Följande studie tar upp problematiken bakom skador inom division II och III ishockey. Antalet skador inom denna sport är många och ur ett samhällsperspektiv blir det därför viktigt att undersöka vad som krävs för en förändring. Ishockey är en sport som går snabbt samt använder sig av kroppskontakt i form av tacklingar. Detta gör att flera skador uppdagas inom sporten där skador rörande axeln är en stor del. Denna studie syftar genom detta till att uppdaga om någon förebyggande träning sker gällande axelskador inom division II eller III. Vidare undersöks vad som krävs för att möjliggöra att förebyggande träning sker i större omfattning. Fem tränare medverkade i studien vilka alla hade minst ett års erfarenhet av division II eller III ishockey. Teorin rörande organisationskultur berördes för att kunna belysa kulturens inverkan på sporten ishockey. Kulturen ansågs här viktig då den bidrar till ökad förståelse till varför sporten fungerar som den gör samt varför ett visst beteende utförs. Den insamlade empirin i studien analyseras med hjälp av en direkt tematisk innehållsanalys. Denna analys kan uppdaga teman och kategorier med målet att ge svar på de frågeställningar som används. / The following study examines the problems regarding injuries in division II or III ice-hockey. The amount of injuries in this sport is high and when considering the effect on society something needs to be done in order to change it. Ice-hockey is a fast sport with body-checking being allowed. This leads to a number of injuries with shoulder injuries being one of the most common. The aim of this study was to examine if any preventive training is being used regarding shoulder injuries in division II or III. The study also examines which possibilities could be used in order to enable a larger amount of preventive training. Five trainers were interviewed, and all of these trainers had at least one year of experience being a trainer in division II or III. The theory considering organizational culture was used in order to better understand how the culture affects the game of ice-hockey. The culture was here considered important due to the fact that it affects how the sports works and why a certain behavior is used. The gathered information in this study was analyzed through a direct thematic analysis. With this, themes and categories could be developed with the aim of answering the questions asked in this study.

Syfte: Syftet med studien är att genom djupintervjuer få förståelse för hur elitidrottare använder sig av mental träning samt vilka erfarenheter och tankar de har kring den mentala träningen.Teori: Vi kommer att koppla vår studie till två teorier. Den socialkognitiva teorin och den omvända U- hypotesen. Dessa teorier har valts då de är fördjupande och förklarande samtidigt som de tydliggör studiens syfte på ett begripligt och okomplicerat sätt.Metod: Vårt metodval är att genomföra en kvalitativ fallstudie genom djupintervjuer med tre stycken elitidrottare.Resultat & slutsats: Mental träning är viktigt för att idrottare ska både prestera samt må bra. Mental träning kan hjälpa elitidrottare att få kontroll över känslor och tankar och på så vis sin mentala hälsa. Fastställas kan även att elitidrottare finner en stor skillnad i prestationen vid användning av mental träning. / Purpose: The purpose of this study is to gain an understanding of how elite athletes use mental training, as well as their experiences and thoughts about mental training.Theory: We will link our study to two theories. The social cognitive theory and the reverse U- hypothesis. These theories have been chosen as they are in-depth and explanatory while at the same time clarifying the purpose of the study in an understandable and uncomplicated manner.Methodology: Our choice of method is to conduct a qualitative case study through in-depth interviews with three elite athletes.Results & conclusion: Mental training is important for athletes to perform as well as to feel good. Mental training can help elite athletes to gain control of emotions and thoughts and thus their mental health. It can also be determined that elite athletes find a big difference in performance when using mental training.

Bakgrund: Ospecifik ländryggssmärta (NSLBP) är vanligt förekommande i befolkningen och många söker fyisoterapeut i primärvården för sina besvär. Två av de vanligaste interventionerna som används av fysioterapeuter är manuella terapier (MT) och träning. MT har smärtreducerande effekt på kort sikt men det råder ingen konsensus om vilken behandlingsmetod som är att föredra i tidigare forskning. Samtidigt fastslår europeiska riktlinjer att det inte finns någon specifik intervention bäst lämpad för NSLBP. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att sammanställa, granska och jämföra forskningsresultat av MT och träningsinterventioner för patienter med NSLBP. Metod: En litteratursökning gjordes i databaserna PubMed, CINAHL samt Web of Science för att hitta RCT-studier som undersökte MT och träning vid NSLBP. Sökningen genererade 1420 träffar varav tio studier inkluderades och kvalitetsgranskades med PEDro-skalan. Resultat: De signifikanta förbättringar som sågs korrelerade med studiernas PEDro-poäng. Efter avslutade interventioner sågs signifikanta förbättringar på smärta och funktion för alla grupper i hälften av studierna. Vid uppföljningar på kort och lång sikt fann 3 studier signifikanta förbättringar för någon av interventionerna. Stabiliseringsträning var signifikant bättre än MT i en studie samtidigt som MT var signifikant bättre än ryggskola i en annan studie. Den tredje studien fann att stabiliseringsträning och MT var signifikanta bättre än ryggskola vid NSLBP. Konklusion: MT och träning var effektiva för att förbättra smärta och funktion efter avslutad behandling. Vid uppföljningar kunde inga tydliga trender ses och MT vid NSLBP visade sig inte vara signifikant bättre eller sämre än träning för utfallsmåtten smärta och funktion på kort och lång sikt.

Mitt arbete handlar om att bearbeta den prestationsångest som uppstår vid soloframträdanden genom att utforska olika metoder i förberedelse och övning, samt att få en förståelse för vad som ger bäst resultat. Med hjälp av studier av olika metoder, analys och dokumentation av sång och mental träning, vill jag utveckla självsäkerhet och trygghet i mina framföranden. Efter att ha genomfört ett liveframträdande live i ensemble, en audition och en livestreamad solistisk konsert, var min förhoppning att kunna finna verktyg för att ta mig an min examenskonsert och att jag på vägen hade lärt mig knep och mentala hjälpmedel så att jag kunde genomföra konserten med självsäkerhet och glädje i framförandet. Mitt arbete resulterade i mindre stresspåverkan, bättre självförtroende samt bättre sångteknik under mina framträdanden.

Bakgrund: Styrka är en viktig faktor i självständighet och säkerhet, i synnerlighet hos äldre. Evidensen idag säger att högintensiv styrketräning är att föredra över lågintensiv i syfte att maximera styrkeökning. BFR-träning är en metod där blodflödet stryps åt för att snabbare åstadkomma en metabolisk stress vilket innebär att styrketräning kan utföras lågintensivt men sägs producera resultat jämförbara med högintensiv styrketräning. Syfte: Syftet med denna studie var att mäta effekt avseende styrka och hypertrofi av lågintensiv BFR-träning samt smärta och upplevd ansträngning hos två friska unga män. Metod: Två personer rekryterades till studien. De fick utföra en intervention med lågintensiv BFR-träning tre pass i veckan under fem veckor. Utfallsmåtten för studien är maxstyrka mätt i 1RM, peak torque mätt i Biodex Isokinetic Dynamometer, hypertrofi mätt med måttband runt låren, samt upplevelse av ansträngningsgrad samt smärta utifrån Borg-RPE och NRS. Resultat: Deltagare 1 visade en förändring av muskelstyrka i peak torque (-7,2% H., -2,4% V.), -9,4% i benpress (1RM), +35,4% i knäextension (1RM). Omkrets uppmättes till -0,5cm H. (-0,79%), +1cm V. (+1,61%). Borg-RPE var jämn under hela interventionen medan NRS värdena sjönk successivt. Deltagare 2 visade en förändring av muskelstyrka i peak torque (-3,1% H., -3,2% V.), +11,5% i benpress (1RM), +9,3% i knäextension (1RM). Omkrets uppmättes till -0,5cm H. (-0,86%), -0,5cm V. (-0,88%). Borg-RPE och NRS visade båda en successivt stigande trend. Slutsats: 5 veckors lågintensiv BFR-träning visar en potential för styrkeökning i 1RM. Ingen styrkeökning i peak torque observerades och ingen påtaglig skillnad uppmättes i omkrets. BFR-träning som metod bör således vara en lägre prioriterad träningsmetod och bör endast användas efter noggrann övervägelse och uppsyn, med tanke på de kontraindikationer som finns. Denna studie undersökte endast unga friska individer vilket också då gör denna metod särskild applicerbar på denna målgrupp.

