Vår värld står inför den stora utmaningen att försörja en ökande befolkning. Därför anser jag att en designpedagogisk undersökning där hållbarhetsperspektivet får vara en av grundstenarna vara relevant. Jag har valt att basera min undersökning på frågorna: Hur kan jag som pedagog bygga upp en situation för gemensamt lärande med låg miljöpåverkan? Hur kan banankartonger fungera som redskap för ett gemensamt skissande? Vilka andra redskap är verksamma i just det här projektets process? Hur förhåller de sig till varandra? I projektet har frågorna behandlats konkret genom att en grupp barn på Skärholmens torg har undersökt möjligheterna att arbeta med banankartonger som det huvudsakliga verktyget i en gemensam skissprocess. Det är en kvalitativ undersökning som bygger på ett sociokulturellt perspektiv och är inspirerad av etnografisk metod. Empirin består av: fotografier, ljudupptagningar, minnesanteckningar och sparade lådor.   Barnen har i projektet visat att genom tillgång till olika sätt att uttrycka sig med hjälp av ett returmaterial, blev lärande med låg miljöpåverkan möjligt. Genom att kartongerna fungerade som ett inkluderande redskap som inbjöd till många olika typer av kommunikation blev också ett gemensamt skissande möjligt. Andra redskap jag fann ha betydelse i arbetet var: det offentliga rummet, gruppen, verbal kommunikation, pedagogen, tiden, slumpen, pennan, snöret, silvertejpen, saxen, kameran och fotografierna. Några av dem var på förhand utvalda medan några av dem upptäcktes längs vägen. Dessa verktyg kunde på olika sätt verka och samverka i barnens arbete.   Resultatet visas också under januari 2012 i examensutställningen på Konstfack. Utifrån barnens idé att bygga en trappa av kartonger jobbar jag vidare och bygger upp en modul. På ”trappans” sida projiceras sedan fotografier från barnens arbete i syfte att synliggöra deras process.

Denna studie syftar till att med en diskursanalystisk metod belysa synen på det estetiska programmets bild- och formgivningsinriktning och dess roll i gymnasieskolan. I uppsatsen undersöks programmets framväxt och belyses varför läroplan och kursplaner ser ut som de gör. Genom att studera hur bildlärare beskriver kvaliteter och problem med programmet och jämföra detta med skolverkets läroplans- och kursplaneformuleringar, har jag velat problematisera den kontext som Estetiska programmets bildinriktning utgör. Studiens huvudfråga är: Hur ser diskursen omkring det estetiska programmets Bild- och formgivningsinriktning ut idag? Vad berättar läroplan och kursplaner om bild- och kunskapssyn? Var utvecklas diskursen och var gör den det inte? Vem deltar i diskussionen och vem gör det inte? Det empiriska materialet utgörs av läroplan och kursplaner, men även av Skolverkets egna dokumentation och utvärdering av arbetet med läroplaner och kursplaner från 1991-2000. Empiri omkring bildlärarnas diskurs utgörs av en enkät till 8 bildlärare och rektorer. De har besvarat två frågor om vilka kvaliteter och vilka kompetenser hos eleverna som undervisning inom bildinriktningen bör understödja, samt vilka de största problemen är, sett ur lärarperspektiv. Svaren presenteras på två sätt som bilagor. En redovisar de svar som jag fått in, och den andra är en bearbetning av svaren i tabellform. I undersökningen belyser jag de begrepp som används i läroplan och kursplaner, diskuterar hur de används, och varför andra begrepp inte används. I analysen av bildinriktningens diskurs har jag funnit några viktiga skärningspunkter, där skillnader i bildlärarnas uppfattning om bildinriktningens tyngdpunkt och läroplan och kursplaners uppfattning blir synliga. Det man arbetar med ute på gymnasieskolorna är ibland baserat på begrepp som ligger på en mer avancerad nivå än läroplanens. Läroplanens förenklade generaliseringar får också till följd att skolledningar, lärare, elever och föräldrar ges små förutsättningar att uppfatta inriktningens kunskapsmässiga betydelse. Jag menar att oklarheterna i programmets läroplan beror på att man från skolmyndigheternas sida från början knappast har förstått varför ungdomar vill välja estetiska ämnen, och därigenom inte heller inser vilka behov ett estetiskt program svarar mot och vilka krav det ställer på läroplanen. Ett ointresse för programmets teoretiska grundval från skolmyndigheternas sida har lett till att kursplanerna använder en outvecklad teori, vilket i dagens situation faktiskt kan ses som starkt bidragande orsak till ett ifrågasättande av hela programmets existens från regeringens sida. I en tid där den visuella kulturen har slagit rot på varje område i samhället och där alla behöver kunskaper om visualitet är en bildutbildning på gymnasienivå en nödvändighet. Det behövs en formulering, fördjupning och förankring av den teori som ska ligga till grund för bildinriktningen, och den behöver involvera såväl skolnivån som myndighetsnivån.

