I den här uppsatsen redovisar jag min designpedagogiska undersökning som behandlar frågeställning Vilken form och funktion ska ett Lekotek ha för att motsvara barnens behov enligt dem själva? Syftet är att förstå och förändra situationen för barns behov och möjligheter till lek och leksaker samt åskådliggöra hur design på ett aktivt sätt kan påverka uppbyggnaden av en ny kultur och samhälle som rör sig mot en mer hållbar social, ekonomiskt och ekologiskt utveckling. Jag vänder jag mig till barn som leker och använder leksaker för att se och undersöka hur de förhåller sig till möjligheten att låna hem leksakerna istället för att köpa och äga dessa. Hur ser deras intresse ut för en plats som Lekotek? Vad vill de att Lekoteket ska erbjuda? Mitt undersökningsmaterial består av de iakttagelser, berättelser, bilder och leksaker som har kommit till genom användarnas(barnens) och föräldrars aktivt deltagande och samarbete. Deltagarnas roll och medverkan samt deras intryck och uttryck kring ämnet är det som gett mig möjlighet till att observera och analysera för att förstå det ur barnens perspektiv. Jag har genom observationer, fältanteckningar och fotodokumentationer samlat in det empiriska materialet. Jag valde transformationsdesign som teori och metod främst för dess fokus på användarperspektivet som passade väl min frågeställning. Lekolab fungerade som ett designlaboratorium och ett designpedagogiskt rum där insamlingen av leksaker och workshop hölls. Workshopen formulerades utifrån de tre grundläggande stegen i hållbar utvecklingsarbete: Recycle(återvinna), Reduce(reducera) och Reuse(återanvända). Resultatet tolkade jag därefter utifrån de tre centrala stegen i arbete med ”användarperspektivet” observera, synligöra och testa. Mina resultatet visar på att det finns ett stort intresse för ett lekotek dvs en plats som kan öka tillgången av leksaker för barn att leka med, låna hem och även möjligheten till att köpa leksaker. Resultaten visade även att leksakerna kan transformeras/omvandlas från gamla till nya, från ointressanta till intressanta och därmed användas och återanvändas. Jag fick även se och uppleva att nya idéer, möjligheter och former kan etableras och accepteras som självklara och givna på väldigt kort tid. Undersökningen redovisas dels i skriftlig form och dels genom en gestaltning. Gestaltningen bestod av en installation som byggdes upp av hundratals leksaker som donerades till Lekoteket.

Under de senaste åren har försäljningen av rättvis handelsprodukter ökat markant. Denna utveckling berättar om en växande medvetenhet om konsumtionens baksidor hos människor i allmänhet. Inom rättvis handelsrörelsen är aktörers och produkters visuella identitet ett aktuellt ämne och det pågår diskussioner om dessa, om än i andra termer. Det har dock ännu inte skrivits så mycket inom detta område vilket motiverar min undersökning. Den här uppsatsen behandlar frågeställningen Vilken form har rättvis handel? Hur framstår rättvis handels visuella identitet idag genom rörelsens aktörer och deras produkter? Frågeställningarna exemplifieras och besvaras i uppsatsen genom ett designpedagogiskt projekt. En workshop, med deltagare som hade en direkt eller indirekt anknytning till världsbutiken Fair Trade Shop i Stockholm, fungerade som en sorts utgångspunkt för projektet. Några perspektiv som uppkom i denna workshop fördjupades ytterligare genom intervjuer och en analys av julmarknaden Schysst Jul (”den rättvisa julmarknaden”). I undersökningen använde jag mig av etnografi-inspirerade metoder och materialet analyserades med hjälp av varumärkesforsknings- och strategisk designteori. Workshopen berörde olika perspektiv på frågan Vilken form har rättvis handel?. Genom övningar och samtal synliggjordes våra uppfattningar om rättvis handels formmässiga beståndsdelar som färg, form och material. Cirkeln, ofta föreställande stiliserade jordglober, var en av de former som återkom hos många aktörers logotyper. Ett relativt brett spektrum av färger uppfattades som rättvis handel och vissa av dessa färger associerade till en identitet som flera av deltagarna inte vill att rörelsen ska förknippas med. Vi diskuterade även rättvis handelsprodukter och kom fram till att t.ex. olika material indikerade skilda åsikter om rättvis handel och dess visuella identitet. Undersökningen visar att det finns förutfattade meningar om rättvis handelsaktörers produkter och påvisar produkter som både bekräftar, men också bryter mot dessa uppfattningar. Undersökningsresultatet visar även att det finns en brist i hur butiker och andra aktörer kommunicerar genom marknadsföringen eller spridandet av information och att denna brist medverkar till dessa förutfattade meningar. I en utställning i projektets avslutande del kunde besökarna själva interagera med frågan Vilken form har rättvis handel?. Detta syftade till att fortsätta väcka frågor samt att visa att frågan om rättvis handels visuella identitet är beroende av den kontext där den ställs.

