I denna uppsats studeras stadsspråket i Umeå utifrån ett antal infödda och inflyttade Umeåbors subjektiva beskrivningar. Syftet är att beskriva Umeåbors uppfattning om talspråket i Umeå. En övergripande fråga är om det finns en uppfattning om en särskild Umeåsvenska, och hur denna varietet i så fall beskrivs och bedöms av Umeåborna. Vidare undersöks Umeåbornas uppfattning om dialektens betydelse för konstruktion av social identitet samt hur inflyttade Umeåbor resonerar om språklig anpassning till inflyttningsorten. Uppsatsen har en explorativ ansats och syftar till att utifrån en bred frågeställning utforska området för att ge uppslag till fördjupande forskning. Metoden för undersökningen är kvalitativa livsvärldsintervjuer med nio Umeåbor i åldrarna 19–80 år. Resultatet visar att stadsspråket i Umeå utifrån Umeåbornas beskrivningar kan betraktas som en norrländsk regional standardsvenska, och att Umeåsvenskan har betydelse för att konstruera och upprätthålla såväl en norrländsk identitet som en identitet som "stadsbo". Bland de inflyttade syns såväl ett uttalat motstånd mot att anpassa sitt språk som en strävan efter att förstärka en identitet som Umeåbo genom att närma sig Umeåsvenskan.

Den traditionella dialekten i Mora används idag i allt mindre utsträckning, framförallt hos unga. På vilket sätt talar då ungdomar i Mora idag? Den här uppsatsen undersöker dialekten hos åtta Moraungdomar. Jag analyserar vilka språkliga drag som lever kvar och vilka som är nya i dialekten. Vidare undersöker jag hur de utomspråkliga variablerna kön, geografi och socialt nätverk påverkar informanternas dialektanvändning. Jag tittar också på hur informanterna själva ser på dialekten. Undersökningen visar att dialekten har genomgått en stor förändring. De äldre dialektdrag som lever kvar idag är mindre lokala utan har istället förankring i en större region. Framförallt är språkmelodin det som placerar ungdomarna i ett dalskt dialektområde, vilket också är de drag som de själva uppfattar som mest typisk för dialekten. De fonologiska och morfologiska dragen som undersöks i uppsatsen är främst regionala men kan ha en viss lokal prägel. De nya dragen öppet ö och öppet ä förekommer också hos flera av informanterna. Som tidigare forskning har visat är det också i denna undersökning generellt killarna som använder flest dialektala drag och tjejerna som använder mest standard. Tjejerna är också de som har annammat de nya dragen i högst grad. Kön var också den utomspråkliga variabel som gav mest och tydligast utslag på dialektanvändningen. Hos tjejerna var det också tydligt att de som kom ifrån en by utanför Mora var mer dialektala än de som kom från centralorten.

No description available.

Denna uppsats handlar om den traditionella dialekten pitemål som talas i och omkring Piteå, Norrbotten. De svenska dialekterna utjämnas allt mer och i denna uppsats undersöks hur man gör för att bevara en utdöende traditionell dialekt. Syftet med undersökningen är att undersöka attityden till den egna dialekten samt hur bevarandet av pitemålet ser ut idag. Hur arbetar man och vilka arbetar för att bevara och främja dialekten? Detta undersöks genom semistrukturerade intervjuer, två individuella och en gruppintervju. Materialet består av intervjusvaren från sex informanter. Studien visar att informanterna har en positiv attityd till pitemålet. Dialekten ses som något kul och intressant men även som en stolthet och ett kulturarv som skapar samhörighet i bygden. Både genom att bruka dialekten själv och genom att främja användandet av den hos andra försöker man bevara målet. Slutsatsen är att en stolthet tycks genomsyra attityden till pitemålet. Dialekten är något som skapar samhörighet och något som man kan marknadsföra sig själv med.

No description available.

