The thought behind this bachelor essay regarding gender and rhetorical feminist criticism developed years ago out of the fact that I read just a little too many dirty chick lit-pockets as a teen. Those chick lit-pockets were my first introduction to sex, to gender roles, to how men and women react and are supposed to react to each other and, in some sense, even to feminism. Those chick lit-pockets, later turning into hardcore Harlequin-books, became my benchmark when I started to contemplate the fact that this is a man’s world, produced and reproduced by a male gaze which influences everything from sex, porn, advertising, gender roles, jobs and payment to dirty pockets for teenage girls. The essays aims to show how the male gaze-phenomenon could be to use for the rhetoric discipline: first combined with other rhetorical theories as a way to analyze and understand gender and objectification. The main question asked; How to put the male gaze on a rhetorical leash? This bachelor essay consists of a qualitative literature study focusing on four articles and one book in which five different male gaze-perspective appears. Every article presented will be followed by an explicative chapter in which the articles, specific male gaze- perspective will be combined with relevant rhetorical theories and applied to pop cultural example cases in order to demonstrate its academic potential. The conclusion of this essay establishes that the rhetorical discipline indeed could have great use of the male gaze-perspective while analyzing different kinds of artifacts, if combined with different kinds of methods. It confirms that it is possible to put the male gaze on a rhetorical leash and explains five specific ways to do so.

Lietuva, kaip ir kitos Europos Sąjungos valstybės narės, įgyvendina ES regioninę politiką, t.y. politiką, kurios pagalba siekiama socialinės ir teritorinės Sąjungos „sanglaudos“. Šios politikos įgyvendinimas užtikrinamas struktūrinių fondų finansine parama. Šiame darbe keliama problema - ES lygmenyje Lietuva pripažįstama kaip vienas regionas, kuriam parama skiriama kaip regionui, kurio BVP nesiekia 75 proc. ES vidurkio. Mano hipotezė- Lietuvos politikai ir institucijos turi skirti daugiau dėmesio šalies regionų sanglaudai. Darbo tikslas - išanalizuoti ES vykdomą regioninę politiką, valstybių narių skaičiui padidėjus iki dvidešimt penkių, supažindinti su pagrindiniais šios politikos prioritetais, įgyvendinimą nusakančiais teisės aktais, apibūdinti ES valstybių narių regioninės politikos prioritetus ir naujų tikslų būtinumą perspektyvoje iki 2013 m., taip pat apžvelgti Lietuvoje vykdomą regioninę politiką bei jos mastą. ES valstybėse narėse vykdomą ES regioninę politiką, siekdama apibrėžti, kokia skirtinga ši politika atskirose valstybėse narėse, priklausomai nuo to, koks šalies išsivystymo lygis. Visos šalys skirtingos, daugumos Naudojami tyrimo metodai - tai: 1) ES ir Lietuvos Respublikos teisės aktų ir kitų šaltinių regionine tematika analizė, 2) regionų lyginamoji analizė tiek ES, tiek Lietuvoje , siekiant įvertinti struktūrinės paramos būtinumą pagal regioninės politikos tikslus bei iškeltos hipotezės patvirtinimui. Darbas susideda iš trijų skyrių. Pirmas skyrius skirtas... [to full text] / -. / Litauen, sowie andere Mitgliedstaaten der Europäischen Union, verwirklicht die Regionalpolitik der EU, d.h. Politik, mit welcher Hilfe die sozialen und territorialen Unterschiede der Union verringert werden können. Die Verwirklichung dieser Politik wird durch die finanzielle Hilfe der Strukturfonds der EU gefördert. Bei der Überprüfung stellt man fest, dass Litauen als einzelne Region genannt ist, die einer solchen Strukturförderung bedarf, da hier das BIP weniger als 75 % des EU- Mittelwertes beträgt. werden. Meine Hypothese: die Politisch Verantwortlichen Litauens sollen mehrer Aufmerksamkeit für die Kohäsion der inneren Regionen widmen.

This study focuses on the material aspects of the wood and metal workshop, which is one out of two learning settings in the Sloyd subject. Sloyd is a compulsory school subject in Sweden, which includes textile, wood and metal work. Historically, wood and metal Sloyd has been dominated by male pupils and teachers. The purpose of the thesis is to describe and analyse how the materialized masculinity of the wood and metal workshop is embodied by the pupils during class. The study concerns 41 observed lessons in three different workshops, during the period of 2011-2013. Six groups have been ob- served and the observations have been complemented with individual interviews, group interviews and one video recording. The study is conducted from a gender perspective, which considers sociomaterial structures to be a part of a gender structure. Following Raewyn Connell, Yvonne Hirdman and others, the gender structure of the sociomaterial wood and metal workshop is brought to light. But the main focus lies on the embodied phenomena of the sociomaterial structure. This is applied through a hermeneutical phenomenological methodology, where the main analytical tools have been ”the corporeal turn” as presented by Maxine Sheets-Johnstone, ”the lived body” as Merleau-Ponty describes it, and Young’s interpretation of”situatedness” in feminist phenomenology. As regards the results, an overarching structuralistic analysis of pupils’ expectancies and be- haviours in the setting, along with historical documents, show that the wood and metal workshop holds a strong material classification in school. It is geographically peripheral and resembles the workshops of the industry outside school, rather than classrooms inside school. The workshop also has a strong inner classification, where the metal room is classified as the most masculine place in the workshop, and the painting room and the workbench are classified as being weak in masculinity. Analysis shows that the materiality close to the skin (caps, dirt, protection gear and garments) is embodied both as an ex- pression or a visual sign for others, but also as a tactile immanence or non- visual objectification of the body. Analysis also shows that the materiality in contact with the hand of- ten has an elongated form. The common use of elongated objects (wagging, fencing, poking, crafting) in the Sloyd groups are described as a consequence of historical views on masculine movements and transcendence by the founders of male (wood and metal) Sloyd. Furthermore, the processing of the common three-dimensional materials are analysed as "inside", as a non-visual kinetic-kinaesthetic experience that lessens the visual objectification of the body. Beyond the reach of the hand, the three- dimensional, silent and personal artefacts render specific intersubjective situations. The space of the workshop is considered performative, using the silent and three-dimensional objects as proposals of intersubjective situations and tactile-kinaesthetic turn-takings. Conclusively, the results are discussed in relation to concepts of individuality and corporeal meaning in the workshop, the concrete rather than abstract masculinity, and in relation to the well-used concept of mediated experience in creative subjects such as Sloyd. / Genusforskarskolan

Aktivitet som terapeutiskt medium har varit centralt för att utveckla arbetsterapiprofessionen genom att använda aktivitet som mål och medel. Arbetsterapi är grundat på att engagemang i aktivitet är nödvändigt för hälsa och välmående. Trots detta har mycket av professionsutvecklingen lett till interventioner som inte är aktivitetsbaserade. Basal Kroppskännedom™ (BK) och arbetsterapi har flera gemensamma grundantaganden. Vår kliniska erfarenhet visar möjligheter att använda BK-principerna inom arbetsterapi och vi ville undersöka andra arbetsterapeuters uppfattning om förut-sättningar och värde av att arbeta med BK-principerna för att stärka patienternas aktivitetsutförande. Kvalitativa intervjuer genomfördes med 11 informanter utifrån ett strategiskt urval. Intervju-materialet analyserades och bildade tre teman; Arbetsterapeutens kunnande och görande, Att jobba med sig själv – den mänskliga utvecklingsprocessen samt Hinder och möjligheter i organisationen. I relation till ergonomikunskaper uttrycker informanterna att BK-principerna ger ytterligare möjlig-heter att se, förstå och känna in patienten och åtgärda konkret i aktivitet. Aktiviteter bryts ner i delmoment där enkla, rytmiska rörelser hittas och patientens meningsfullhet fångas. Patienten känner och upplever aktivitetsutförandet i kroppen. Att använda sig själv som instrument beskrivs i resultatet som en förutsättning för att själv vara både i aktiviteten och i kontakten med patienten. Det stärker då möjligheten att utveckla den terapeutiska alliansen. / Activity as a therapeutic medium has been central to the development of the occupational therapy profession by using meaningful and purposeful activities. Occupational therapy is founded on the commitment of activity as essential for health and wellbeing. Despite this, much of the profession has led to the development of interventions that are not activity-based. Basic Body Awareness Therapy (B-BAT) and occupational therapy have several common basic assumptions. Our clinical experience shows the potential of using the B-BAT-principles in occupational therapy. We wanted to explore other occupational therapists’ perceptions of conditions and the value of working with B-BAT-principles to strengthen patients' occupational performance. Qualitative interviews were conducted with 11 informants, strategically selected. The interview material was analyzed and formed three themes: The occupational therapists’ knowledge and performance, Working with self – the human development process, and The Obstacles and Opportunities in the organization. In relation to ergonomic knowledge, informants expressed the view that B-BAT-principles provide further opportunities to see, understand and comprehend patients and use activities as a part of their treatment. Activities are broken down into stages where simple, rhythmic movements are used to catch the meaningfulness. The patient feels and experiences occupational performance in the body. The results of the study describe the use of self as an instrument as a prerequisite for being both in activity and in contact with the patient. That strengthens the possibility of developing a therapeutic alliance.

