<p>Många är de forskare som har ägnat sig åt problem med kulturmöten. Det har skrivits ett antal avhandlingar i ämnet kulturmöten i skolan idag. Främst har då invandrarnas kultur och religion kartlagts. Vad den svenska skolan gör för att bemöta t.ex. en muslimsk eller hinduisk elev, med deras respektive önskningar och behov, på bästa sätt. Mycket resurser har alltså lagts ned på att forska på detta område, men hur upplever en kristen elev sin skoltid? Finns det en beredskap hos dagens skolpersonal att bemöta en elev med en kristen livsåskådning?</p><p>Syftet med uppsatsen är att belysa den kristna elevens aktuella situation i skolan idag.</p><p>Kan det vara så att den skola som idag står på tröskeln in i 2000-talet, kan ha en annan tolerans för elever med en personlig tro? Idag då många människor mer öppet har en eller annan tro. New Age har gjort sitt intåg i Sverige idag, skapar det en annan tolerans för en kristen elev? Eller skapar det bara en jobbig situation, då den kristna elevens personliga tro, bara ses som en del av det stora religiösa flödet?</p><p>Vad anser lärare om den rådande objektiva undervisningen? Är det alltid mest rätt att hålla sig till den absoluta objektiviteten? Hur genomför man undervisningen om jordens skapelse i skolorna? Är det Big Bang-teorin som presenteras som den enda rätta och sanna? Kan den kristna eleven komma i kläm i en sådan situation? Skulle den mobbade kristna eleven, hellre vilja gå i en kristen friskola?</p><p>Resultatet av min undersökning, visar på att det idag förekommer mobbning av den kristna eleven. Vissa kristna elever känner även att en del lärare inte visar någon respekt för elevernas kristna tro. Men i stort sett, har den kristna eleven en skolgång likvärdig alla andra elevers.</p> / Examensarbete på Grundskollärarprogrammet 1-7 ht 1998.

<p>Innebörden av begreppet tradition varierar mellan de stora kyrkorna. Denna uppsats beskriver traditionens betydelse och plats i den ortodoxa kyrkan. Traditionen har beskrivits både utifrån sin yttre och inre form. I traditionen står theosis, människans gudomliggörelse, i centrum både liturgiskt, i lära och i praxis. Fakta från litteraturen har främst hämtats från verk av de ortodoxa 1900-tals teologerna Kallistos Ware och John Meyendorff. Förutom litteraturstudier har en enkätundersökning med öppna svarsalternativ skickats ut till ortodoxa församlingsmedlemmar. Den fenomenografiska forskningsmetoden har tillämpats på enkätsvaren. Resultatet av dessa visar hur ortodoxa invandrare och svenska konvertiter uppfattar den ortodoxa kyrkan respektive den protestantiska. Utifrån svaren uppställdes olika kategorier som visar på likheter och variationer mellan gruppernas uppfattning om den ortodoxa traditionen. Slutsatsen av undersökningen blev att det finns en tydlig samstämmighet i uppfattningen om både den ortodoxa kyrkan och den protestantiska kyrkan oberoende av personernas uppväxt, utbildning och kulturella arv. Den enskildes uppfattning och kunskap inom detta område har troligen främst sin utgångspunkt i personliga erfarenheter.</p>

