The aim of this work is to map the current development on the Prague cultural scene set in the industrial spaces, it captures in a comprehensive way some common tendencies in the atypical industrial environment. Although there are marginally mentioned various cultural activities, work particularly focuses on the frequent presentation of electronic dance music in abandoned buildings. The work describes the historical development of industrial heritage on the territory of Prague, what kind of cultural businesses in this environment are currently taking part, how do they differ and what do they depend on. After reading this thesis the reader gains insight into the trends currently prevailing on the Prague music scene out of the traditional club environment.

Städer som föränderliga och sinnebilder av det förflutna är utgångspunkter i denna studie där stadsomvandling och historiebruk i den postindustriella staden är i fokus. I skiftet mot ett postindustriellt samhälle sker en omställning som innebär att en ny stadsidentitet eftersöks och att nya former av tillväxt efterfrågas. Idén om den autentiska staden grundar sig i en förändrad syn på historia och ett ökat intresse för kulturarv. Baserat på de nya förutsättningar som råder för städer problematiserar arbetet innebörden av autenticitet och de rumsliga konsekvenser som tolkningen av autenticitet resulterar i. Sentida forskning visar på en förskjutning kring innebörden av autenticitet, som innebär att betydelsen snarare handlar om att skapa en upplevelse av ursprung istället för att anspela på det faktiska ursprunget. Med utgångspunkt i denna förändring studeras den betydelse som tillskrivs autenticitet i samband med bevarande- och förnyelseprocesser i staden Como, i norra Italien. I Como studeras betydelsen av autenticitet genom en kvalitativ innehållsanalys av visionära riktlinjer i kommunala plandokument och i projektet Fisionomie Lariane som drivs av en lokal arkitektorganisation. Semi-strukturerade intervjuer med verksamma politiker, planerare, arkitekter och forskare används för att fördjupa perspektivet på Comos utveckling och de olika föreställningar som finns i relation till stadens förflutna och utveckling. I analysen påvisas diskursiva rekonstruktioner av historia och ursprung på olika geografiska nivåer, på en provinsiell nivå till en platsspecifik nivå. Historia får en stor betydelse och en fundamental roll i stadsomvandling där historiska rekonstruktioner används i syfte att motivera utveckling och generera tillväxt. Den industriella identiteten som Como har haft sedan 1600-talet är viktig på en provinsiell nivå och används som ett legitimt skäl till att staden har utvecklingspotential. På en stadsnivå exkluderas dock dessa miljöer, på grund av att de anses bidra till en diskontinuitet med den historiska stadskärnan. Den autentiska staden framställs som eftersträvansvärd vilket speglas i den tyngd som den historiska stadskärnan får i framtida utveckling. Den betydelse som tillskrivs autenticitet påvisas i strävan som finns att upprätta en historisk kontinuitet, där den historiska stadskärnan blir en referenspunkt för den stadsomvandling som sker i Como. Detta kan även ses som ett sätt för staden att skapa en ny ”image” som riktas mot turistnäringen, vilken pekas ut som stadens framtida näring. I samband med stadsutveckling blir upplevelse av autenticitet en dominerande idé. Studien i Como visar på hur betydelsen av autenticitet förankras i historiska bebyggelsemönster som uppfattas vara ”äkta” och ”ursprungliga”. Föreställningar om autenticitet påvisas även i diskurser där ett hierarkiskt förhållningssätt upprättas angående kulturvärden i centrum och periferi. Fysiska rekonstruktioner av ”autentiska miljöer” sker genom omgestaltning av stadens offentliga platser. Nya element adderas som representerar en symbolisk form av autenticitet. Symboliken uttrycks genom materialitet och rumslighet som anspelar på det förflutna och en slags äkthet. Detta bekräftar att autenticitet i det postindustriella samhället bedöms utifrån upplevelser av platser och föreställningar om historia. I studien framkommer autenticitetsbegreppets komplexa innebörd och hur tolkningen ständigt förändras och får en ny mening beroende på samhällskontext. Nyckelord: Autenticitet, platsidentitet, historiebruk, genius loci, kulturarv, stadsomvandling, stadsförnyelse, den postindustriella staden.