En dialekt är en språkart som talas av invånarna inom ett avgränsat geografiskt område och dialekter var tidigare inte tillåtna i radio. På 1970-talet började de dock bli mer accepterade och idag är dialekter vanligt förekommande i radio. Attityden till dialekter i radio har alltså förändrats. Utifrån det är syftet med undersökningen att resonera kring och dra slutsatser om vad mängden dialekt i två radiokanaler (P1 och P3) kan säga om kanalernas attityd till dialekter. Resultatet av undersökningen visade att dialekter var vanligare i P3 än i P1 men för att resultatet skulle vara representativt behövde antalet program och antalet programledare i respektive kanal undersökas i förhållande till mängden dialekter. Gällande samband mellan mängd dialekt och programkategori kunde endast tendenser urskiljas, då bland annat antalet program inom varje kategori skiljde sig för mycket mellan kanalerna för att det skulle bli jämförbart. Även i undersökningen av typ av dialekter kunde endast tendenser urskiljas, tendenser som visade på att sydsvenska är den vanligast förekommande dialekten i båda kanalerna. Resultatet av undersökningen kan visa på dialekters framtida spridning och omfattning i radio, men det är dock svårt att förutspå framtiden då ett flertal faktorer påverkar utvecklingen.

No description available.

I den här undersökningen tittar jag närmare på dialektutjämningen i Mora genom en studie av två personers språkliga repertoar. Särskilt studeras individuell variation som grund för språklig förändring. I uppsatsen jämför jag språkbruket hos en äldre och en yngre informant, en mor och en vuxen son, i olika samtalssituationer. Den yngre informanten studeras därtill närmare för att se hur dennes individuella variation i tre olika samtalssituationer kan visa på språkliga förändringar i området. Utifrån undersökningen av informanternas språk kan jag visa att Mora-området präglas av en utjämningsprocess. Denna tar sig uttryck dels i att användandet av den traditionella dialekten minskar, dels i att flera traditionella dialektdrag minskar i användning mellan generationerna. Dessutom visar studien av den yngre informantens individuella variation på samma utjämningsprocess där han är mer dialektal i samtal med mer dialektala samtalsdeltagare medan han blir mindre kategoriskt dialektal och använder färre dialektala drag i andra samtalssituationer. Vidare visar en genomgång av den yngre informantens sociala nätverk kopplat till språkanvändning att den traditionella dialektens domäner minskar. I de sammanhang där traditionell dialekt tidigare var de självklara samtalsspråket gäller inte detta längre på samma sätt.

I denna studie undersöks den dialektala situationen i en del av Stockholms skärgård, nämligen på Möja och Blidö. Syftet med undersökningen är tudelat: dels ta reda på om en eller flera dialekter talades i området fram till mitten av 1900-talet och, i sådana fall, i vilken utsträckning de har utjämnats idag; dels försöka förstå utjämningsprocessens bakomliggande faktorer. Material och metod speglar studiens tudelade syfte. Materialet består av ett urval arkivinspelningar som spelades in år 1949–1966 (Möja distrikt) och 1948 (Blidö distrikt), samt nya, av mig genomförda intervjuer (2021) med fyra informanter från Möja distrikt och fem informanter från Blidö distrikt. Den dialektologiska metoden består av en komparativ analys av bruket av åtta dialektdrag i arkiv- och intervjuinspelningarna. Den folkdialektologiska delen utgörs däremot av en kvalitativ analys av det nya intervjumaterialet, med fokus på skärgårdsbornas uppfattningar och attityder gentemot skärgårdsdialekt(er) och standardspråk, som i sin tur kompletteras med analysen av en kartritningsuppgift som informanterna genomförde under intervjun.  Resultaten visar att dialekterna på Möja och Blidö har utjämnats markant under de senaste 60 åren. Orsakerna bakom processen kan vara både språkexterna och/eller språkinterna. Svaren från intervjuerna pekar på att dialekterna har utjämnats under en period präglad av sociala och ekonomiska förändringar, då de som föddes på 40- till 60-talen levde under en brytpunkt mellan skärgårdens verklighet (rötter och familj) och verkligheten på fastlandet och storstaden (studier och arbete). Kombinationen av de olika faktorerna resulterade i en progressiv anpassning, som ledde till dialektutjämningen. Framtiden uppfattades befinna sig utanför deras ö, vilket resulterade i en fysisk och språklig konvergens mot fastlandet. Det finns dock anledning att tro att vissa dialektala aspekter, bl.a. ortnamn samt det specifika ordförrådet som gäller för djur och redskap, kommer att överleva längre.

Dialektutjämning är fenomenet där dialekter försvagas och blir mer lika sina respektive standardspråk. Vanligtvis förekommer traditionella dialekter hos äldre individer på landsbygden. I denna uppsats undersöks tre generationer manliga gotlänningars språkliga varieteter, med fokus på den äldsta informantens varietet. