Tvångsåtgärder som fastspänning och tvångsmedicinering är vanligt förekommande inom den psykiatriska vården och motiveras ofta av personal med att det saknas alternativ. Användandet av tvångsåtgärder tycks vara särskilt vanligt när det gäller unga kvinnor med självskadebeteende. Dessa kan uppleva tvångsåtgärder som bestraffning och som ett hinder för att söka vård. Relationen mellan patient och vårdare har beskrivits som ett kraftfullt verktyg för att minska användandet av tvångsåtgärder, men det saknas i stor utsträckning forskning om tvångsvård som fokuserar på patienters perspektiv och alternativ till tvång. Avhandlingens övergripande syfte har varit att få ökad kunskap och förståelse för omvårdnad som process i psykiatrisk vård ur patienters, studenters och personals perspektiv, med särskilt fokus på alternativ till tvång vid självskadebeteende. Avhandlingen har en pragmatisk utgångspunkt där ambitionen har varit att resultat ska kunna omsättas i konkreta handlingar. Delstudierna har en kvalitativ ansats där datamaterial har analyserats med innehållsanalys. Data består av 19 skrivna berättelser från personer som vårdats för självskadebeteende och som har erfarenhet av tvångåtgärder, 14 loggböcker skrivna av sjuksköterskestudenter under deras verksamhetsförlagda utbildning inom psykiatrisk vård, samt fokusgruppsintervjuer med totalt 26 skötare, sjuksköterskor, läkare och enhetschefer med erfarenhet av att tvångsvårda patienter. Av berättelserna framkom att personer som vårdats inom psykiatrisk vård hade en önskan om att mötas av förståelse av personalen, att utveckla tillitsfulla och ömsesidiga relationer med dem, och att få vård som grundades på vetenskapliga metoder. Deras faktiska erfarenheter beskrev en vård som var oförutsägbar, kontraproduktiv och byggd på misstro och distans. Studenterna beskrev i loggböckerna vikten av att avsätta tid och engagemang för relationsskapande, något som beskrevs som en förutsättning för att kunna göra bedömningar och lära sig förstå patientens individuella tecken på hälsa och ohälsa. De beskrev hur de identifierade patienters abstrakta behov så som behov av trygghet, empowerment, självkänsla och hopp. Med dessa som grund individanpassade de åtgärder och förhållningssätt och synliggjorde samt tog tillvara patienternas förmågor. I fokusgruppsintervjuerna framkom hur personal med utgångspunkt i utmanande situationer i psykiatrisk slutenvård resonerade kring möjliga åtgärder med fokus antingen på personalens behov, patientens upplevelse, att följa rutiner eller att uppfostra patienter. Beroende på fokus skiljde sig förhållningssätt och utformning av åtgärder markant åt. I fokusgruppsintervjuerna framkom även personalens syn på samarbete utifrån olika professionella roller. Utmärkande var att skötarna, trots att de hade lägst formell kompetens, var den yrkesgrupp med störst inflytande vid beslut om tvångsåtgärder eftersom de arbetade närmast patienterna och därför hade förstahandsinformation om dem.Resultaten visade en stor överenstämmelse mellan patienters, studenters och personals perspektiv. En metasyntes av de olika delstudiernas resultat beskriver omvårdnad som en reflektiv praktik. Att vårdaren har förmågan att bygga upp en tillitsfull relation till patienten är en förutsättning för en relevant bedömning. Bedömningen innebär att patientens individuella behov och förmågor identifieras och ligger till grund för val av åtgärd och förhållningsätt med målet att minska lidande och öka välbefinnande. Vägen till åtgärden är inte statisk, till en början kan åtgärder enbart ha ett relationskapande syfte, behov kan förändras, åtgärder behöva modifieras liksom att tilliten i relationen kan påverkas av olika faktorer. Detta innebär att vägen till åtgärden inte bör ses som ett linjärt förlopp utan bättre förstås som en dynamisk process som förutsätter ett reflekterande förhållningssätt med relationen som grund, med det övergripande målet att stärka patientens förutsättningar till återhämtning och välbefinnande. Den övergripande slutsats som kan dras är att om vårdarna lyckas skapa en ömsesidig, tillitsfull relation till