<p>In some criminal cases, the only existing evidence is the verbal statement of a witness or the plaintiff. The typical example is an alleged rape where victim and perpetrator have had some kind of relation, and their records of the incident differ. In these cases, the assessment of the value of the evidence drawn from the plaintiff's story is of crucial importance. On the one hand, a false positive judgment means that a person is wrongly convicted, on the other hand, a failure to correctly identify a truthful claim of rape means that a victim of a severe crime is left without judicial remedy. That the prosecutor must prove that the crime is committed by the defendant without reasonable doubt, means that there is much more chance of a failure to convict guilty felons, than of the opposite.</p><p>In the essay, the rules of criminal procedure directed at the evaluation of the verbal statement are identified and critically evaluated from the perspective of how they may or may not facilitate the judgment of a verbal statement presented before the court, either in person, or through other media such as video. Current psychological research on people's ability to discern truth from lie, from the viewpoint of the sender as well as the judge, is described.</p><p>The essay shows that the rules of procedure, those that regulate the allowing of evidence, as well as those that guarantee the parties’ fair trial, and rules directed at the legal procedure before the court may facilitate as well as improve the assessment of credibility of a verbal statement. However, the instruments that the judges use to value the truthfulness in a statement has received mixed support in the psychological research, which in turn tends to be performed in an artificial environment foreign to the legal procedure, and using students rather than professionals as research subjects. Attributes inherent to the judge may influence his or her evaluation of the credibility of a statement.</p> / <p>Uppsatsen handlar om trovärdighetsbedömningen av muntliga utsagor i brottmål. Syftet är att undersöka vilka processuella regler som reglerar eller har betydelse för trovärdighets-bedömningen och vilka erfarenhetssatser som domstolarna använder sig av när det gäller att avgöra sanningshalten i berättelser som inges vid huvudförhandling, antingen live eller via video eller ljudupptagning. Andra frågeställningar gäller hur processreglerna påverkar trovärdighetsbedömningen av utsagor, med beaktande av det vittnespsykologiska paradigm som går ut på att människor har svårt att skilja en sanning från en lögn. Metoden för uppsatsen är rättsdogmatisk för att fastställa gällande rätt, och tvärvetenskaplig för att belysa eventuella psykologiska felkällor vid trovärdighetsbedömningen. Publicerad praxis från hovrätterna under 2008 och 2009 undersöks i den mån rättsfallen behandlar bevisvärdering ur trovärdighetssynpunkt.</p><p>Principen om fri bevisvärdering och bevisföring är en utgångspunkt för värderingen av en utsagas bevisvärde. Det finns inga förhandsregler som stadgar vilken sorts bevisning som ska godtas, även om bevisning kan avvisas på den grunden att den är utan betydelse för utgången i målet. Domarerfarenhet och insikter från vittnespsykologi och utsagesanalys används av domstolarna för att värdera utsagors bevisvärde. Kriterier som talar för att utsagan är sann är exempelvis att den är lång, sammanhängande och klar. Den ska också vara detaljerad och rimlig i sig. Utsagespersonen bör inte ha något motiv till beljugande. Utsagans uppkomst­betingelser ska granskas. Stort utrymme ges också rättens autonoma trovärdighets­bedömning. Dessa erfarenhetssatsers användbarhet för att korrekt identifiera sanning eller lögn har blandat stöd i den experimentella forskningen. Forsk­ningen tenderar dock ofta att utföras i en artificiell situation och försökspersonerna är oftast studenter.</p><p>Olika regler gäller för de olika utsagespersonerna tilltalad, målsägande och vittne. Vittnen svär ed under straffansvar, vilket höjer tillförlitligheten av deras utsagor. Den tilltalades utsaga bedöms med utgång från dess rimlighet och vad som annars är bevisat i målet. Den tilltalade har en rätt att företrädas av en försvarare. Sakkunniga kan användas för att bedöma trovärdigheten hos personer. Olika former av jäv kan medföra att domare inte ska döma i mål där det kan finnas risk att deras intresse av utgången i målet kan påverka deras dömande. I dömandet existerar ett demokratiskt inslag i och med nämndemännen, som ska spegla befolkningen och tillföra dömandet inflytande av det allmänna rättsmedvetandet.</p><p>Överföringen för utsagan är av stor betydelse för bevisvärdet av utsagan. Det omedelbara uppträdandet i domstolen har högre bevisvärde än en videoupptagning. Tekniska hjälpmedel för avgörandet av en persons trovärdighet, exempelvis lögndetektorer, används inte. Bevis­ning om en persons trovärdighet är tillåten om den siktar på ett konkret förhållande, men bör avvisas om det rör bevisning om personens allmänna trovärdighet, som rätten själv kan bilda sig en uppfattning om.</p><p>Uppsatsens slutsatser är att processen förbättrar trovärdighetsbedömningen, dels på grund av det omedelbara förfarandet, dels genom reglerna i sig samt med beaktande av EKMR:s regler om <em>fair trial</em>. Hovrätterna och tingsrätterna tenderar att följa HD-praxis vid trovärdig­hetsbedömningen. Den subjektiva trovärdighetsbedömningen ges mycket stort utrymme. Det kan emellertid finnas felkällor i domstolens metoder och allmänna erfarenhets­satser, påvisade av forskningen, både sådana som är hänförliga till domare specifikt och sådana som härrör från människors generellt låga precision vid bedömandet en berättelses sanningshalt.</p>

