No description available.

Uppsatsen behandlar bevisvärderingen av medtilltalades uppgifter. Närmare bestämt behandlas situationen då en medtilltalad erkänner egen skuld och anger andra medtilltalade som skyldiga. De medtilltalade som pekas ut nekar dock till brott. En rättsfallsstudie utförs vilken visar att domstolarna inte använder någon enhetlig systematik när de bedömer bevisvärdet av medtilltalades uppgifter. Istället utförs bedömningarna ostrukturerat och partiskt. Bland annat bedöms angivarnas utsagor ingående medan de utpekades utsagor bedöms mindre ingående eller inte alls. Viss bevisnings relevans för frågan om de utpekades skuld överskattas och övervärderas, och osäkra bedömningar utförs där domstolarna söker utröna om angivaren har motiv att felaktigt ange de medtilltalade. Bevisvärderingsproblemen innebär en stor risk för materiellt felaktiga domar, särskilt felaktigt fällande sådana, vilket inte är rättssäkert. Stödbevisning krävs enligt studien för att fälla de medtilltalade som pekas ut, men vad den ska avse skiljer sig åt. Enligt HD krävs stödbevisning avseende angivarens uppgift om de utpekade personernas skuld. Majoriteten av underrätterna kräver dock endast stödbevisning för någon del av angivarens utsaga, som inte behöver röra de utpekades skuld. Det innebär att medtilltalade som pekas ut döms för brott, trots att den enda bevisningen mot dem i praktiken består av angivarens utpekande och stödbevisning för exempelvis angivarens egen skuld. Att anta att hela angivarens utsaga är sann när den endast stöds av annan bevisning i vissa delar utgör en felkälla, kallad smittoeffekten. Även detta riskerar att leda till materiellt felaktiga domar och bidrar till rättsosäkerhet. Jag anser att det bör krävas stödbevisning för de utpekade medtilltalades skuld för att döma dessa. De osäkra bedömningarna av angivarens motiv att ange de medtilltalade skulle då bli mindre centrala för bevisvärderingen och risken att bedömningen påverkas av smittoeffekten skulle minska. På så vis skulle avgörandena i dessa situationer bli mer rättssäkra. En sådan lösning överensstämmer med HD:s praxis. För att lösa de övriga problem som rättsfallsstudien påvisar måste bevisvärderingen utföras strukturerat. I syfte att säkerställa en strukturerad bevisvärdering har jag skapat en bevisvärderingsmodell, som är särskilt anpassad till situationen då en medtilltalad erkänner egen skuld och anger andra medtilltalade som skyldiga. Om denna modell används minskar risken för materiellt felaktiga domar och rättssäkerheten förbättras.

Bevisvärdering sker i flera steg under en utredning och av flera olika aktörer så som utredare, forensiker och åklagare. Inom den forensiska verksamheten är värdering av resultat en central uppgift för att säkerställa rättssäkerhet. Informationstekniska resultat kan vara svåra att förstå och öppna för tolkning, vilket ger ett starkt incitament för att följa ett vetenskapligt förhållningssätt. Syftet med studien var således att undersöka hur den it-forensiska verksamheten möter värdering av informationstekniska resultat idag och vidare hur sådan kan bidra till högre kvalitet av de resultat som verksamheten levererar samt till högre rättssäkerhet. Forskningsområdet har studerats genom en litteraturstudie och semi-strukturerade intervjuer. Samtliga intervjuade respondenter besitter sakkunnighet inom det polisiära eller rättsliga området samt har flera års erfarenhet.  Studien visar att den it-forensiska verksamheten bör analysera och värdera bevisens styrka och tillförlitlighet i större utsträckning för att uppnå kvalitativa och rättssäkra resultat. Implementeringen av standardiserade vetenskapliga metoder för analys, värdering och redovisning kan minska risken för felbarhet orsakad av mänskliga resonemang samt öka spårbarheten genom förbättrad dokumentation. Dessutom skulle det ge mer enhetliga resultat och tydligare arbetsprocess för it-forensiker.