<p>I min hemförsamling Nätra, Örnsköldsviks kommun, finns det många bönhus, ungefär ett i varje by. Jag undrade varför det var på det viset, och bestämde mig för att ta reda på detta genom att intervjua människor som är eller har varit aktiva i de religiösa föreningar och samfund som driver de olika bönhusen.</p><p>Den nyevangelistiska väckelsen kom främst från Skottland men även från England och Tyskland och var inspirerad av metodismen, herrnhutismen och pietismen. I Norrland drabbades människorna starkt av denna väckelserörelse som kom över Sverige och då började det s.k. ”Norrlandsläseriet”, där människor träffades till möten hemma hos varandra för att läsa och lära sig mer om kristendomen. Detta var dock förbjudet genom lag sedan 1726, det så kallade konventikelplakatet, men kom att mjukas upp via lag.</p><p>Västerbotten var det landskap som fick mest mersmak av väckelsen och detta tros ha påverkat norra Ångermanland, den del av landet där Örnsköldsvik och Nätra ligger.</p><p>När jag så intervjuade mina informanter, fick jag fick veta att en stor orsak till att bönhusen kom att byggas var att människor i byarna behövde någonstans att träffas för att umgås. Till detta finns flera orsaker, bland annat att man ville få bukt på alkoholismen och för att man fick en annan ruljans på livet genom industrialismen och att man jobbade på industrier.</p><p>Att bönhusen är så många kan bero på att byarna var mer befolkade förr i tiden. Även att Nätraborna har tagit hand om bönhusen och använt dem så pass länge kan ha gjort att de står kvar än idag. Bönhusen har också betytt mycket för folket i byarna. Jag har fått många perspektiv på denna fråga, bland annat att det skulle ha betytt extra mycket för kvinnorna i Köpmanholmen, men också för alla människor i byarna i och med att de hade en plats att samlas på när det behövdes, och någonstans att gå när de ville umgås.</p>

<p>Detta examensarbete har utförts som en examinationsuppgift i termin sju på Grundskollärarutbildningen 1-7 vid Högskolan i Gävle.</p><p>Examensarbetets huvudsyfte var att ta reda på hur man som blivande lärare på bästa sätt bemöter en elev som är ett Jehovas vittne med hänsyn till både elevens trosuppfattning och Lpo 94.</p><p>Arbetet grundar sig på litteraturstudier och intervjuer med lärare som har kommit i kontakt med Jehovas vittnen. En intervju har utförts med en lärare som själv är ett vittne.</p><p>Första delen av arbetet består av inledning, metod och en kortfattad historiebeskrivning runt Jehovas samt vad ett Jehovas vittne är och vad som skiljer dem från övriga samhällsmedlemmar.</p><p>Nästa del tar upp hur Jehovas vittnen ser på skola och utbildning samt vad Lpo 94 föreskriver.</p><p>I den sista och avslutande delen behandlas intervjuerna och därefter följer diskussionen.</p> / Examensarbete på Grundskollärarprogrammet 1-7 ht 1998. Uppsatsförfattaren Gunilla Andersson har senare bytt efternamn till Eriksson.

<p>Det här arbetets huvudfrågeställning är: <em>Hur upplever Jehovas vittnen sin egen samt sina barns skolsituation?</em></p><p>Mitt eget antagande var att min egen undersökning kring denna frågeställning skulle ge mig ett svar, med andra ord vilka generella regler gäller när jag får en elev som har en annan trosuppfattning.</p><p>Jag ställde olika delfrågor som utgår i det stora hela från min huvudfråga. Vissa av delfrågorna presenteras här nedan:</p><ul><li>När och hur berättade ni i skolan om er tro? Hur blev ni då bemötta? Med denna fråga ville jag få reda på om ett gemensamt förfaringssätt från föräldrarnas sida fanns, samt om de hade en förväntan på bemötandet från läraren.</li><li>Har det varit/är det några problem som ni kan relatera till er tro?</li><li>Fanns det problem som direkt skulle kunna ha förebyggts, redan innan de uppstått?</li><li>Hur var er egen skolgång? Är det enklare att vara ett Jehovas vittne idag mot tidigare?</li><li>Finns det några mönster som går igen föräldrar-barn?</li><li>Skulle ni kunna tänka er att komma till klassen och berätta om er tro samt besvara frågor som kan dyka upp?</li><li>Är det en öppen dialog mellan föräldrar – barn, hemmet – skolan eller är det här något man inte vill prata om?</li></ul><p>Under rubrik 4 har jag gjort en jämförelse mellan Jehovas vittnens egen broschyr om skola och utbildning och vårt styrdokument Lpo 94. Där är syftet att se om de överensstämmer med varandra eller inte och i så fall var skiljer de sig åt.</p><p>Det här arbetet har inte som syfte att ta ställning för eller mot Jehovas vittnen som grupp utan syftar till att skapa en förståelse för hur det kan vara och hur skolan uppfattar elever och föräldrar som har en annan tro än deras egen.</p><p> </p>

