Bakgrund Enligt tidigare forskning riskerar smärta att underbehandlas hos personer med demenssjukdom som bor på särskilt boende och vårdas i livets slutskede. Förmågan att uttrycka sig verbalt försämras succesivt hos personer med demenssjukdom och påverkar negativt hur de rapporterar smärta till omgivningen. Tidigare studier har även belyst sjuksköterskors svårigheter att bedöma smärta på grund av kommunikationssvårigheter vilket skapar osäkerhet kring smärtbedömningen och behandlingen. Syfte Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att bedöma smärta hos personer med demenssjukdom vid vård i livets slutskede boende på särskilt boende Metod Studien utfördes som en kvalitativ intervjustudie. Individuella semi-strukturerade intervjuer med öppna frågor genomfördes med 10 sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat Författarnas analys av intervjuerna illustrerade två övergripande huvudkategorier, Smärtbedömningen var komplicerad och Smärtbedömningen underlättas av en nära kontakt. Smärtbedömningen var komplicerad hade underkategorierna Osäkerhet på grund av verbal oförmåga, Erfarenhet utvecklar klinisk blick att bedöma smärta, Smärtskattningsinstrument kan ge tydlig bedömning och NVP ledde till regelbunden bedömning. Smärtbedömningen underlättas av en nära kontakt hade underkategorierna Att känna personen och Smärtbedömningen var ett teamarbete. Slutsats Smärtbedömning inom denna patientgrupp är en utmaning och flera bedömningsmetoder, i kombination med varandra, krävs för att underlätta smärtbedömningen. En osäkerhet föreligger när det är svårt att förstå eller tolka uttryck. Genom att känna personen väl, samarbeta med omvårdnadspersonal och anhöriga, använda klinisk erfarenhet, observera kroppsspråk och använda smärtskattningsinstrument kan smärtbedömningen underlättas. En personcentrerad palliativ vårdplan kan användas för att tydliggöra smärtbedömningen. / Background According to previous research, pain is at risk of being inadequately treated among people with dementia who live in nursing homes and go through end-of-life care. The ability to express oneself verbally gradually deteriorates in people with dementia and negatively affects how they report pain to those around them. Previous studies have also highlighted registered nurses' difficulties in assessing pain due to communication difficulties which creates uncertainty around pain assessment and pain treatment. Aim To describe registered nurses (RNs) experiences of assessing pain in people with dementia during end-of-life care who live in nursing homes. Method The study was conducted as a qualitative interview study. Individual semi-structured interviews with open questions were conducted with 10 RNs. The interviews were analysed using a qualitative manifest content analysis. Results The authors' analysis of the interviews illustrated two main categories Pain assessment was a complicated thing and A close contact facilitates pain assessment. Pain assessment was a complicated thing was subcategorized as Uncertainty due to verbal inability, Experience as a facilitator for pain assessment, Pain assessment instruments can provide a clear assessment and NVP led to regular assessment. A close contact facilitates pain assessment was subcategorized as To know the person and Pain assessment as a teamwork. Conclusions It is a challenge to detect pain in persons with dementia and several pain assessment strategies is necessary. A sense of uncertainty concerning the expressions from the person with dementia is described. Knowing the person well, collaborating with nurse assistants and relatives, having a broad experience, regular observations of the person and assessing pain with pain assessment instruments can facilitate the pain assessment. A personcentered palliative care plan can help in the process of assessing and evaluating pain.

Bakgrund I samband med att personer med demenssjukdom flyttar mellan olika vårdformer prövas samarbetet i vården, bland annat genom informationsutbyte omkring personens situation och behov av vård. Syfte Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av informationsöverföring i samband med inflyttning för personer med demenssjukdom till särskilt boende. Metod I studien har kvalitativ metod använts, där insamlade data analyserats med induktiv ansats. Urvalet bestod av elva sjuksköterskor från olika delar i mellan Sverige, där alla arbetar, eller har arbetat på särskilt boende. Resultat Resultatet av studien utmynnade i ett tema ”Strukturerad helhetsinformation kan bidra till en personcentrerad vård” och kategorierna ”Erfarenheter av bristande informationsinnehåll ger konsekvenser”, ”Varierande rutiner med olika vårdgivare” och ” Helhetsbaserad kunskap ger förutsättningar för att bedriva personcentrerad vård” Slutsats Sjuksköterskor som arbetar på särskilt boende upplever ofta att de inte får tillräckligt med information inför att en person flyttar in på boende med demensinriktning. Med en högre kvalitet på informationsöverföringen skapas förutsättningar för att kunna bedriva personcentrerad vård. / Background When people with dementia are moving between different forms of care, cooperation in care is tested, including the exchange of information about the person’s situation and need for care. Aim The aim of this study is to describe nurses' experience of information transfer by the time people with dementia are moving into a nursing home. Method In this study, a qualitative method has been used, where collected data were analysed with an inductive approach. The sample consisted of eleven nurses from different parts of the middle of Sweden, where all work, or have worked, in nursing home. Results The result of the study resulted in a theme "Structured holistic information can contribute to person-centred care" and the categories "Experiences of lack of information content gives consequences" and "Different routines with holistic knowledge provides the conditions for conducting person-centred care". Conclusions Nurses who work in nursing homes often feel that they do not receive enough information before a person moves into a nursing home with dementia focus. With a higher quality of information transfer, conditions to conduct person-centred care are created.