Le « génie » est une notion courante de l’histoire de l’art dont la définition paraît a priori trouble et subjective. La première moitié du XIXe siècle représente un tournant dans son histoire sémantique : de faculté, le génie devient essence de l’artiste remarquable. Le XVIIIe siècle avait démontré le génie de certains hommes ; le romantisme invente les hommes de génie, une incarnation du concept. Cette thèse analyse l’évolution du langage iconographique visant à rendre compte du génie artistique sous le regard des théories contemporaines émises par la philosophie, les sciences de l’anatomie ou la médecine aliéniste. Le principal enjeu est donc la démonstration, dans les beaux-arts en France, d’un glissement iconographique de la représentation des actions d’un homme comme preuves de son génie vers la figuration des codes physiques ou moraux du génie artistique. Par l’analyse des mythes et des signes utilisés par les artistes, les biographes et les critiques pour rendre compte du génie, il sera permis de révéler les codes visuels susceptibles d’ériger en vérité reconnaissable une appréciation subjective, ainsi que des modèles artistiques comme civiques pour l’art français. / The “genius” is a frequent notion of art history. Its definition can yet appear blurry and subjective. The first half of 19th century represents a decisive turn in its semantic background: from an ability, the genius becomes an essential quality of the artist. When 18th century established the genius of some glorious men; romanticism invented the idea of “men of genius” as incarnations of the concepts. The present thesis emphasizes the evolution of the iconographic language reflecting the artistic genius according to the current philosophical, anatomical or psychiatric theories. Therefore, the main purpose of this study is to demonstrate the iconographic shift, in fine arts, from the representation of a man’s actions as evidences of his genius to the definition of physical or moral codes to detect the artistic genius. Thanks to the analysis of myths and signs used by artists, biographers and critics around the notion of genius, we manage to recognize the visual rules susceptible to erect as a material recognizable truth what is more likely to be seen as a subjective appreciation, as well as artistic or civic patterns for French Art.

À partir du récit autobiographique de Dave Eggers, A Heartbreaking Work of Staggering Genius, notre mémoire entend éclaircir les rapports entre métafiction, écritures de soi et traumatisme. Ce récit publié en 2000 raconte comment, à l'âge de vingt-et-un ans, l'auteur a perdu ses parents, décédés tous deux du cancer à quelques semaines d'intervalle à peine, et relate son expérience de gardien légal de son jeune frère de huit ans. Nous verrons, à l'aide des théories de Patricia Waugh et de Linda Hutcheon, qu'Eggers fait un usage paradoxal de l'autoréférentialité littéraire : si les interventions métafictionnelles au sein de la narration remettent en doute la teneur référentielle de son récit, celles-ci, étrangement, sont conçues de façon à en renforcer la crédibilité. Les écrits de soi entretiennent également certains paradoxes; l'autobiographie, selon Lejeune, ne se définit pas par un rapport de ressemblance à son objet. Au contraire, les inexactitudes du récit constituent la voix autobiographique, c'est-à-dire l'expression personnelle de la vérité subjective de l'auteur; cette voix, qu'investissent entre autres les autofictionnistes se situant dans la lignée de Serge Doubrovsky, est en définitive ce que l'autobiographie offre de plus précieux à la lecture. Le témoignage s'occupe également de la question de la transmission de la vérité. Le témoin, selon Jacques Derrida, se voit dans l'obligation de donner en lieu de son récit une explication de son incapacité à se dire. Mais la transmission n'est pas qu'une question métatextuelle; en effet, comme le souligne Nancy K. Miller, le décès parental implique des questions d'héritage familial. La problématique de la passation ou du rejet de cet héritage constitue généralement le propos du récit de l'orphelin; celui-ci devient un dialogue avec les parents continué par-delà la mort, une consignation à la mémoire de leur apport à sa personnalité en même temps qu'une affirmation de son autonomie. En définitive, si Eggers exploite systématiquement ces caractéristiques de la métafiction et des écritures de soi qui sont propices à nourrir des dynamiques paradoxales, cette obsession prend ultimement racine dans le traumatisme tel que le conçoit la théorie psychanalytique. Eggers écrit à partir d'un incident traumatique, un événement violent et inattendu auquel la conscience n'était pas préparée et qui, selon Freud, la pousse à mettre en œuvre une compulsion de répétition par laquelle la victime se replonge perpétuellement dans des réitérations de l'événement initial afin de comprendre ce qui en est demeuré incompris. Mais le traumatisme ne peut être reproduit que dans sa nature inattendue, qui le définit; la victime n'apprend donc autre chose que l'existence de cette incompréhension même. C'est cette dynamique circulaire propre à l'événement traumatique qui détermine, selon notre analyse, l'usage paradoxal que fait Eggers des procédés littéraires principaux de son récit. ______________________________________________________________________________ MOTS-CLÉS DE L’AUTEUR : Eggers Dave, A Heartbreaking Work of Staggering Genius, Littérature américaine, Métafiction, Postmodernisme, Autobiographie, Autofiction, Témoignage, Traumatisme, Deuil, Référentialité.