Detta är ett examensarbete som undersöker barns och vuxnas tankar kring barns rum, med frågan: Hur skulle barns rum utformas om barnen fick bestämma och hur tänker barnens föräldrar om utformningen? Syftet med undersökningen är att belysa barns rum hemma. Med utgångspunkt i drömrum och genom designpedagogiska workshops med vuxna och barn, undersöks miljön som skapas i barns rum och på så sätt kan också en barnrumsdiskurs utkristalliseras. I förlängningen kan denna undersökning ge ny insikt i hur vi ordnar rum för barn och låter barn vara medskapare av miljö. Det är viktigt att betona att det bara är en barnrumsdiskurs bland många. Undersökningen är gjord med barn mellan 3-9 år och deras föräldrar, som alla kommer från en kulturell medelklass i Stockholm. Tolkning och resultat bearbetas med socialkonstruktionistiska glasögon och med hjälp av en diskursanalys. I undersökningen togs gemenskap och närhet upp som en stor del i hur barnen vill bo. Den har sett ut på lite olika sätt, men gemensamt har varit att barnen gärna delar säng med sina föräldrar och att det är i närhet av familjen som de trivs bäst. I det skapades idén till gestaltningen. Ritningen till våningssängen kom till under den sista workshopen där flickan berättade att hon tyckte att det vore smart med fler våningar än två i en våningssäng. Hon ville att hela hennes familj skulle få plats att sova. Hennes mamma och pappa, mormor, farmor och farfar, familjevännerna och katterna. Gestaltningen, en nästan fem meter hög våningssäng med sex våningsplan och turkos stege, var en tolkning av flickans idé och ritning. Gestaltningen är ett försök att koppla ihop barnens drömmar och fantasi med föräldrarnas tankar kring funktion och estetik.

No description available.

Examensarbetet undersöker Bildsalens utformning och de verksamheter som bedrivs där. Resonemang om vad vi ska kalla rummet förs. En orientering i tidigare forskning om skolmiljöer görs, med fokus på det som är relevant för just bildsalen. I uppsatsen används ett sociokulturellt perspektiv på lärande med Lev Vygotskijs teorier. Reggio Emilias sätt att se på lärande används som inspiration. En sammanfattning av bildämnets historia görs. Ett antal bildsalar som jag vistats både som elev på 1980 och 90-tal och som student, lärare samt besökare på 2010-talet beskrivs. Egna erfarenheter jämförs med vad andra lärare anser, men framförallt undersöks vad en grupp elever tycker genom med ett designpedagogiskt projekt. Projektet har studerats med etnografiska metoder. Det utfördes på en gymnasieskola norr om Stockholm hösten 2014 med 18 elever. Rummets miljö och funktion som helhet beskrivs, men fokus i undersökningen ligger på möbleringen av rummet och möblernas form och funktion. I uppsatsen redovisas en del av elevernas arbeten mer ingående.I min gestaltning ville jag ta bort fokus från möbler och möblering för att istället titta på kropparnas olika positioner i rummet. Bildämnet har genomgått en stor förvandling från tiden då ämnet kallades teckning till dagens utvidgade bildbegrepp. Nu gör vi så mycket mer mellan dessa väggar. Alla sitter inte vid sin bänk och ritar på ett papper. I utställningen visades fyra genomskinliga kroppar engagerade i olika typer av skapande i olika positioner, stående vid staffliet, liggande på mage för att rita, sittande ”vid datorn” och sittande i en imaginär fåtölj för att teckna. Hjärnan lyser och är sammankopplad med det röda hjärtat för att illustrera att vi använder mer än hjärnan när vi skapar.