patienten, kan förstå dennes utryckta behov och outtalade tecken samt arbetar proaktivt, i samarbete med patienten, med åtgärder och medvetna förhållningssätt, så finns sällan behov av tvångsåtgärder. För detta krävs att vårdarna får stöd i att utveckla sin reflektiva förmåga och även i att få ta eget ansvar för varje situation och därigenom bygga upp en tillit till sin egen förmåga. / <p>Godkänd; 2015; 20150901 (gitejn); Nedanstående person kommer att disputera för avläggande av filosofie doktorsexamen, Namn: Git-Marie Ejneborn Looi Ämne: Omvårdnad / Nursing Avhandling: Omvårdnad som reflekterande praktik Att se och använda alternativ till tvång i psykiatrisk vård Opponent: Docent Henrika Jormfeldt Akademin för hälsa och välfärd Högskolan i Halmstad Ordförande: Universitets lektor Agneta Larsson Institutionen för hälsovetenskap Luleå tekniska universitet Tid: Fredag den 23 oktober 2015, kl. 09.00 Plats: D770, Luleå tekniska universitet; 2017-07-07 Nedladdad 1 452 gånger t.o.m. september 2016. För nedladdningsstatisik efter september 2016, se ovan. (magnor)</p>

<p>Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att utföra tvångsåtgärder inom psykiatrisk slutenvård. Studien hade en deskriptiv design. Ett bekvämlighetsurval tillämpades som urvalsmetod och sex sjuksköterskor från en psykiatrisk slutenvårdsavdelning i Mellansverige deltog i studien. Data samlades in via ostrukturerade intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att sjuksköterskorna upplevde positiva känslor i samband med utförandet av tvångsåtgärder. De upplevde att det var tur att tvångsåtgärderna finns som en möjlighet för patientens bästa. Ibland kunde tvångsåtgärder leda till att relationer skapades till patienten, då sjuksköterskan och patienten tillsammans upplevt en jobbig situation. Sjuksköterskorna upplevde att tvång var lättare att utföra när de kände patienten och i vissa tydliga situationer. Sjuksköterskorna upplevde även negativa känslor i samband med utförandet av tvångsåtgärder, att det inte var något de kände någon glädje över att utföra. Tvångsåtgärder uttrycktes i känslor av hämnd, dåligt samvete, rädsla och att det är jobbigt. De uttryckte att tvångsåtgärderna innebar en kränkning av patienten, och att det ibland kan kännas som att de begår övergrepp mot patienten. Sjuksköterskorna berättade även om situationer då tvång kändes svårare att utföra och att situationer där tvång utfördes kunde framkalla känslor av kluvenhet hos sjuksköterskorna. Sjuksköterskorna berättade även om hur hot om tvång ibland används mot patienten. Slutsatsen med föreliggande studie är att den psykiatriska vården är och förblir ett etiskt dilemma, då sjuksköterskorna kan ställas inför handlingar som kan skapa konflikt med hennes professionella, rättsliga, etiska och personliga ansvar för att hjälpa dessa patienter.</p> / <p>The aim of this study was to describe nurses' experiences of carrying out coercive measures in psychiatric inpatient care. The study had a descriptive design. A convenience sample was applied as sampling method, and six nurses from a psychiatric inpatient ward in central Sweden participated in the study. Data were collected through unstructured interviews and analyzed according to qualitative content analysis. The results revealed that nurses experienced positive feelings associated with using of coercive measures. They felt that it was good that the coercive measures were available as an option for the patient's best interests. Sometimes coercion led to development of therapeutic relationships between the nurse and the patient, because of the fact that they experienced a difficult situation together. The nurses felt that compulsion was easier to perform when they knew the patient and also in some obvious situations. The nurses also experienced negative feelings associated with the use of coercive measures, as it was not something that they felt any joy to perform. Coercive measures were expressed in feelings of revenge, remorse, fear, and that it was a burdensome issue. They expressed that coercive measures was a violation of the patient, and that it could sometimes feel like they were assaulting the patient. The nurses also told about situations where coercion felt more difficult to perform and situations where coercion was carried out could cause mixed feelings among the nurses. The nurses also told about how they sometimes used threat of coercion against patients. The conclusion of this study is that mental health care remains an ethical dilemma, since nurses may face options which may create conflict with her professional, legal, ethical and personal responsibility to help these patients.</p>

Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att utföra tvångsåtgärder inom psykiatrisk slutenvård. Studien hade en deskriptiv design. Ett bekvämlighetsurval tillämpades som urvalsmetod och sex sjuksköterskor från en psykiatrisk slutenvårdsavdelning i Mellansverige deltog i studien. Data samlades in via ostrukturerade intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att sjuksköterskorna upplevde positiva känslor i samband med utförandet av tvångsåtgärder. De upplevde att det var tur att tvångsåtgärderna finns som en möjlighet för patientens bästa. Ibland kunde tvångsåtgärder leda till att relationer skapades till patienten, då sjuksköterskan och patienten tillsammans upplevt en jobbig situation. Sjuksköterskorna upplevde att tvång var lättare att utföra när de kände patienten och i vissa tydliga situationer. Sjuksköterskorna upplevde även negativa känslor i samband med utförandet av tvångsåtgärder, att det inte var något de kände någon glädje över att utföra. Tvångsåtgärder uttrycktes i känslor av hämnd, dåligt samvete, rädsla och att det är jobbigt. De uttryckte att tvångsåtgärderna innebar en kränkning av patienten, och att det ibland kan kännas som att de begår övergrepp mot patienten. Sjuksköterskorna berättade även om situationer då tvång kändes svårare att utföra och att situationer där tvång utfördes kunde framkalla känslor av kluvenhet hos sjuksköterskorna. Sjuksköterskorna berättade även om hur hot om tvång ibland används mot patienten. Slutsatsen med föreliggande studie är att den psykiatriska vården är och förblir ett etiskt dilemma, då sjuksköterskorna kan ställas inför handlingar som kan skapa konflikt med hennes professionella, rättsliga, etiska och personliga ansvar för att hjälpa dessa patienter. / The aim of this study was to describe nurses' experiences of carrying out coercive measures in psychiatric inpatient care. The study had a descriptive design. A convenience sample was applied as sampling method, and six nurses from a psychiatric inpatient ward in central Sweden participated in the study. Data were collected through unstructured interviews and analyzed according to qualitative content analysis. The results revealed that nurses experienced positive feelings associated with using of coercive measures. They felt that it was good that the coercive measures were available as an option for the patient's best interests. Sometimes coercion led to development of therapeutic relationships between the nurse and the patient, because of the fact that they experienced a difficult situation together. The nurses felt that compulsion was easier to perform when they knew the patient and also in some obvious situations. The nurses also experienced negative feelings associated with the use of coercive measures, as it was not something that they felt any joy to perform. Coercive measures were expressed in feelings of revenge, remorse, fear, and that it was a burdensome issue. They expressed that coercive measures was a violation of the patient, and that it could sometimes feel like they were assaulting the patient. The nurses also told about situations where coercion felt more difficult to perform and situations where coercion was carried out could cause mixed feelings among the nurses. The nurses also told about how they sometimes used threat of coercion against patients. The conclusion of this study is that mental health care remains an ethical dilemma, since nurses may face options which may create conflict with her professional, legal, ethical and personal responsibility to help these patients.