Bakgrund Hemiparetisk skuldersmärta (HPS) efter stroke är vanligt med en prevalens mellan 22-47%. I nuläget finns ingen optimal behandling för HPS och de nationella riktlinjerna rekommenderar stödjande hjälpmedel som behandling trots att patienter beskrivit dessa som negativa. Därför föreslås en mer aktiv behandling mot HPS.   Syfte Att undersöka patienters upplevelse av aktiv träning för att förebygga eller minska skuldersmärta efter stroke, dels inneliggande på sjukhus med stöd av undersköterskor samt självständig träning i hemmiljö. Metod Det är en explorativ studie med kvalitativ ansats. Fem strokepatienter rekryterades och följdes under sex månader. Fem semi-strukturerade intervjuer gjordes per deltagare för att följa deltagarnas upplevelser över tid. Två analyser genomfördes, en i sjukhusmiljö och en i hemmiljö. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat Sex teman utkristalliserades i vardera analys och visade stor spridning på upplevelser gällande övningarna. Hindrande faktorer för träningen var smärta och trötthet samt undersköterskornas traditionella roll. Deltagarna upplevde biopsykosociala effekter av träningen och de kände förtroende för personal och träningen.  Konklusion Aktiv träning för HPS upplevdes förbättra det biopsykosociala måendet, i sjukhus- och hemmiljö. Ytterligare studier behövs för att undersöka hur träningen kan optimeras gällande undersköterskors potentiella roll som coacher och faktorer som underlättar för ökad empowerment för självträning. / BackgroundHemiparetic shoulder pain (HSP) after stroke is common, with a prevalence of 22-47%. Currently there is no optimal treatment for HSP and National guidelines recommends using assistant aids as treatment, despite negative experiences from patients. Therefore, an active treatment to HSP is suggested.  Aim To investigate experiences of an active rehabilitation to decrease or prevent HSP after stroke; in hospital with coaching from assistant nurses and self-training.  Method It is an exploratory study with a qualitative approach. Five stroke patients were recruited and followed for six months. Five interviews per patient were made with a semi-structured interview guide to examine experiences over time. Data were analyzed using a qualitative content analysis.   Results Six themes per analyze emerged which indicated a wide spread of experiences about the exercises. Barriers to execute the rehabilitation were pain and fatigue and the traditional roles of assistant nurses. Biopsychosocial effects and trust towards the exercises and staff was experienced.  Conclusions Active rehabilitation for HSP was found to improve biopsychosocial well-being, in hospital and home environment. Further research is required to investigate how the rehabilitation can be optimized regarding the assistant nurse’s potential role as coaches and factors that facilitate increased empowerment for self-training.

Abstrakt Bakgrund Främre korsbandsskador är vanligt förekommande och kan leda till långvariga knäbesvär, som exempelvis posttraumatisk artros, vilket kan förebyggas med hjälp av knärelaterad träning. Till författarens bästa vetskap har användning av knärelaterad träning, 10–20 år efter en främre korsbandsskada, ej tidigare studerats vilket därmed anses högst aktuellt att utforska då det kan ge bättre vägledning för träning efter främre korsbandsskada. Syftet med studien var att undersöka knärelaterade träningsvanor samt graden av knäbesvär hos personer som skadat sitt främre korsband för 10–20 år sedan, samt att undersöka eventuella skillnader i graden av knäbesvär mellan de som utför knärelaterad träning och de som inte gör det.  Metod Studien genomfördes med en tvärsnittsdesign där urvalet bestod av kvinnor och män i åldrarna 25–55 år med främre korsbandsskada som uppstått för 10–20 år sedan. Deltagarna fick fylla i en webbaserad enkät bestående av totalt 54 frågor. Enkäten innehöll bakgrundsfrågor (ålder, kön, tidigare knäskada), frågor kring funktion och symptom utifrån frågeformuläret KOOS samt frågor rörande knärelaterad träning. För att jämföra deltagarnas resultat på KOOS, mellan de som utförde och inte utförde knärelaterad träning, användes Mann-Whitney U test. Ett p-värde av < 0,05 betraktades som signifikant. Resultat Totalt inkluderades 29 deltagare, varav 22 kvinnor och 7 män, med en medelålder på 32,5 år. Majoriteten av deltagarna utförde knärelaterad träning varje vecka, och alla utom en person inkluderade styrketräning. Fem personer utförde inte knärelaterad träning, med motivationsbrist som främsta orsak. Mann-Whitney U test visade inga signifikanta skillnader på KOOS score mellan deltagarna som utfördeknärelaterad träning och deltagarna som inte gjorde det (p > 0,084). Slutsats Personer som utförde knärelaterad träning 10–20 år efter främre korsbandsskada verkade inte ha mindre symptom, smärta, ADL, livskvalitet, eller fritids- och idrottsfunktion än personer som inte tränar. Då studien saknar powerberäkning behövs fler större studier för att bekräfta våra resultat.

