Barn som växer upp med en förälder med psykisk ohälsa löper större risk att själva drabbas av psykisk ohälsa. Det finns ett stort mörkertal kring hur många barn i Sverige som växer upp under dessa förhållanden. Det är dock många som trots stora påfrestningar klarar sig bra i livet. Anledningarna till att barnen klarar sig bra är skyddsfaktorer som finns inom barnet och i dess omgivning. Uppsatsens syfte är att med kvalitativt angreppsätt, utifrån två perspektiv studera hur individer kan uppleva det att växa upp med en förälder med psykisk ohälsa samt vilket stöd som målgruppen kan efterfråga. Studiens resultat visar att uppväxten med en förälder med psykisk ohälsa kan påverka individen. KASAM har i vår studie varit en viktig faktor för utvecklingen, liksom copingstrategier och resilience. Barn till föräldrar med psykisk ohälsa kan uppleva sig övergivna av samhället och vården. De kan bära på en ilska och sorg över sin uppväxt och av att inte ha blivit bekräftade. Även den professionella som arbetar med intervention beskriver att barn kan uttrycka en önskan om att bli tillfrågade och lyssnade till.

No description available.

Bakgrund: När en person drabbas av demenssjukdom förändras hela vardagen för den drabbade men även för de anhöriga. Invanda mönster och rutiner ändras och de drabbade tvingas hitta ett nytt sätt att leva på. En demenssjuk person kräver mycket tillsyn och stöd och den anhöriga måste hela tiden finnas till hands. För anhöriga kan det innebära att de försummar sina egna behov och får mindre tid till egentid utanför hemmet. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva anhörigas upplevelser av att vårda en demenssjuk i hemmet. Metod: Detta är en litteraturstudie där åtta studier med kvalitativ forskningsmetod har analyserats. Studierna togs fram via databaserna CINAHL, PubMed samt Scopus och kvalitetsgranskades därefter. Resultat: Att vara anhörig till någon som drabbas av demenssjukdom är en stor omställning för alla nära anhöriga. Olika upplevelser visar sig såsom förändring i relationen till partnern, känslan av ensamhet och sorg och hur det är att ta hand om någon som drabbats av demenssjukdom. Det finns olika sätt att hantera denna förändring och det har visat sig att stöd från familj och vänner är en viktig del i att kunna hantera acceptera sjukdomen och livets förändringar. Konklusion: Resultatet visar att anhöriga som vårdar en demenssjuk upplever rollförändringar samt att det behövs mer information till de anhöriga.

Invandringen till Sverige har ökat de senaste åren, vilket leder till större sannolikhet för att sjuksköterskan får vårda patienter som inte talar samma språk. Forskning visar att patienter upplever ökad sårbarhet vid språkbarriärer, dock att de är relativt nöjda med den vård de fått. Språkbarriärer kan försvåra för sjuksköterskan att skapa en vårdande relation med patienten, vilket kan leda till ökat lidande. När kommunikationen inte fungerar minskar patientsäkerheten vilket kan resultera i vårdrelaterade skador. Att ta reda på hur sjuksköterskor upplever att vårda patienter som inte talar landets officiella språk är viktigt för att kunna göra vården mer patientsäker. Syftet är att beskriva sjuksköterskors upplevelse av att vårda patienter som inte talar landets officiella språk. Metoden som använts är litteraturstudie. Resultatet baseras på åtta vetenskapliga artiklar. I resultatet presenteras fyra teman, dessa är: att vårda med hjälp av utbildad tolk, att vårda med anhörig som tolk, att vårda utan tredje part och att vårda med strategier vid språkbarriärer. Resultatet visar att språkbarriärer både har positiv och negativ inverkan på vården sjuksköterskan ger. Språkbarriärer ökar risken för missförstånd och försvårar för sjuksköterskan att delge information till patienten. Språkbarriärer kan dock medföra tillfälle till reflektion och ökad medvetenhet för patientens behov. Resultatet visar även att utbildade tolkar är det bästa hjälpmedlet för att överbrygga språkbarriärer och att användning av anhöriga som agerar tolk kan hämma vårdkvalitén. Sjuksköterskor bör använda reflektion för att få ökad förståelse för patienten och för att kunna förändra den omvårdnad de ger. Sjuksköterskor bör även ta tillvara på anhöriga som en bra resurs, däremot kan de hämma vårdkvalitén när de används som informella tolkar.