Det här examensarbetet behandlar hur jag har utforskat olika möjligheter att använda kasserade material för att skapa nya produkter, vilket jag kallar ”remake design”. Jag vill göra eleverna medvetna om den mängd resurser som förbrukas vid produktion av nya produkter. Jag vill med detta arbete hitta ett arbetssätt för att bidra till ett minskat resursslöseri. Jag vill också ta reda på hur vi kan arbeta pedagogiskt och didaktiskt med dessa frågor. Jag har parallellt med detta arbete även gjort en gestaltning på samma tema som består av två delar. Den första delen är själva gestaltningen där jag använder olika produkter och jag utgick från kasserade material som jag samlade in från skolor.Den andra delen gick ut på att experimentera med råmaterial, för att tillverka min egen färg, lim och papper, inspirerad av posthumanistisk teori som säger att det är viktigt att sätta även det materiella i fokus. Under mitt arbete använda jag fotodokumentation och en dagbok för att dokumentera hur jag sökt alternativa vägar för hur vi kan arbeta med design i skolan. I mitt arbete med gestaltning fick lära mig längs vägen, ”learning by doing”, som även ger elever möjlighet att själva experimentera, testa och tillslut komma fram till den bästa lösningen. Jag gjorde även ett experiment med att framställa papper ur kasserade tidningar. Remake design menar jag är ett viktigt begrepp inom designämnet eftersom det hjälper eleverna att tänka på miljön och hållbarhet.

Trots att mycket tyder på världens miljöproblematik och kan tala för relevansen att elever ska få möta och bearbeta miljöfrågor i skolan, är det enligt mig inte tillräckligt stort fokus kring detta i styrdokumenten för ämnet Design på gymnasiet. Istället är det till exempel ett stort fokus på produktutveckling, designprocessens olika delar, marknadsundersökning, idégenerering och presentation av idéer, utan ett ord om miljö, hållbarhet eller ekologi. I mitt arbete har jag därför valt att själv agera elev och praktiskt gestalta en ekologiskt hållbar kursplanering i kursen Design 1 för gymnasiet. Syftet till att jag praktiskt prövat dem själv var med en förhoppning om att kunna utarbeta ett konkret material och besvara min frågeställning om hur en alternativ kursplanering i Design 1 med fokus på hållbar utveckling kan ta form och användas. Genom ifrågasättande frågor kopplade till momenten, genom att utmana och begränsa materialvalen och genom att visa på mångfaciteten inom designfältet kom jag fram till att arbetet med att möta ett hållbarhetsperspektiv i Design 1 kan underlättas. Som en del av mitt arbete med min ekologiskt hållbara kursplanering genomfördes en workshop tillsammans med 16 gymnasieelever där jag prövade ett av momenten i kursplaneringen. Med avsikt att hjälpa människor att minska deras klädkonsumtion fick eleverna formge framtidens förvaringsmöbler. Förvaringsmöblerna var inte tänkta att nå handeln, utan kan verka som “diskussionsobjekt”. Eleverna blev introducerade för begreppen hållbar utveckling, minimalism, capsule wardrobe och kritisk design och skapade därefter sex olika modeller. Modellerna visades avslutningsvis på Konstfacks vårutställning 2019. Workshopens syfte var att få visuella och verbala utsagor om hur elever bemöter ett ekologiskt hållbarhetsfokus. De temat som framkom under workshopen var att genom att synliggöra, begränsa och tillgängliggöra genom teknik i designarbetet kan syftet med att minska klädkonsumtionen enligt eleverna uppnås.

