem och vikten av att rikta rätt insats till rätt patient vid rätt tillfälle. Undersökningsgruppen bestod av 11 patienter som sökt till vuxenpsykiatrin för sitt psykiska illabefinnande och missbruk- beroendeproblematik. Vi ville även se om samsjuklighetspatienter inom psykiatrin uppvisar lika positiv självbild och har samma problemnivå för missbruk- beroende som tidigare studie inom socialtjänsten av Armelius m.fl. (2002;2008) visat med instrumenten ASI och SASB när detta är av intresse för behandlingsplanering. Studien visar att samsjuklighetspatienterna inom psykiatrin på gruppnivå uppvisar större konsekvenser och problem för missbruk- beroendet, självbild visar på mindre positiv och mer negativ självbild samt känslomedvetenhet på alexetyminivå. Tendens till två subgrupperingar visar sig i undersökningsgruppen varvid två fall lyfts upp för att exemplifiera detta samt belysa områden som kan aktualiseras i arbete med samsjuklighetspatienter inom psykiatrin.

Studien undersöker narrativ terapi som behandlingsmetod. Syftet med vår uppsats är att belysa och öka kunskapen om metoden narrativ terapi, och att kartlägga kunskapsläget om narrativ terapi och närliggande terapiformer i relation till äldre med depression. Följande frågeställningar har varit aktuella under arbetets gång: Vad är narrativ terapi för slags metod? Hur ser kunskapsläget ut gällande metoden narrativ terapi? I vilka sammanhang används narrativ terapi som metod? Vilken kritik har riktats mot narrativ terapi? Vi har genomfört en litteraturstudie genom att läsa och analysera 15 vetenskapliga artiklar som handlar om narrativ terapi och närliggande metoder, vars fokus är berättandet. Utifrån dessa artiklar har ett resultat sammanställts, indelat i fyra olika teman. Ett av dessa teman beskriver den narrativa terapins praktik. Ett annat tema handlar om att narrativ terapi ofta kombineras med andra behandlingsmetoder. I resultatet tas det också upp att det finns olika varianter av narrativ terapi samt att det finns kritik riktad mot narrativ terapi. Materialet som vi har använt består av vetenskapliga artiklar som vi har granskat, sammanfattat, tematiserat, analyserat och diskuterat utifrån uppsatsens syfte och frågeställningar. I slutsatsen konstateras att narrativ terapi är en metod som ofta används i kombination med andra metoder, och att enbart denna terapi-form inte har studerats närmare i relation till äldre.

Sammanfattning Idag används hästar i behandling av människor med psykisk ohälsa. Detta till följd av att flertalet studier bekräftar hästars positiva inverkan på människors psykiska hälsa. Syftet med denna studie är att undersöka hästunderstödd behandling av psykisk ohälsa, med fokus på för- och nackdelar samt resultat. Följande frågeställningar behandlas i undersökningen: Vad innebär hästunderstödd behandling? Vilka för- och nackdelar finns med behandlingen? Vilket resultat ger behandlingen och på vilket sätt kan man utläsa resultatet? Dessa frågeställningar besvarades med hjälp av empiri från fem kvalitativa intervjuer med personer, vilka arbetar med hästunderstödd behandling av människor med psykisk ohälsa. Resultatet tyder på att hästunderstödd behandling är mer än bara hästen som terapeutiskt verktyg. Denna behandling består av en helhet, där hästen är en del, men där även ridterapeuten och miljön är viktiga delar som krävs för att behandlingen ska bli framgångsrik. Det ställs även krav på patienten i form av aktivt deltagande och hög motivation. Dessutom finns det faktorer som påverkar behandlingen på olika sätt, såsom ridterapeutens kunskap och erfarenhet, hästens utbildning och säkerhetsaspekter. Något annat som resultatet visar på är att behandlingens resultat enbart är fördelaktigt. De enda nackdelar som kan ses med behandlingen är rent praktiska sådana, som ej är baserade på resultatet av behandlingen. Resultatet tyder även på att det finns många olika sätt att utläsa det resultat som uppenbarligen visat sig av behandlingen. En del resultat kan tydligt utläsas genom exempelvis att observera patienten, medan andra resultat kan vara svårare att se, som till exempel om patienten klarat av att göra något hemma till följd av behandlingen.

No description available.