No description available.

In some criminal cases, the only existing evidence is the verbal statement of a witness or the plaintiff. The typical example is an alleged rape where victim and perpetrator have had some kind of relation, and their records of the incident differ. In these cases, the assessment of the value of the evidence drawn from the plaintiff's story is of crucial importance. On the one hand, a false positive judgment means that a person is wrongly convicted, on the other hand, a failure to correctly identify a truthful claim of rape means that a victim of a severe crime is left without judicial remedy. That the prosecutor must prove that the crime is committed by the defendant without reasonable doubt, means that there is much more chance of a failure to convict guilty felons, than of the opposite. In the essay, the rules of criminal procedure directed at the evaluation of the verbal statement are identified and critically evaluated from the perspective of how they may or may not facilitate the judgment of a verbal statement presented before the court, either in person, or through other media such as video. Current psychological research on people's ability to discern truth from lie, from the viewpoint of the sender as well as the judge, is described. The essay shows that the rules of procedure, those that regulate the allowing of evidence, as well as those that guarantee the parties’ fair trial, and rules directed at the legal procedure before the court may facilitate as well as improve the assessment of credibility of a verbal statement. However, the instruments that the judges use to value the truthfulness in a statement has received mixed support in the psychological research, which in turn tends to be performed in an artificial environment foreign to the legal procedure, and using students rather than professionals as research subjects. Attributes inherent to the judge may influence his or her evaluation of the credibility of a statement. / Uppsatsen handlar om trovärdighetsbedömningen av muntliga utsagor i brottmål. Syftet är att undersöka vilka processuella regler som reglerar eller har betydelse för trovärdighets-bedömningen och vilka erfarenhetssatser som domstolarna använder sig av när det gäller att avgöra sanningshalten i berättelser som inges vid huvudförhandling, antingen live eller via video eller ljudupptagning. Andra frågeställningar gäller hur processreglerna påverkar trovärdighetsbedömningen av utsagor, med beaktande av det vittnespsykologiska paradigm som går ut på att människor har svårt att skilja en sanning från en lögn. Metoden för uppsatsen är rättsdogmatisk för att fastställa gällande rätt, och tvärvetenskaplig för att belysa eventuella psykologiska felkällor vid trovärdighetsbedömningen. Publicerad praxis från hovrätterna under 2008 och 2009 undersöks i den mån rättsfallen behandlar bevisvärdering ur trovärdighetssynpunkt. Principen om fri bevisvärdering och bevisföring är en utgångspunkt för värderingen av en utsagas bevisvärde. Det finns inga förhandsregler som stadgar vilken sorts bevisning som ska godtas, även om bevisning kan avvisas på den grunden att den är utan betydelse för utgången i målet. Domarerfarenhet och insikter från vittnespsykologi och utsagesanalys används av domstolarna för att värdera utsagors bevisvärde. Kriterier som talar för att utsagan är sann är exempelvis att den är lång, sammanhängande och klar. Den ska också vara detaljerad och rimlig i sig. Utsagespersonen bör inte ha något motiv till beljugande. Utsagans uppkomst­betingelser ska granskas. Stort utrymme ges också rättens autonoma trovärdighets­bedömning. Dessa erfarenhetssatsers användbarhet för att korrekt identifiera sanning eller lögn har blandat stöd i den experimentella forskningen. Forsk­ningen tenderar dock ofta att utföras i en artificiell situation och försökspersonerna är oftast studenter. Olika regler gäller för de olika utsagespersonerna tilltalad, målsägande och vittne. Vittnen svär ed under straffansvar, vilket