Förskolan ska anpassas efter alla barn, vilket kräver stor kompetens hos förskollärarna. En målsättning är att förskolan ska vara en inkluderande verksamhet där alla kan delta utifrån sina förutsättningar och de barn som är i behov av särskilt stöd ska få detta. Syftet med studien är att få fördjupad kunskap om hur förskollärare ser på sin kompetens och de hinder och möjligheter de ser i att stödja alla barn. Studien baseras på förskollärares erfarenheter av barn i behov av särskilt stöd. Studien har en kvalitativ ansats och intervjuer användes som datainsamlingsmetod. Urvalet bestod av sju förskollärare. Resultatet visar att informanterna var överens om att förskolan ska vara en plats för alla barn. Dock framgår att det är svårt eftersom förutsättningar som tid, ekonomi, barngruppens storlek och tillgänglighet av resurser inte upplevs som tillfredställande. Förskollärarna upplever att de erhåller relativt god kompetens att stödja alla barn genom framför allt erfarenhet, men önskar att de hade haft mer kompetens. I studien diskuteras förskollärares kompetens, vilket typ av kompetens som kan vara nödvändig samt hur denna kompetens kan fördjupas för att kunna tillgodose alla barns behov i en förskola för alla.

Syftet med studien har varit att undersöka pedagogers uppfattningar gällande inkludering av elever i behov av särskilt stöd. Det är en kvalitativ studie där semistrukturerade intervjuer har genomförts med fyra verksamma pedagoger där alla har en anknytning till inkluderingsprocessen. Två fritidslärare, en speciallärare och en resurspersonal blev valda att delta utifrån deras yrkesroll för att skapa en variation av uppfattningar. Analysarbetet av datainsamlingen skedde genom att mönster upptäcktes i informanternas utsagor och kategorierna Förutsättningar för inkludering, Olikheter är möjligheter, Stödinsatser för inlärningen, Arbetet med sociala problem och Orsaker till exkludering skapades. Diskussionsdelen presenterar analysmaterialet i förhållande till tidigare litteratur och forskning och redovisas under kategorierna Pedagogens inställning, Sociala problem, Speciallärarens roll, Resurser och Acceptans och medvetenhet. Studiens resultat visar att en positiv inställning till att elever i behov av särskilt stöd inkluderas i den ordinarie verksamheten är en förutsättning för att arbetet ska ske. Resultatet visar även att stödinsatser enbart sätts in vid inlärningssvårigheter. Stödinsatser för att utveckla socialkompetens tillämpas inte och det uppfattas av pedagogerna vara en svaghet inom skolan, då sociala problem uppfattas påverka inlärningen. / <p>Godkännandedatum: 2015-06-04</p>

The purpose of this study is to look into the views of four educators from different preschools; their work with autistic children and how they perceive the inclusion of these children in the daily activities with other children. The result shows that the educators in this study think that including activities are positive for all children, with or without disabilities. In order to accomplish this it is necessary to have educators with good knowledge in working with inclusion. However, one of the four educators thinks that it can also be positive for the autistic child to participate in activities just for autistic children for a certain period of time. This is because in those activities there are educators with good knowledge and experience of attending to children with difficulties. It is argued that if the child with autism gets a special education designed specifically for autistic children, it will be easier to participate in preschool activities. This study shows that it is very important to have a good comunication between parents and teachers to provide the children with autism the best support and also to be included in the preschool´s group of children.

Syftet med arbetet är att beskriva vad förskollärarna anser ligger till grund för att avgöra om barn är i behov av särskilt stöd och hur de arbetar med de barnen. I synnerhet hur de samarbetar med vårdnadshavare för att främja barns utveckling. Studien är kvalitativ och metoden som används för att besvara frågeställningarna är semi-strukturerade intervjuer. Urvalet av informanter är fem utbildade förskollärare som arbetar på olika förskolor i Sverige. Studiens resultat visar att förskollärare avgör om barn är i behov av särskilt stöd genom erfarenheter, mallar och genom att de ser att barnen på något sätt inte deltar i verksamheten på samma sätt som andra barn. Det som förskollärarna anser avgör om barn är i behov av särskilt stöd är: sociala, språkliga, motoriska, koncentrationssvårigheter samt svårigheter med bokstavskombinationer. Vår studie visar att förskollärare kopplar in andra professionella för att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Dessutom ändrar de verksamheten samt inkluderar träningen till barn i behov av särskilt stöd. Resultatet visar även att förskollärarna anser att samarbetet med vårdnadshavare är betydelsefullt för att stödja barnets utveckling. De samarbetsformer som används är tamburkontakt, samtal med vårdnadshavare och professionella som är inkopplade till barnet, utvecklingssamtal samt extrainsatta samtal.  Vid samtal anser förskollärarna att det är viktigt att vinna vårdnadshavares förtroende, ha en öppen och rak kommunikation, framhålla positiva saker, samt förmedla en känsla att vårdnadshavarna inte ska känna sig skyldiga.