Afasi, en förvärvad språkstörning som påverkar kommunikationsförmågan, kan följa som sekundärt symtom till hjärnskada, exempelvis stroke. Störningar i kommunikationsförmågan kan påverka delaktigheten. Tidigare forskning har uppmärksammat arbetet med omgivningsfaktorer vid afasi och påtalat att det behövs utökad kartläggning. Syftet med studien är att ge en bild av hur logopeder upplever arbete med omgivningsfaktorer vid afasi med särskilt fokus på arbetet med närstående. Datainsamlingsmetod var fokusdiskussioner där logopeder (n=6), i Sydostsverige, från tre olika verksamheter deltog. I studien framkom att logopederna eftersöker tydligare struktur, rutiner och metoder i arbetet med såväl närstående som med alternativa kommunikationslösningar. De största skillnaderna mellan det akuta skedet och de senare rehabiliteringsskedena tycks vara längd av kontaktperiod med patient och närstående och som följd av det olika fokus i behandling samt olika möjligheter till närståendekontakt. Hur mycket de närstående involveras i rehabiliteringen verkar bero dels på logopedens arbetssätt, dels på närståendes engagemang. Studien är enbart baserad på logopedernas upplevelse av arbete med omgivningsfaktorer. Ett utvecklingsområde kan vara implementering och utvärdering av metoder i kliniskt arbete. Tidigare forskning har belyst närståendes behov av information, men det tycks vara mindre beforskat hur logopeder bör involvera närstående i olika skeden av rehabiliteringsprocessen.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Stroke är ett samlingsnamn för både infarkter och blödningar som drabbar hjärnan. Stroke är bland de vanligaste sjukdomarna som drabbar den svenska befolkningen. Stroke är inte bara en sjukdom som drabbar den som insjuknar utan påverkar hela familjen. Syfte: Syftet med vår systematiska litteraturstudie var att belysa anhörigas upplevelse av när en närstående drabbats av en stroke och överlevt. Metod: Systematisk litteraturstudie av både kvalitativa och kvantitativa studier som analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Anhörigas livssituation och livskvalité förändrades då en närstående drabbades av stroke. Deras eget liv åsidosattes för den sjuke och vardagen förändrades. Den nya livssituationen medförde en känsla av stress, otillräcklighet, börda och oro. Funktionsnedsättningen hos den strokedrabbade påverkade anhörigas syn på framtiden. Vid förekomsten av kognitiv svikt upplevdes framtiden som mer osäker. Copingstrategier som egentid, socialt nätverk och hjälp med avlastning uppkom för att underlätta situationen. Makorna upplevde en sämre livskvalitet jämfört med makarna. Slutsats: Vid en stroke förändrades livet för både den strokedrabbade och anhöriga. För att kunna ge en god vård och ett gott bemötande, till både patienten som anhöriga, krävs förståelse för anhörigas upplevelse av att vårda en närstående. Med denna förståelse kan bättre information och stöd ges från vårdens sida. Nyckelord: Stroke, anhörig, livskvalité, framtidssyn, upplevelse

Filosofie Magisterprogram i Vårdvetenskap   När en nära anhörig drabbas av demenssjukdom – fokusgruppintervjuer med anhöriga   Ann-Christin Palmqvist     SAMMANFATTNING Bakgrund: i Sverige finns idag ca 140 000 personer med demenssjukdom och många av dem lever tillsammans med en anhörig. Forskning visar att det är viktigt att sätta diagnos i ett tidigt skede av demenssjukdomen.  För att kunna ge ett demensbesked på ett bra sätt behöver kunskapen om hur anhöriga upplever diagnosbeskedet öka. Syfte: Belysa anhörigas upplevelser i samband med beskedet att en familjemedlem drabbats av en demenssjukdom. Metod: Kvalitativ ansats med fokusgruppintervjuer som insamlingsmetod har använts. Urvalet bestod av fem anhöriggrupper med sammanlagt 20 deltagare, som alla hade erfarenhet av att leva med en person med demenssjukdom. Data från de transkriberade intervjuerna analyserades med innehållsanalys och fyra kategorier och två teman framträdde. Resultat: Resultaten visade att många anhöriga inte kunde ange en speciell tidpunkt när de fått besked om diagnos och de la inte så stor vikt vid själva beskedet. De upplevde beskedet som en bekräftelse eller som en överraskning beroende på hur förberedda de varit på ett besked om demensdiagnos. Att uppfatta och förstå informationen om att en familjemedlem drabbats av demenssjukdom tar tid och det kräver fortlöpande stöd. Det var framträdande i samtliga fokusgrupper att demensdiagnosen innebar förändringar i vardagen. Roller och ansvar förändrades och anhöriga möts av ständigt nya utmaningar. Slutsats: Besked om att en anhörig drabbats av demenssjukdom och anpassning till den nya situationen visade sig vara en pågående process innefattande fortlöpande stöd under hela sjukdomsprocessen. Nyckelord: demenssjukdom, anhörig, diagnos, förändring, innehållsanalys

