Syfte och frågeställningar Studien avser att kvalitativt undersöka det praktiska arbetet med motiverande samtal för personer med depression ur behandlares synvinkel, avseende uppfattningar, förhållningssätt samt erfarenheter. -          Hur tillämpas motiverande samtal på personer med depression av olika behandlare, avseende upplägg, genomförande och uppföljning? -          Vad har behandlare som använder sig av motiverande samtal på personer med depression för erfarenhet av det? -          Vad har behandlare för förhållningssätt till att motivera depressiva personer till fysisk aktivitet? Metod Kvalitativ forskning med intervjuer. Informanterna var fyra behandlare från nätverket MI Nordic, som tillämpade motiverande samtal för personer med depression. De inspelade intervjuerna transkriberades och analyserades deduktivt genom kvalitativ innehållsanalys.   Resultat Behandlarnas tillvägagångs- och förhållningssätt av motiverande samtal för personer med depression var likartad även om vissa variationer förekom. Samma var det med deras erfarenheter gällande styrkor, svårigheter och effekter. Behandlarna var positiva till att motivera depressiva personer till fysisk aktivitet, men ansåg att det inte alltid bör göras.   Slutsats Studien visade att motiverande samtal är en bra metod för att öka motivationen hos depressiva klienter, men att samtalsformen bör kombineras med någon behandling för depression. Ökad förståelse kring olika behandlares synsätt på området tillsammans med ökad medvetenhet kring de bakomliggande mekanismerna i ett förändringsbeteende kan på sikt bidra till att motiverande samtal utvecklas till en evidensbaserad behandlingsmetod för depression.

Denna studie ämnar kartlägga fysisk aktivitet på tre gymnasieskolor i Uppsalaområdet och förstå samband mellan barn och ungdomars fysiska aktivitet kopplat till socialt kapital med en sociologisk utgångspunkt. Barn och ungdomars idrottande har förändrats över tid där allt fler barn och ungdomar i nuläget är mer fysiskt inaktiva än tidigare. Vilka barn och ungdomar som blir fysiskt aktiva eller inaktiva beror till stor del på vilket eller vilka sociala fack man placeras in i genom sin bakgrund och de socioekonomiska förutsättningar man har. Föräldrars utbildning, yrkesposition och idrottsliga bakgrund är något som påverkar barn och ungdomars inställning till idrottandet.   Denna studie innefattar en enkätundersökning med 185 enkäter på Celsiusskolan, Fyrisskolan och Lundellska skolan, tre centrala skolor i Uppsalaområdet. Enkätundersökningen användes för att skapa en uppfattning om vad gymnasieungdomar gör på sin fritid, hur många som är fysiskt aktiva samt att se hur de utvalda faktorerna; föräldrars utbildning, föräldrars sociala position samt föräldrars träningsvanor påverkar och påverkat dem att vara fysiskt aktiva eller inaktiva. Trots att Celsiusskolan, som är ett idrottsgymnasium, generellt har de mest fysiskt aktiva eleverna visade det sig även på de övriga två skolorna att eleverna generellt sett är fysisk aktiva. De stora skillnaderna hittades snarare mellan de olika programmen, framför allt på Lundellska skolan och Fyrisskolan. Det framgick tydligt att respondenterna formas utifrån det sociologiska kapital man bär med sig, framför allt från hemmet med föräldrarna i spetsen. Även föräldrars idrottsintresse utöver utbildnings- och ekonomiska tillgångar har ett samband med våra respondenters vanor att idrotta.

Studiens syfte är att få en förståelse för hur barn i åldern 9-12 år och föräldrar, bosatta i urbana miljöer, resonerar kring och organiserar sin vardag i fråga om barns rörelsefrihet och fysiska aktivitet i den byggda miljön, samt hur detta ger sig uttryck på barnets upplevda och faktiska rörelsefrihet och fysiska aktivitet. För att få en så nyanserad bild som möjligt har jag byggt studien kring ett flertal metoder; enkäter med både fasta och öppna svarsalternativ till föräldrar, aktivitetsdagböcker, intervjuer med fem barn och deras respektive föräldrar, deltagande miljöobservationer samt två tjänstemannaintervjuer. Resultaten indikerar att föräldrar som upplever den byggda miljön som otrygg och osäker skänker en liten tillåten rörelsefrihet till sina barn, vilket i sin tur gör barnet mindre fysiskt aktivt. Det är viktigt att göra åtskillnad mellan faktisk och tillåten rörelsefrihet då dessa två sällan överensstämmer. Det visade sig att föräldrar kan hantera konflikten mellan den byggda miljön och barns rörelsefrihet och fysiska aktivitet genom bl.a. mobiltelefonanvändande, trafikvett samt kamrat- och syskoneskort.

