Syfte: Syftet var att undersöka tandvårdspersonals erfarenhet, agerande och faktorer vid misstanke om att barn far illa samt vilka hinder som påverkar beslutet att göra en orosanmälan. Metod: En allmän litteraturstudie baserad på 20 vetenskapliga artiklar av kvantitativ ansats. Datainsamlingen utfördes i databaserna DOSS, CINAHL, MEDLINE, PubMed och Google Scholar. Urvalet begränsades med inklusions- och exklusionskriterier. Valda artiklar besvarade litteraturstudiens syfte, var publicerade mellan år 2017-2022 och kvalitetsgranskades för att säkerställa hög kvalitet. Resultat: Majoriteten av tandvårdspersonalen hade erfarenheter av att möta barn som misstänks fara illa. Vanliga ageranden vid misstanke var att dokumentera skador, rapportera till polis eller klinikchef, fråga barnet och föräldrarna samt följa upp observationerna. Anmälningsfrekvensen till barnskyddsmyndigheter var genomgående låg. Hinder för orosanmälan var oro för negativa konsekvenser, osäkerhet om misstankens tillförlitlighet, bristande kunskap samt att riktlinjer och rutiner saknades. Slutsatser: Tandvårdspersonals erfarenheter av att möta barn som misstänks fara illa, tydliga riktlinjer och rutiner, kunskap i ämnesområdet och den subjektiva uppfattningen är faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten. Vidare forskning behövs för att undersöka vilka åtgärder som kan leda till en ökad anmälningsbenägenhet hos tandvårdspersonal och på så vis möjliggöra att fler barn kan få leva ett liv fritt från våld. / Aim: The aim was to examine dental healthcare professionals experience, actions and factors when suspecting child maltreatment and to determine barriers that affect the decision to report a concern. Method: A literature study based on 20 scientific articles of a quantitative approach. Data collection was performed using the databases DOSS, CINAHL, MEDLINE, PubMed, and Google Scholar. Inclusion and exclusion criteria were used to limit the sample. The selected articles that answered the purpose of the literature study were published between 2017-2022 and were quality-reviewed to ensure high quality. Results: The majority of dental professionals had experienced suspected cases of child maltreatment. Common actions in case of suspicion were to document injuries, report to the police or clinic manager, question the child and the parents and follow up the observations. The frequency of reports to the child protection authorities was consistently low. Barriers to reporting were concern about negative consequences, uncertainty about the reliability of the suspicion, lack of knowledge, guidelines, and routines. Conclusions: Dental professionals experiences of meeting children who are suspected of being maltreated, clear guidelines and routines, knowledge in the subject area and the subjective perception are factors that influence the tendency to report. Further research is needed to investigate which measures can lead to an increased propensity to report among dental professionals and in such a way enable more children to live a life free of violence.

Domestic violence is classified as a widespread and a serious problem in society. The aim of the study was to look into possible challenges and factors of success experienced by employees within the Police Authority and the importance of victim participation in the investigation process of cases related to domestic violence in several police areas. Semi-structured interviews were conducted with six different investigators at the investigation section focused on domestic violence at the Police Authority. The material was analyzed through a qualitative content analysis and linked to previous research as well as the theory of normalization of violence. The result showed challenges such as a lack of resources, where more investigators, child interrogators, IT forensics and administrative staff are desired to be able to meet the high workload. Further identified challenges are linked to confidentiality between authorities and other actors. The victim's participation in the investigation process is considered to be decisive unless other evidence is available in order to conduct an effective investigation and obtain a conviction in the case. / Våld i nära relationer klassas som ett omfattande och allvarligt samhällsproblem. Syftet med studien var att undersöka eventuella utmaningar och framgångsfaktorer som upplevdes av anställda inom Polismyndigheten samt vilken betydelse offrens medverkan har i utredningsprocessen av ärenden gällande våld i nära relationer i flera polisområden. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex olika utredare på utredningssektionen BINR (brott i nära relation) hos Polismyndigheten. Materialet analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys och kopplades till tidigare forskning samt teorin om normaliseringsprocessen. Resultatet visade på utmaningar i form av främst resursbrist, där fler utredare, barnförhörsledare samt specialkompetenser såsom IT-forensiker och administrativ personal önskades för att kunna möta den höga arbetsbelastningen. Vidare identifierades utmaningar kopplat till sekretess mellan myndigheter och andra aktörer. Offrets medverkan i utredningsprocessen ansågs vara avgörande om inte annan stödbevisning fanns, för att kunna bedriva en effektiv utredning och få en fällande dom i ärendet.