<p>This dissertation examines the use of personae, the rhetorical artifices by which an author creates different voices, in John Gower's Confessio Amantis. I argue that the Confessio attempts to expose how discourses of sexual desire alienate subjects from their proper place in the political world, and produce artificial personae that only appear socially engaged. The first three chapters consider the creation of the personae in the context of medieval Aristotelian political thought and the Roman de la Rose tradition. The last three chapters examine the extended discourse of Gower's primary personae in the Confessio Amantis, drawing upon Gower's other works and the history of Gower criticism.</p> / Dissertation

Thèse de doctorat : ETUDES GERMANIQUES : Metz : 1995. / 1995METZ008L. 100 ref.

This dissertation studies understandings, definitions and uses of truth in autobiography, looking specifically at Jean-Jacques Rousseau's Confessions and Dave Eggers' A Heartbreaking Work of Staggering Genius. In order for a text to be considered an autobiography some concept of truthfulness is necessary; however, truth is not always objective and verifiable. Concepts of absolute truth, factual truth, personal truth and essential truth impede a simple understanding of the notion of truth. Furthermore, different circumstances and contexts may affect our understanding and application of concepts of truth. In his autobiography Rousseau claims he will tell the truth as best he can while Eggers states that part of his work is exaggerated or fabricated. Nevertheless, both are classified as autobiographical accounts, thus implicitly claiming that they are representing truths. As some concept of truth is necessary in order for a text to be considered autobiographical, readers' expectations of autobiography will include an expectation of how concepts of truth will be deployed. While readers may accept inadvertent inaccuracies due to faulty memory, deliberate misinformation will not be accepted. Readers expect that the information and events chronicled in the autobiography will be those that best depict the person of the autobiographer. In my dissertation I will look at how Rousseau and Eggers deploy the truth of themselves and their experiences and how this deployment of truth seeks to direct the readers' response to the texts. / Thesis (M.A.)-University of KwaZulu-Natal, Durban, 2008.

Thesis (Ph. D.)--University of Notre Dame, 2006. / Thesis directed by Karl Ameriks for the Department of Philosophy. "July 2006." Includes bibliographical references (leaves 237-245).

The diploma thesis engages in spiritual dimension of landscape. It defines, what the spiritual dimension of landscape is and which kinds of spiritual values it consist of. The thesis also concerns the material representation of these values in the landscape. The region, where the practical part of the thesis held place is an isolated location on the borderline between Czech and Slovak republic. Detailed landscape analysis proceeded and values, problems and characteristics of the area were specified. Values and problems were the basis for first part of the landscape study - the precautions and land use changes proposal. The aim of this proposal is preservation and regeneration of the landscape character in the area. The second part of the study is concept of walk following the spiritual values of the landscape. Objective of the walk is to support the perception of the spiritual values by residents and visitors through the symbols, tasks and accompanying narration. The study pursues the preservation of spiritual values by remaining in the memory of participants for next generations.

O estilo de época Sturm und Drang, o primeiro movimento literário genuinamente alemão, surgido na segunda metade do século XVIII, possibilitou a emancipação literária da Alemanha e introduziu naquele país o conceito de gênio original. A partir da descoberta da obra do gênio inglês Shakespeare (possibilitada pelas traduções de Christoph Martin Wieland), os alemães se depararam com o modelo de revolução literária que necessitavam para instituir as bases da originalidade literária alemã. Pautando-se na estrutura dramática shakespeariana, Johann Wolfgang von Goethe e Friedrich Schiller elaboraram seus dramas de estreia, obras foco da presente pesquisa: Götz von Berlichingen e Os bandoleiros, respectivamente. O presente estudo propõe-se, por conseguinte, a analisar as obras supracitadas à luz da temática do gênio original. Mas, primeiramente, são observados os fatores (como a ascenção do romance inglês) e escritores (como Gothold Ephraim Lessing, Johann Jakob Bodmer, Johann Jakob Breitinger, Friedrich Gottlieb Klopstock, Johann Joachim Winckelmann, Wieland e Johann Gottfried von Herder) que colaboraram para a instituição da era genial na Alemanha / The Sturm und Drang period, the first literary style genuinely German, emerged in the second half of the 18th century, turned the literary emancipation of Germany possible and introduced in that country the concept of original genius. As from the discovery of the English genius Shakespeares works (enabled by Christoph Martin Wielands translations), the Germans came across the model of literary revolution they needed to establish the basis of Germans literary originality. Basing themselves on Shakespearean dramatic structure, Johann Wolfgang von Goethe and Friedrich Schiller worked out their first plays (works that are the focus of the present research): Götz von Berlichingen and The robbers respectively. The present thesis intends therefore to analyse the above-mentioned works, considering the concept of original genius. But foremost the factors (as much as the rise of the English novel) and writers (as Gothold Ephraim Lessing, Johann Jakob Bodmer, Johann Jakob Breitinger, Friedrich Gottlieb Klopstock, Johann Joachim Winckelmann, Wieland and Johann Gottfried von Herder) that cooperated for the establishment of the ingenious era in Germany are examined