Backround: Many studies indicate that people with mental illness often suffer from physical illness. Many people with mental illness do not exercise even though they often have knowledge about the benefits of physical activity. Studies suggest that psychiatric patients have the desire to have an everyday life with more content. It is apparent in studies that healthcare professionals believe that it is the patients' own responsibility to keep themselves physically active. Aim: The primary objective with this study is to examine motivation and possible obstacles to exercise for persons with self-perceived mental illness and experience of psychiatric care. The secondary objective is to investigate how psychiatric care may be of importance to people with mental illness when it comes to exercise. Methods: Semi-structured interviews. A qualitative content analysis was used. Results: The results were presented in five categories; exercise as self-care, to make your day meaningful, not knowing your limits, mental illness and inactivity, how health care motivates exercise. Some of the categories contained subcategories. Discussions: The results of the study were discussed by Dorothea Orem´s self-care theory. People with mental illness may have difficulty with motivation and lack of initiative related to their illness, and by that unable to cope without the support to exercise or perform physical activity. The nurse may have a very important role to compensate for what is lacking in the patient´s knowledge and ability. The author believes that psychiatric care should implement exercise as part of treatment.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar   Syftet med studien var att undersöka hur fysiskt aktiva högstadie- och gymnasieelever är i förhållande till vad de har möjlighet till att vara under skoltid.   Erbjuds eleverna tillräckligt med fysisk aktivitet under skoldagen för att kunna uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet? Skiljer sig utbud, vanor och inställning mellan gymnasieelever och högstadieelever? Motiverar och informerar skolan eleverna kring fysisk aktivitet?   Metod Studien bygger på en kvantitativ enkätundersökning i Stockholmsområdet på två kommunala skolor, 80 högstadie- och 80 gymnasielever i åldern mellan 13 och 16 år deltog. Eleverna var slumpvist utvalda oberoende av kön. Urvalet av skolorna skedde ur ett bekvämlighetsurval, då urvalet av skola styrdes av tillgänglighet och kontakter.   Resultat Resultaten visade att de flesta högstadieeleverna transporterade sig vanligen via egen fysisk aktivitet till eller från skolan medan gymnasieeleverna vanligen transporterade sig via kollektivtrafik. Det visade sig vara en signifikant skillnad i fördelningen mellan hur många dagar eleverna oftast transporterade sig via egen fysisk aktivitet till eller från skolan. Typvärdet för gymnasieeleverna var 0 dagar medan typvärdet för högstadieeleverna var 5 dagar. 64 % av gymnasie- och 75 % av högstadieeleverna svarade att de får tillgång till 90 minuters måttlig fysisk aktivitet vilket tyder på att dessa elever erbjuds tillräcklig måttlig fysisk aktivitet för att uppnå rekommendationerna om måttlig fysisk aktivitet. 69 % av gymnasie- och 56 % av högstadieeleverna svarade att de får tillgång till 90 minuter eller mer mycket ansträngande fysisk aktivitet vilket tyder på att dessa elever uppnår rekommendationerna om mycket ansträngande fysisk aktivitet. Majoriteten av eleverna har svarat att de väljer att delta i både måttliga och mycket ansträngande fysiska aktiviteter, slutsatsen dras utifrån den vetskapen att eleverna inte verkar ha brist på motivation. Det visade sig vara en signifikant skillnad i fördelningen mellan hur gymnasie- och högstadieeleverna har svarat angående om de är fysiskt aktiva under raster. 71 % av gymnasie- och 30 % av högstadieeleverna utövar aldrig fysisk aktivitet på raster, detta tyder på att aktivitetsnivån sjunker desto äldre eleverna blir. Det var ingen signifikant skillnad i fördelningen mellan hur gymnasie- och högstadieeleverna har svarat kring uppmuntran och kunskapsgivande från skolan. Majoriteten av både gymnasie- och högstadieeleverna anser att de uppmuntras och får tillräckligt mycket kunskap om fysisk aktivitet från lärare.   Slutsats Avslutningsvis går det att konstatera att alla elever inte uppnår rekommendationerna för fysisk aktivet under skoltid. Utbud och vanor vad gäller fysisk aktivitet skiljer sig mellan gymnasieelever och högstadieelever främst när det kommer till transport till eller från skolan samt den fysiska aktivitetsnivån under rasttid. / <p>Fristående kurs Idrott III VT 2014.</p>