I min hemförsamling Nätra, Örnsköldsviks kommun, finns det många bönhus, ungefär ett i varje by. Jag undrade varför det var på det viset, och bestämde mig för att ta reda på detta genom att intervjua människor som är eller har varit aktiva i de religiösa föreningar och samfund som driver de olika bönhusen. Den nyevangelistiska väckelsen kom främst från Skottland men även från England och Tyskland och var inspirerad av metodismen, herrnhutismen och pietismen. I Norrland drabbades människorna starkt av denna väckelserörelse som kom över Sverige och då började det s.k. ”Norrlandsläseriet”, där människor träffades till möten hemma hos varandra för att läsa och lära sig mer om kristendomen. Detta var dock förbjudet genom lag sedan 1726, det så kallade konventikelplakatet, men kom att mjukas upp via lag. Västerbotten var det landskap som fick mest mersmak av väckelsen och detta tros ha påverkat norra Ångermanland, den del av landet där Örnsköldsvik och Nätra ligger. När jag så intervjuade mina informanter, fick jag fick veta att en stor orsak till att bönhusen kom att byggas var att människor i byarna behövde någonstans att träffas för att umgås. Till detta finns flera orsaker, bland annat att man ville få bukt på alkoholismen och för att man fick en annan ruljans på livet genom industrialismen och att man jobbade på industrier. Att bönhusen är så många kan bero på att byarna var mer befolkade förr i tiden. Även att Nätraborna har tagit hand om bönhusen och använt dem så pass länge kan ha gjort att de står kvar än idag. Bönhusen har också betytt mycket för folket i byarna. Jag har fått många perspektiv på denna fråga, bland annat att det skulle ha betytt extra mycket för kvinnorna i Köpmanholmen, men också för alla människor i byarna i och med att de hade en plats att samlas på när det behövdes, och någonstans att gå när de ville umgås.

Lars Levi Læstadius (1800-1861) var en stor och viktig människa. Han är ihågkommen och mycket omskriven. Læstadius var en aktiv nykterhetskämpe, botaniker och älskad präst. Utöver detta var han även den som grundade den märkliga väckelsen omkring år 1845 som än idag bär hans namn: læstadianismen. Læstadianerna, som de troende kom att kallas, lyssnade till denne stränga man och lärde sig att leva som han predikade, ett enkelt och nyktert liv. De kristna höll ihop under hela Læstadius liv och även en tid efter hans död, då den nye ledaren blev Læstadius följeslagare, Johan Raattamaa. Under hans tid samlades læstadianerna kring honom. Efter hans död blev det svårare att hålla väckelsen samlad kring en central punkt utan att ha någon speciell ledare att lyssna på. Slutligen splittrades de troende efter många oenigheter och smutskastning och delades i två grupper med egna ledare och predikanter. Trots försök till försoning blev det inte någon återförening mellan de två och sidorna kom att kallas sig öst- och västsidorna - gammellæstadianerna respektive de förstföddas församling. Gammellæstadierna fick efter ett tag meningsskiljaktigheter gällande bland annat Bibeln och bönen och även denna grupp delade på sig och bildade Tornedalsriktningen och Finland Fridsföreningars Centralförbund (SRK). Förutom dessa två riktningar finns några mindre grupper som kommit antingen från SRK eller från den västlæstadianska gruppen. Læstadianismen finns idag på många platser i världen, i en mindre sträng, östlig gren, och en lika sträng, västlig gren, som under Læstadius och Raattamaas tid. Gudstjänsten och arbetet med denna skiljer sig på vissa punkter hos dessa riktningar, men det finns såklart även många likheter hos dem. Livsstilen och mentaliteten är ganska lika vad gäller familjelivet, äktenskap, nöjen, alkohol mm. Den röda tråden som följer alla læstadianers liv, oavsett kön eller grupp, är att inget får ta din odelade uppmärksamhet från Gud varför man väljer att undvika saker som kan vara distraherade såsom TV, musik och materiella ting.

