The pressing environmental crisis compels educators to question the purposes and practices of formal education and to adopt environmentally-informed transformative approaches to education. Critical place-based learning refers to a wide variety of approaches to teaching and learning that take the local context as the starting point for curriculum that fosters a critical stance towards the status quo. There is a need for more research that brings together environmental and critical learning goals in the early years. In this qualitative case study, I explored critical place-based learning and teaching in kindergarten. I explored the parallels between critical place-based learning and a Reggio Emilia-inspired emergent curriculum approach. I considered how teacher researcher collaboration served to support teacher professional development. This study demonstrated the possibilities, benefits, and challenges, of critical place-based learning in the early years. I conclude with some recommendations for facilitating critical place-based learning in the early years.

The pressing environmental crisis compels educators to question the purposes and practices of formal education and to adopt environmentally-informed transformative approaches to education. Critical place-based learning refers to a wide variety of approaches to teaching and learning that take the local context as the starting point for curriculum that fosters a critical stance towards the status quo. There is a need for more research that brings together environmental and critical learning goals in the early years. In this qualitative case study, I explored critical place-based learning and teaching in kindergarten. I explored the parallels between critical place-based learning and a Reggio Emilia-inspired emergent curriculum approach. I considered how teacher researcher collaboration served to support teacher professional development. This study demonstrated the possibilities, benefits, and challenges, of critical place-based learning in the early years. I conclude with some recommendations for facilitating critical place-based learning in the early years.

Syftet med denna uppsats var att utifrån ett feministiskt poststrukturalistiskt perspektiv, studera hur några medverkande i ett likabehandlingsnätverk i en Reggio Emilia-inspirerad förskoleenhet, talade om kön/genus och normer. Arbetet med nätverket har beskrivits som en ”minipolitisk” arena; för vardagsnära demokratiska förhandlingar – ett möte mellan rådande ”storpolitik”, i form av läroplan och lagar, och lokalt förverkligande. Därmed ville vi bidra med kunskap om hur ett sådant nätverk kan möjliggöra ett praktiskt arbete med genusfrågor, samt om vilka eventuella svårigheter som finns. Vi samlade in material via intervjuer med sex pedagoger, där några precis påbörjat sitt deltagande i nätverket medan andra hade deltagit i ett år. Vi identifierade ett antal diskurser som var verksamma under intervjuerna och organiserade dem i tre övergripande teman. Det första temat kallade vi ”Talet om yttre förutsättningar och krav”, där särskilt förskolans politiska uppdrag dominerade som anledning till att alls, eller till syvende och sist, arbeta med likabehandling och jämställdhet. Ur intervjuerna kunde vi urskilja att genus inte gärna kopplades till ett vidare likabehandlingsarbete, och fick en sämre status än andra likabehandlingsfrågor. Vi kopplade detta tema till relationen mellan stor- och minipolitik, där förskolans uppdrag på den storpolitiska arenan kunde diskuteras på nätverkets mer vardagsnära minipolitiska arena. Vi förstod det inte som att uppdraget kritiskt granskades, men såg nätverket som ett möjligt forum för minipolitiska förhandlingar. Nästa tema kallade vi för ”Talet om barns möjligheter”. Inom detta identifierade vi en dominerande utvecklingspsykologisk diskurs som försvårade att tala om barnen som delaktiga i genusarbetet, då de var för små och omogna. Det handlade istället främst om de vuxna, som jämställdhetsförändrare. Samtidigt riktades uppmärksamhet mot den pedagogiska miljön, något som vi kopplade till Reggiopedagogikens utforskande karaktär, där nätverket sades bidra med könsliga aspekter och dilemman. Detta förde oss till vårt sista tema; ”Talet om att upptäcka”. I detta tema sades nätverket fungera som en väckarklocka, med tillgång till nya sätt att tänka kring normer och genus, och lite som en ”brännblåsa i rumpan”. Därtill identifierade vi även mindre diskurser, som bland annat antydde problem med lokala förutsättningar, och reflekterade kring vår egen roll som aktiva agenter i de teman som vi skrivit fram.

