Bakgrund: Demenssjukdomar kan drabba vem som helst. Antalet insjuknade förväntas öka världen över inom 50 år. Då medicinska behandlingsmöjligheter är få anses god omvårdnad och förbättrat välbefinnande vara bästa behandlingen. Vårdhunden har blivit ett begrepp inom vården av människor med demens då tidigare forskning visat att vårdhunden på ett positivt sätt bidragit med fysiska och psykiska förbättringar samt ökat välbefinnande hos människor med demens. Syfte: Syftet med studien var att belysa hur vårdpersonalen upplever att en vårdhund påverkar välbefinnandet hos de boende på ett demensboende. Metod: Studien är en sammanställning av intervjuer med informanter utvalda med snöbollsmetoden. Genom att jämföra likheter och skillnader mellan intervjuerna utvecklades fem olika kategorier. Resultat: Resultatet visade att en vårdhund upplevdes frambringa mycket glädje och en förbättrad social samvaro för de boende på demensboendet. Vårdhunden bidrog även med ökad rörlighet och aktivitet hos de boende samt minnesstimulering som ledde till fler diskussioner sinsemellan. Nackdelarna med vårdhunden upplevdes vara få men hundrädsla och allergi nämndes. Slutsatser: Studiens slutsats är att vårdhund upplevs bidra med glädje och positiv energi. Vårdhunden upplevs påverka de som möter den både på ett fysiskt och psykiskt plan. Vårdhunden frambringar minnen, känslor och rörelse och upplevs kunna främja välbefinnandet i vardagen hos den demensdrabbade.

Föreliggande studies syfte var att undersöka vårdpersonalens arbetsmiljö vid Falu kommuns demensboende. Sammanlagt 134 omsorgsanställda besvarade enkäten, som omfattade 37 frågor. Fyra frågor rörde bakgrundsvariablar, 28 strukturerade frågor behandlade arbetsmiljön, personalens utbildning, motivation, stimulans i arbetet och annat dylikt. Inalles 9 ostrukturerade eller öppna frågor handlade om god omvårdnad, erfarenhet av samt brister respektive förtjänster med arbetet med de demenssjuka. Av resultatet framgick att 69 % arbetade av intresse inom demensvården. Totalt 84 % av personalen ansåg att de trivdes mycket eller ganska bra med sitt arbete, medan 3 % av undersköterskorna inte trivdes. Arbetsmotivationen var grundad i en god relation till arbetskamraterna och en bra lön. Önskan om vidareutbildning var större hos undersköterskorna än hos vårdbiträden. Mera utbildning önskades om beteendestörning och psykiska symtom vid demens. Sammanlagt 49 % ansåg att de fick nödvändig handledning av sjuksköterskan i omvårdnadsarbetet. Däremot ansåg 19 % att sjuksköterskan mycket sällan eller aldrig hade tid att ge handledning. Resultatet diskuterades i termer av Virginia Hendersons omvårdnadsteori vilken höll före att omvårdnad innebär att patienten skall hjälpas inom de olika behovsområdena, när han/hon saknar kraft, kunskap och/eller vilja att själv ta vara på sina grundläggande nödvändigheter. Därför skulle personalen ytterst utgöra ”ett ben för den amputerade och ett öga för den nyligen blinda.”

When memory and logic fail us and it feels like the brain is slowly breaking apart, we need help with the physical details of our everyday lives. When planning housing options for people with dementia, we need to keep in mind that we are building for someone who will not be able to adjust the room according to their own needs. We need to step into that person’s world and focus on the smallest details. The room and the physical items need to remind the residents of what they usually do and how they do it. We need to think about how a physical environment can be adapted to people with severe cognitive failure. There is already so much technology that could be adapted and really helpful appliances. My task has been to search for details that can serve as guidance when memory and logic fail, and to look at how these can be planned for already in the construction of the housing.

No description available.

No description available.

Demens är en neurodegenerativ sjukdom där kognitiv och funktionell nedsättning uppstår. Det finns inget botemedel för demenssjukdom utan målet är att förbättra och stödja livet för individerna som drabbats, vilket kan tillämpas genom anpassning av den fysiska miljön. Syftet med litteraturstudien var att belysa den fysiska miljöns påverkan på individer med demenssjukdom utifrån vårdpersonal och forskares uppfattningar. Metoden som tillämpades var en litteraturstudie enligt Polit och Becks (2012) nio-stegsmodell med datainsamling genom databaserna Cinahl och PubMed. Artiklarna genomgick Polit och Becks (2012) granskningsmallar för kvalitativa respektive kvantitativa studier. Detta resulterade i 12 vetenskapliga artiklar som bearbetades till olika teman. Resultatet redovisades med fem olika teman: minskad agitation, ökad orienteringsförmåga, ökat engagemang och uppmärksamhet, ökad social interaktion och ökat välbefinnande. Slutsatsen var att individerna med demenssjukdom påverkades av den fysiska miljön genom att den utbringade lugn, autonomi, trygghet, självständighet, frihet, värdighet och en känsla av att ha kontroll och att känna sig hemma. Detta samtidigt som personalen kunde få mer tid till att umgås och/eller utföra aktiviteter med individerna.