Bakgrund: De sista årens utbildningsreformer har bland annat handlat om införandet avny betygsskala och ny bedömningspraktik. En viktig grund för undervisningen har blivitden förbättringsorienterade formativa bedömningen som är en kontinuerligbedömningsprocess. Enligt mina yrkeserfarenheter innebär den nyabedömningspraktiken i form av formativt undervisningssätt, kontinuerliga diagnoser,skriftliga och muntliga prov samt betygssättning en positiv upplevelse för många elever,medan för andra elever är den ett neutralt eller negativt moment av skolmatematiken,eftersom deras otillräckliga kunskaper synliggörs på ett tydligare sätt.Syfte: Syftet med denna studie är att belysa hur bedömning uppfattas av elever imatematiksvårigheter samt att undersöka hur de positionerar sig i dennabedömningskultur..Metod: Empirin till studien samlades in genom fokusgruppintervjuer med elever imatematiksvårigheter i årskurs 6. Det metodologiska angreppet var diskursanalys.Studiens teoretiska grund bygger på Foucaults, Bourdieus, Kreisbergs och Gees teorierom makt respektive positionering.Resultat: Resultatet av studien visar att den formativa bedömningen upplevsfragmentera elevgrupperna samt positionera eleverna i matematiksvårigheter i enförlorarposition. Utifrån resultatet kan vi se att det är utmaning för den formativabedömningen att tillgodose en varierad elevgrupps behov i undervisningen. Formativtundervisningssätt i mindre elevgrupp framkommer vara en nisch som inbjuder eleverna till en mer divergent kommunikation med läraren.

<p>Detta arbete handlar om integrering av barn i behov av särskilt stöd och vilka förutsättningar som är viktiga för att integreringen ska bli lyckad. Syftet med arbetet var att genom litteraturstudier och intervjuer med verksamma pedagoger ta reda på några viktiga förutsättningar som påverkar själva integreringen. Studien genomfördes med kvalitativa intervjuer där fyra pedagoger med olika lång erfarenhet deltog. Resultatet av arbetet visar på att en viktig förutsättning för en lyckad integrering är pedagogers förhållningssätt och attityder till barn i behov av särskilt stöd men även för integreringen i stort. Vidare framkom även vikten av stöd från ledningen, betydelsen av handledning i arbetet, behovet av en extra resurs och ett gott samarbete med föräldrarna.</p>

<p>Ett uttryck som ofta träffas på i skolvärlden är elever i behov av särskilt stöd. Elevens svårigheter förklaras med att de är i behov av särskilt stöd. Syftet med vår undersökning är att få förståelse och kunskap om vilka barn lärare och rektorer i två skolor, anser vara i behov av särskilt stöd. Studien avsåg att undersöka hur lärare, från förskoleklass till år tre, samt rektorer definierar och reflekterar om begreppet särskilda behov. Studien syftade till att undersöka hur rektorer, lärare, speciallärare och resurspedagog definierade och reflekterade om begreppet särskilda behov. Den empiriska delen av uppsatsen utfördes med kvalitativ semistrukturerad intervjumetod och observationer. Resultatet visade att pedagogerna hade ett övervägande bestämt synsätt, medan rektorerna gav olika svar där den ena rektor hade ett varierande synsätt på elever i behov av särskilt stöd och den andra rektorn hade ett mer bestämt synsätt. Den specialpedagogiska undervisningen skilde sig åt i de två kommuner där undersökningen genomfördes. I den ena kommunen bedrev man undervisningen av elever i behov av särskilt stöd i form av att eleverna fick en del av undervisningen från specialläraren. I den andra kommunen pågick en omstrukturering av undervisningen för elever i behov av särskilt stöd. Den byggde på elevens rätt att gå i en vanlig klass i en vanlig skola och där elever i behov av särskilt stöd skulle inkluderas i undervisningen.</p><p>De olika specialpedagogiska insatserna skilde sig åt i de båda skolorna. På den ena skolan gick de elever som var av behov av särskilt stöd till en speciallärare för att få extra undervisningsstöd. De elever som var i behov av särskilt stöd i den andra kommunen fick extra stöd i form av en resursperson i klassen. Utifrån vårt resultat kunde vi konstatera att rektorer och klasslärare inte alltid hade samma uppfattning om arbetet med elever i behov av särskilt stöd.</p>