Denna uppsats avser att studera framskrivningar om kön och barns subjektivitet, utifrån en samling texter som beskriver Reggio Emilia-filosofin och dess pedagogik. Med feministisk poststrukturalism och diskursanalys som teori och metod har jag i texterna sökt efter bland annat representationer, och utifrån dessa skrivit fram diskurser om barns subjektivitet respektive barn som könade subjekt. I materialet betonas en helhetssyn på barn, där barnet ses som ett kompetent, medskapande och unikt subjekt – men studien visar också att flickor och pojkar som generaliserade grupper beskrivs som delvis olika, och att denna antagna olikhet ger anledning till exempelvis gruppindelning efter kön. Dessa framställningar uppfattar jag stå i spänningsförhållande till varandra: diskursen om barn som könade kan förstås som begränsande för vad som ryms i diskursen om barns subjektivitet. Fokusering på olikhet mellan könen kan spåras till dels ett inom Reggio Emilia-filosofin värnande av just ”värdet” olikhet och dels en tanke om denna könsliga olikhet som något delvis inneboende hos barnen – en slags essens – som så att säga kommer före det relationella, kontextuella. Denna essentialistiska syn på könsligt bundna egenskaper förefaller stå i kontradiktoriskt förhållande till Reggio Emiliafilosofins betonande av individens unika subjektivitet. Studien gör gällande att denna olikhet, avseende kön, inte problematiseras i merparten av mitt material – men att det samtidigt tycks finnas en slags motdiskurs som gör detta problematiserande.

Denna kvalitativa intervjustudie har som syfte att fånga innebörder i vad Reggio Emilia kan vara genom att intervjua fyra stycken verksamhetsansvariga inom Reggio Emilia inspirerade förskolor. Jag har använt mig av ett postmodernt och socialkonstruktionistiskt perspektiv samt ett poststrukturellt perspektiv för att belysa hur man ser på barn, lärande och verksamheten inom Reggio Emilia. I resultatet går det att konstatera att det finns stora variationer i hur de arbetar, men också vissa likheter. Anledningen till detta tycks vara att Reggio Emilia inte är en pedagogik med en metodbeskrivning utan en filosofi att inspireras av.

<p>What does it mean in Spain to talk about national cuisine? This dissertation examines how three of Spain's most prominent intellectuals of the early twentieth century&mdash;Emilia Pardo Bazán, Carmen de Burgos, and Gregorio Marañón&mdash;confronted that question in their writing in cookbooks at a pivotal moment in Spain's history. Pardo Bazán, a feminist writer and novelist, authored two cookbooks, <italic>La cocina española antigua</italic> (1913) and <italic>La cocina española moderna</italic> (1914). Burgos, a teacher, newspaper columnist, and novelist, authored <italic>La cocina moderna</italic> (1906), <italic>¿Quiere usted comer bien?</italic> (1916), and <italic>Nueva cocina práctica</italic> (1925). Marañón, a physician and statesman as well as a writer, penned the prologue to Basque chef and restaurant-owner Nicolasa Pradera's 1933 cookbook <italic>La cocina de Nicolasa</italic>. These authors were active during a period that saw enormous changes in Spain's political structure and demographics, and in social and gender roles, and each of them engaged with the debates about Spain and the modern nation that consumed intellectual thinkers of the time. And yet each of these authors chose to write about cooking and food in a genre intended for the use of middle-class women in their homes.</p><p>Their writing in cookbooks, I posit, offered Pardo Bazán, Burgos, and Marañón the opportunity to address directly the middle-class female readers who stood at the nexus of their anxieties regarding Spain's modernization. These anxieties were generated by shifting social structures as women gained access to education and to paid employment outside of the home, and as a newly mobilizing working class threatened the social order through political and labor organization, as well as with violence and unrest. By teasing out the contradictions in their cookbook prologues, I show how these intellectuals use Spanish cuisine to promote a vision of Spain's modernization that corrects for the instabilities generated by those same modernization processes. </p><p>In Chapter One, I demonstrate how Pardo Bazán uses Spain's <italic>cocina antigua</italic>, catalogued in <italic>La cocina española antigua</italic> (1913), to "write the nation into existence" (Labanyi). By positioning cooking and cuisine in parallel to the dominant masculine nation-building discourses of the period, Pardo Bazán maps a role for her women readers, and for herself as a woman writer, in the task of building a modern Spanish nation. In Chapter Two, I focus on Pardo Bazán's second cookbook, <italic>La cocina española moderna</italic> (1914), and show how she uses Spain's modern cuisine to inculcate her female readers with the middle-class values that she believes will serve as a bulwark against the increasing unrest of the working class. In contrast to Pardo Bazán, who designates a conventional role for middle-class women in return for protection against the working class, Carmen de Burgos argues that there is no contradiction between women's domestic roles and having a public role and an intellectual life. Chapter Three analyzes how she uses a strategy of "double writing" (Zubiaurre) to show the importance of cuisine to the public sphere and to criticize the still extant obstacles to women's public activity. Chapter Four focuses on Gregorio Marañón's construction of Basque chef and restaurateur Nicolasa Pradera in his prologue to her cookbook. Marañón uses the prologue to promote a palatable version of Spain and its modernity to outsiders. Yet his version of Spain's modernity depends on reinscribing figures like Pradera into traditional, anti-modern gender and class roles. </p><p>At a moment in which the international media identify in Spanish cuisine "the new source of Europe's most exciting wine and food" (Lubow 1), this project historicizes the notion of "Spanish cuisine" at the center of Spanish haute cuisine. It also represents a foundational study in food cultural studies in Spain, offering a critical examination of cookbooks as a genre and as crucial texts in the <italic>oeuvres</italic> of Emilia Pardo Bazán, Carmen de Burgos, and Gregorio Marañón.</p> / Dissertation