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting. / Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

Inom det teoretiska perspektivet för huvudområdet SMDI vilket inbegriper språkliga och kulturella verksamheter som barn och unga ingår i, men samtidigt med vidgad ram mot skrivutveckling och textsocialisation mot det nya medielandskapet, skrivs denna uppsats. Studien syftar till att ge en djupare förståelse för hur elevers samtal skapar text i skärmbaserad undervisning, det vill säga hur eleverna arbetar med digitala verktyg i undervisningen, samt för hur läraren stödjer samtalet. Det teoretiska perspektivet bottnar i Vygotskijs sociokulturella teori. Studien som har en hermeneutisk inriktning med ansats att tolka och klargöra, är av kvalitativ karaktär. Metoden är deltagande observation. I studien ingår sex elever i en årskurs två samt dess lärare. Samtalen dokumenterades med hjälp av inspelning. Tidigare forskning berör elevers samtal, de digitala verktygen samt textskapande. För att tolka och förstå resultatet av observationerna har jag använt begrepp, vilka hämtats ur tidigare forskning. De olika formerna av stöd som läraren eller eleven ger i skrivhändelserna, funktionsstöd, stavningsstöd, instruktionsstöd och idéstöd, och de strategier som är kopplade till skrivande på datorplatta, handlingskedjor, samt samtalets beskaffenhet, turtagning och uppbackning, är några begrepp som använts. Analys av tre skrivhändelser görs och den visar att textskapande samtal uppstår framför allt genom att läraren finns med i detta samtal och ger stöd kopplat till den nära utvecklingszonen. När eleverna ska jobba på egen hand och läraren inte deltar dör samtalet ut. I samtalen är det framför allt funktionsstöd de ger varandra. Slutsatsen är att elevsamtal ofta hamnar i att eleverna ger varandra funktionsstöd kopplat till den text de ska skriva. Samtalet handlar sällan om innehållet i texterna. Lärarens stöd blir därför nödvändigt för att text ska skapas.

Purpose – The purpose of this paper is to increase the knowledge about technology based services affection of the ability of retail banks to build customer based brand equity among students. Design/methodology/approach – A conceptual model has been developed from theories regarding customer based brand equity, switching barriers and choice criteria. Based on this conceptual model, seven in depth interviews including several brand elicitation techniques were conducted. Findings – The findings show that students perceive the target banks to be rather similar, especially regarding technologies. In addition, the students are satisfied with their bank, however; the technology based services have difficulties in creating true customer based brand equity. Behind this difficulties are the special character of financial service combined with the student role. Together, these results suggest that the banks need to do something besides the actual services in order to build customer based brand equity and keep the customers for a long term relationship. These strategies must be developed and implemented carefully in order to keep the current image of credibility. Research limitations/implications – The paper has not included comprehensive eliciting techniques and this must be taken into account when reflecting about unconscious brand associations.  Practical implications – The findings include good insights and advices that bank managers can use to create meaningful differentiations in the future and attract and keep students as customers for a long time.  Originality/value - The paper combines customer based brand equity with switching barriers, which give valuable insights to both banks and researchers. Moreover, the time period of the study related to the technological innovation provides the brand equity research in the financial sector with updated knowledge.

