En person som blir utsatt för ett frihetsberövande på grund av misstanke om brott är berättigad till ersättning från staten om hen sedermera inte blir dömd. Enligt frihetsberövandelagen kan sådan ersättning omfatta kostnader för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Syftet med uppsatsen är att beskriva och utreda hur lidandet ersätts av JK och staten samt vilka faktorer som kan påverka lidandet för den felaktigt frihetsberövade personen. För att klargöra vad som faktiskt anses påverka lidande har förarbetena till lagen samt ett flertal olika JK-avgöranden och domstolsavgöranden studerats. Ersättning för en persons lidande utgår med ett normalbelopp enligt en intern mall hos JK, som baseras på en förutbestämd summa pengar per månad. Normalbeloppet kan höjas eller sänkas efter beaktande av omkringliggande omständigheter som t.ex. brottsmisstankens art och den felaktigt frihetsberövades ålder. Tidigare gavs högre ersättning för den uppmärksamhet som frihetsberövandet hade fått i massmedia, men enligt gällande praxis ingår hänsyn till massmedial publicitet i normalersättningen. På liknande sätt ingår också det lidande som uppstår på grund av restriktioner i normalbeloppet. Ersättningsbeloppet kan däremot komma att helt vägras eller jämkas om den felaktigt frihetsberövande personens eget beteende har föranlett frihetsberövandet. Med anledning av att lidande är en icke ekonomisskada som ska ersättas av staten är min slutsats att det är behövligt att JK utgår från ett normalbelopp baserat på frihetsberövandets varaktighet. Att sedan kunna höja eller sänka normalbelopp på grund av omkringliggande omständigheter, så som den enskildes subjektiva upplevelser eller eget beteende är bra. Däremot anser jag att en mer subjektiv bedömning bör göras av hur den enskildes lidande påverkas av massmedias publicitet, och där med inte vara en del av normalersättningen.

Bakgrund: Vård i Sverige ska bedrivas med patientens självbestämmande i fokus. I vissa fall kan patienter inom psykiatrin dock vårdas mot sin vilja. Sjuksköterskor i Sverige ska arbeta för att främja patientens autonomi och delaktighet. Att då använda tvång kan ge upphov till etiska dilemman. Att beskriva hur sjuksköterskor hanterar arbete med tvångsvård anses viktigt för att öka förståelsen för en svår situation i arbetet, och kan i förlängningen öka vårdens kvalitet.   Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av att arbeta med tvångsvård i den psykiatriska vården samt beskriva hur utvalda artiklar presenterar sina urvalsgrupper.  Metod: Studien genomfördes som en deskriptiv litteraturstudie. Artiklar söktes i Medline och Cinahl. Totalt valdes 14 artiklar ut och bearbetades till fyra underrubriker och en metodologisk aspekt för att svara på syftet.  Resultat: Resultatet visade att sjuksköterskor upplever mestadels negativa känslor som oro, rädsla och sårbarhet vid arbete med tvångsvård. Användandet av tvång rättfärdigades genom att det beskrevs som en del av sjuksköterskornas jobb. Tvånget beskrevs skada vårdrelationen och gav upphov till etiska konflikter i sjuksköterskorna. Resultatet beskrevs i fyra underrubriker Känslor kring utförandet av tvångsåtgärder, Rättfärdigande av tvångsåtgärder, Tvångets inverkan på vårdrelationen och Etiska konflikter i samband med tvångsåtgärder. Artiklarna varierade i sina beskrivningar av urvalsgrupper, men flertalet beskrev deltagarnas kön, ålder och arbetslivserfarenhet. Majoriteten av artiklarna har 11-50 deltagare.   Slutsats: Föreliggande litteraturstudie har funnit att sjuksköterskor upplever tvångsvård som övervägande negativt. Det har påvisats att utbildningsgraden hos sjuksköterskan har en effekt på utförandet och hanterandet av tvångsmedel. Författarna drar slutsatsen att sjuksköterskor önskar minska på användandet av tvång, och att forskning bör koncentreras på att skapa alternativa behandlingsmetoder. / Background: Health care in Sweden shall be conducted with the patients’ autonomy in center. However, in some cases in the psychiatric care, patients can be treated against their will. A nurse shall work towards increasing patient autonomy and participation. The use of involuntary treatment can due to this cause ethical dilemmas. To describe how nurses cope with using involuntary treatment is important since it can increase the understanding of a complicated situation, and in the long run increase the quality of the health care services. Aim: To describe the experiences of a nurse working with involuntary treatment and to describe how the chosen articles presents their selection groups. Method: The study was conducted as a descriptive literature review. Articles was searched in the databases Medline and Cinahl with a ten-year age limit. A total of fourteen articles was selected and processed into four subcategories and a methodological aspect to answer to the study’s aim. Results: The results show that nurses experience mostly negative feelings like anxiety, fear and vulnerability while working with involuntary treatment. The use of involuntary treatment was justified by the thought that the practice was a part of the nurses’ job and duty. The use of involuntary treatment was describes as damaging on the nurse-patient relationship and caused ethical conflicts. The result was described in four subcategories Feelings about the use of involuntary treatment, Justifying involuntary treatment, Involuntary treatment and the effects on the nurse-patient relationship and Ethical conflicts due to involuntary treatment. The articles varied in their descriptions of their selection groups. Most described the participants gender, age and work experience. Most of the articles had 11-50 participants.    Conclusions: This study has found that nurses experience involuntary treatment as having mostly negative effects. It has been shown that the nurses’ level of education has an effect on both the execution and the handling of involuntary treatment. The writers of this study have come to the conclusion that nurses wish to decrease the use of involuntary treatment, and that research should be focused on finding alternative methods of treatment.