Syftet med denna kvalitativa studie var att få en fördjupad förståelse för anhörigkonsulenters arbete genom att undersöka hur de resonerade gällande situationer som innebär våld i nära relation bland äldre. Detta gjordes genom en kombinerad vinjett-och intervjustudie där sju anhörigkonsulenter fick ta del av två vinjetter med tillhörande följdfrågor. Empirin har analyserats med hjälp av tematisk analys. Resultatet visade tre övergripande teman som var: Våld bland äldre, Alliansen med den anhöriga och Yrkesrollen. Resultatet analyserades genom en teoretisk referensram som placerade anhörigkonsulenternas yrkesroll i en välfärdskontext samt med hjälp av teorin om arbetsalliansen. En slutsats var att arbetsalliansen framkom som ett viktigt redskap för anhörigkonsulenterna och de hade olika metoder för att skapa en allians. Samtidigt behövde de ständigt balansera mellan den anhörigas autonomi och säkerställa de äldres säkerhet. Utmärkande för deras yrkesroll var bland annat att de saknade myndighetsutövning vilket fick inverkan på deras handlingsutrymme. Resultatet diskuterades i förhållande till den alltmer restriktiva utvecklingen av äldreomsorgen och vilka konsekvenser detta har fått för anhöriga. / The purpose of this qualitative study was to gain an in-depth understanding of the work of relative consultants by examining how they reason about situations that involve domestic violence among the elderly. This was done through a combined vignette and interview study where seven relative consultants were given two vignettes with follow-up questions. The empirics have been analyzed using thematic analysis. The results showed three main themes which were: Violence among the elderly, The alliance with the relative and The professional role. The results were analyzed through a theoretical frame of reference that placed the professional role of the relative consultants in a welfare context and with the help of the theory of the working alliance. One conclusion was that the working alliance emerged as an important tool for the relative consultants and they had different methods for creating an alliance. At the same time, they needed to constantly balance between the relative's autonomy and ensure the safety of the elderly. Characteristic of their professional role were i.e. that they lacked the exercise of authority, which had an impact on their room for maneuver. In addition, the results were discussed in relation to the increasingly restrictive development of elderly care and what consequences this has had for relatives.

Syftet med studien var att undersöka hur polisens kunskap om och definitioner för våld i ungas nära relationer kan påverka arbetet med unga utsatta för våld i nära relation. Studien var av kvalitativ metod och semistrukturerade intervjuer genomfördes med poliser och andra yrkesverksamma som arbetar med unga våldsutsatta. Det huvudsakliga resultatet visade på att definitioner för ungas relationsvåld innehar en snäv avgränsning hos polisen, vilket tydliggjordes i jämförelse med andra yrkesverksammas definitioner. Det konstaterades även finnas flertalet särskilda omständigheter vilka särskiljer ungas relationsvåld från vuxnas och att det inom polisen kan saknas en förståelse kring dessa omständigheter. Detta påvisades även i polisens annorlunda förhållningssätt till våld i ungas nära relationer gentemot andra yrkesverksamma, som hade ett offerfokuserat förhållningssätt. Polisen uppfattades istället vara aningen begränsade till lagstiftningen i deras bemötande och arbetsmetoder. Sammanfattningsvis konstaterades behov av ökad kunskap vad gäller ungas relationsvåld, för att ungas förutsättningar ska bli desamma som vuxnas. / The purpose of this study was to investigate how the police's knowledge of and definitions of young intimate partner violence (YIPV) can affect the work with young people exposed to intimate partner violence. The study was of a qualitative method and semi-structured interviews were conducted with police officers and other professionals working with young people exposed to IPV. The main result was that the definitions for YIPV have a narrow delimitation among the police, clarified in comparison with other professional's definitions. It was also found that there are several special circumstances which distinguish YIPV from adults and that among the police there can be a lack of understanding about these. This was also demonstrated in the police's different approach to young intimate partner violence compared with other professionals, who had a victim-focused approach. Instead, the police seem to be somewhat limited to the legislation, in their treatment and working methods. In summary, there is a need for increased knowledge regarding YIPV, in order for young people's conditions to be the same as adults.

Syftet med studien var att utifrån ett omsorgs- och delaktighetsperspektiv analysera bedömningen av barnets bästa i umgängesfrågor, i de fall där en förälder utövat våld mot den andra föräldern. För att besvara vårt syfte har vi använt oss av tre frågeställningar; Vad innebär barnets bästa för de yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn som bevittnat våld? Vad innebär bevittnat våld för de yrkesverksamma och hur beaktas detta av de som arbetar med barnen? Hur mycket inflytande anser de yrkesverksamma att barnet ska ges vid processer som rör dem? För att samla in material utfördes sju intervjuer med yrkesverksamma som genom sitt arbete träffar barn som bevittnat våld, samt är mer eller mindre i direkt kontakt med beslut gällande umgänge mellan barn och en våldsutövande förälder. Materialet har sedan analyserats utifrån rådande lagstiftning, tidigare forskning, samt barndomssociologin och delaktighetsstegen. Vi kom i vår studie fram till att de yrkesverksamma fann att barnets bästa var att ha kontakt med båda sina föräldrar. De hade en vid uppfattning om vad begreppet bevittnat våld innefattade, dock togs detta inte till stor hänsyn i det praktiska arbetet. Från vårt resultat gick att urskilja att det är olika faktorer som spelar in i hur mycket ett barn delaktiggörs. / The purpose of the study was that from a caring and participation perspective to analyze the assessment of the best interests of the child regarding visitation matters, in cases where a parent used violence against the other parent. The purpose is broken down into three main questions; What does the best interests of the child mean to the professionals who gets in contact with children who have witnessed violence? What does witnessing violence mean to the professionals and how is this taken into account by those who work with children? How much influence considers the professionals that the child should be given in the processes that affect them? In order to answer our purpose we performed seven interviews with professionals who, through their work meet children who have witnessed violence, and are more or less in direct contact with the decision regarding visitation between children and a violent parent. The material was then analyzed based on current laws, earlier research, as well as childhood sociology and ladder of participation.Our result showed that the professionals found that the child’s best interest was to have contact with both parents. They had a broad idea of what the concept witnessed violence included, but this were not considered in the practical work. Our results also showed that there are different factors that play into how much the child was involved.

Women suffering from domestic violence and substance abuse are described as a public health problem with an increased risk of poor health, unemployment and social exclusion. While several initiatives have been implemented at a national level to address men's violence against women, especially for women with co-occurring substance abuse, social services at the municipal level are criticized for their inadequate work with this client group. Thus, this study examines how social services’ work with women who are victims of domestic violence and substance abuse, can be understood from a health, work life and equality perspective. The analysis, made through a narrative synthesis of the articles (n=25) in the review, revealed five issues which were central to the work of social services (RQ1): organization, role of politics, lack of knowledge, relationships and trust between social workers and clients and lastly committed social workers. One conclusion drawn, related to health, work life and equality (RQ2), is that social workers and policymakers need to increase their understanding of how global inequalities form the basis for problems such as women as victims of domestic violence with co-occurring substance abuse. This recognition is a prerequisite for reducing gaps between people, improving women's lives, and promoting their integration into society.

Bakgrund: Äldre personer är en globalt snabbt framväxande population och majoriteten av personer i behov av akutsjukvård utgörs av äldre personer. Våld mot äldre personer kan leda till allvarliga konsekvenser och akutsjukvården spelar en viktig roll gällande identifiering av våld mot äldre. Då våldet sällan identifieras, är identifiering av våldsutsatta äldre personer numera en global folkhälsoprioritet. Syfte: Syftet var att belysa faktorer som identifierar våldsutsatta äldre personer inom akutsjukvård. Metod: En litteraturöversikt med systematisk metod valdes som metod. Datainsamlingen i databaserna PubMed och CINAHL resulterade i femton vetenskapliga artiklar, vilka sammanställdes genom en integrerad analys. Resultat: I resultatet framkom faktorer som identifierade våldsutsatta äldre personer inom akutsjukvård, genom kategorin “Riskfaktorer” framkom riskfaktorer vilka ökade sannolikheten våldsutsatthet utifrån underkategorierna; Högre ålder, Kvinnligt kön, Närvaro av sjukdom och Historik av våldsutsatthet. I kategorin “Skadefaktorer” framkom typiska skador hos våldsutsatta äldre personer utifrån underkategorierna; Hudskador, Huvudskador, Övre extremitetsskador samt Frakturer. I kategorin “Sociala faktorer” framkom ökad våldsutsatthet vid låg inkomst och bristande socialt nätverk samt om den äldre var ensamboende med förövaren utifrån underkategorierna; Social isolering, Boendesituation och Lägre socioekonomisk status. Slutsats: Typiska riskfaktorer och sociala faktorer för våldsutsatta äldre påverkar misstankegraden av äldres våldsutsatthet, vilka kan användas som stöd inom akutsjukvård för att identifiera våldsutsatta äldre personer. Äldre personers skador ska bedömas kliniskt utifrån tecken som ökar misstankegraden gällande våldsorsakade skador hos äldre. Identifieringen kräver ett personcentrerat perspektiv med hänsyn till sjukdomstillstånd eller upplevelser som påverkar äldres kommunikation om våldsutsatthet. / Background: The population of elderly people is growing rapidly on a global scale, and the majority of people in need of emergency medical care is made up of this age group. Elder abuse can lead to serious consequences and the emergency medical services play an important role in identifying elder abuse. As the abuse rarely is identified, identification of elder abuse is currently seen as a global public health priority. Aim: The aim of the study was to illuminate factors that identify elder abuse victims within the emergency medical services. Method: The study consists of a literature review with a systematic method. Fifteen scientific articles were collected through PubMed and CINAHL databases and compiled through an integrated analysis. Result: Factors that identify elder abuse victims in emergency medical services emerged through the category “Risk factors”, which showed factors that increased the likelihood of elder abuse based on the subcategories; Older age, Female sex, Presence of illness and History of abuse. The category “Injury factors” revealed typical injuries in elder abuse victims based on the subcategories; Skin injuries, Head injuries, Upper extremity injuries and Fractures. The category “Social factors” revealed increased abuse in cases of low income and lack of social network and if the elderly lived alone with the perpetrator, based on the subcategories; Social isolation, Housing situation and Lower socioeconomic status. Conclusion: Typical risk factors and social factors for elder abuse affects the degree of suspicion of elder abuse, which can be used in emergency medical services, as support to identify elder abuse. Elderly people's injuries must be assessed clinically based on signs that increase the degree of suspicion regarding injuries caused by elder abuse. The identification requires a person centred approach, taking into account medical conditions or experiences that affect the elderly's communication about exposure to violence.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett problem som förekommer över hela världen. Forskning visar att sjuksköterskor känner sig oförberedda i mötet med våldsutsatta kvinnor, trots att de har ett ansvar att identifiera våld och remittera till stödverksamhet. För att öka medvetenheten och förståelsen för våld i nära relationer valdes att utgå från våldsutsatta kvinnors perspektiv. Syfte: Att beskriva våldsutsatta kvinnors erfarenheter av hälso- och sjukvården. Metod: Litteraturöversikt som baserats på artiklar av kvalitativ metod. Litteratursökning gjordes i databaserna PubMed, CINAHL och PsycINFO. Tolv artiklar genomgick en analys enligt Fribergs fem-stegsmodell. Resultat: Resultatet visar både positiva och negativa erfarenheter hos de deltagande kvinnorna av processen från att avslöja våldsutsatthet till att få stöd efter avslöjandet. Tidsbrist, okunskap och brist på integritet försvårade avslöjande. Vikten av att känna tillit till vårdgivaren, att inte göras till ett offer igen samt att få kontakt med stödverksamhet lyftes. Slutsats: Det finns en komplexitet i att arbeta med våld i nära relationer. Kvinnorna beskrev att vårdgivarens bemötande var avgörande i deras vård. Sjuksköterskor behöver utbildning inom området och kan arbeta utifrån empowerment för att stödja våldsutsatta kvinnor på ett adekvat sätt. / Background: Intimate partner violence is a problem that occurs worldwide. Research shows that nurses feel unprepared when meeting these women, despite the responsibility they must be able to identify violence and refer them to support. To increase the awareness and comprehension of intimate partner violence, it was chosen to raise the perspective of abused women. Purpose: To describe abused women’s experiences with healthcare. Method: Literature review based on qualitative methodological articles. A literature search was made in the databases PubMed, CINAHL, and PsycINFO. Twelve articles underwent a data analysis inspired by Friberg's five-step model. Result: The result presented positive and negative experiences of the participating women from the process of disclosing violence exposure to receiving support after the disclosure. Lack of time, ignorance, and lack of integrity made disclosure more difficult. The importance of trusting the care provider, not being victimized again, and receiving help to contact support activities was clarified. Conclusion: The work with intimate partner violence is complex. Women described that the care provider's treatment was crucial in their care. Nurses need training in the field and their work can be based on empowerment to adequately support abused women.

