No description available.

Eftersom det under de senaste åren skett en explosionsartad utveckling av deep learning och AI är det av intresse att utreda hur det svenska straffrättssystemet klarar av denna teknikutveckling. Frågan uppstår om vem som ska hållas straffrättsligt ansvarig när AI begår lagöverträdelser. Det finns, så vitt jag har funnit, ytterst lite skrivet om just denna problematik. Jag strävar emellertid inte efter att besvara hur problemen med AI ska lösas överlag eftersom detta skulle blir alldeles för omfattande för denna uppsats. Istället kommer frågan om vem som kan hållas straffrättsligt ansvarig när AI begår lagöverträdelser att utredas genom två fiktiva exempel om vållande till annans död. I var sitt exemplen har två självkörande fordon, ett som kräver mänsklig övervakning samt ett som saknar både ratt och pedaler, krockat med en annan trafikant.  De potentiella gärningsmännen i exemplen är det självkörande fordons AI som inte bromsar, den fysiska personen i fordonet som aktiverar autopiloten och sedan inte själv bromsar, och någon person i det företag som tillverkar eller säljer det självkörande fordonet. Varje gärningsman måste begå en egen otillåten gärning eftersom det annars skulle bli vikarierande ansvar, dvs. att någon döms för någon annans gärning. Uppsatsen behandlar bl.a. underlåtenhet och företagaransvar.

No description available.

The subject of this essay is passivity regarding criminal activity, more specifically the which responsibility the passive observer holds regarding an ongoing crime. The essay is handling three different viewpoints regarding this question; pure omissions, omissions regarding a legal responsibility to act and omission regarding participation in another’s criminal activity. The essay also briefly handles the question regarding whether a, general, legal responsibility to act in an emergency would help to clarify the current legal situation regarding passivity.

Even though omissions are recognized as grounds for liability in Swedish tort law, they have been described as something special in the legal debate. One way to put it is that liability for omissions is an exception in regard to the general rule of liability for negligence. Nevertheless, the ever-growing mass of regulations in society paired with higher demands for safety can be assumed to give liability for omissions greater importance in the future. The topic for this paper is the difficulties that arise when the general rule of liability for negligence in Swedish tort law is applied on omissions. Amongst the problems treated are the definition of omissions, omissions in relation to causation, the higher degree of normative evaluation needed for establishing liability for omissions, and the general situations in which liability for omissions can be established. The study is centred around some earlier works by Swedish legal scholars and case law from the Swedish Supreme Court. Particularly, the case NJA 2013 s. 145 and some subsequent cases that refer to this case are examined and evaluated. The central conclusions drawn from the examination are collectedly presented in chapter six and are as follows.   The distinction between omissions and positive action is vague due to the fact omissions can be rephrased as an active action and vice versa. This poses a reason for not differentiating the general rule of liability for negligence in regard to omissions. Even though the opposing view has been defended by some in the legal debate, practical reasons call for omissions to be viewed as able to cause damage in an ontological sense. This conclusion is based on the fact that the Supreme Court has explicitly discussed omissions and causation in recent caselaw. The special model for tort liability and omissions that was introduced through NJA 2013 s. 145 has a considerable scope of applicability, even though it has been fiercely criticized. The conventional theory for understanding causation leads to a non-satisfactory result when applied on omissions, since its “but for-test” does not demarcate a potential tortfeasor. The solution is a greater degree of normative evaluation of the situation, which is expressed in terms of a requirement of a duty to act for tort liability. A duty to act should be understood as a general requirement of connection between the negligence of the potential tortfeasor and the source of harm or the protected interest.

Syftet med vårt arbete är att undersöka hur hemtjänstpersonal ser på problematisk alkoholkonsumtion i förhållande till självbestämmande bland äldre samt om det kan ha betydelse för deras omsorg av den äldre. Kvalitativa halvstrukturerade intervjuer genomfördes med hemtjänstpersonal (n=4) som analyserades hermeneutiskt utifrån teorier om makt och handlingsutrymme. Av resultaten framgår att självbestämmanderätten som Socialstyrelsen beskrivit den, är villkorad i hemtjänstpersonalens tolkning och att det saknas tydliga riktlinjer och rutiner i hemtjänstens arbete med äldre som har en problematisk alkoholkonsumtion. Resultaten visar att hemtjänstpersonalen gör individuella bedömningar i arbetet med äldre som har en problematisk alkoholkonsumtion. Det framgår att hemtjänstpersonalens arbete är förenat med svåra etiska ställningstaganden, där även maktförhållanden synliggörs och där hemtjänstpersonalen har tolkningsföreträde i förhållande till den äldre och förmynderi är en potentiell riskfaktor. En slutsats är att tydligare riktlinjer angående inköp av alkohol till äldre med en problematisk alkoholkonsumtion kan tänkas bidra till att hemtjänstpersonalen arbetar på ett mer likformigt sätt vilket i sin tur ökar rättssäkerheten för den äldre. / The aim of our study was to examine how integrity and self-determination is conceived by care assistants regarding older care takers with a problematic alcohol consumption, and if it affects their care provided. Qualitative semi-structured interviews, carried out with home care assistants (n=4) and analyzed hermeneutically with theories of power and discretion, showed that self-determination, as described by The Swedish National Board of Health and Welfare, is fulfilled only under certain conditions in the home care assistant’s interpretation. We also found a lack of guidelines and routines concerning problematic alcohol consumption among older care takers. Our results showed that home care assistants made individual assessments in their work with older care takers with problematic alcohol consumption actualizing a difficult ethical dilemma between neglect and paternalism. These ethical issues visualize power relationships where home care assistants have the prerogative to decide in relation to the care takers, where paternalism is a potential risk factor. Clear guidelines regarding the purchase of alcohol to older care takers with problematic alcohol consumption may contribute to home care assistants working more uniformly which leads to a higher state of legal security for the care takers.