Att som barn få goda upplevelser av fysisk aktivitet kan leda till ett fysiskt aktivt liv även i vuxen ålder. Detta i sin tur kan bidra till ett välmående liv. Barn spenderar en stor del av sin vardag i skolan och därmed är raster tillfällen då de kan få möjlighet att utöva fysisk aktivitet. Trots kunskap om fördelarna med fysisk aktivitet är många elever inaktiva mer än 50 % av rasten. Anledningarna till varför de är inaktiva kan vara många. Elever har olika behov och deras åsikter och rastaktiviteter kan vara källor till att få reda på vad som skulle kunna få dem mer fysiskt aktiva under rasten. Syftet med denna mikroetnografiska studie är att, med fokus på; skolgården, läraren, samt klassen, synliggöra elevers fysiska aktivitet under rasten. Detta för att elevers handlingar, i relation till vad de uttryckt i tidigare gruppsamtal, kan bidra till mer kunskap om fysisk aktivitet på rasten. Studien skedde i två klasser, en årskurs fyra och en årskurs fem, på två skolor i södra Sverige. Efter observationer, analys och diskussion visade det sig att elevernas uttryckta ord och handlingar till viss del skilde sig från varandra. Vi kan konstatera att en kombination av kommunikation och uppmärksamt iakttagande under rasten ger en tydligare inblick i vad som kan skapa en mer fysiskt aktiv rastkultur.

Hjärt- och kärlsjukdomar är en av de vanligaste dödsorsakerna i Sverige. Många som drabbas av en myokardinfarkt (MI), det villsäga hjärtinfarkt, löper stor risk att drabbas av en sekundär MI. Därför är livsstilsförändringar så som fysisk aktivitet en viktig faktor för att minimera denna risk. En viktig del av den preventiva efterbehandlingen är fysisk träning som har visat positiva resultat på hjärt- och kärlsjukdomar. Syftet med detta arbete är att studera vilka bakomliggande orsaker som gör att individer som genomgått en MI är eller inte är fysiskt aktiva. Denna litteraturöversikt baseras på nio kvalitativa artiklar och två kvantitativa artiklar. Granskningen resulterade i fem teman: rädsla och oro för att insjukna på nytt, fysiska symtom som hinder, MI som vändpunkt, erfarenhet av cardiac rehabilitation (CR) och vikten av information och undervisning. Resultatet visade att det fanns en stor rädsla för att insjukna på nytt på grund av kroppsliga symtom som bröstsmärta, andfåddhet och trötthet. Patienterna var osäkra på hur mycket de kunde anstränga sig vid fysisk aktivitet, vilket bidrog till att detta begränsandes. Flera upplevde MI som en vändpunkt. De ohälsosamma levnadsvanorna uppmärksammades och individerna började omprioritera sina liv med livsstilsförändringar som följd. Majoriteten av de som deltagit i CR upplevde detta som en viktig del av rehabiliteringen. Deltagarna ansåg att närvaron av vårdpersonal bidrog till en ökad trygghet, vilket resulterade i att de vågade utföra fler ansträngande aktiviteter. Individerna upplevde informationen om CR, fysisk aktivitet och livsstilsförändringar som bristfällig. Det framkom att de önskade mer individuellt anpassad information. Resultatet av denna uppsats kan vara till hjälp vid vård och efterbehandling av patienter som genomgått en MI. Sjuksköterskan kan genom att vara medveten om patienters upplevelser av fysisk aktivitet informera och undervisa dem om sjukdomen och hur de på bästa sätt kan bibehålla sin hälsa.