höjer tillförlitligheten av deras utsagor. Den tilltalades utsaga bedöms med utgång från dess rimlighet och vad som annars är bevisat i målet. Den tilltalade har en rätt att företrädas av en försvarare. Sakkunniga kan användas för att bedöma trovärdigheten hos personer. Olika former av jäv kan medföra att domare inte ska döma i mål där det kan finnas risk att deras intresse av utgången i målet kan påverka deras dömande. I dömandet existerar ett demokratiskt inslag i och med nämndemännen, som ska spegla befolkningen och tillföra dömandet inflytande av det allmänna rättsmedvetandet. Överföringen för utsagan är av stor betydelse för bevisvärdet av utsagan. Det omedelbara uppträdandet i domstolen har högre bevisvärde än en videoupptagning. Tekniska hjälpmedel för avgörandet av en persons trovärdighet, exempelvis lögndetektorer, används inte. Bevis­ning om en persons trovärdighet är tillåten om den siktar på ett konkret förhållande, men bör avvisas om det rör bevisning om personens allmänna trovärdighet, som rätten själv kan bilda sig en uppfattning om. Uppsatsens slutsatser är att processen förbättrar trovärdighetsbedömningen, dels på grund av det omedelbara förfarandet, dels genom reglerna i sig samt med beaktande av EKMR:s regler om fair trial. Hovrätterna och tingsrätterna tenderar att följa HD-praxis vid trovärdig­hetsbedömningen. Den subjektiva trovärdighetsbedömningen ges mycket stort utrymme. Det kan emellertid finnas felkällor i domstolens metoder och allmänna erfarenhets­satser, påvisade av forskningen, både sådana som är hänförliga till domare specifikt och sådana som härrör från människors generellt låga precision vid bedömandet en berättelses sanningshalt.

På 1700-talet präglades bevisprövningen inom svensk rätt av den legala bevisteorin där bevisvärden reglerades i lag. Idag har vi etablerat en princip där bevisprövningen ska vara fri och där domaren inte ska vara bunden till några legala regler eller satser i sin prövning. Det lämnas således stort utrymme för domarens egen intuition vilket ställer frågor om grundläggande rättsprinciper och rättssäkerheten på sin spets. Det har sökts utformats ett flertal olika bevisprövningsmetoder i doktrin utan någon vidare genomslagskraft. Enhetligheten lyser med sin frånvaro. Uppsatsen har syftat till att undersöka huruvida principen om fri bevisprövning tenderar att ge upphov till godtycke i den dömande verksamheten samt huruvida det föreligger ett behov av reglering av bevisprövning inom svensk rätt. Studien syftar dels till att belysa den fria bevisprövningen i sin helhet, däremot är det främst indiciebevisningens roll i rättsskipningen som fått en central roll i förevarande arbete. Det har även varit oundvikligt att inte beröra frågan hur indicier förhåller sig till beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel”. Därför kommer även beviskravet tillmätas viss tyngd i diskursen såväl som utredningens robusthet. Med hänsyn till arbetets syfte har det därför förelegat ett behov av en begreppsbestämning av begreppet indicium. Det råder vissa skiljaktigheter beträffande indiciebegreppets definition där vissa ser det som allmänna bevisfakta medan andra betonar dess roll i beviskedjor.Studien utmynnar i en definition innefattande att indiciebevisning är indirekt bevisning som inte direkt föranletts av bevistemat och kan kallas indicium. Som exempel på indicier kan nämnas motiv, våldsbenägenhet eller DNA-spår. För att belysa hur indicier behandlas vid bevisprövning idag har tre rättsfall kommit att få stort utrymme i studien. Rättsfallen rör grövre brottslighet där det endast förelegat indicier. Genom en djupgående särläggning av föreliggande bevisfakta har olika riskfaktorer med den fria bevisprövningen kunnat identifieras, däribland risk för övervärdering av bevis. Vi kan även se hur risken för subjektivitet och avsaknad av enhetlighet skapar utrymme för godtycke som sedermera åsidosätter grundläggande principer. Inom ramen för diskursen behandlas även utredningskravets betydelse.