Male victims of domestic abuse with women as perpetrators is not a common supposition and seems to be a topic which needs further attention. The purpose of our essay is therefore to investigate men's experiences of being abused by a woman in a romantic relationship. The survey aims to illustrate the men's own voices. The aim is also to illustrate the consequences of being a man and having a female perpetrator in a romantic relationship. The study was conducted through biographies, all written by men with experience of this essay's subject. The result is divided in three main themes: the experience of the abuse, shame and being a victim and a male at the same time. The most prominent results included men’s experiences of both physical and psychological abuse where they were a victim of violence by their female partner and suffered major injuries and endured many years of control, humiliation and violations. The results also presented consequences of being a male victim of domestic abuse which featured feelings of shame, fear of others acknowledging them as weak and not being accepted as a victim by society.

Objetivo: Identificar la asociación entre la severidad de las lesiones del primer episodio registrado de violencia física ejercida por la pareja con la recurrencia de otro episodio en mujeres que acuden a una unidad de medicina legal. Métodos: Estudio de cohortes retrospectivo que incluyó a 201 mujeres, mayores de 18 años, que reportaron violencia física de pareja en una unidad de medicina legal de Lima, en el periodo 2016-2018. Los datos demográficos y de las lesiones se obtuvieron de los informes médicos y de psicología forense tomados de una unidad de medicina legal. La severidad de las lesiones se categorizó según la escala peruana del IML y la escala del Instituto Australiano. Se consideró como recurrencia si se confirmó, mediante examen médico-legal, un siguiente episodio de violencia física de pareja en el mismo centro de medicina legal. Se realizó análisis multivariado utilizando modelos lineales generalizados de la familia Poisson con enlace log y varianza robusta para el modelo crudo y ajustado. Resultados: 201 mujeres cumplieron con los criterios de selección. 37 de ellas (18,4%) reportaron un siguiente episodio de violencia física posterior al evento de referencia. Los factores de riesgo asociados con una mayor probabilidad de recurrencia de violencia física por parte de la pareja incluyeron el acceso del perpetrador a un arma (RR 5,8; IC95% 1,7;19,5, p=0,004) y con menor riesgo fue la localización de las lesiones en la cara (RR 0,4; IC95% 0,2;0,9 p=0,024) y la severidad de las lesiones evidenciadas durante el primer evento registrado (RR 3,5; IC95% 1,07;11,61, p=0,038, según la escala peruana vs. RR 2,3; IC95% 1,1;4,5, p=0,017, según la escala del Instituto Australiano). Conclusiones: Hay mayor riesgo de tener un nuevo episodio de violencia de pareja si la lesión inicial reportada ha sido de moderada a severa. Otro factor de riesgo de recurrencia identificado fue la posesión de arma de fuego por el agresor mientras que como factor protector fue la localización de la lesión en la cara. / Objective To determine associations between the severity of injuries from the first recorded episode of physical violence by the partner with the recurrence of another episode in women who attend a legal medicine unit. Methods This is a retrospective cohort study. We identified 201 women (18+ years) who had experienced intimate partner violence (IPV) and presented at a legal medicine unit between 2016 and 2018. Demographic and injury data were retrieved from forensic medical and psychological reports. Two differents scales (Peruvian and Australian scale) were used to classify general body injuries as mild, moderate or severe. Each episode was analyzed and categorized as recurrence if a subsequent episode of IPV was confirmed by a medical-legal examination in the same forensic center. A multivariate analysis was performed using Poisson regression with robust variance and adjusting for confounding variables. Findings 37 (18.4%) women reported a following episode of IPV since the index event. Risk factors associated with a higher risk of recurrence of IPV included the perpetrator's access to a weapon (RR 5.8, 95% CI 1.7, 19.5, p = 0.004). Others identified factors were head and face injuries (RR 0.4; CI95% 0.2; 0.9 p = 0.024) and the severity of injuries evidenced during the first recorded event (RR 3.5; CI95 % 1.07, 11.61, p = 0.038, according to the Peruvian scale, vs. RR 2.3; 95% CI 1.1, 4.5, p = 0.017, according to the Australian scale). Conclusions There is an increased risk of having a new episode of IPV if the initial reported injury has been moderate to severe. Another risk factor for recurrence identified was the possession of a firearm by the aggressor and as a protective factor was the presence of a head injury. / Tesis