Syfte och frågeställning Syftet med studien är att få ökad kunskap om ungdomars i årskurs 9 förhållande till fysisk aktivitet.  Hur fysiskt aktiva är ungdomar i årskurs 9 på fritiden och i skolan? Hur aktiva är ungdomar i förhållande till de rekommendationer som finns för fysisk aktivitet?  Metod För att nå ut till så många som möjligt valde jag att göra en kvantitativ undersökning. För att allt skulle bli rätt följde jag de forskningsetiska principerna. Undersökningen gjordes på skolor med relativt hög social status. Märkeskläder och de senaste elektroniska prylarna var viktiga inslag i ungdomarnas vardag. 100 ungdomar deltog i studien, 51 pojkar och 49 flickor. Frågorna på enkäten var både öppna och slutna. Studien är kopplad till Lars-Magnus Engströms begrepp egenvärde och investeringsvärde. När undersökningen gjorts analyserade jag de data som samlats in och därefter så kunde studiens syfte uppfyllas och frågeställningen besvaras. Resultat De flesta av ungdomarna visade sig uppfylla de rekommendationer som finns angående fysisk aktivitet. De flesta var på ett eller annat sätt fysiskt aktiv på sin fritid. Det var också en majoritet av eleverna som deltog aktivt på skolidrotten. Skolan har ett stort och viktigt ansvar för att den fysiska aktiviteten genomsyrar hela skoldagen. Slutsats Genom att vara fysiskt aktiv blir vår hälsa bättre. Det vet vi sen tidigare. Det viktiga är nu att se till att fler barn och unga lockas till fysisk aktivitet och att det blir ett livslångt intresse. På så vis kan vi förbättra folkhälsan. Rekommendationerna för fysisk aktivitet är en bra riktlinje för vad som är nödvändigt för att upprätthålla en god hälsa. Skolan och idrottsföreningar är viktiga instanser för att bidra till ökad fysisk aktivitet, samt att nå de som ännu inte är aktiva. / <p>Studiegång Idrott, fritidskultur och hälsa skolår F-9. Vt 2013</p>

Background: It is common that children and adolecsents with Aspergers syndrome have impaired motor skills and are less physically active than neurotypical children and adolecsents. Studies conducted on neurotypical children shows that children and adolecsents who are regular physical active also have a good motor control and a good physical self-esteem. The purpose of this study was to investigate the physical self-esteem of children and adolescents with Aspergers syndrome. Study Group: 36 children and adolescents aged 9-15 years with a diagnosis of Aspergers syndrome was asked to participate in the survey. 18 children, 16 boys and 2 girls, responded to the questionnarie about physical self-esteem which 17 of the answers could be used in the study. Methods: The translated questionnarie “Such I am” CY-PSPP was reworked into “Who resembles me” to better suit the target audience. The questionnaire was tested for validity at 14 neurotypcal children and adolescents aged 10-15 years. The study group also had to fill out a background form with information on age, gender, those who considered themselves physically active and if you participate in any physical recreational activity. Results: The test of validity showed that the nine children who were physically active in a group activity in their leisure time perceived lower in all domains compared with the 8 children who were not physically active in their leisure time. Discussion: The result is not consistent with the research done on neurotypical children as they show that performing physical activity correlates with the level of physical self-esteem. This study shows the opposite result. The question should be asked whether children and adolescents with Aspergers syndrome should be offered training in more custom shapes.

Idag utsätter vi våra kroppar för ett stresspåslag som vi inte är skapta att klara av, kronisk stress. Stress kan vara en positiv faktor när vi ska prestera, men när kraven blir för höga får kroppen ingen återhämtning vilket kan orsaka både fysisk- och psykisk skada. Syftet med studien var att undersöka om det fanns något förhållande mellan upplevd stressnivå och nivån av fysisk aktivitet hos vuxna. Alla deltagare bar en plomberad pedometer under fyra dygn, antal steg lästes av den fjärde dagen av undersökningsledaren. Enkäten Depression, Anxiety and Stress Scale (DASS) användes i en svensk förkortad översättning. Resultatet visar att de som når rekommendationen på 10 000 steg/dag har svårare att tolerera avbrott i saker de håller på med. Deltagarna från gruppen butiksarbete rör sig även mer än studenterna, som i sin tur rör sig mer än de med administrativ tjänst. Butiksarbetarna är även de enda av de tre arbetsplatserna som når upp till rekommendationen för steg/dag. Någon skillnad i stress i förhållande till fysisk aktivitet (steg) gick inte att hitta mellan de tre arbetsplatserna. Frånvaron av förmåga att koppla av visade sig ha en tendens till att vara en stressfaktor på alla arbetsplatser och insatser borde göras för att reda ut vad som orsakar detta.