Baby Blue is a comic book about friendship and romantic love that is told by two characters. I want to explore more on understanding a complicated feeling between romantic love and friendship love. Since relationships are very complicated and difficult to understand, I think it’s a good way to go through a journey with the main character and see how she’s dealing with her own feelings. In this report, I explained more about my process and everything you need to know about Baby Blue.

Forming attachments to other creatures and things is not a phenomenon that is contingent on the entity existing in the real world. It’s a common thing in video games that the player grows attached to certain characters in some way, and it can sometimes even be a driving factor for a game’s gameplay. However, the process of creating an entity that the player may form an attachment to, especially for such games where this is a vital aspect, is not defined. By taking the popular virtual pet game Tamagotchi as an example and looking into various character design theories, we developed our own virtual pet game and reviewed our design process in an attempt to establish a baseline model.

My degree project has been developed through my research on the topics of originality, consumption, vanitas and consumer culture. It referneces the politics of consumption, desire, pollution, waste, the passing of time, the effect of decay, and death. The scene is a reconstruction of a "still life" scene, referencing Baroque painting. The light-box installation comprises coloured sculptures which are emblems of consumerism. The hanmade and the organic are joined in composition, as if united in ruin and decay. The sculptures resemble the still life genre and allude to memento-mori. The project also addresses the industrial food system. It emphasises efficiency, profit and power in ways that are narrowly constructed, sometimes at the expense of other environmental and social values. It consist of a glass-cast modern cornucopia. The glass captures decomposing traces and makes them solid and everlasting. Even with something so fragile and temporary as life, the material can freeze it in time. The glass captures life.

Jag vet inte vem jag är längre, min rädsla styr mig. Jag är bunden till att alltid planera, att alltid vara förberedd på att vad som skulle kunna hända. Jag griper hårdare om mina nycklar när mörkret kommer och håller koll på min omgivning. Hur många tänker som mig? En undersökning av SCB från 2017 visar att var femte kvinna har avstått från att gå ut på kvällen på grund av oro för att bli överfallen. Tre olika smycken skapta i hopp om att de aldrig ska behöva användas. Ett projekt för oss som är rädda att gå hem efter att mörkret fallit. En ögonöppnare, för dem som aldrig har förstått skräcken som tar över våra kroppar. Smyckena bildar tillsammans en stridsutrustning, tillverkade i desperation för att finna tryggheten. Samtidigt tvingas dem till ett samarbete med kroppen, liksom en bur. Är detta vår dystopiska framtid för att känna oss trygga när mörkret fallit? Jag vill genom detta visa upp en orättvisa som sker när otroligt mycket ansvar läggs på de som känner sig utsatta. Det är vi som måste känna oss sårbara, det är vi som får skydda oss själva, och vi som blir utsatta får stå ut med konsekvenserna. Jag hoppas på att genom dela min historia kunna få andra att fortsätta denna diskussionen och sprida detta viktiga ämne. Jag vill inte behöva klä mig för strid varje gång mörkret har fallit. Jag ska inte behöva vara rädd, jag vill kunna leva mitt liv. Jag vill känna mig fri. Jag vill kunna gå ut och se på stjärnorna istället för att titta bakom mig, framför mig och runt omkring mig. Jag vill inte att detta bara ska vara en dröm

Med utgångspunkt i sin kandidatutställning behandlar Elsa Essinger i den här essän tankar kring rörelse i det urbana stadsrummet, abstrahering av grafisk kommunikation i det offentliga, konstnärlig remixing av befintligt material och ett queert förhållningssätt till objekt. Med referenser och inspiration hämtat från Nicolas Bourriauds essä Postproduction, Lars Arrhenius verk The Street och Sara Ahmeds föreläsning Queer Use utforskar Essinger teman och tankeställningar som ligger till grun för hennes konstnärliga arbete.

denna uppsats presenterar videoverket State of mind av Jesper Bror Palmqvist. Texten börjar med en beskrivning av verket och dess bakgrund, för att sedan diskutera idare de olika centrala beståndsdelarna om verket innehåller. Verket visar en uppläsining av en visuell dagbok skapad av konstnären. Han skapade dagboken under en resa i Indien då han utforskade sin mammas historia. Verkets teman inkluderar ämnen kring identitet, adoption, distans, minne, tillhörighet och abstraktion. Uppsatsen använder sig av essäform där konstnären själv beskriver hur den konstnärliga processen till verket sett ut samt hur konstnären kopplar de olika beståndsdelarna till hans omvärld och identitet. Det centrala i texten handlar om vad det innebär att berätta en privat berättelse samt vad en odefinerbar identitet är och hur en sådan kan villkora en individs världsbild.

Konsten kan vara ett försök att koppla ihop sig med något bortglömt eller främmande. Den kan ge namn och mening till uppenbarelsen av saker runt omkring oss och inom oss och söka det gemensamma. I den skapande processen förbereder jag för att försättas i ett specifikt sinnestillstånd som söker realisera detta bortglömda till det gemensamma. I måleriet består tillståndet av att hamna utanför sig själv, möjligtvis i duken, motivet och färgerna, i objektet man jobbar med. Kanske där inte ens jag uppfattas som ett jag. En plats där färgerna, duken och penseln gör vad de själva vill. Där konsten börjar ta vid liv och på egen hand sträcker sig och längtar efter det gemensamma. Det kan beskrivas som ett tillstånd av full tillåtenhet, där allt som sker på ytan får ske precis som det gör, bortom rätt eller fel, bra eller dåligt, kul eller tråkigt.

Despite the rapid development in technology that enables metal music producers today to create “perfect” sound mixes, many bands, artists and producers choose to make their creations sound old or “retro”. A song is created for this study and mixed in two different ways, one with a more“retro” direction and the other with a more “modern” direction. Five respondents were then made to listen to both mixes and were interviewed on what they thought of each respective mix and why they think retro culture is so prevalent today. The data gathered from the interviews show that the respondents describe retro mixes as dirty, saturated and raw while they described modern mixes as clean, hi-fi and overly compressed. The respondents associate old sounding mixes to authenticity, genuinity and honesty but don’t describe modern mixes as fake or dishonest. The respondents comment that the streamlined nature of music production today leads to very uniform sounding mixes and the abundance of similar sounding mixes creates a demand for more honest, authentic and genuine music. The respondents claim that retro culture would not be possible without the aid of modern technology.

Syftet med den här uppsatsen var att vidga förståelsen av hur musikgenren death metal samspelar med scener från skräckfilm. För att metodiskt genomföra detta skapades fyra gestaltningar där musikstycken av sagda genre spelas ihop med fyra filmscener. Dessa gestaltningar analyserades och visades för fem informanter i samband med att de blev intervjuade. Resultatet indikerar på att genren deathmetal samspelar med sagda gestaltningar likt traditionell filmmusik. Resultatet indikerar även på att detta samspel uppfattas snarlikt oberoende på informanternas erfarenhet av musikgenren.

Denna essä beskriver hur motståndet blir ett verktyg för att kunna uppnå färdiga resultat som konstnären själv förväntar av sig, men även för att fullfölja Konstfacks kandidatutbildning. Problematiseringen ligger i att kunna släppa på kraven som finns för att kunna ta vara på sin egen intuitiva kraft i processen, vilket är det mest centrala för Caroline Nords konstnärskap. Men även hur viktigt det fysiska arbetet har varit för att kunna bearbeta trauman.