Formkravets inverkan på avtalstolkningen.

Det föreligger fem dokument i uppsatsen. Dessa är krediten, säkerhetsbilagan, avtal i anledning av säkerhetsöverlåtelse, överlåtelseavtal samt godkännande av överlåtelsen av arrenderätten. Det är dock oklart hur dessa förhåller sig till varandra då de verkar för olika saker trots att de är upprättade i ett nära funktionellt och tidsmässigt sam-band. Syftets första del är att utreda hur avtalen ska bedömas, om de tillsammans ska ses som ett och samma avtal genom sammanflätning eller om de ska bedömas isole-rade från varandra då varje avtal kan utgöra sin egen kosmos. Sammanflätningen mel-lan tre avtal, ”Avtal i anledning av säkerhetsöverlåtelse, överlåtelseavtal samt godkän-nande av överlåtelsen av arrenderätten” ansågs vara så stark av olika anledningar att det inte skulle bedömas isolerade från varandra utan de utgör tillsammans ett avtal. Krediten och säkerhetsbilagan bedöms vara ett avtal då säkerhetsbilagan utgör en del av krediten och är således inte ett självständigt avtal.I ”Avtal i anledning av säkerhetsöverlåtelse” finns det en klausul vilken av den bank som jag skriver för har ansetts vara snarlik den som gäller vid generell pantsättning. Problemet är dock att generell pantsättning inte ska förekomma i konsumentsam-manhang. Avtalstolkning genom den objektiva tolkningsmetoden gjordes för att fast-ställa klausulens innebörd då avtalet var ett standardavtal. Sedan jämfördes den med en generell pantsättningsklausul för att se hur lika de är. Det fastställdes då att verk-ningarna av klausulen är de samma som en generell pantsättningsklausul och de skill-nader som föreligger dem emellan är endast terminologiska samt att vissa ord var oli-ka men reellt inte påverkade klausulen vid en jämförelse. Klausulen kunde därför lik-ställas med en generell pantsättningsklausul som inte ska förekomma i konsument-sammanhang.

2010 lämnade EU-domstolen ett förhandsavgörande i mål C-88/09 Graphic Procédé gällande huruvida vissa tryckeriprodukter ska anses utgöra varor eller tjänster enligt EU:s mervärdesskattedirektiv. Domen innebar för svensk lagstiftning att mervärdesskattesatsen för vissa tryckeriprodukter sänktes från 25 procent till 6 procent. Konsekvensen blev att skatteverket fick återbetala miljonbelopp till svenska tryckerier på grund av att de redovisat för hög mervärdesskatt. Skatteverket godtog återbetalning till tryckerierna utan att kreditering till tryckerikunder krävdes. Skatteverket bestämde sig för att efterbeskatta tryckerikunderna genom följdändring med motsvarande belopp som tryckeriet erhållit i återbetalning. Frågan kom att prövas av HFD. HFD ansåg att kriterierna för följdändring är uppfyllda och att efterbeskattning inte är uppenbart oskäligt. HFD:s dom bygger på antagandet att tryckerikunderna har en civilrättslig fordran på tryckerierna. Syftet med uppsatsen är att utreda konsekvenserna av HFD:s bedömning avseende följdändringsbestämmelsen och oskälighetsrekvisitet i 66 kap. 27 § 4 p. a) och 66 kap. 28 § Skatteförfarandelag (2011:1224). HFD har genom sin dom i tryckerimomsmålen utvidgat möjligheten att efterbeskatta genom följdändring. Domen brister i rättssäkerhet med anledning av HFD:s opreciserade domskäl. Det föreligger ett osäkert rättsläge avseende huruvida tryckerikunden har en civilrättslig fordran på tryckeriet, varför HFD:s antagande även i detta avseende brister ur rättsäkerhetperspektiv. Det finns dock ett visst stöd för antagandet att det föreligger en fordran enligt 36 § AvtL, principerna om condictio indebiti och obehörig vinst. Oavsett om HD klargör rättsläget angående fordrans existens har HFD:s bedömning orsakat ekonomiska bördor för tryckerikunder som är oförsvarliga ur rättssäkerhetsperspektiv. / In 2010 the CoJ submitted a preliminary ruling in C-88/09 Graphic Procédé regarding whether certain printing products should be considered as goods or services in accordance with the VAT Directive. The implication of the ruling for Swedish legislation was that the tax rate for certain printing product was reduced from 25 to 6 percent. The consequence was that the tax office had to repay millions of Swedish crowns to printing houses because the VAT payments had been too high. The Tax Agency repaid the VAT without demanding that the printing houses issued a credit note to their customers. Due to their repayments, the Tax Agency reclaimed the incorrectly charged VAT from the printing houses’ customers. The issue came to be considered by the Swedish Supreme Administrative Court (the court). It considered that the criteria for reclaiming VAT was met and that the reclaiment is not evidently unreasonable. The court's judgment is based on the assumption that the customers have a claim on the printing houses. The purpose of the thesis is to investigate the consequences of the court's judgment concerning additional tax assessment and the criterion of unreasonableness. The court’s judgment has led to extended possibilities to make additional assessment.  The judgment fails in legal certainty due to its unspecified grounds. There is an uncertain legal position as to whether the customers has a claim against the printing house, which is why the court's assumption in this matter lacks of legal certainty. However, there is some support for the assumption that there is a claim under § 36 AvtL, the principles of condictio indebiti and unjust enrichment. Irrespective of whether the Supreme Court will clarify the legal situation regarding the claim, the court's judgment has caused economic burdens for customers that are inexcusable from a legal certainty perspective.