The purpose of my study is to examine why five primary school teachers chose to start using the method ”Learning reading by writing on computer” in their teaching. How do they perceive that the method works in their classroom and do they perceive that the method affect the children’s literacy? The study consists of a qualitative method in form of interviews with five primary school teachers and also some observations made by me in the classrooms. I will use the findings I made during the interviews and observations and contrast these to relevant literature and research that I have collected. The result of my study shows that all of the interviewed teachers had a self-interest in working with the method ”Learning reading by writing on computers” and that they also worked closely with colleagues. The majority of the pupils could talk about their texts and the structure of the language already in grade one and many had learned to read faster than former pupils.

The aim of this study was to examine how social workers relate to unaccompanied asylum-seeking children, regarding their cultural background and potential social issues. In order to achieve a more profound and comprehensive view of the social workers views regarding the separated children, we selected to execute semi structured interviews with social workers. These interviews were aimed at those social workers who performed assessments and investigations concerning unaccompanied children. We completed nine interviews which we recorded and transcribed in a strict manor. When we analyzed the empirical material, certain themes where identified as more protuberant and thus we our selection was based on what we regarded as the most relevant topics, in accordance to the aim of the study. Furthermore, our focus was set upon the social workers views regarding cultural differences between unaccompanied asylum-seeking children and Swedish children. We also decided to focus on which views these social workers portrayed, regarding the unaccompanied asylum-seeking child’s cultural background and how social issues could affect the social workers frame, their assets and formulation of their interventions, concerning separated children. We learned during our study that the social workers are enduring a heavy workload, especially since the numbers of arriving separated children are rapidly increasing. Furthermore, the economical recourses, in forms of personnel, are not increasing the same pace. In recent years, societal attitudes have altered and more negative and separative views regarding separated children are apparent. However, the social workers have applied a more universalistic approach towards the children to show the resemblances rather than differences between unaccompanied asylum-seeking children and Swedish children. Our study makes evident, that underneath this universalistic policy, culturalization of the children took form and this development also affected how the interventions were framed. Conclusively, this study displays how culturalization of the interventions affected the care of the children negatively and resulted in a declining standard of care, as well as differentiation of care.

Utifrån the procedural deficit hypothesis (PDH) antas det deklarativa minnet vara intakt hos personer med dyslexi. Detta styrks av studier som visat att deklarativt minne är intakt eller förstärkt hos barn med SLI eller dyslexi då det undersökts med icke-språkliga minnestest. Personer med dyslexi som genomgår universitetsstudier antas kompensera för sina svårigheter på olika sätt, bland annat med det deklarativa minnet. I denna studie har deklarativt minne undersökts i form av visuellt igenkänningsminne efter oavsiktlig inkodning. Deltagarna utgjordes av 11 universitetsstuderande med dyslexi samt en kontrollgrupp på 26 universitetsstuderande utan dyslexi. Resultatet indikerade ett intakt deklarativt minne hos personer med dyslexi. En trend till att de även har ett förstärkt minne efter 24 timmar jämfört med kontrollgruppen kunde skönjas men var inte signifikant. Prediktionen att deklarativt minne används som kompensation i allmänhet samt för nedsatt läsförmåga kunde inte styrkas. Andra möjliga kompensatoriska strategier och förmågor än deklarativt minne diskuteras. / Based on the procedural deficit hypothesis (PDH) declarative memory is assumed to be intact in people with dyslexia. This is supported by studies showing that declarative memory is intact or enhanced in children with SLI or dyslexia when examined using non-verbal memory tests. People with dyslexia who undergo university studies are assumed to compensate for their difficulties in different ways, including with the use of declarative memory. This study examines the aspect of declarative memory that is visual recognition memory after incidental encoding. The participants were 11 university students with dyslexia and a control group of 26 university students without dyslexia. The results showed an intact declarative memory in people with dyslexia. A possible trend that they also have an enhanced memory after 24 hours compared with the control group could be seen but was not significant. The prediction that declarative memory is used as compensation in general and for impaired reading skills could not be substantiated. Other possible compensatory strategies and abilities besides declarative memory are discussed.