Bakgrund: Demenssjukdom skiljer sig från naturligt åldrande och är ständigt föränderligt i sin manifestation. För varje demenssjuk individ finns det ofta åtminstone en närstående som lever en förändrad och även ibland försvårad vardag i det tysta. Närstående löper en ökad risk att drabbas av psykisk ohälsa då flera blir informella vårdgivare till den demenssjuke individen, vilket ökar den närståendes psykiska, fysiska och ekonomiska belastning. Syfte: Syftet var att belysa självupplevd hälsa bland närstående som är informella vårdgivare till individer med demenssjukdom. Metod: Denna icke-systematiska litteraturöversikt inkluderade 19 vetenskapliga originalartiklar av kvalitativ och kvantitativ design. Datainsamlingen av artiklar skedde i februari år 2021 från databaserna PubMed och CINAHL med hjälp av olika kombinationer av söktermer samt manuell sökning, vilket genererade flera artiklar. Utifrån Sophiahemmet högskolas bedömningsinstrument kvalitetsgranskades artiklarna och artiklar med låg kvalitet exkluderades. Därefter utfördes en integrerad dataanalys där resultatartiklarnas innehåll kategoriseras i två teman med tillhörande underteman. Resultat: Litteraturöversikten resulterade i att två teman och sex underteman identifierades. De två teman som urskildes var psykiska och sociala faktorer som belyste självupplevd hälsa bland närstående. Underteman som framkom var närståendes depression, stress, sorg, isolering, kommunikationsproblematik samt processen att gå från att vara närstående till att bli informell vårdgivare. Slutsats: Resultatet visade att självupplevd hälsa för närstående till individer med demenssjukdom påverkas av olika faktorer. Den självupplevda hälsan förändrades när närstående känner psykologisk och social belastning. I resultatet framkom att närstående upplevde att det var en omvälvande process att gå från att vara partner till att bli informell vårdgivare. / Background: Dementia differs from natural aging and is constantly changing in its manifestation. For every individual with dementia, there is often at least one close relative who lives an alternated and even sometimes strenuous everyday life in silence. Relatives of individuals with dementia run an increased risk of suffering from mental illness as many become informal caregivers for them, which increases the relative's mental, physical and financial burden. Aim: The aim was to portray self-perceived health among related parties to individuals with dementia. Method: A non-systematic literature review compiled with 19 original scientific articles of qualitative and quantitative design. The data collection of articles took place in February 2021 and was obtained from the databases PubMed and CINAHL using various combinations of search terms as well as manual search, which generated several articles. Based on Sophiahemmet University's assessment instruments, the articles were quality-reviewed, and then an integrated data analysis was executed, lastly the result articles were organized in two themes with associated sub-themes. Results: The literature review resulted in the identification of two themes and six sub-themes. The two distinguished themes were psychological and social factors, which described self-perceived health among related parties. Sub-themes that emerged were relatives' depression, stress, grief, isolation, communication problems and the process of going from being a partner to becoming an informal caregiver.  Conclusions: The results illustrated self-perceived health of relatives of individuals with dementia to be affected by various factors. Self-perceived health shifts when a close relative feels a psychological and social strain. The results demonstrate that close relatives felt that it was a transformative process to go from being a partner to becoming an informal caregiver.

Bakgrund: Var tredje sekund insjuknar en person i demenssjukdom i världen. Demenssjukdom är en progressiv sjukdom som medför förlust av den mentala kapaciteten och individen får svårare att vara delaktig i beslut. Att vara anhörig till en person med demenssjukdom är utmanande då ens närstående sakta försvinner. Förlusten av mental kapacitet innebär att anhöriga väljer att inte involvera PMD i beslutsfattande. Enligt patientlagen 5 kap. 1 § samt patientsäkerhetslagen 6 kap. 1 § ska vården och behandlingen utformas och genomföras i samråd med patienten i största möjliga mån. PMD lägger stor tillit till sina anhöriga att ta beslut när stunden för vård i livets slut inträffar. Regelbunden och kontinuerlig kommunikation och information från vårdpersonal till anhöriga och PMD främjar en kvalitetssäkrad vård- och omsorg.  Syfte: Syftet med uppsatsen var att beskriva anhörigas upplevelser av avancerad vårdplanering för personer med demenssjukdom med fokus på vård i livets slutskede.  Metod: Examensarbetet är en allmän litteraturöversikt. Resultatartiklar har analyserats i syfte att skapa en kvalitativ innehållsanalys enligt Harden & Thomas (2008). Kvalitativa artiklar från Pubmed och Cinahl har analyserats.  Resultat: Resultatet presenteras med tre analytiska teman för att svara på examensarbetets syfte. Anhöriga uttryckte svårigheter att finna rätt tidpunkt för avancerad vårdplanering och en önskan om att skydda PMD från sjukdomen. Avancerad vårdplanering kunde också ses som en process över tid för att skapa en relation till sjukdomen men också till vårdgivare för att finna tillit och trygghet. Slutligen sågs avancerad vårdplanering som en strategi för att minska bördan hos anhöriga att fatta beslut när de slutligen ofta blir ställföreträdande beslutsfattare.  Slutsats: Avancwerad vårdplanering är inte ett engångstillfälle utan bör följas upp regelbundet under sjukdomsförloppet. Kunskap och information om sjukdomen är viktigt och en stor del i den avancerade vårdplaneringen kan i längden minska bördan på anhöriga som ställföreträdande beslutsfattare. / Background: One person every three seconds develops dementia. Dementia is a progressive disease and entails loss of mental capacity and makes it difficult to participate in decisions. Being a relative of a person with dementia is challenging as one's loved ones slowly disappear. This loss of mental capacity means that relatives choose not to involve the PWD in decision-making. According to the Patient Act ch. 5 § 1 and the Patient Safety Act ch. 6 § 1 care and treatment must be designed and carried out in consultation with the patient as far as possible. PWD leaves it up to relatives to make decisions when the end-of-life approaches. Regular and continuous communication and information from healthcare staff to relatives and PWD promotes quality-assured healthcare. Aim: The purpose of this essay was to describe relatives' experiences of advanced care planning for people with dementia in the early stages of the disease with a focus on end-of life care. Methods: The thesis is a general literature review. Result articles have been analyzed with the aim of creating a qualitative content analysis according to Harden & Thomas (2008). Both qualitative and quantitative articles from PubMed and Cinahl have been analyzed. Results: Relatives expressed difficulty finding the right time for advanced care planning and a desire to protect PWD from the disease. Advanced care planning was seen as a process over time to create a relationship with the disease but also with caregivers to create trust. Finally, advanced care planning was seen to facilitate decision-making for relatives when they ultimately often become substitute decision-makers. Conclusion: Advanced care planning is not a one-time event but should be followed up. Knowledge and information is important and a large part of the advanced care planning can in the long run reduce the burden on relatives as substitute decision makers.

Denna kvalitativa studie tar sikte på hur biståndshandläggare hanterar äldre människor som har demenssjukdom. Studien syftar till att uppmärksamma dessa upplevelser och hur biståndshandläggare arbetar med äldre människor som har demenssjukdom. Studien använde en hermeneutisk ansats och semistrukturerade intervjuer för att ta reda på vad studien ville utforska. Biståndshandläggarna som intervjuats har erfarenhet av att fatta beslut om åtgärder för äldre personer med demens. Det teoretiska konceptet "handlingsutrymme" har använts för att tolka materialet. Dessutom har teorier och idéer om gräsrotsbyråkrati samt professionsetik och professionalitet använts.Med hjälp av tematisk analys som använts i vår studie har vi kunnat identifiera tre olika huvudteman som handlar om strategier för att erhålla samtycke, samarbete med andra aktörer samt dilemman och svårigheter. Studiens resultat tyder på biståndshandläggarna ställs inför flera utmaningar relaterat till naturen av målgruppen som karaktäriseras av nedsatt kognitivförmåga. Det framkommer att biståndshandläggarnas agerande är baserat utifrån både professionellt ansvar samt personligt engagemang. Det framgår även att brukarens självbestämmande och delaktighet inte alltid garanteras.Vi vill påpeka att studiens rubrik är inspirerad av ett citat från en intervjuperson. Rubriken tyder på en strategi, ett lirkande sätt, som många av våra intervjupersoner har använt sig av för brukarens bästa. När den äldre personen har gått långt i sin demens och löper en stor risk att skada sig eller andra. När denna äldre inte ger sitt samtycke för att flytta till ett demensboende så måste biståndshandläggaren engagera sig och hitta på en strategi som lirkar den äldre i syfte att få henom flytta till en tryggare miljö, i enlighet med citatet från en av biståndshandläggarna: ”ett Café med gratis kaffeservering”

Bakgrund: Antalet äldre personer med demenssjukdom beräknas öka de kommande åren. Att arbeta som sjuksköterska på en demensenhet på särskilt boende har beskrivits som en komplex och kravfylld roll. Med Covid-19-pandemin förändrades tillvaron för såväl personalen som för personerna med demenssjukdom på särskilt boende. Att ta reda på sjuksköterskors erfarenheter av denna tid kan ge kunskap som är värdefull både idag och vid en eventuell framtida pandemi.   Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda personer med demenssjukdom på särskilt boende under Covid-19-pandemin. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats användes. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes med sjuksköterskor som arbetade på en demensenhet på särskilt boende under Covid-19-pandemin. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen genererade sju subteman och tre teman. Teman var: Att balansera mellan riktlinjer och välbefinnande, Att mötas på avstånd och Att bära ansvar på okänd mark.  Slutsats: Covid-19-pandemin medförde att sjuksköterskor som vårdade personer med demenssjukdom utsattes för ökad stress och höga krav, samtidigt som de behövde navigera kring etiskt utmanande situationer. Ytterligare forskning som belyser sjuksköterskors lärdomar från Covid-19-pandemin rekommenderas. / Background: The number of older people with dementia is expected to increase in the coming years. To work as a nurse at a nursing home unit specialized in dementia care has been described as a complex and demanding role. Alongside the Covid-19 pandemic, care in nursing homes changed for both the staff and the people with dementia. Finding out nurses’ experiences of this time can provide knowledge that is valuable both today and in the event of a possible future pandemic. Aim: The aim was to describe nurses’ experiences of caring for people with dementia in nursing homes during the Covid-19 pandemic.  Method: Qualitative method with inductive approach was used. Eight semi-structured interviews were conducted with nurses who worked at a nursing home unit specialized in dementia care during the Covid-19 pandemic. The material was analysed according to qualitative content analysis.  Result: The analysis generated seven subthemes and three themes. The themes were: To balance between guidelines and well-being, To meet at a distance and To bear responsibility in a new territory. Conclusion: The Covid-19-pandemic meant that nurses caring for people with dementia were exposed to increased stress and high demands, while also having to navigate ethically challenging situations. Further research highlighting nurses’ lessons learned from the Covid-19 pandemic is recommended.

Bakgrund Att drabbas av demenssjukdom leder till konsekvenser både för personen som får diagnosen och dennes anhöriga. Följderna blir särskilt påtagliga när personen som får en demensdiagnos är under 65 år då de har en annan livssituation än de som är äldre när de drabbas. Anhöriga har behov av stöd men det som erbjuds motsvarar inte behoven. Syfte Syftet med denna studie är att undersöka vilket stöd anhöriga till personer med tidigt debuterande demenssjukdom önskar i samband med flytt till särskilt boende. Metod Studien genomfördes med kvalitativ metod i form av intervjustudie med innehållsanalys. Ansatsen var induktiv och analys gjordes av både manifest och latent innehåll. Resultat Studien resulterade i två huvudkategorier med sammanlagt sju subkategorier. Resultatet visade att personalen har stor betydelse för de anhörigas upplevelse av stöd. Vidare fanns behov av externt stöd, som god man och kurator. Anhöriga påtalade också brist på stöd i ansökningsprocessen och behov av en person med kunskap och helhetssyn att vända sig till genom hela sjukdomsförloppet. Slutsats Vårdpersonalens bemötande, engagemang och tillgänglighet är av stor betydelse för anhörigas upplevelse av stöd. Möjlighet att involveras i vården av den närstående är viktigt för den anhöriga, samt att få tillgång till andra stödjande insatser. / Background A dementia diagnosis leads to consequences both for the person being diagnosed and their family caregivers. The consequences are even more significant when the person who is diagnosed with dementia is under the age of 65 due to their different life situation compared to those who are older. The family caregivers have a need for support, but the existing support does not meet their needs. Aim The aim of this study is to examine what support family caregivers of persons with young onset dementia need during the transition to a nursing home. Method The study was conducted as an interview study using qualitative content analysis. The approach was inductive and both manifest and latent content was analyzed. Results The study resulted in two main categories with a total of seven subcategories. The results showed that the nursing staff is of great importance for the family caregivers´ experience of support. Furthermore, there was a need for external support, e.g. from a legal guardianor a counselor. Family caregivers also pointed out lack of support in applying for longterm care and they also expressed the need for a case manager to turn to during the course of the disease. Conclusions The staff is of great importance for the family caregivers’ experience of receiving support. To be involved in the care and to have access to other support measures is also a priority.