The European court of Justice (ECJ) has the stance that EU-law, within the confines of EU competence, has primacy over national law, regardless of its source, even if it’s the national constitutions.  Although generally the ECJ:s  stance is accepted, sometimes it is instead the EU that has had to indirectly (through inaction) accept the conclusions of the national constitutional courts. When this happens, it can however only be noticed as the EU commission’s decision to not start infringement proceedings against the member state, and as such it appears as a legal vacuum or absence of enforced law. Inside this vacuum there is lacking enforcement of EU-law, which the member states can use as a de facto exemption from EU-law to regain or uphold national sovereignty. Thus the member states can fill the vacuum by deciding cases on the basis of their own constitutional law rather than (the unenforced) EU-law. It appears to be an in EU-law unregulated transfer of sovereignty.  This paper intends to shed light on possible problems that arise in this situation due to the lack of legality and certainty that ensues from these exemptions from EU-law being upheld through the inaction of the commission rather than positive legal regulation. I will also attempt to find a coherent model for the explanation of this seemingly contradictory situation, describing it as a “sovereignty-vacuum”, an opposing but related concept to the “exemption” of Carl Schmitt.  Through use of Schmitt’s political theology, I attempt to find a solution to the problem of legality with an analogy to the concept of “mercy” and “forgiveness” in the context of constitutional law. Ultimately, I propose a solution de lege ferenda that these implicit exemptions from EU-law be written down as explicit exemptions.

SAMMANFATTNING   Sverige har ännu ingen straffrättslig plikt att bistå nödställd som en del andra nordiska länder har. Genom ett dagsaktuellt direktiv har det begärts att eventuella följder vid ett införande av en sådan plikt skall utredas. Plikten är uppsatsens huvudämne och det ämnas redogöra för konsekvenser av ett eventuellt framtida införande av denna plikt.   Historiskt sett har ett flertal motioner lämnats om införande av plikt att bistå nödställd. Kritik handlar om att det är straffritt att se på utan att ingripa då andra till följd av olyckor eller brott hamnat i nöd. Motionerna har varje gång efterföljts av avslag. Grunden till detta baserar sig huvudsakligen på problem med lagens allmänna ordalydelse där det skulle bli svårt för allmänheten att förutse vad som är tillräcklig hjälp och inte. Sådan plikt ansågs också överflödig dels på grund av att Sverige har flertalet specialbestämmelser med påbud om ingripande men även för att allmänheten ser det som en moralisk plikt att hjälpa nödställda.   Då området för konsekvenserna är oöverskådligt har jag valt att fokusera på två huvudproblem som grund till frågeställningarna. Den första frågan är om Norges lagstadgade plikt i § 387 NSL är en god förebild för Sverige vid utformning av bestämmelsens ordalydelse och tillämpning av densamma?   Den andra frågan rör medhjälp till självmord som är straffritt i Sverige. Kan detta straffria område komma att påverkas rent straffrättsligt vid införande av plikt att bistå nödställd?   För att besvara dessa frågor har en i huvudsak rättsdogmatisk metod med komparativa inslag valts. Då Norges stadgande ligger till grund för en av frågeställningarna är det naturligt att huvudfokus ligger på detta grannland.   Vid äkta underlåtenhetsbrott är det uttryckligen underlåtenhet att vidtaga en påbjuden handling som är den straffbelagda gärningen. Oäkta underlåtenhetsbrott kriminaliserar en underlåtenhet som är kausal till uppkommen effekt. Dock måste gärningsmannen befinna sig i garantställning för att straffansvar skall kunna utkrävas vid detta brott. Handlingsplikten kan uppstå genom åligganden i lag, avtal eller eget föregående handlande. Det sistnämnda innebär att gärningsmannen själv framkallat en viss fara som resulterat i en effekt, det vill säga skada av något slag, där garanten bestraffas för underlåtenhet att avvärja denna effekt.   Norges § 387 NSL är utformad som ett äkta underlåtenhetsbrott, men uttryckligen i lagtexten stadgas att för det fall den nödställde omkommer utdöms ett högre fängelsestraff än om denne överlever. I praktiken tillämpas stadgandet som om det vore ett oäkta underlåtenhetsbrott där den underlåtande straffas för uppkommen effekt. Tidigare nämndes att i svensk rätt sker detta endast vid oäkta underlåtenhetsbrott där gärningsmannen är garant. Slutsatsen tillhörande den första frågeställningen är att Norges stadgande inte bör ses på som en god förebild vid ett eventuellt införande av hjälpplikt då allmänheten indirekt hamnar i garantställning och straffas i enlighet därmed.   Den andra frågeställningen gällande huruvida den straffria medhjälpen till självmord kan komma att påverkas av nämnda plikt besvaras jakande. Den som försöker begå självmord är i nöd. När medhjälparen underlåter att rädda den nödställdes liv kan denne dömas för underlåtenhet att bistå nödställd. Hur denna problematik för svensk del skall hanteras förtäljer inte historien.