Bakgrund: Antalet fall med demenssjukdom ökar då medelåldern ökar. Sjukdomen har ett smygande förlopp och är påfrestande för hela familjen. Ofta blir den demensdrabbade tvungen att flytta till ett boende. Syfte: Syftet med studien var att belysa vad som bidrar till en god relation mellan anhöriga till och vårdare av demensdrabbade, som bor på boende. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ ansats gjordes. Fjorton artiklar bearbetades med hjälp av en manifest innehållsanalys. Resultat: Fyra huvudkategorier framkom i resultatet; information, trygghet, samarbete och empati, som visar på hur en god relation kan skapas. Slutsats: Om relationen mellan anhöriga och vårdare är god bidrar det till att kunskapen anhöriga har om den boende överförs till vårdaren och vården blir mer individualiserad.

I sjuksköterskans dagliga arbete möter han eller hon många olika individer i olika åldrar. Ett gott bemötande från vården kan resultera i att individen upplever en trygghet och vågar uppsöka vården vid lidande. I Sverige finns det ett flertal barn som har en förälder med en somatisk sjukdom med minst en veckas sjukhusvård. Då barn inte får utrymme till att hantera den ovana situationen kan barnet skapa vanföreställningar om att det är barnets fel att föräldern vårdas på sjukhus. Sjuksköterskan bör möta varje individ utifrån dennes förutsättningar och anpassa kunskapsnivån efter detta. Hur kan sjuksköterskan bemöta barn som anhöriga? Vad kan sjuksköterskan göra för att stödja föräldrarna? Syftet med denna uppsats är att belysa fenomenet barn som anhörig ur olika perspektiv. Uppsatsens metod bygger på en litteraturstudie. Totalt har 11 kvalitativa och kvantitativa artiklar granskats och sammanställts till ett resultat. Det framkommer i resultatet att barn upplever ett besök hos sin anhörig som positivt då barnet får en känsla av att vara delaktig och betydelsefull för patienten och dennes vård. Föräldrar uttrycker en önskan om att få mer stöd från vårdpersonalen i den ovana situationen. Sjuksköterskan önskar mer utbildning kring ämnet samt att det är av vikt att involvera barnet i vården och delge barnet den informationen som krävs innan, under samt efter besöket.

Bakgrund: I dag möter sjuksköterskor/vårdpersonal patienter i livets slutskede och deras anhöriga oavsett arbetsplats. Detta ställer stora krav på kunskap och förmåga att hantera situationerna inom professionerna. Som sjuksköterska behöver vi förståelse för att kunna möta behoven, stödja och förbättra villkoren för de anhöriga. Syfte: Att beskriva hur närstående upplever palliativ vård och vilket stöd de anser sig behöva från vården, även beskriva hur data har samlats in i litteraturstudien ingående i artiklarna.   Metod: En beskrivande litteraturstudie. Till studien valdes 13 artiklar ut med kvalitativ ansats. Huvudresultat: Två huvudteman med underteman framkom vid granskning av artiklarna: 1) Fysiska, psykiska och sociala aspekter; Anhöriga upplever att ett stort ansvar och krav ligger på dem i den palliativa processen. Anhöriga beskriver hur en vardag förändrades och de fick inta en ny roll. Existentiella frågor och tankar om död och framtid uppkom  under resans gång.  Relationer förändrades på både gott och ont.  2) Kommunikation. Positiva och negativa aspekter framkom mellan sjuksköterska och anhörig. Anhöriga beskriver hur de vill att kommunikationen ska vara: rak, ärlig och öppen. Detta ingav en trygghet. Granskningen av den metodologiska aspekten visade att datainsamlingsmetoder som använts var semistrukturerade intervjuer, sekundär analys, ostrukturerade intervjuer och frågeformulär med öppna frågor. Slutsatser: Anhöriga behöver ett större stöd av vårdpersonal för att möta de utmaningar som kommer. I studien upplevde anhöriga psykiska, fysiska och sociala påfrestningar. Att ta sig tid och inte stressa i möten med patient och anhörig framstår i denna studie som viktigt eftersom stress framkallade ångest hos anhöriga. Kommunikationen från vårdpersonalen ska vara rak, ärlig och öppen framkom som en aspekt. Brist i kommunikationen ledde till att de anhöriga kände en psykisk påfrestning.