Stolen – en designpedagogisk undersökning om det konstruerande sittandet.The Chair - A design pedagogical study on the construction of sittingExamensarbetets frågeställning är: Går det att tänka utanför stolens ramar om man själv får bygga en efter sitt eget sittande? Syftet med studien har varit att genom designpedagogiska metoder undersöka ”sittande” och vilka tankar som finns kring sittande. Samt se till hur stolen är medskapare av genus och normer i samhället.Undersökningen gjordes tillsammans med sex deltagare som alla fick bygga en stol utifrån sin egen kropp. Dessa stolar kom sedan att användas som del i gestaltningen för att påvisa att ingen kropp passar in i normen för hur standardstolar ser ut i dag. I resultat och tolkning diskuteras hur människor är ”intvingade” i strukturer av sittande i olika miljöer trots att människans naturliga plats egentligen inte är sittandes på en stol.Examensarbetets gestaltade del bestod dels av de sex stolarna från undersökningen dels egengjorda stolar av mig. Jag tillförde även andra element under processen av byggandet för att förstärka bilden av en klassrumsmiljö där ingen stol skulle vara den andra lik om eleven själv fick bygga.

ABSTRACT This text process a design pedagogical research executed in Arvidsjaur during the fall of 2011. The formulation of questions that this study circles around regards how combining design and narration can be used in the development of design pedagogy. Also scrutinized, how did the formulation of this research affect the outcome and what means, in addition their attendance, did the people who partook contribute with?    The purpose is to find a pedagogic angle that moves focus away from the finished product and onto other aspects of the design process. To clarify, by investigating how narration adapts as a tool during a design process this research seek to enlighten ways that we comprehend, and make use of, our surroundings while working towards a common - designed - goal. What comes about when gathering a group of people and asking them to represent Arvidsjaur by designing a cup? The material used emanates from observations, narratives, images and finished artifacts – all deriving from a set of workshops held in the city of Arvidsjaur. To partake in the workshops was voluntary and the invite began with the question/statement: Design and narration? An ethnographically inspired method preceded the structure of the study and hence made it impossible to foreordain what would occur before arriving in Arvidsjaur. By placing the gathered material and observations along with a set of selected theories, such as sociocultural learning and social constructionism, I wish to enlighten and point out qualities, along with weaknesses, that this study occupies.  Beyond a written contribution, and the work on the field, the research resulted in a number of designed cups. These cups were photographed, processed, and depicted in three different ways – as posters and as a series of photographs. These images were on display during an exhibition at Konstfack in December 2011. My contribution to the exhibition was meant as a continuation on questions regarding design and narration. What happens e.g. with an item when it is displayed in this matter? When moved from one context to another? It is thus a way to stress the importance of questioning and challenge the way we apprehend our surroundings and what we chose to enlighten or leave out – a comment on a stirring development. I did not wish to explain to the viewer what the cups narrate; they were made to reveal something on their own. How they ultimately are received becomes yet another way of pointing out that how we experience something is dependent on a variety of circumstances.