The purpose of this thesis is to examine how relatives experience the care in dementia homes and how they perceive the communication with the care staff. The purpose is illuminated through the following research questions: 1) What perceptions do the relatives have of good care? 2) How do the relatives perceive the care that the demented person receives? 3) How do the relatives experiencing the cooperation with the care staff? In order to answer the questions, unstructured qualitative interviews have been conducted. This method has enabled a deeper understanding of the respondents’ perspectives. The interviews have been analyzed with the help of systems theory. The study shows that the care was not as good as it could be. Most respondents expressed dissatisfaction regarding the quality of life and care for the demented person. There were also deficiencies of mental and physical character, lack of stimulation and social interaction for people with dementia. The discontent also concerned a lack of communication between the relatives and the care staff, lack of information and that the relatives had not been taken seriously and not been listened to. According to the relatives, relationships can be built up with factors such as approach, time, continuity and satisfying needs. / Syftet med denna uppsats är att undersöka hur anhöriga upplever omsorg på demensboenden samt kommunikationen med omsorgspersonal. Syftet belyses via följande frågeställningar: 1) Vad är de anhörigas uppfattning gällande god omsorg? 2) Hur upplever de anhöriga den dementes omsorg? 3) Hur upplever de anhöriga samarbetet med omsorgspersonalen? För att kunna svara på frågorna, har ostrukturerade, kvalitativa intervjuer utförts. Denna metod har möjliggjort en djupare förståelse av den intervjuade personens perspektiv. Intervjumaterialet har analyserats med hjälp av systemteori. Studien visar på att omsorgen inte var så bra som den skulle kunna vara. De flesta intervjupersoner påvisade ett missnöje gällande livskvalitet och omsorg. Det fanns även brister av psykisk och fysisk karaktär, brist på stimulans och socialt umgänge för de dementa. Missnöjet handlade även om bristande kommunikation mellan de anhöriga och omsorgspersonalen, informationsbrist samt att de anhöriga inte blivit tagna på allvar och inte blivit lyssnade på. Enligt de anhöriga, kan relationer dock byggas upp med faktorer så som bemötande, tid, kontinuitet och tillfredställande av behov.

Bakgrund: Oro och ångest är vanligt förekommande symtom hos personer med kognitiv sjukdom som en följd av att dessa personer har svårt att hantera olika sinnesintryck. Oro och ångest är plågsamma tillstånd och påverkar välbefinnandet negativt. De som till största delen vårdar personer med kognitiv sjukdom är omvårdnadspersonal. Syfte: Studiens syfte var att beskriva omvårdnadspersonalens erfarenheter av att uppmärksamma och lindra oro hos äldre personer med kognitiv sjukdom vid demensboende. Metod: En kvalitativ innehållsanalys användes för att få svar på studiens syfte. Tio anställda vid två demensboenden i södra Sverige som genomgått utbildning inom personcentrerad vård till äldre och personer med kognitiv sjukdom förde dagboksanteckningar under fjorton dagar där de noterade händelser där de identifierat oro och hur de lindrat den.  Meningsbärande enheter togs ut, kondenserades och bildade underkategorier som sedan delades in i kategorier. Resultat: Omvårdnadspersonalen uppmärksammar oro genom kroppsliga- och känslomässiga uttryck. De lindrar oro genom att använda sig själva som redskap, genom att tillgodose kroppsliga behov och göra anpassningar i miljön. Diskussion: När omvårdnadspersonal använder sin kompetens, ett personcentrerat förhållningssätt och är engagerade i sitt arbete lyckas de oftast lindra oro hos personer med kognitiv sjukdom. Slutsats: Omvårdnadspersonalens förmåga att lindra oro var framgångsrik och det verkar som att omvårdnadspersonalen fått nytta av den utbildning de genomgått inom personcentrerad vård till äldre och personer med kognitiv sjukdom. Fortsatt forskning inom området skulle kunna vara att undersöka hur sjuksköterskan arbetar i team för att särskilja kroppsliga- och känslomässiga uttryck för oro och smärta. / Background: Worry and anxiety are common symptoms in people with cognitive disorders as a result of having difficulty coping with different feelings. Worry and anxiety are distressing conditions and affect well-being. Those who care for people with cognitive disorders are mainly nursing staff. Aim: The purpose of the study was to describe the nursing staff's experiences of paying attention to and alleviating anxiety of older people with cognitive illness in dementia. Method: A qualitative study was used to answer the study's purpose. Ten nursing staff at two dementia residences in southern Sweden who had underwent training in person-centered care for the elderly and people with cognitive illness kept diary notes for fourteen days where they freely noted events in which they identified concerns and how they alleviated them. Data was content analysed. Meaning-bearing units were identified, condensed and formed subcategories, which were sorted into categories. Outcome: The nursing staff draws attention to worry and anxiety through physical and by adjusting in the environment. Discussion: When the nursing staff uses their skills, a person-centered approach and are engaged in their work they often succeed in alleviating the worry of people with cognitive illness. Conclusion: The nursing staff's ability to relieve anxiety was successful and it seems that the nursing staff benefited from the training they had received in person-centered care for the elderly and people with cognitive illness. Future research in this field could be to examine how the nurse work in teams to distinguish between bodily and emotional expressions of anxiety and pain.