Bakgrund: Fastspänning är en intervention för att som sista utväg hantera hotfulla och våldsamma patienter i svensk psykiatrisk heldygnsvård. Dock är dess effekt bristande vetenskapligt utvärderad. Patientens perspektiv visar på en komplex upplevelse med risk för fysiska och psykiska skador. Sjuksköterskan prövas i sin yrkesroll gällande etik, beslutsfattande och sin egen säkerhet. Samtidigt är sjuksköterskans perspektiv på fastspänning relativt vetenskapligt outforskat. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter av fastspänning i psykiatrisk heldygnsvård. Metod: En empirisk, kvalitativ intervjustudie genomfördes med tio informanter och materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys inspirerad av Burnards metod för innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre rubriker: fastspänning som del i omvårdnaden och dess svårigheter, sjuksköterskerollen i relation till fastspänning samt många faktorer påverkar utförandet. Slutsats: Fastspänning upplevdes som nödvändigt för att återskapa kontroll i hotfulla och våldsamma situationer samt skydda alla inblandade från skada. Patientens bästa prioriterades vilket kunde skapa etiska dilemman gällande eget beslutstagande och att följa beslut om fastspänning. Ledarskap, samarbete och förberedelse var nyckelfaktorer för att utföra fastspänning på ett bra sätt. / Background: Mechanical restraint is a common last resort intervention to handle threats and violence in Swedish psychiatric inpatient care. Its effect is lacking scientific evaluation. The patients’ perspective shows a complex experience with risk of physical and psychological injuries. Nurses are tested in their professional role regarding ethics, decision making and their own safety. At the same time the nurse’s perspective on mechanical restraint is relatively unexplored. Objective: To hightlight nurses’ experiences of mechanical restraint in psychiatric inpatient care. Method: An empirical, qualitative interview study with ten informants was conducted and the material was analysed with qualitative content analysis inspired by Burnard’s method of content analysis. Results: The analysis resulted in three headings: mechanical restraint as a part of nursing and its difficulties, the nurse’s professional role in relation to mechanical restraint, many factors affect the outcome. Conclusion: Mechanical restraint was perceived as necessary to regain control in threatening and violent situations in addition to protecting everyone involved from harm. The patient’s best interest was prioritized which could create ethical dilemmas regarding the nurse’s own decision or to follow other’s decision to perform mechanical restraint. Leadership, teamwork and preparation were key factors to performing mechanical restraint successfully.

Bakgrund: All vård ska ges på lika villkor och alltid med respekt för människors rätt till autonomi och integritet. Psykiatrisk tvångsvård krävs i de fall när det finns behov av heldygnsvård på sjukhus, att personen motsätter sig frivillig vård eller att personen lider av en allvarlig psykisk störning. Mer kunskap om patienters erfarenheter av tvångsvård kan bidra till en större förståelse hos personalen inom vården. Syfte: Att beskriva patienters erfarenheter av tvångsvård inom den psykiatriska heldygnsvården. Metod: Beskrivande litteraturstudie. Tio vetenskapliga kvalitativa artiklar användes i resultatet. Hildegard Peplau´s teori om interpersonliga relationer har använts som teoretisk referensram. Huvudresultat: Resultatet visade mestadels negativa erfarenheter av tvångsvård, där det mest centrala handlade om personalen och patienternas relationer. Patienter önskade mer tillit, ha godare kommunikation och bli bemötta med respekt av personalen. En stor del handlade om förlorad självständighet samt brist på autonomi, information och delaktighet. Det framkom att tvångsåtgärder även kunde leda till negativa följder efter vårdtidens slut. Resultatet beskrevs i fyra teman: Patienters erfarenheter av information och dess betydelse, Patienters erfarenheter av relationer mellan patient och personal, Patienters erfarenheter av livet efter tvångsvård och Patienters reflektioner efter erfaren tvångsvård. Slutsats: Tvångsvård innebär att patientens autonomi, värdighet och delaktighet i vården inte alltid kan tillgodoses. Huruvida patienter upplever erfarenheter som positiva eller negativa beror mycket på vilken relation de har till personalen. Engagerad personal samt en god kommunikation kan bidra till en förbättrad kvalitet av vården.