Uppsatsen diskuterar förhörskonfrontationer, d.v.s. när ett vittne eller en målsägande i syfte att erhålla identifikationsbevisning försöker peka ut en gärningsman bland ett urval av personer varav en är misstänkt av polisen. Uppsatsen diskuterar både konfrontationer som genomförs med riktiga personer och konfrontationer som genomförs med hjälp av bilder. Förhörskonfrontationerna undersöks specifikt i fråga om brottet försök till våldtäkt. En rättsfallsanalys genomförs där förekomsten och hanteringen av förhörskonfrontationerna i domstol analyseras särskilt. Uppsatsen konstaterar att förhörskonfrontationer är relativt ovanliga i fall av försök till våldtäkt och att domstolarna sällan diskuterar de närmare omständigheterna kring förhörs- konfrontationerna i domskälen. Det konstateras att hovrätterna är mer sparsamma med att diskutera förhörskonfrontationerna jämfört med tingsrätterna. Uppsatsen konstaterar vidare att förhörskonfrontationer och hanteringen av dessa är nära relaterade till människans minnesfunktioner och minnesprocess. Det krävs därför kunskap kring dessa aspekter i domstolarna samt bland de personer som genomför förhörskonfrontationer. Detta framför allt för att värdet av konfrontationerna i en bevisrättslig kontext ska höjas. I anslutning till detta poängteras dock att det inte går att garantera korrekta identifikationsuppgifter genom förhörskonfrontationer eftersom människans minnesfunktioner är för komplexa. Detta hindrar dock inte att arbetet med förhörskonfrontationer kan förbättras och utvecklas ännu mer. Uppsatsen framhåller i denna del att det finns mycket på området som kan förbättras, inte minst vad gäller domstolarnas sätt att formulera sina domskäl. Detta är särskilt viktigt eftersom domskälen är det enda material som finns för att studera domstolarnas motiveringar. I uppsatsens rättsfallsanalys identifieras ett antal tendenser bland rättsfallen. Bl.a. diskuteras bevisläget i övrigt, omständigheterna vid genomförandet av förhörs- konfrontationer samt målsägandes självuppskattade säkerhet. Uppsatsen konstaterar att vissa av tendenserna är oroväckande medan vissa av dem är bra. Uppsatsen konstaterar slutligen att det i fråga om förhörskonfrontationer måste finnas en viss acceptans för felaktigheter. Det hänger ihop med beviskravet i Sverige och att det är omöjligt att skapa fullständig visshet om alla omständigheter vid ett brott. Ett sådant krav skulle begränsa möjligheterna till lagföring och hämma brottsbekämpningens genomslag. Riskavvägningen får avgöras av domstolarna i bevisvärderingen samtidigt som kunskapsutvecklingen på området får bidra till att belysa de risker som finns med förhörskonfrontationerna.

No description available.