Att rättsprocessen kan vara frustrerande är något som många har upplevt. Det är ofta en omfattande och utdragen process från gärningstillfället till att en eventuell påföljd meddelas i rätten. Att sprida kunskap om rättsprocessen och de principer som domstolarna är skyldiga att följa enligt lag, är viktigt för att stärka den positiva synen på rättssystemet och stärka rättssäkerheten. En annan viktig aspekt är att lyfta fram våra mest utsatta samhällsgrupper, i detta fall barn och unga som har placerats på HVB-hem. På senare år har det framkommit allt fler fall av våldtäkter på flickor som utsätts av personal på HVB-hem som flickorna befinner sig på. Den aktuella studien hade som syfte att undersöka domstolars bedömningar i sexualbrott mot tvångsplacerade flickor. De fyra frågeställningarna var (1) vilka typer av bevis åberopades, (2) hur värderades de muntliga utsagorna, (3) hur argumenterade domstolarna för fällande och friande domar, och (4) vilka rättsligaprinciper använde domstolarna sig av? Metoden bestod av en kvalitativ innehållsanalys av sex domstolsprotokoll, där samtliga målsägare var flickor som var placerade på HVB-hem under tiden för brotten. De tilltalade bestod av män som under gärningen var anställda på HVB-hemmet och därmed ansvarade för målsägarens vård och tillsyn. Resultatet visade hur bedömningarna i de olika fallen varierade till viss del. En stor brist kunde ses i utsagevärderingen, då domstolarna till stor del inte använde sig av de kriterier som Högsta domstolen angav i prejudikatet NJA 2010 s.671. Vissa av domstolarna beskrev inte heller hur bedömningen och bevisvärderingen hade gått till eller vilka principer som de grundade sig på. Denna brist kan riskera att rättens transparens försvinner och att parterna inte blir lika införstådda i målet.

No description available.

No description available.

Resning utgör en ytterlighet i vårt rättssystem som bara är menat att bli aktuellt i ett fåtal extrema situationer där en dom i efterhand framstår som materiellt oriktigt. En beviljad resningsansökan upphäver en tidigare doms rättskraft, ett förhållande som normalt är otänkbart inom processrätten. Precis som i en ordinarie brottmålsprocess så ska den nya bevisning som förts fram till grund för resningsansökan bevisvärderas. I ett resningsärende tar dock inte bevisvärderingen sikte på att avgöra ansvarsfrågan i den nu angripna brottmålsdomen, utan att bedöma sannolikheten för att utgången i den tidigare brottmålsrättegången blivit en annan om det nya materialet hade förelegat redan då. Syftet i detta arbete är att undersöka hur de processuella ramarna i resningsärenden påverkar hur utsagor bevisvärderas när resning sökts till nackdel för tilltalad på resningsgrunden ny omständighet eller bevis enligt 58 kap. 3 § st. 1 p. 2 RB. Uppsatsen består i grunden av tre olika ämnesområden: resning, bevisrätt och utsagevärdering. I detta arbete sammanför jag dessa genom att ställa upp beviskedjemodeller. Till grund för beviskedjemodellerna studerar jag resningsförfarandets handläggningsregler och de möjliga presentationsformer, typfall, bevisen kan förekomma i ett resningsärenden. Med hjälp de processrättsliga begreppen processuellt rättsfaktum och materiellt rättsfaktum kommer jag fram till att det vid bevisvärderingen i resningsärenden förekommer dubbla rättsfaktum och dubbla slutliga bevisteman. Man kan då se att de nya materialet i resningsärendet är menat att styrka det slutliga processuella bevistemat, men att denna prövning inte är oberoende av materiella rättsfakta i det ursprungliga brottmålet. I detta arbete har jag visat att det går och hur man kan ställa upp bevisvärderingen av utsagor i resningsärenden till nackdel för tilltalad som beviskedjemodeller. Därutöver har jag bevisteoretiskt rett ut hur begreppen rättsfaktum, bevisfaktum och slutliga bevisteman kan tillämpas vid bevisvärderingen i resningsärenden. Till sist har jag även använt de beviskedjemodeller jag ställt upp på ett verkligt resningsfall där utsagebevisning var av avgörande betydelse för att resning till nackdel för tilltalad beviljades. Det visar att beviskedjemodellerna har en verklighetsförankring och praktiskt värde. / A re-trial constitutes an extreme situation in our legal system that is only meant to be used in rare cases where a judgment appears – in retrospect – to be materially incorrect. A granted application for a new trail cancels the legal force of the previous judgment, a situation that is normally unthinkable in procedural law. Just as in an ordinary criminal trial, the new evidence that has been brought forward as the basis for the re-trial application must be evaluated as evidence. In a petition for a re-trial, however, the evaluation of the evidence does not aim to decide the question of responsibility in the now challenged criminal judgment, but to assess the probability that the outcome of the previous criminal trial would have been different if the new material had already been available then. The purpose of this work is to examine how the procedural frameworks in re-trials affect how statements are evaluated as evidence when a rescission of a court case is sought to the detriment of the defendant on the grounds new circumstance or evidence according to 58 ch. 3 § par. 1 p. 2 RB. The essay is structured in three different subject areas: re-trials, law of evidence and statement evaluation. In this work, I bring these together by setting up evidence chain models. As a basis for the evidence chain models, I study the handling rules of the application procedure and the possible forms the evidence can be presented to the court in these cases. Using the concepts of procedural dispositive fact and material dispositive fact, I conclude that there are both double dispositive facts and final themes of proof in the evaluation of evidence in retrial cases. It can then be seen that the new material in the new trial case is meant to support the final procedural theme of proof, but that this examination is not independent of the material dispositive facts in the original criminal case. In this study, I have shown that it is possible to set up evaluation of statements and evidence in criminal cases to the detriment of the defendant as evidence chain models. In addition, I have clarified the theory of evidence of how the concepts of dispositive facts, evidentiary facts and final themes of proof can be applied in the evaluation of evidence in criminal cases. Finally, I have also used the chain of evidence models in a real prosecution case where a testimony was of decisive importance for the prosecution – to the defendant's detriment – to be granted. It shows that the chain of evidence models has a practical purpose.