Bakgrund: Personal inom vård och omsorg av personer med demenssjukdom står inför många svårigheter. I mötet med personer med demenssjukdomar kan svåra situationer uppstå till följd av den kognitiva nedsättningen. Personer med demenssjukdom kan ha svårt att förmedla sina önskemål eller berätta vad de varit med om. Det finns också organisatoriska svårigheter, som till exempel att det saknas personal med rätt utbildning och att det blir allt fler äldre med komplexa behov som behöver vård och omsorg. Syfte: Det övergripande syftet är att undersöka hur personal inom vård och omsorg resonerar och agerar kring svåra situationer i mötet med personer med demenssjukdom med fokus på att inhämta samtycke (studie I) samt hur de resonerar och agerar när de misstänker våld i nära relationer som begås av anhöriga till personer med demenssjukdom (studie II). Metod: Data insamlades genom totalt 22 gruppintervjuer med 101 personal som möter personer med demenssjukdom och deras anhöriga i sitt arbete. Intervjuerna syftade till att vara interaktiva, vilket innebär att deltagarna hjälper varandra att reflektera kring det givna ämnet. Studie I analyserades med kvalitativ innehållsanalys och studie II med tematisk analys. Resultat: Övergripande resultat från de båda studierna visar att personal inom vård och omsorg om personer med demenssjukdom upplever flera svårigheter gällande att inhämta samtycke till vård- och omsorgsåtgärder samt att agera vid misstanke om våldsförekomst. Studie I visar att personalens strävan är att alltid låta personerna med demenssjukdom vara självbestämmande, men på grund av de funktionsnedsättningar demenssjukdomen innebär är det ibland svårt att få ett samtycke. I dessa situationer kan det hända att personal är de som fattar besluten om en åtgärd. De båda studierna visar också att personal känner sig osäkra på hur de bör handla eftersom det finns brister avseende stöd och hjälp från verksamheten, såsom riktlinjer och rutiner för att ha något att agera utifrån. Detta var särskilt tydligt i studie II, där personal uppger att de därmed känner sig utlämnade till sina egna erfarenheter, normer och värderingar. Vidare är ett övergripande resultat att personal behöver ha god kännedom om vilka personerna är, deras behov, vanor, känslor och preferenser. Om personerna med demenssjukdom inte kan berätta om vad de utsätts för behöver personalen kunna tolka individens beteende och se om något avviker från det vanliga. Slutsats: De nära interaktionerna mellan personal och personer med demenssjukdom ställer höga krav på färdigheter och kompetens. Det råder en känsla av ansvar bland personalen när det kommer till att möta behoven hos personer med demenssjukdom. Personalen upplever osäkerhet när de inte har klar vägledning om hur de ska agera, och förutsättningarna ofta är otillräckliga. För att stödja personalen behövs tydliga rutiner och riktlinjer, kontinuerlig utbildning och handledning samt tid och möjlighet att reflektera över förhållningssätt.