Vi valde uppsatsämnet efter att vi tidigare i vår utbildning besökte Södertälje och då tyckte det var en fascinerande stad med en sådan blandning av olika religiösa samfund. Vi inledde vår undersökning med att kontakta församlingsprästerna för de två Syrisk-ortodoxa kyrkorna. Vi samtalade med var och en av dem i deras respektive kyrka. En diakon fick vi också möjlighet att träffa och prata med. Vi skickade våra intervjufrågor till de som vi tidigare intervjuat och de lämnade vidare frågorna till andra människor i församlingen. Vi har även intervjuat andra personer som vi själva valde ut. De frågor vi ställde har varit lika för alla som intervjuats och med en given ordning. De vi mött har visat stor generositet och en önskan att dela med sig av sina minnen. Intervjuerna vi gjort har berört oss, och de personliga berättelserna från människor vi mött kommer att finnas kvar hos oss en lång tid framöver. Vi har också deltagit i gudstjänster i kyrkorna. Vår metod har varit kvalitativ, och vi har utifrån ett hermeneutiskt perspektiv granskat och tolkat materialet i de intervjuer som gjorts. Den litteratur som använts har gett oss kunskap om kyrkan historiskt och i nutid samt om dess medlemmar.

Den egna nyfikenheten, studierna i religionsvetenskap samt ett intresse för hembygdshistoria har fått mig att välja det ämne som denna uppsats handlar om. Viljan till att försöka levandegöra en del av traktens historia har också varit den största drivkraften i detta arbete. Huvudämnet för uppsatsen handlar om en religiös sekt i Järvsö under 1800-talet. Sekten kallades i folkmun för ”hedbergare” men är i kyrkohistorien mer känd under namnet hedbergianer. Båda dessa namn kom av att församlingsmedlemmarna i dessa utbytargrupper inspirerades av en finsk präst vid namn Fredrik Gabriel Hedberg. Det övergripande syftet med arbetet är att göra en historisk beskrivning av hedbergarna i Järvsö, då från rörelsens uppkomst till dess fall. Mer specifika frågeställningar som jag ska besvara i denna uppsats är följande: Vilka var orsakerna till hedbergarnas brytning med kyrka och samhälle? På vilket sätt påverkade brytningen med kyrkan församlingsmedlemmarnas privata liv, vilka konsekvenser fick den?

Syftet är att göra en lokal undersökning i Gävle för att se vad de större kristna församlingarnas sociala arbete består av och vilka sociala insatser som görs i dessa församlingar. Jag vill även undersöka vad diakonin har för roll i dagens samhälle. Min metod är att genom intervjuer få vetskap om vad det försiggår för socialt arbete i kristna församlingar i Gävle. Jag har gjort en fallstudie där jag har utfört intervjuer med representanter för de större församlingarna. Uppsatsen har en kvalitativ deskriptiv ansats. Mitt källmaterial är de intervjuer jag utfört där frågorna medvetet är öppna för att få ett samtal. När det gäller Metodistkyrkan och Korskyrkan så har intervjuerna utförts på telefon på grund av svårigheter att få till ett personligt möte med personerna jag tänkt mig. De övriga i min undersökning har jag träffat personligen. Grundfrågeställningen har varit densamma vid alla tillfällen. Jag kommer att utifrån intervjuunderlaget sammanföra både åsikter och verksamheter med det diakonala arbetets tankemönster. Eftersom jag för denna undersökning inte funnit teorier för det diakonala arbetet så avser jag istället att försöka knyta an undersökningen till någon av de teorier som finns för socialt arbete i analys- och diskussionsdelen.