Bakgrund: All hälso- och sjukvård är så långt som möjligt frivillig. Personer som är allvarligt psykiskt sjuka inser dock inte alltid att de är i behov av vård och kan därför vårdas med stöd av tvångslagar. Att vårdas under tvång kan dock upplevas som värdighets- och integritetskränkande och därmed skapa vårdlidande. Det är samtidigt sjuksköterskans, som leder och utför tvångsåtgärder, professionella ansvar att lindra lidande vilket kan ses som ett dilemma. Det finns därför ett behov av ökad kunskap för att bättre förstå tvångsåtgärdernas konsekvenser för att kunna utveckla och förbättra denna vårdåtgärd. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelse av tvångsåtgärder i psykiatrisk vård. Metod: En litteraturöversikt med systematisk ansats valdes som metod. Femton kvalitativa artiklar inkluderades och analyserades med Thomas och Hardens metod för tematisk analys. Analysen gjordes i tre steg och resulterade i fyra teman, med två tillhörande subteman var. Resultat: Sjuksköterskans upplevelse av tvångsåtgärder präglades av en emotionell stress som grundas i en inre konflikt samtidigt som tvångsåtgärder anses vara ett nödvändigt verktyg för en säker vårdmiljö. Utförandet och utfallet av tvångsåtgärder påverkas av sjuksköterskornas färdigheter och erfarenheter och det finns därför ett behov av omvårdnadshandledning. Slutsats: Den emotionella stressen skapar ett lidande hos sjuksköterskor, som i sin tur kan leda till vårdlidande hos patienterna. Ökad stöttning, omvårdnadshandledning och kunskap om sjuksköterskornas lidande är därmed av essens för att utveckla den psykiatriska vården i riktning mot en god tvångsvård. Nyckelord: Psykiatrisk tvångsvård, sjuksköterskor, upplevelser, tvångsåtgärder, lidande / Background: All health care is as far as possible voluntary. People who are seriously mentally ill do not always realize that they are in need of care and can therefore be cared for with the support of coercive laws. Being cared for under compulsory care can be perceived as a violation of dignity and integrity and thereby create care suffering. At the same time, it’s the nurse's responsibility, who leads and performs coercive measures, to alleviate suffering, which can be seen as a dilemma. There is therefore a need for increased knowledge to better understand the consequences of coercive measures in order to develop and improve this care measure. Aim: The aim was to describe registered nurses' experience of coercive measures in psychiatric care. Method: A literature review with a systematic approach was chosen as the method. Fifteen qualitative articles were included and analyzed using Thomas and Harden's method for thematic analysis. The analysis was done in three steps and resulted in four themes, with two associated sub-themes each. Results: The nurse's experience of coercive measures was characterized by an emotional stress based on an internal conflict, at the same time as coercive measures are considered a necessary tool for a safe care environment. The execution and outcome of coercive measures are affected by the nurses' skills and experiences and there is therefore a need for nursing guidance. Conclusion: The emotional stress creates suffering in nurses, which in turn can lead to care suffering in the patients. Increased support, nursing guidance and knowledge of nurses' suffering are thus of essence for developing psychiatric care in the direction of good compulsory care. Keywords: Compulsory psychiatric care, registered nurses, experiences, coercive measures, suffering

Background Every day in Sweden approximately 3,000 people are in care with support from the Compulsory Mental Care Act ("LPT") or the Forensic Mental Care Act ("LRV") within inpatient care. Coercive measures are used as a last resort when no other treatment works and the patient poses a danger to themselves or their surroundings. Forced medication is the most common coercive measure and is most often used in combination with medical restraint. Aim: The aim was to highlight nurses' experiences of caring for patients under coercion in psychiatric inpatient care. Method: Qualitative approach with semi-structured interviews of two focus groups was used. The transcribed texts were analyzed using qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in three main categories: Strategies to avoid coercive measures, when coercive measures are used as last resort and conditions for a reflective and ethical approach, with associated subcategories. The result reflected that the exercise of coercive measures was a complex area and they were always used as a last resort and with the patient's best interest in mind. It was important for nurses to have the opportunity for reflection and ethical consideration after executed coercive measures. Conclusion: Getting the opportunity