Introduktion: Tidigt debuterande demenssjukdom (TDD) innebär att symtomen på demens debuterat innan 65 års ålder och är ovanligare än den geriatriska demensen. Dessa patienter och deras anhöriga möter andra utmaningar i vardagen än äldre patienter och deras anhöriga, med tanke på deras sociala roller i mitten av livet. Som sjuksköterska är det viktigt att förstå de anhörigas upplevelser för att kunna ge ett tillräckligt stöd till dem, då tidigare studier vittnar om att stödet är bristfälligt. Syfte: Att beskriva vuxna anhörigas upplevelse av att ha en närstående som fått en demensdiagnos med tidig debut.  Metod: Litteraturöversikt med deskriptiv design baserad på 13 originalstudier med kvalitativ ansats publicerade i PubMed. Resultat: De kategorier som framkom genom resultatanalysen var oro och kunskapsbrist relaterat till diagnosen, upplevelser av det nya vardagslivet, förändrade roller, den anhörigas fritid och jobb, ensamhet och stigma samt sorgeprocesser. De anhöriga upplevde främst negativa aspekter av att ha en närstående med TDD, däribland en ansträngd tid innan diagnos på grund av oförklarliga personlighetsförändringar, frustration, skuldkänslor, vårdarrollen, inskränkt fritid, social isolering, nedstämdhet men även vissa positiva erfarenheter framkom. Slutsats: Anhöriga till personer med TDD upplevde negativa känslor, förändringar samt hinder i livet kopplat till den tidiga demensdiagnosen. Det är av stor vikt för sjuksköterskan att vara medveten om dessa upplevelser för att kunna ge de anhöriga rätt stöd. / Introduction: Early onset dementia (TDD) implies a debut of symptoms before the age of 65 and is less common than the geriatric type. These patients and their families face different challenges in everyday life then the older patients and their families, hence their midlife social roles. As a nurse it is of importance to understand the experience of families to be able to offer enough support, since recent studies indicate there is a lack of support.      Purpose: To describe adult family members’ experiences of having a relative with early onset dementia. Method: Literature review with a descriptive design based on 13 primary research studies with a qualitative approach published in PubMed. Result: The categories that emerged through the analysis of the result was anxiety and a lack of knowledge related to the diagnosis, experiences of the new everyday life, changed roles, the family members recreational activities and occupation, loneliness and stigma as well as grieving processes. The family members mostly experienced negative aspects of having a relative with early onset dementia including a hard time before the diagnoses because of the unaccounted changes in behavior, frustration, guilt, the caring role, restricted recreational activities, social isolation, dejection but some positive experiences did appear Conclusion: Family members to relatives with early onset dementia experience negative feelings, changes and obstacles in life related to the early diagnosis of dementia. It is of great importance for the nurse to be aware of these experiences, to be able to provide the families with correct support.

Bakgrund: Antalet personer som lever med demenssjukdom stiger i takt med medellivslängd och befolkningsmängd. Med sjukdomens progression leder det till att behovet av vård ökar, samt risken för att behöva sjukhusvård. Vårdmiljön på sjukhus är sällan anpassad för personer med demenssjukdom. Ett högt tempo och bullriga miljöer skapar en främmande och förvirrande miljö. I denna miljö ska sjuksköterskorna ansvara för att vården är patientsäker, med hänsyn till patientens självbestämmande och integritet. Syfte: Syftet var att skapa en översikt om sjuksköterskors erfarenheter att vårda personer med demenssjukdom i sjukhusmiljö. Metod: En allmän litteraturöversikt med 6 kvalitativa artiklar, 3 kvantitativa artiklar och 2 artiklar med mixad metod. Resultat: Tre kategorier identifierades som relevanta för sjuksköterskans erfarenheter (1) betydelsen av kunskap, (2)betydelsen av personcentrerad vård, samt (3) hantera BPSD. Slutsats: Sjuksköterskorna strävade efter att implementera personcentrerad vård, trots utmaningar som tidsbrist och underbemanning. Generellt hade sjuksköterskorna en positiv inställning till personer med demenssjukdom. Sjuksköterskorna ansåg att sjukhusmiljön inte lämpade sig för personer med demenssjukdom. / Background: The number of people living with dementia increases in line with the average life expectancy and population size. As the disease progresses the need for care increases, as well as the risk of needing hospital care. The care environment in hospitals is often not adapted for people with dementia, a fast pace and loud environments create an unfamiliar and confusing environment. In this environment nurses are responsible for the care and patient safety, taking into account the patient's self-determination and integrity. Aim: The aim was to create an overview of registered nurses' experiences of caring for people with dementia in a hospital environment. Method: A general literature review with 6 qualitative articles, 3 quantitative articles and 2 mixed method articles. Results: Three categories were identified (1) the importance of knowledge, (2) the meaning of person-centred care, and (3) managing BPSD. Conclusion: The nurses strived to implement person-centered care, despite challenges such as time constraints and understaffing. In general, the nurses had a positive attitude towards people with dementia. The nurses felt that the hospital environment was not suitable for people with dementia.