<p>The late-nineteenth-century realist canon in Spain is filled with male characters who are physically weak, effeminate, ineffectual, infantilized, or impotent, and, thus, decidedly "unmanly," which indicates a collective societal anxiety about masculinity in Spain at the end of the nineteenth century. I argue that this anxiety about masculinity stems from another societal worry about Spain's backwardness with respect to its more modern European neighbors and the uneven rate of modernization with its own borders. I explore these issues in four novels by Galician-born realist author Emilia Pardo Bazán: <italic>La Tribuna</italic> (1882), <italic>Los Pazos de Ulloa</italic> (1886), <italic>La Madre Naturaleza</italic> (1887), and <italic>Memorias de un solterón</italic> (1896). I analyze these texts in light of historical and theoretical work on post-Enlightenment masculinity by scholars, such as George Mosse, John Tosh, Christopher Forth, and R. W. Connell. </p><p>In the first chapter, I trace the development of the post-Enlightenment, Western, model of manliness, a primarily urban, bourgeois phenomenon, which privileged rational intellect and individual hard work. I then compare the pace and extent of modernization in Spain and England to show how Spain lacked the material conditions that would allow most Spanish men to embody modern masculinity in the late nineteenth century. For the remaining chapters, I turn my attention to <italic>Los Pazos de Ulloa</italic>, <italic>La Madre Naturaleza</italic>, and <italic>Memorias de un solterón</italic>. Each of these novels shows, in different ways, how the modern masculine ideal coexists and conflicts with other pre-Enlightenment models of manliness--based on aristocratic leisure, military prowess, or brute force. I argue that the problems faced by the male characters in these novels are a direct result of this clash of masculinities, which in turn reflects Spain's economic stagnation in the nineteenth century. In Chapter II, I show how the refusal of the rural, Galician aristocracy to embrace certain hallmarks of the modern masculine ideal, such as hard work and Enlightenment thought, leads to a destabilization of feudal hierarchies in <italic>Los Pazos de Ulloa</italic>. I then argue that this destabilization results in the pervasiveness of violence in the novel. Chapter III focuses on <italic>La Madre Naturaleza</italic>. I contend that its narrator recognizes that change must come to rural Galicia and, thus, makes a gesture toward reconciling traditional and modern values, as well as pre-Enlightenment and post-Enlightenment models of masculinity. I then show how this reconciliation ultimately fails because the narrator condemns the social mobility upon which modernization and modern masculinity depend. In Chapter IV, I discuss the importance of marriage and fatherhood to the enactment of modern masculinity in <italic>Memorias de un solterón</italic>. I then illustrate how, in the Galician provincial capital in which the novel is set, social and economic conditions make life as a bourgeois husband and father undesirable at best, and ruinous at worst.</p> / Dissertation