to reflect after a performed coercive measure is essential for nurses to be developed and improved in their exercise of coercive measures. To reflect on what happened, how it happened and what they could have done differently contributes to increased preparedness for future enforcement action and gives greater security for these situations. Also receive training in the field and to practice their skills is requested by the nurses. / Bakgrund: Inom den psykiatriska slutenvården i Sverige tvångsvårdas ca 3000 människor varje dag med stöd av Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) eller Lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Tvångsåtgärder används som en sista utväg när ingen annan behandling fungerar och patienten utgör en fara för sig själv eller sin omgivning. Tvångsmedicinering är den vanligaste tvångsåtgärden och den används ofta ihop med bältesläggning. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter under tvång inom psykiatrisk slutenvård. Metod: Kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer av två fokusgrupper användes. Den transkriberade texten analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: Strategier för att undvika tvångsåtgärder, att använda tvångsåtgärder som en sista utväg, samt förutsättningar för ett reflekterande och etiskt förhållningssätt, med tillhörande underkategorier. Resultatet visade att tvångsåtgärder var ett komplext område och att de alltid användes som en sista utväg med patientens bästa i fokus. Det var viktigt för sjuksköterskorna att de fick möjlighet till reflektion och etisk eftertanke efter en utförd tvångsåtgärd. Konklusion: Att få möjlighet till reflektion efter en utförd tvångsåtgärd är centralt för sjuksköterskorna för att kunna utveckla och förbättra sina färdigheter gällande tvångsåtgärder. Genom att få reflektera över vad som föranledde tvångsåtgärden, hur den utfördes och om något kunde gjorts annorlunda bidrar till en ökad handlingsberedskap för sjuksköterskorna inför kommande tvångsåtgärder och skapar trygghet i dessa situationer. Sjuksköterskorna efterfrågar även praktisk träning så de kan träna på de färdigheter som behövs för att utföra tvångsåtgärder.

Bakgrund: Lag om psykiatrisk tvångsvård innebär att sjukvården har rätt att ta bort självbestämmanderätten från en individ om denne lider av en allvarlig psykisk störning. Restriktioner och tvångsåtgärder som tvångsmedicinering, avskiljning och fastspänning kan förekomma. Syfte: Syftet är att belysa hur patienter upplever tvångsåtgärder inom psykiatrisk vård. Metod: En allmän litteraturstudie baserad på 12 vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats. Antonovskys Känsla av sammahang har använts som teoretisk referensram. Resultat: Det framkom att patienter generellt upplevde tvångsåtgärderna som negativa. Åtgärderna väckte en rad olika känslor hos patienterna såsom obehag, rädsla och förlorad autonomi, även återuppväckta minnen förknippade med våldtäkt och andra trauman. Det var många patienter som hade svårt att förstå varför dessa åtgärder utfördes, vilket visade sig som brister i kommunikationen mellan patient och sjuksköterska. Patienterna uttryckte önskan om att få utnyttja sin medbestämmanderätt, själva påverka tvångsåtgärderna och eftersökte en närmare relation till vårdpersonalen. Även om tvångsåtgärderna i största utsträckning var en negativ upplevelse så fanns det patienter som förstod att det var för deras eget bästa liksom för andra patienters och personals säkerhet. Slutsats: Patienterna rapporterade att de ville bli informerade, förstådda och bemötta som medmänniskor med respekt och inte behöva känna sig ensamma och övergivna. Tvångsåtgärder och lidande kan lindras genom att personal utvecklar sitt aktiva lyssnande och kunskap genom att ge adekvat information. Klinisk betydelse: Ökad förståelse för patienter som utsatts för tvångsåtgärder kan ge sjuksköterskor möjligheten att stärka patientens känsla av sammanhang vid tvångsåtgärder genom ökad begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Nyckelord: KASAM, tvångsåtgärder, patient upplevelse, psykiatrisk vård & litteraturstudie / Background: The Compulsory Psychiatric Care Act means that healthcare is entitled to remove the autonomy of an individual if he or she suffers from a serious mental disorder. Coercive measures may occur, such as forced medication, isolation and physical restraint. Aim: The aim is to illustrate how patients experience coercive measures in psychiatric care. Method: A literary review based on 12 scientific articles with qualitative approach. Antonovskys Sense of coherence has been used as a theoretical framework. Result: The results show that patients experienced coercive measures as negative. The measures provoked feelings in patients, such as discomfort, fear and loss of