Syftet med uppsatsen är att öka kunskapen om och förståelse för barn med DAMP för att kunna bemöta dem med genomtänkta strategier i en klassrumssituation. Uppsatsen är uppdelad i en teoridel och i en metoddel. I teoridelen har jag tagit del av olika författares kunskap på området som jag försöker strukturera upp och sammanfatta på ett överskådligt sätt. Jag har bland annat läst böcker av Duvner, Gillberg och Kadesjö. Efter genomförd litteraturgenomgång vidgar jag perspektivet (metoddelen) genom att intervjua personer som lever med DAMP-problematiken i vardagen. I min diskussion länkar jag samman teori och verklighet, dvs de utsagor som blev resultaten från intervjuerna. Utifrån denna helhetsbild försöker jag skissa fram olika pedagogiska strategier som kan fungera som redskap för mig som lärare i arbetet med DAMP-barn.

Läraren möter idag i klassrummet barn med olika behov och eftersom specialläraren försvinner till förmån för specialpedagogen behöver lärare veta vad för hjälp, stöd och resurser den har tillgängligt i sin närmiljö för att underlätta sin undervisningsmiljö. Arbetet består av en litteraturstudie och en kvalitativ studie om skolans och kommunens roll att underlätta lärarens arbete när DAMP-elever tillkommer i klassrummet.. Jag valde att intervjua lärare och rektorer på tre skolor varav två mellanstadie- och en högstadieskola i området Öster i Motala kommun, Specialpedagogiska institutet i Linköping och personal från Motala kommun. Resultatet visar att skolorna har beredskap på olika sätt om läraren skulle behöva hjälp eller stöd. En lärare kan vända sig till elevvårdsteam och arbetslag, hålla elevvårdskonferens eller kontakta resursteamet som finns i Motala kommun. Skolans och kommunens skyldigheter går att läsa i Lpo-94, skollagen, socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.

Syftet med detta arbete var att studera vad som utmärker de så kallade bokstavsbarnen och vad som tros vara orsaken till deras problem. Genom arbetet ville jag få en bild av hur handikappet upplevs av föräldrar och barn och jag ville få en uppfattning om hur man som lärare klarar av barnen i klassrummet. I flera år har det pågått en debatt i samhället om diagnoserna är till godo eller till ondo för barnen som har drabbats. Efter att ha läst både sidornas argument har jag kommit till den slutsatsen att utredning och diagnos är nödvändigt för att Damp- och Adhdbarnen ska få den hjälp de behöver för att klara skolan. Metoderna som används i arbetet är litteraturstudier och fem intervjuer av föräldrar till Damp- diagnostiserade barn.

Uppsatsen belyser diagnosen DAMP ur ett pedagogperspektiv. Diagnosen har debatterats i medierna och det har framkommit företrädare för två olika ståndpunkter. En av dem är docenten i sociologi, Eva Kärfve och den andra är professorn i neuropsykiatri samt en av grundarna till diagnosen DAMP, Christopher Gillberg. Kärfve ville granska dennes forskning då hon ifrågasätter dess trovärdighet. Debatten gjorde att vi blev intresserade av DAMP-diagnosen och ville undersöka vilken uppfattning pedagogerna har om DAMP och dess diagnostisering, samt vad de vet om utredningen som leder till en diagnos och hur de uppfattar den pågående debatten i media. För att belysa dessa frågeställningar har vi studerat litteratur som behandlar problematiken kring diagnosen DAMP, samt genomfört en empirisk undersökning. Vi genomförde denna genom kvalitativa intervjuer med pedagoger. Vår undersökning visade att pedagogerna hade olika uppfattning kring diagnosen betydelse. En del pedagoger ansåg att diagnosen följde individen genom hela livet medan andra ansåg att den kunde förändras med tiden. Vidare menade några pedagoger att det var barnet som var bärare av problematiken, medan andra ansåg att problematiken förmodades ligga i skolmiljön och pedagogens bemötande. Även om pedagogen menade att problematiken låg i skolmiljön, benämnde de ändå barnet som barnet med bekymmer eller med problem. De pedagoger som arbetade i mindre klasser med barn som fått diagnosen DAMP ansåg att det var bra med denna exkludering. Detta på grund av att de kunde hjälpa barnet att på ett bättre sätt tillgodogöra sig skolans undervisning. Hos dessa pedagoger låg ändå strävan att få eleverna med diagnos inkluderade i vanlig klass. Vad pedagogerna visste om utredningen och diagnostiseringen av DAMP varierade. Pedagoger i vanlig klass och fritidspedagoger hade inte särskilt stor insikt i hur utredningen till diagnosen gått till. Däremot hade rektorn, specialpedagogerna och speciallärarna större kunskap om detta. Detta kan bero på att dessa pedagoger är mer delaktiga vid utredning och diagnostisering.

Syftet med denna jämförande studie var att ta reda på om det fanns några skillnader i arbetssätt och miljö kring hur en friskola respektive en kommunal skola arbetar kring barn med koncentrationssvårigheter. Arbetet är baserat på semistrukturerade intervjuer vilka genomfördes med fem lärare på vardera skolan. Resultatet visade att det specialpedagogiska stödet skiljer sig så till vida att på friskolan konsulteras en specialpedagog vid behov medan det på den kommunala skolan finns en speciallärare stationerad på skolan. Miljöns skillnader ligger i den fysiska utformningen på skolorna och även i den sociala miljön. En slutsats var att alla lärare anser sig anpassa sitt arbetssätt utefter varje elevs behov och att de inte lägger för stor vikt vid att en elev ska ha diagnos för att få rätt hjälp.