No description available.

No description available.

A number of people have criticized the fact that courts often over-rely on DNA- evidence and that the shortcomings of DNA-analyses are rarely addressed. One flaw with DNA-analyses is that they cannot distinguish whether the presence of the DNA-trace has been caused by a so-called secondary transfer. Secondary transfer, the occurrence of which has been confirmed by several scientific stud- ies, means that DNA is transferred in two stages via contacts. A transfer of DNA can thus first occur from one person to another, for example by shaking hands, and then from the other person to a material, for example by grabbing a weapon. This poses a risk that DNA from an innocent person can be transferred through another person to a crime scene. A fundamental principle of criminal procedure is that the full burden of proof should be placed on the prosecution. This principle is derived from the presump- tion of innocence in Article 6.2 of the ECHR. As a consequence, the defendant has a right to remain silent throughout the judicial proceedings. Should the de- fendant instead be required to explain some of the circumstances of the case, a burden of proof would fall on the defendant, a so-called burden of explanation. Thus, a requirement that the defendant explain some of the circumstances of the case conflicts with the principle of the prosecutor's full burden of proof. Given the criticism that the courts rarely consider the shortcomings of DNA- evidence, there is a risk that the responsibility falls on the defendant to point out that a secondary transfer of DNA has occurred and to actively work towards convincing the court of his or her innocence. The purpose of the paper is thus to investigate the courts' consideration of these objections from the accused. The question is if a burden of explanation is placed on the accused and whether this is compatible with the presumption of innocence. To fulfill the purpose, an empirical study was conducted in the form of an analysis of 16 district court and appellate court decisions. The results showed that the defendant was imposed a burden of explanation in several cases. An exami- nation of the case law of the ECHR showed that there is, in exceptional cases, a possibility to impose an explanatory burden on the accused. However, the cases in the study were not covered by the exception. In conclusion, the practical ap- plication of the burden of proof is not compatible with the presumption of in- nocence. There is thus a need to educate judges on the complex subject of DNA to draw attention to the drawbacks of the evidence and to correct the false per- ception of DNA evidence as infallible. Furthermore, there is a need for a new precedent from the Supreme Court clarifying how the burden of explanation should be applied in accordance with the ECHR.