autonomy. There were patients who had trouble understanding why these measures were performed, which showed flaws in communication between patient and nurse. The patients expressed the desire to use their right to co-decide, to influence the measures and sought a closer relationship to the caregivers. Although the coercive measures were found to be a highly unpleasant experience, there were patients who understood that it was in their best interests. Conclusion: The patients reported that they wanted to be informed, listened to and treated with respect, and not have to feel alone and abandoned. Coercive measures and the associated suffering could be alleviated by active listening from the staff and the skills to provide adequate information. Clinical Implications: Increased understanding of patients subjected to coercive measures can give nurses the opportunity to strengthen the patients’ sense of coherence when exposed to coercive measures, by increasing their comprehensibility, manageability and meaningfulness.  Keywords: SOC, coercive measures, patient experience, psychiatric care & literature review

This research will explore how social workers in the Swedish childcare system argue about semi coercive measures, tensions between voluntariness and coercion, and their discretion for those actions. Semi coercive measures are regulated by The Care of Young Persons Act (LVU), section 22. To investigate this a qualitative method was adopted. Eight semi- structured interviews were conducted with social workers that have experience when it comes to work within social services regarding children and young people. The research utilises a thematic analysis as a means of processing the data. To analyse the results, Lipsky’s theoretical concept; Street-level bureaucracy and Foucault’s theoretical concept of power; discipline and disciplining based on panopticism and pastoral power, are used. The analysis of the results indicates that the respondent’s views of the tension between coercive and voluntary measures differ, and that there is no clear distinction. Most of the respondents considered the regulations on semi coercive measures as unnecessary while others thought they are a useful tool when implemented correctly. Moreover, social workers use similar forms of semi coercive measures but not according to section 22 LVU. Respondents use their discretion in different ways, which influences their views on whether the section is necessary or not.

Den statliga tvångsvården för placerade barn och unga på särskilda ungdomshem, har återkommande varit under internationell kritik från FN:s Barnrättskommitté och Tortyrkommitté för upprätthållandet av tvångsåtgärder som isolering. Statliga aktörer och civilsamhällesorganisationer har adresserat stora brister inom vården som i förlängningen riskerar att barn och unga far illa snarare än att få hjälp och behandling. Det senaste decenniet har ett rättighetsarbete påbörjats inom institutionerna. Trots beaktandet av mänskliga rättigheter och ett lyft av barns rättigheter inom verksamheten påvisas återkommande brister som vanvård, rättsosäkerhet och rättsliga övertramp från statligt anställd personal på de särskilda ungdomshemmen. Barn och unga står i beroendeställning till de statligt anställda som arbetar på institutionen. Att vara statligt anställd innebär dessutom ett ytterst ansvar att säkerställa mänskliga rättigheter, även inom den vård som bedrivs med tvång och kontroll. Syftet med den här studien var att utifrån insamlat material från statliga aktörer, statens institutionsstyrelse, och civilsamhällesorganisationer undersöka hur att mänskliga rättigheter förverkligas, samt hur användandet av särskilda befogenheter legitimeras trots deras rättsosäkerhet. Studien har genomförts med tematisk analys som metod. Resultatet påvisar att det förefaller finnas hinder för att mänskliga rättigheter ska förverkligas, genom upprätthållandet av brister som rättsosäkerhet, ojämlikhet och svårigheter med samverkan. Vidare tydliggörs att barns och ungas upplevelser av särskilda befogenheter ofta beskrivs i termer av våldsamma och bestraffande, medan statens vuxna ögon legitimerar dem som nödvändiga. Genom ett barndomssociologiskt och feministiskt angreppssätt diskuteras hur vuxnas institutionaliserade makt förefaller begränsa och förhindra realiserandet av ett barnperspektiv inom verksamheten. Vidare påvisas utifrån civilsamhällsorganisationers kritik hur etablerade arbetsmetoder som är förenade med döds- och skaderisker, används vid utövandet av tvångsingripanden och legitimeras som nödvändiga samt bedöms vara förenade med ”barnets bästa” och med ”respekt för människovärde och integritet”. Balansgången med att upprätthålla mänskliga rättigheter för barn och unga inom tvångsvården förefaller vara förenade med stora utmaningar.