No description available.

<p>Enligt styrdokumenten är skolan skyldig att anpassa undervisningen så att elever i behov av särskilt stöd kan tillgodogöra sig den. Skolan ska också innehålla estetiska uttryck. Därför ville vi undersöka hur och varför lärare i grundskolan och gymnasiet använder sig av estetiska uttryckssätt i undervisningen och hur de uppfattar att elever i behov av särskilt stöd påverkas av det.</p><p>För att ta reda på detta utförde vi en kvalitativ intervjustudie. Urvalet bestod av fem informanter som representerade samtliga årskurser i grundskolan och gymnasiet. Efter genomförda intervjuer transkriberades materialet varpå det sammanställdes och jämfördes. Av detta har vi hittat gemensamma teman och på så vis kunnat dra slutsatser.</p><p>Vår undersökning visade att elever genom estetiskt arbete får använda fler sinnen och att detta har positiva effekter på inlärningen eftersom eleverna får möjlighet att utnyttja sina starka sidor. Eleverna får också hjälp att sätta in kunskapen i sammanhang och på så vis få en bredare förståelse. Elever i behov av särskilt stöd har ofta svårt att se sammanhangen på egen hand. Estetiska uttryck har också visat sig stärka samhörigheten i klasserna, något som inte minst är viktigt för elever i behov av särskilt stöd.</p>

<p>Det huvudsakliga syftet med den här studien har varit att med hjälp av en kvalitativ ansats belysa samverkans betydelse för barn i behov av särskilt stöd, på föräldrakooperativ.  Jag har undersökt hur samverkan ser ut på de olika kooperativen, vilken betydelse samverkan har för alla barn, generellt och vilken betydelse samverkan har för barn i behov av särskilt stöd. Föräldrar med barn på föräldrakooperativ har fått svara på ett antal frågor med hög grad av struktur, i en brevintervju.  Studien visar att samverkan på föräldrakooperativen följer ett mönster som består av olika möten, en rad praktiska sysslor i barngruppen samt att man ökar vuxentätheten på förskolan, antingen genom att gå in som vikarie för sjuk personal eller som extra resurs då personalen har planeringsmöten. Respondenterna upplever både positiva och negativa konsekvenser av samverkan på föräldrakooperativ. De positiva konsekvenserna kan sammanfattas med delaktighet och gemenskap. Respondenterna beskriver en stark vi-känsla och de har goda möjligheter att skapa en samsyn som leder till bra kontextuella lösningar, både för hela gruppen och för enskilda barn. När det kommer till samverkan runt barn i behov av särskilt stöd är det lite mer komplicerat. Respondenterna är positiva till samverkan även när det gäller de här barnen och svarar att de försöker skapa lösningar dels för hela gruppen dels för den enskilde individen och även här drar man nytta av att man känner varandra väl. Någon menar att det är bra för deras barn att se att det finns olika slags människor med olika behov. De utnyttjar tillfällen till att prata etik och värdegrund med barnen. Det som är svårt är att man kan känna en rädsla för att bli utpekad som en dålig förälder om man till exempel har ett barn med ett utagerande och aggressivt beteende. Respondenterna vittnar även om att det kan vara svårt att få gehör i styrelsen för sitt eget barns särskilda behov. Specialanpassningar för ett enskilt barn kan dessutom bli kostsamma för föreningen, menar respondenterna.<strong> </strong><strong></strong></p>