No description available.

Den ökade digitaliseringen av världsmarknaden har gett upphov till en uppsjö nya former av avtal samt metoder för att uppnå avtalsbundenhet. Samtidigt som denna utveckling öppnat upp för företag att nå ut till en större kundkrets genom så kallade standardiserade användaravtal, har problem uppkommit i den svenska avtalsrätten att enligt gamla modeller definiera avtalen och dess uppkomst. De avtal som avtalslagens anbud-acceptmodell främst är ämnad för bygger på två jämbördiga parter som i en förhandling utväxlar viljeförklaringar i syfte att uppnå en gemensam partsvilja. I och med utvecklingen inom avtalsrätten har denna modell tänjts ut, för att kunna täcka även andra avtalstyper. Med dagens massavtal kan med visst fog framhållas att modellen har sträckts ut för långt för att den längre skall hålla. Dessa standardiserade användaravtal är i regel extensiva till sin omfattning och till följd av dess stora målgrupp, ofta från flertalet olika länder, opersonliga och ej detaljanpassade för respektive lands lagstiftning. Den gemensamma partsviljan som utgjorde kärnan i avtalsbindningen enligt den ursprungliga modellen blir i dessa avtal svår att utröna. Nya grundelement måste till för att i enlighet med avtalsrätten kunna definiera dessa som giltiga avtal. Sammantaget påvisar uppsatsen, genom huvudsakligen tre problemframställningar, vilka element som utgör grunden för ett bindande avtal, där begreppet medvetenhet – kontrahentens befogade uppfattning om avtalets existens samt de rättigheter och skyldigheter avtalet medför – tillförs de tre typiska byggstenarna för en viljeförklaring: viljan, förklaringen samt intrycket. Vidare diskuteras och analyseras de följdproblem de standardiserade användaravtalen ur avtalsrättssynpunkt medför, vilket resulterar i slutsatsen att utställaren av användaravtalet i största möjliga mån bör verka för att främja sin medkontrahents medvetenhet, till exempel genom sammanfattande av de villkor av störst dignitet för avtalet.

No description available.