Bakgrund: Utgångspunkten i vården är att vårda patienten med respekt för patientens självbestämmande och integritet men inom psykiatrin måste man ibland bortse från detta för att vårda patienter med tvång. Den psykiatriska vården har gjort en lång resa av förändringar från de gamla sinnessjuklagarna till dagens moderna lagar men fortfarande ställs frågor om etik och moral på sin spets när det beslutas att vårda en person med tvång. Många sjuksköterskor upplever svårigheter med att utföra tvångsåtgärder och en stor del av patienterna anser att tvånget är fel. Syfte: Syftet var att beskriva patienters upplevelser av att bli tvångsvårdade inom psykiatrin Metod: Syftet besvarades med en litteratur-sammanställning baserad på sju studier med kvalitativ ansats som inhämtades från databaserna PubMed samt CINAHL. Analysen genomfördes med stöd av Forsberg och Wengströms (2015) innehållsanalys. Resultat: Två teman identifierades i analysen Upplevelser av omvårdnad och behandling och Upplevelser av att bli behandlad som en människa. Patienterna upplevde otillräcklig eller i vissa fall obefintlig information. När de befann sig på avdelningen beskrev många av patienterna en upplevelse av att inte känna sig fri och eller få vara delaktiga i sin egen vård och få sin röst hörd. Vidare beskrevs även tvångsmedicineringen och dess bieffekter som något av det jobbigaste med tvångsvården. Många beskrev även en känsla av att känna sig som en mindre människa och att inte bli behandlad med respekt. Det fanns även ett behov av mänsklig kontakt hos patienter där tilliten till personalen spelade en stor roll i den totala upplevelsen av att vårdas med tvångsvård. Konklusion: Patienterna upplevde främst negativa aspekter av tvångsvården och flera behov identifierades. En av få positiva aspekter dom tog upp var att många patienter fann en förståelse för tvångsvården. / Background: The foundation of healthcare is to care for patients with respect for their integrity and autonomy but sometimes in psychiatric care you have to disregard from this point of view to care for the patient with coercion. The psychiatric care has come a long way from the old laws where the patient was viewed as insane to todays modern psychiatric laws. But questions about ethics and moral are still being asked when there is a decision to care for a person with coercion. Nurses describes difficulties carrying out coercive measures and a large part of the patients consider the coercion wrong. Aim: The aim was to describe patients’ experiences of being treated in the involuntary psychiatric care. Method: The aim of the study was answered with a literature review containing seven studies with a qualitative approach. The articles were obtained through searches in databases PubMed and CINAHL. A content analysis described by Forsberg and Wengström (2015) was used when analysing the articles. Result: Two themes emerged during the analysis, experiences of care and treatment and experiences of being treated as a human being. The patients experienced insufficient or sometimes non-existent information. During their time in the psychiatric ward patients expressed the feeling of not being free, not being a part of one’s own care or having your voice heard. The forced medication and its side effects was described as one of the worst parts of involuntary care. Several patients also described not being treated with respect and feeling less like a human being. Finally the patients expressed a need for human contact and the trust they felt for the staff played a major part in the total experience of being treated involuntary. Conclusion: The patients’ experience of compulsory care was mostly negative and numerous needs were identified. One positive aspect was presented, that some patients could see the importance of them being treated involuntary.