Syftet med detta examensarbete är att utarbeta ett förslag till en studieplan inom gymnasieskolans kurs, hälsopedagogik. Studieplanenen utgör en delkurs. Genom att ta del av material och teorier som finns inom det aktuella ämnet har underteckand framtagit ett studiematerial som kan genomföras under fem lektioner på 60 minuter.

Med vårt examensarbete har vi undersökt EQ, emotionell intelligens, som fenomen och dess innebörd på klassrumsklimatet. Vi har fått ta del av elevers tankar och upplevelser kring emotionell träning i klassrummet samt vilken betydelse de anser att emotionell träning i klassrummet har. Vi har utfört ett projekt i en femteklass, där vi rent praktiskt har arbetat med emotionell träning. Vi har utfört en kvalitativ studie med intervjuer och observationer.Vår slutsats är att eleverna har fått ett positivt förhållningssätt till emotionell träning och att de ser positivt på ett fortsatt arbete i ämnet. Vårt resultat pekar på att inga specifika skillnader kan urskiljas i klassrumsklimatet eller i klassen som grupp, däremot har vi observerat märkbara förändringar hos den enskilde individen. Likt forskning visar våra antaganden på att, för att kunna fungera i grupp måste man först ha förmågan till att känna sig själv. Både vårt resultat och forskning inom området visar att arbetet med emotionell tärning är en lång process som kräver ett kontinuerligt arbete. Vår sammanfattande slutsats är att vi har observerat goda effekter av emotionell träning hos eleverna. Träning av den emotionella intelligensen blir allt viktigare i ett samhälle som står i ständig förändring. Därför bör den uppmärksammas mer i skolans värld och finnas tillhands som ett pedagogiskt verktyg i ett förebyggande syfte.Nyckelord: EQ, emotionell intelligens, emotionell träning, skola och elevperspektiv.3

Syftet med den här studien var att belysa elevers upplevelser av- och tankar om anpassad motorisk träning i skolan, med stöd av tre pedagogiska perspektiv: motorisk utveckling, fysisk aktivitet och självförtroende. Vi har använt oss av en kvalitativ metod, då vi har intervjuat elever mellan sju och tolv år, på fyra skolor i Skåne som har anpassad motorisk träning. Materialet i studien omfattar 24 elever, varav 13 godkände att intervjuas, via ett samtyckesbrev. Resultatet visade att alla de intervjuade eleverna upplever att de har blivit bättre motoriskt och känner att de trivs och vågar mer och har kul under lektionerna i anpassad motoriskt träning. Majoriteten av de intervjuade har ett intresse av fysisk aktivitet och de upplever en ”må-bra-känsla” när de är fysiskt aktiva. Resultatet av vår undersökning kan komma att användas som underlag för att framhäva betydelsen av anpassad motorisk träning. Slutsats: Resultaten visar att den anpassade motoriska träningen är en stödjande miljö som leder eleverna in på rätt spår, där de är fysiskt aktiva, tränas motoriskt, tar ansvar för sin hälsa och där självförtroendet stärks. Resultaten tyder också på att alla skolor i framtiden bör erbjuda daglig fysisk aktivitet och anpassad motorisk träning mer än två dagar i veckan. / The purpose of this study was to illuminate students' experiences of- and thoughts on adapted motor training in school, with the support of three pedagogical perspectives: motor development, physical activity and self-confidence. We have used a qualitative method, as we have interviewed students between the ages of seven to twelve at four different schools in Skåne with adapted motor training. The material in this study comprises of 24 students, of which 13 agreed to be interviewed, through a consent letter. The result showed that out of all the questioned students, they experienced that they had improved their motor skills, were confident, scales more and had fun in their classes of adapted motor training. The majority of the participants in this study have an interest in physical activity and they experience a “feel-good-sensation” when they are physically active. The results in our study may be used as a guide to highlight the importance and meaning of adapted motor training. Conclusion: The results show that the adapted motor training is a supported environment that leads the students in the right direction, where they are physically active, take responsibility of their own health, improve their motor skills and self-confidence strengthening. The results also indicate that all the schools in the future should offer daily physical activity and adapted motor training more than twice a week.