<p>Inom området barnets utveckling borde pedagogiken och kognitionsvetenskapen samarbeta. Pedagogikinriktningen Reggio Emilia påstår bygga sin verksamhet på delar av bland annat Vygotskys teorier. I denna rapport utvärderas detta påstående utifrån frågan: Har förskollärarna inom Reggio Emilia-förskolan stöd hos Vygotskys teorier när det gäller deras roll i barnets vardagsspråkliga utveckling. Reggio Emilia-inriktningens och Vygotskys åsikter om språk och lärarens roll analyseras och jämförs med ett hermeneutiskt angreppssätt. Analysen visar att det finns skillnader mellan Reggio Emilia-inriktningens syn på förskollärarens roll när det gäller barnets vardagsspråkliga utveckling och Vygotskys teorier inom området. Trots skillnaderna visar ändå analysen att Reggio Emilia-inriktningen har fått stora influenser ifrån Vygotsky. Resultatet visar således att även om stödet från Vygotskys teorier inte är hundraprocentigt så finns det där. Undersökningen visar också att pedagogiken och kognitionsvetenskapen kan samarbeta framgångsrikt.</p>

<p>Vårt syfte med den här studien är att undersöka hur förskollärare tänker och arbetar kring bild, färg och formskapande inom förskolan och vilka faktorer de anser viktiga i den skapande verksamheten. Vi vill även se om det föreligger några skillnader då förskolan har tillgång till en ateljerista som arbetar i förskolans ateljé och då förskolan inte har det.</p><p>Frågeställningarna är som följer:</p><p>–</p><p>Vilka faktorer anser förskollärarna viktiga i förskolebarns färg – och formskapande?</p><p>–</p><p>Vilken betydelse har tillgången till en ateljerista för den skapande verksamheten?</p><p>Vi har i vår undersökning genomfört åtta intervjuer av förskollärare. Två av respondenterna var även utbildade till ateljerista. Två av respondenterna hade tillgång till en ateljerista och fyra hade inte det. Resultatet visar att det inte finns så stora skillnader i tankegångarna hos respondenterna vare sig de har tillgång till ateljé eller inte. Vi kunde även tyda att miljön kring barnet har en stor betydelse i båda fallen. Tyngdpunkten ligger vid kunskap och engagemang.</p>

<p>Studien är baserad på intervjuer med sju förskollärare på tre Reggio Emilia-inspirerade förskolor i olika delar av landet. Inom Reggio Emilias pedagogiska filosofi ses barn som kompetenta att redan från födseln utforska sin omvärld, och att de utvecklas i en utmanande miljö, ”den tredje pedagogen”. Litteratur om Reggio Emilias filosofi tar främst upp inomhusmiljön. Vi har istället fokuserat på hur barnen utmanas i förskolornas ”uterum” – på förskolegården. Vad gör förskollärarna utifrån den förskolegård de har?</p><p>Syftet med studien är att undersöka på vilka sätt sju förskollärare på tre Reggio Emilia-inspirerade förskolor uttrycker att de utmanar det rika, kompetenta och utforskande barnet på förskolegården.</p><p>Resultatet visar att förskollärarna strävar efter att även under utevistelsen vara lyhörda, medforskande pedagoger som ställer nyfikna frågor, utmanar och lyfter barnens intressen. Däremot uttrycks i olika hög grad på vilka sätt denna lyhördhet omsätts i praktiken, vilka förändringar som faktiskt sker på förskolegården utifrån detta förhållningssätt och gårdarnas olika förutsättningar. Visioner saknas inte. Förskollärarna framhåller att det man kan göra inne också går att göra ute, men lyfter oftare fram begränsningar än möjligheter, vilket vi menar i praktiken leder till att de inte tar vara på de möjligheter som skulle kunna finnas. Undantaget i denna studie är förskolläraren med huvudansvar för utevistelsen och utemiljön på sin förskola, som ger en annan dimension till hur det går att tänka och utrusta förskolegården för att utmana det utforskande barnet. I diskussionen reflekterar vi över vad ett Reggio Emilia-inspirerat förhållningssätt kan innebära under utevistelsen och ger även förslag på enkla förändringar som på förskolegården kan möjliggöra ett kreativt utforskande för barnen. </p>