Bakgrund: Att vårdas mot sin vilja medför en komplicerad vårdsituation, trots detta måste patienten kunna erbjudas en god humanistisk psykiatrisk hälso- och sjukvård på lika villkor. Att bli utsatt för tvångsåtgärder under vårdtiden kan medföra trauma och skadar behandlingsalliansen med patienten. Således blir en av de viktigaste faktorerna för att kunna uppnå en god psykiatrisk vård att i största möjliga mån försöka undvika tvångsåtgärder under vårdtiden. Syfte: Syftet med studien var att belysa patienters uppfattning av faktorer som bidrog till tvångsåtgärder. Metod: Studien utfördes som en kvalitativ litteraturstudie och utgick från sökningar i de vetenskapliga databaserna, PubMed, Cinahl och PsycINFO. Åtta kvalitativa artiklar inkluderades i resultatet, vilka alla var utförda i nordiska länder. Studierna analyserades genom en metasyntes som utgick ifrån Thomas & Hardens metod för tematisk syntes. Resultat: Det framkom att patienterna tyckte att det var personalen som i stor omfattning bidrog till att tvångsåtgärder blev nödvändiga. Sexton första nivåns teman identifierades i artiklarna. Fyra andra nivåns teman framkom där bland annat maktfaktorer, brister hos personalen och bristande delaktighet framkom, vilket slutligen mynnade ut i två resultatteman: Tvångsvård kunde skapa en maktobalans som missbrukades och ledde till onödiga tvångsåtgärder och starkare mellanmänskliga relationer mellan vårdare och vårdtagare bidrog till en mer personcentrerad vård som minskade antalet tvångsåtgärder. Efter bedömningen av GRADE CERQual framkom att det är möjligt att fyndet är en rimlig representation av fenomenet. Konklusion: För att kunna minska antalet tvångsåtgärder måste patienternas perspektiv stå i fokus, vilket innebär en personcentrerad vård där personalen utgår ifrån patientens synvinkel och behandlar dem som likvärdiga människor så att de kan vara mer delaktiga i sin vårdprocess. / Background: Being cared for against one's will entails a complicated care situation, despite this, the patient must be able to be offered good humanistic psychiatric health care. Being subjected to coercive measures during the care can lead to trauma and damage the treatment alliance with the patient. One of the most important factors to be able to achieve good psychiatric care is to try as much as possible to avoid coercive measures during the care. Aim: The aim of the study was to shed light on patients' perceptions of factors that contribute to coercive measures.Method: The study was conducted as a qualitative literature study and was based on searches in the scientific databases, PubMed, Cinahl and PsycINFO. Eight qualitative articles were included, all were made in the Nordic countries. The studies were analyzed through a meta-synthesis based on Thomas & Harden's method for thematic synthesis. Results: It emerged that the patients thought that it was the staff who to a large extent contributed to the necessity of coercive measures. Sixteen first-level themes were identified in the articles. Four second-level themes emerged where, among other things, power factors, staff shortcomings and lack of participation emerged. Which ultimately resulted in two result themes: Compulsory care could create a balance of power that was abused and led to unnecessary coercive measures, and stronger interpersonal relationships between caregivers and care recipients contributed to a more person-centered care that reduced the number of coercive measures. After the assessment of GRADE CERQual, it emerged that it is possible that the finding is a reasonable representation of the phenomenon.      Conclusion: To reduce the number of coercive measures, the patients' perspective must be in focus, which means a person-centered care where the staff starts from the patient's point of view and treats them as equal people so that they can be more involved in their care.