För att få en trygg identitet ska alla elever i grundskolan uppnå medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i det gemensamma. Detta anser skolverket vara viktigt för förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Tyvärr resulterar många av försöken att tala om kultur i skolan bara till ökat särskiljande, istället för ökad förståelse. Denna undersökning syftar till att hitta ett nytt sätt att arbeta med kultur- och etnicitetsfrågor. Utifrån frågeställningen ”Hur kan man använda designprocessen för att skapa nya högtider och därigenom synliggöra och utmana de sätt på vilka identitetskapande sker bland elever i grundskolans årskurs tre?” har ett designpedagogiskt projekt genomförts tillsammans med 50 barn i nioårsåldern. I detta projekt har dessa 50 barn, eleverna i två skolklasser, använt metoder inspirerade av transformations- och participatory design för att skapa ett helt nytt, eget högtidsfirande. Tillsammans har vi satt ramarna för en ny tradition, en ny kultur och ett nytt beteende. Min förhoppning var att genom att skapa något nytt, gemensamt skulle samhörighetskänslor uppstå istället för att kulturella skillnader skulle uppmärksammas och på så sätt öka segregeringen. Under projektets gång har jag samlat in empiri i form av ljudupptagningar, fotografier, fältanteckningar och artefakter, de produkter som eleverna tillverkade inför firandet. Detta material har sedan analyserats med hjälp av teorier och metoder hämtade från socialkonstruktionismen och Faircloughs kritiska diskursanalys. Resultatet visar delar av den interdiskursiva blandning som är barnens verklighet. Det visar även att identitetsskapande sker relationellt, i jämförelse med någonting annat. Det är således svårt att skapa samhörighet utan att det sker på bekostnad av att någon annan exkluderas. Undersökningen kommer att gestaltas i en utställning i lokalen Vita havet på Konstfack 2011-01-10 till 2011-01-15. I gestaltningen kommer betraktaren få ta del av elevernas arbete och tankar kring de nya högtiderna. Den plats min undersökning ägt rum på kommer också att gestaltas och visas upp. / BI / Konst

FN:s Barnkonvention paragraf 12 säger att barn har rätt att forma egna åsikter  och att fritt uttrycka dessar. Detta blir extra viktigt då barn inte är myndiga och därför saknar formell möjlighet till inflytande. Men hur ofta lyssnar politiker och andra vuxna till vad barn tänker och tycker? Genom mitt designpedagogiska projekt ville jag därför ta reda på: hur och på vilka sätt kan ett designpedagogiskt projekt ge unga medborgare möjlighet att göra sin röst hörd? Projektet avser att barn och ungas röster ges möjlighet att höras, framförallt med hantverk som metod men även genom samtal och text. Deltagarna kreerade stora flaggor fyllda med idéer om vad de önskade fanns för dem i sin stad. Flaggorna har sedan under hösten 2010 i en veckas tid fladdrat i flaggstängerna i anslutning till stadens stadshus. Ett häfte med deltagarnas samlade idéer lämnades över till kommunstyrelsens ordförande (S). Med dess hantverksestetik blev flaggorna ett udda inslag i stadsmiljön vilket förhoppningsvis stärkte möjligheten att höras. I projektet synliggjordes deltagarnas röster till exempel genom de kreerade flaggorna där fotspår i snön intill flaggstängerna visar att de lockat till sig betrakare. Deltagarna kunde, enligt mig, göra sin röst hörd inför varandra under arbetstillfällena. Likväl även genom det häfte med förslag i text och bild som räcktes över. Den kritiska frågan är dock hur de blev, eller snarare om de blev bekräftade. En förhoppning är dock att projektet bidragit till att deltagarna fått en positiv erfarenhet om att deras röster har betydelse. I uppsatsen diskuteras även deltagarnas önskningar utifrån perspektiven att vara hörd, ålder och konsumtion. Det framkom genom samtalen att flera av deltagarna inte tyckte att politikerna lyssnade på dem men att till exempel rösträtt för barn skulle vara ett sätt att ändra på detta. I de textila bilderna var detta perspektiv inte lika synligt. Ålder har betydelse och ämnet skapade ofta debatt och återfanns både i textilierna och i samtalen. Konsumtion var ett tydligt återkommande tema som gav avtryck både i samtal och i de textila bilderna. Fler klädaffärer för barn och sänkt pris på Happy meal var exempel deltagarna tog upp. Under utställningen kommer mitt designpedagogiska projekt att gestaltas genom en affisch, ett häfte och en videosekvens. Affischen illustrerar viktiga delar i projektet. Videosekvensen visar de fyra flaggorna när de vajar i vinden. Till videoverket återfinns det häfte som räcktes över till politikerna. Genom att kombinera affischen, häftet och videosekvensen lyfter jag fram både innehåll och tillvägagångssätt och låter dessa samverka. / BI