Bakgrund Omkring 25 000 personer insjuknar varje år i någon form av demenssjukdom (Socialstyrelsen, 2014). En progress av sjukdomen medför gradvis ökande minnesstörningar (Basun m.fl., 2013). Detta kan medföra att personens egna tolkningar, strategier och upplevelser förminskas (Edvardsson, 2009). Personcentrerad omvårdnad beskrivs av Socialstyrelsen (2010a) som den nya kulturen för vård av personer med demenssjukdom och syftar till att värna om den enskildes autonomi och förmåga till delaktighet och inflytande. Syfte Syftet var att belysa sjuksköterskans erfarenheter av personcentrerad omvårdnad på demensboenden. Metod Som metod valdes en litteraturöversikt, då vi ville få en bild över rådande forskningsläge. 16 kvalitativa och kvantitativa artiklar som svarade till studiens syfte samlades in och analyserades med en induktiv analysmetod. Resultat Det mest grundläggande för personcentrerad omvårdnad på demensboenden upplevde sjuksköterskor som att lära känna personen med demenssjukdom, ta del av personens levnadsberättelse och involvera personen i utförandet av omvårdnaden. Vid tillämpning av personcentrerad omvårdnad ökade beaktandet av personens egna förmågor och omvårdnaden anpassades därefter. Fem huvudfynd som trädde fram ur resultatet var: Betydelsen av delaktighet, partnerskapets betydelse, levnadsberättelsens betydelse, sjuksköterskans kompetens och miljöns betydelse. Slutsats Sjuksköterskorna underströk vikten av att lära känna patienten som en unik person och anpassa vården utifrån dennes unika behov och förmågor för att möjliggöra personcentrerad omvårdnad. Personcentrerad omvårdad på demensboenden bidrog till lägre samvetsstress och högre arbetstillfredsställelse bland sjuksköterskorna.

Bakgrund: Demenssjukdom är en av Sveriges största folksjukdomar som är vanligast bland personer äldre än 65 år. Sjukdomen medför kognitiv nedsättning, påverkar talförmågan, tidsorienteringen samt påverkar en persons förmåga till aktivitetsutförande som har en direkt koppling till individens upplevda livskvalitet. Arbetsterapeutiska interventioner kan hjälpa till att möjliggöra aktivitersutförandet, förbättra eller bibehålla fysisk och social förmåga öka delaktigheten och bidra till förbättring i upplevd livskvalitet med hjälp av välanpassade interventioner. Syfte: Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeutiska interventioner för äldre personer med demens i särskilda boenden och vilken påverkan dessa interventioner har haft på äldres livskvalitet. Metod: Designen för studien var en scoping review med datainsamling från de akademiska databaserna Cinahl, PubMed, Medline och Scopus och litteratur från Google Scholar som resulterade i sammanlagt nio artiklar som inkluderades i studien. Artiklarna analyserades med numerisk och tematisk analys. Resultat: Artiklarna presenterades från olika länder och designen varierade. Majoriteten utav studierna visar på en förbättrad livskvalitet, ökad delaktighet och engagemang samt förbättring i sociala färdigheter bland äldre personer med demenssjukdom på särskilda boenden. Slutsats: Arbetsterapeutiska interventioner för personer med demenssjukdom kan förbättra den upplevda livskvaliteten men det finns ytterligare behov av forskning inom området. / Title: Occupational therapy interventions for improved quality of life among elderly people in dementia units in nursing homes. Background: Dementia is one of Sweden's biggest public diseases, most common in people older than 65. The disease causes cognitive impairment, affects the ability to speak, time orientation and an individual's ability to perform activities. All these symptoms are directly connected to the individual's perceived quality of life. Thus, occupational therapy interventions can help to enable the occupational performance, improve, or maintain physical and social ability and improve perceived quality of life with the help of well-adapted interventions. Purpose: The purpose of the study was to map and describe occupational therapy interventions in nursing homes regarding the impact these have on the quality of life of older people with dementia. Method: The study's design was a scoping review with data collection from the academic databases CINAHL, PubMed, Medline and Scopus and literature from Google Scholar which resulted in a total of nine articles included in the study. The articles were analyzed using numerical and thematic analysis. Results: The articles were presented from different countries, and the design varied. Most of the studies show an improved quality of life, increased participation and commitment, and improvements in social skills among older people with dementia in special housing. Conclusion: Occupational therapy interventions for people with dementia can improve the perceived quality of life but there is a need for further research in the area.