Offentlig upphandling omsätter miljardbelopp årligen. Man kan säga att upphandlingen består av tre parter i form av säljare, köpare och finansiärerna. Därav ska finansiärerna ställa höga krav på att offentlig upphandling ombesörjs och utförs på ett effektivt sätt. När man pratar om effektivitet inom offentlig upphandling handlar det mer än sällan om att rätt vara eller tjänst ska anskaffas till rätt pris. Det som sedan levereras ska ha en hög kvalitet på det sättet att samhälleliga mål uppfylls och på den vägen får upphandlingen önskat utfall. I Sverige regleras offentlig upphandling i synnerhet av lagen om offentlig upphandling. Lagen ska bland annat ha en funktion som innebär att ovan stycke uppfylls. Något som kan hållas sannolikt är att problem kan utvecklas under alla omständigheter, så även vid offentlig upphandling. Med utgångspunkt i det undersöker uppsatsen en offentlig upphandling från Sävsjö kommun där bemanningstjänster av socialsekreterare upphandlades. Fokus har varit på ramavtalet tillsammans med övriga upphandlingsdokument för att studera om avtalsbestämmelserna står i paritet med upphandlingsprinciperna. I studien framkommer det avtalsvillkor som författaren uppfattat som diffusa. Bestämmelserna ger kommunen beslutanderätt i viss fråga, vilket kan utgöra grund för jämkning. Upphandlingsprinciperna reglerar till exempel att upphandlingsdokumenten och de krav kommunen ställer ska vara tydligt formulerade och stå i proportion till det som upphandlas. Därtill ska alla leverantörer behandlas lika, varför otydliga avtalsvillkor kan bidra till att upphandlingsprinciperna frångås. Studien undersöker följaktligen det beskrivna förhållandet mellan avtalsbestämmelser och upphandlingsprinciperna och eventuella utfall som diffusa bestämmelser kan leda till.

No description available.

No description available.

I det digitala samhället pågår en ständig utveckling, och konsumenter ingår mer och mer avtal på internet. Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, (fortsättningsvis, avtalslagen eller AvtL) tilkom för mer än 100 år sedan. Det traditionella sättet att ingå avtal mellan avtalsparterna är i pappersform genom att ena parten lämnar ett anbud som följer av en accept av motparten. Idag har utvecklingen gått framåt och det är idag vanligare att konsumenter ingår avtal på internet genom att acceptera avtalsvillkor som är utformade som standardavtal. Anledningen till det är att standardiserade avtal gör det möjligt för näringsidkaren att nå ut till en större kundkrets och således inte behöver upprätta individuella avtal i varje avtalsförhållande. Det är därför förmånligt att tillämpa standardavtal mellan näringsidkare och konsument. Konsumenter accepterar och ingår dagligen avtal på internet genom att godkänna avtalsvillkor eller användarvillkor för att få tillgång till en hemsida, det sker främst genom clickwrap-avtal.1 En konsument kan även bli bunden av ett avtal utan att acceptera avtalsvillkor genom, s.k browsewrap-avtal. 2Det är vanligt att konsumenter godkänner villkor på internet utan vetskap om att de har ingått ett avtal. Konsumenter binder sig till avtal på internet genom ett enkelt knapptryck eller genom att enbart besöka hemsidan. Om villkoren som konsumenter accepterar anses oskäliga finns det möjlighet att tillämpa det tvingande ogiltighetsreglerna i avtalslagen för att jämka eller ogiltighetsförklara hela eller delar av avtalet. I uppsatsen analyseras frågan i vilka fall en konsument anses juridisk bunden av ett avtal på internet samt hur domstolen bör gå tillväga vid tolkning av elektroniska avtal med hjälp av avtalsrättsliga tolkningsprinciper. Slutligen analyseras vilka ogiltighetsgrunder i avtalslagen som kan tillämpas på elektroniska avtal som bedöms oskäliga. För att undersöka vilka avtal eller avtalsvillkor som kan bedömas oskäliga gentemot konsumenten tillämpas även lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (1915:218) (AVLK) samt lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen eller DAvtL). Uppsatsen avslutas med en slutsats kring våra egna reflektioner på området där vi kommer fram till att det inte finns ett entydigt svar kring vilka avtalsrättsliga bestämmelser och principer som är tillämpbara på elektroniska avtal. Det har lett till att dagens digitala samhälle har skapat ett behov av en förnyad avtalslag som är mer anpassad för avtal som ingås på internet.