I denna studie har vi undersökt hur fyra förskolelärare på tre olika förskolor uppmärksammar, underlättar och hjälper barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Hur pedagogerna tillsammans med specialpedagogen arbetar med stöttning och hjälpmedel för att skapa en meningsfull pedagogisk vardag för dessa barn i verksamheten. Undersökningen är genomförd med en kvalitativ metod och är baserad på tre pedagogintervjuer samt en intervju med en specialpedagog. Utifrån våra intervjuer har vi bearbetar olika delar och tillsammans skapat en helhet i resultatet. Genom intervjuerna fick vi en inblick i informanternas arbetsätt och deras syn på hur arbetet med barnen ges uttryck i verksamheten samt hur man som förskollärare och specialpedagog förhåller sig till begreppet en skola för alla. Resultatet visar att alla intervjuade pedagoger och specialpedagogen uppmärksammar, stöttar och hjälper barn med förmodad eller konstaterad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning genom att se till att deras förutsättningar och behov uppfylls. De påpekar under intervjuerna att de lägger stor vikt på det gemensamma arbetet med ambition att vara öppen, kunna ge varandra råd samt att värdet av att kunna diskutera med varandra. Det framkommer även att trygghet i förskolegruppen är viktigt när det gäller att få barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning väl inkluderade i verksamheten samt en öppen och förtroendefull kontakt mellan föräldrar och förskola.

Syftet med detta examensarbete är att ta reda på vad DAMP (Dysfunktion i fråga om Avledbarhet, Motorik och Perception) är och hur vi kan hjälpa barn med denna problematik i skolan. För att finna svar på mina frågor i ämnet har jag läst litteratur samt gjort egna empiriska studier. DAMP-problematiken är oerhört utbredd i Sverige idag. Man räknar med att det finns minst ett barn i varje klass som har DAMP i våra skolor. Min viktigaste slutsats i detta arbete är att barn som har DAMP är individer liksom alla människor i samhället. Därför kan man aldrig upprätta ett handlingsprogram som generellt skall användas till elever med DAMP, utan man alltid måste utgå ifrån indivdens särskilda behov.

I dagens samhälle har barngruppernas storlek och därmed belastningen på förskolepersonalen ökat. Studier visar att det idag finns cirka 10 % barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Oftast är vårdnadshavare inte medvetna om att deras barn har speciella behov men det finns en möjlighet att fånga upp dessa barn redan i förskolan. Studier har visat att tidiga interventioner ger en markant skillnad på dessa barns totala utveckling. Syftet med detta arbete är att undersöka på vilket sätt förskolepersonal i en kommun säger sig uppmärksamma och hantera barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i förskolan samt hur förskolorna involverar vårdnadshavarna. Studien har en kvalitativ utgångspunkt eftersom jag ville resonera kring förskolepersonalens sätt att tänka. Av denna anledning var semistrukturerade intervjuer en bra metod att samla in empiri. Därigenom hade jag möjlighet att se hur olika förskolepersonal resonerade i sina olika sociala kontexter. Jag tycker att jag har fått svar på mitt syfte med min undersökning. De flesta förskolor reagerar direkt när de uppmärksammar barn med speciella behov. Det är i arbetslaget förskolepersonalen ventilerar och reflekterar innan en konkret handling sätts igång. Förskolorna i studien har agerat olika beroende på hur arbetslaget har resonerat och det största hjälpmedlet de flesta förskolor har är kommunens stödcentrum och/eller resursenhet.

<p>Syftet med uppsatsen är att öka kunskapen om och förståelse för barn med DAMP för att kunna bemöta dem med genomtänkta strategier i en klassrumssituation. </p><p>Uppsatsen är uppdelad i en teoridel och i en metoddel. I teoridelen har jag tagit del av olika författares kunskap på området som jag försöker strukturera upp och sammanfatta på ett överskådligt sätt. Jag har bland annat läst böcker av Duvner, Gillberg och Kadesjö. Efter genomförd litteraturgenomgång vidgar jag perspektivet (metoddelen) genom att intervjua personer som lever med DAMP-problematiken i vardagen. I min diskussion länkar jag samman teori och verklighet, dvs de utsagor som blev resultaten från intervjuerna. Utifrån denna helhetsbild försöker jag skissa fram olika pedagogiska strategier som kan fungera som redskap för mig som lärare i arbetet med DAMP-barn.</p>

<p>Läraren möter idag i klassrummet barn med olika behov och eftersom specialläraren försvinner till förmån för specialpedagogen behöver lärare veta vad för hjälp, stöd och resurser den har tillgängligt i sin närmiljö för att underlätta sin undervisningsmiljö. Arbetet består av en litteraturstudie och en kvalitativ studie om skolans och kommunens roll att underlätta lärarens arbete när DAMP-elever tillkommer i klassrummet.. Jag valde att intervjua lärare och rektorer på tre skolor varav två mellanstadie- och en högstadieskola i området Öster i Motala kommun, Specialpedagogiska institutet i Linköping och personal från Motala kommun. Resultatet visar att skolorna har beredskap på olika sätt om läraren skulle behöva hjälp eller stöd. En lärare kan vända sig till elevvårdsteam och arbetslag, hålla elevvårdskonferens eller kontakta resursteamet som finns i Motala kommun. Skolans och kommunens skyldigheter går att läsa i Lpo-94, skollagen, socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen.</p>