Denna designpedagogiska undersökning baseras på ett empiriskt material som med en etnografisk inspirerad metod med participatory design som grund för deltagandet, undersöker rätten till individens visuella uttryck i det offentliga rummet, sett ur ett maktperspektiv inom det socialkonstruktionistiska fältet. Syftet är att skapa en mötesplats som kan möjliggöra för boende i Orminge att ta plats med visuella avtryck i ett kollektivt skapande. I Orminge, som är en förort till Stockholm, har undersökningen ägt rum i form av en workshop, en aktion och en utställning. Under tre veckor i oktober 2010 kunde biblioteksbesökare till Orminge Bibliotek delta i en öppen workshop. Deltagarna, de boende i Orminge och tillika besökare till Orminge Bibliotek, "målade med tråd" på duk och bestämde sedan platser där den broderade duken skulle placeras ut i det offentliga rummet. En utställning i Orminge Bibliotek skapades utifrån dokumentationen över workshopens process och dukens platstagande i det offentliga rummet (aktionen), vilket lyfte upp deltagarnas arbete och Orminge som plats. Frågeställningen som ställs i undersökningen är: Vilka nya betydelser kan skapas då ett kollektivt broderi tar plats i det offentliga rummet? Jag genomförde en aktion, inspirerad av craftivism, där jag tog ut deltagarnas gemensamma artefakt till deras utvalda platser i det offentliga rummet. Deltagarnas val av platser handlade om att fånga uppmärksamhet, ifrågasätta konsumtion, lämna avtryck i det offentliga rummet, en form av identitetsskapande och symboliska krockar mellan handarbete, reklam och graffiti. Undersökningens resultat visar bland annat att detta projekt kan läsas som en form av motmakt. Som gatukonst bär den broderade duken politisk potential att kunna ifrågasätta den demokratiska aspekten av vem eller vilka som har makten i det offentliga rummet. Deltagarnas platstagande sker via aktionen då deras artefakt utmanar det offentliga rummets strukturer. Inom ramen för designpedagogik kan duken som handarbete i det offentliga rummet härleda till diskussioner om mänsklig närvaro i reklamflödet och ett platstagande av boende i sin egen förort. Hos dessa Ormingebor fann jag en vilja att handarbeta, uttrycka sig och ta plats. Mötesplatsen fångade upp ett behov av att vilja berätta visuellt, med nål och tråd på duk. I en utställning 2011-01-10 till 2011-01-15 på Konstfack (Högskolan för konst, konsthantverk, design och bildpedagogik) gestaltades undersökningen. Fotografier, från när det kollektiva broderiet tog plats och skapade nya betydelser i Orminges offentliga rum, tejpades upp på en yta likt estetiken för olaglig affischering i det offentliga rummet. En större affisch med en bild på duken hängdes på väggen. På affischen hängde trådar och nålar ner mot golvet för att efterlikna workshopens estetik i Orminge Bibliotek. / BI