<p>The purpose of this study was to look into how evidence evaluation in verdicts considering 2 § LVU (Care of Young Persons Act) linked to honor related problems are handled by the County Administrative Court of Stockholm. The questions at issue were how the County Administrative Court handles the prerequisites regarding 2 § LVU verdicts, how the County Administrative Court proceeds when evaluating evidence in 2 § LVU verdicts, and how the County Administrative Court handles indications of that a child is living in an honor-related context. To answer this, five verdicts have been analyzed. In addition to this, two interviews were made as a complement. In the analysis of the collected material, the authors proceeded from a theory of evidence and used a hermeneutic method for the analysis. Through the study, it has been observed that the court doesn’t seem to use any verified method to evaluate evidence. Further on, the results show that the court, in their verdicts, seems to prefer to assign to the most general prerequisite in the actual paragraph and doesn’t refer or even mention honor in the verdicts. The authors believe these circumstances make it difficult for the parties in the lawsuit to understand how the court has reached its judgement.</p>

<p>Det är en given utgångspunkt vid utmätning att endast sådan egendom som tillhör gäldenären får tas i anspråk för borgenärernas fordringar. Eftersom det ofta är praktiskt omöjligt för kronofogdemyndigheten att göra en fullständig utredning om vilka tillgångar som ägs av gäldenären, får lös egendom också utmätas i de fall då den p.g.a. presumtionsreglerna i 4 kap. 18-19 §§ utsökningsbalken ska anses tillhöra gäldenären. Enligt dessa lagrum presumeras gäldenären vara ägare till gods som han har i sin besittning om det inte "framgår" att egendomen tillhör annan. Det primära syftet med denna uppsats är att, utifrån de fall i rättspraxis, där HD har prövat betydelsen begreppe "framgå" i 18-19 §§, klargöra vilka krav som ställs på bevisningen för att rekvisitet i fråga ska anses vara uppfyllt. Jag ämnar också klargöra om innebörden av "framgå" är densamma i dessa lagrum samt belysa vilka principiella argument som kan framföras av en borgenär respektive en tredje man i en diskussion om hur högt beviskravet bör ställas i dessa lagrum.</p>

Det är en given utgångspunkt vid utmätning att endast sådan egendom som tillhör gäldenären får tas i anspråk för borgenärernas fordringar. Eftersom det ofta är praktiskt omöjligt för kronofogdemyndigheten att göra en fullständig utredning om vilka tillgångar som ägs av gäldenären, får lös egendom också utmätas i de fall då den p.g.a. presumtionsreglerna i 4 kap. 18-19 §§ utsökningsbalken ska anses tillhöra gäldenären. Enligt dessa lagrum presumeras gäldenären vara ägare till gods som han har i sin besittning om det inte "framgår" att egendomen tillhör annan. Det primära syftet med denna uppsats är att, utifrån de fall i rättspraxis, där HD har prövat betydelsen begreppe "framgå" i 18-19 §§, klargöra vilka krav som ställs på bevisningen för att rekvisitet i fråga ska anses vara uppfyllt. Jag ämnar också klargöra om innebörden av "framgå" är densamma i dessa lagrum samt belysa vilka principiella argument som kan framföras av en borgenär respektive en tredje man i en diskussion om hur högt beviskravet bör ställas i dessa lagrum.

The purpose of this study was to look into how evidence evaluation in verdicts considering 2 § LVU (Care of Young Persons Act) linked to honor related problems are handled by the County Administrative Court of Stockholm. The questions at issue were how the County Administrative Court handles the prerequisites regarding 2 § LVU verdicts, how the County Administrative Court proceeds when evaluating evidence in 2 § LVU verdicts, and how the County Administrative Court handles indications of that a child is living in an honor-related context. To answer this, five verdicts have been analyzed. In addition to this, two interviews were made as a complement. In the analysis of the collected material, the authors proceeded from a theory of evidence and used a hermeneutic method for the analysis. Through the study, it has been observed that the court doesn’t seem to use any verified method to evaluate evidence. Further on, the results show that the court, in their verdicts, seems to prefer to assign to the most general prerequisite in the actual paragraph and doesn’t refer or even mention honor in the verdicts. The authors believe these circumstances make it difficult for the parties in the lawsuit to understand how the court has reached its judgement.