Background: Mental health issues is becoming more common in todays’ society, and the severe mental health issues that may need inpatient care is increasing. In cases where patients decline voluntary care despite being in need of it the situation may demand involuntary care, where coercive measures may be a part of their care. Between the years 2015-2019 about 41.000 patients were being cared for involuntarily within inpatient care in Sweden. Society’s view on mental health issues has been continuingly improving over the past decades, there is however still room for improvement in both 11reception and treatment of patients, but maybe more discreet than previously.  Aim: The aim of this study is to explore adult patients experiences of coercive measures within inpatient psychiatric care.  Method: A qualitative literature study analysing 10 original articles was conducted using qualitative content analysis according to Graneheim &amp; Lundman.  Results: Two main categories and six subcategories were identified. The first main category was positive patient experiences, with the subcategories feelings of safety, support amongst fellow patients, and retrospective understanding. The second main category was negative patient experiences, where the subcategories were lack of information, stigma &amp; shame, and ill-treatment from staff.  Keywords: coercive measures, inpatient care, psychiatry, patient experience

Bakgrund: Tvångsåtgärder är en omdiskuterad intervention och leder till att patientens autonomi åsidosätts. Personal kan medvetet eller omedvetet framprovocera situationer som kan leda till tvångsåtgärder. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskans erfarenheter av framprovocerade tvångsåtgärder inom psykiatrisk slutenvård. Metod: En kvalitativ intervjustudie utfördes där nio sjuksköterskor intervjuades. En kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats genomfördes vilket gav tre slutkategorier. Resultat: Resultatet beskrev varför framprovocerade tvångsåtgärder uppstår, hur tvångsåtgärder provoceras fram av personal samt hur framprovocerade tvångsåtgärder kan undvikas. Framprovocerade tvångsåtgärder kunde uppstå när personal inte hade tålamod, kunskap eller tillämpande personalperspektivet. En vårdkultur som präglades av machokultur kunde leda till framprovocerade tvångsåtgärder. Genom att arbeta förebyggande med alternativa lösningar, ha ett lågaffektivt bemötande och ha rätt kompetens och kunskap på avdelningen kunde framprovocerade tvångsåtgärder undvikas. Slutsats: En djupare förståelse för varför och hur framprovocerade tvångsåtgärder uppkommer framkom men även hur preventivt arbete kunde utföras. Framprovocerade tvångsåtgärder är ett område som kan vara svårt att prata om men som är viktigt att belysa. Genom den ökade kunskapen hoppas författarna möjliggöra reflektion på arbetsplatserna och att vidare forskning utförs i syfte att belysa området.

No description available.

Bakgrund: Lagen om psykiatrisk tvångsvård och Lagen om rättspsykiatrisk vård ger rätt att vårda patienter mot deras vilja. I psykiatrisk vård förekommer specifika omvårdnadsåtgärder som bältesläggning, tvångsmedicinering och avskiljning. Dessa väcker många känslor och kräver att sjuksköterskan arbetar med hänsyn och respekt. Relationen är en central del inom psykiatrisk omvårdnad och ska baseras på tillit och empati. Syfte: Att belysa sjuksköterskors uppfattning om tvångsåtgärders inverkan på omvårdnadsrelationen. Metod: Semi-strukturerade intervjuer med hjälp av en intervjuguide genomfördes med yrkesverksamma sjuksköterskor på en psykiatrisk klinik. Data bearbetades med en kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Studien resulterade i sex kategorier; professionellt förhållningssätt, vårdande samtal, tillitsfull relation, tvång som maktmedel, sjuksköterskans uppfattning av patientens känslor och sjuksköterskans känslor. Slutsats: Tvångsåtgärder väckte flera känslor hos sjuksköterskan. Med hjälp av ett professionellt förhållningssätt och vårdande samtal skapades en tillitsfull relation med patienten. Detta medförde att tvångsåtgärderna inte hade en negativ inverkan på omvårdnadsrelationen. / Background: The Compulsory Psychiatric Care Act and the Forensic Psychiatric Care Act gives the right to treat patients involuntarily. Specific nursing interventions in the form of restraint, coerced medication and seclusion occur in psychiatric care. These evoke a lot of emotions and require that the nurse work with consideration and respect. The nurse-patient relationship is an essential part within psychiatric nursing and should be based on trust and empathy. Aim: To illuminate nurses perception of coercive measures impact on the nurse-patient relationship. Method: Semi-structured interviews with the help of a topic guide were conducted with nurses on a psychiatric clinic. The data were processed through a qualitative manifest content analysis. Results: The study resulted in six categories; professional approach, caring dialogue, trusting relationship, coercion as an instrument of power, the nurse´s perception of patients emotions and the nurse´s emotions. Conclusion: Coercive measures raised several emotions within the nurse. With the use of a professional approach and a caring dialogue a trusting relationship was created with the patient. This meant that coercive measures didn't have a negative impact on the nurse-patient relationship.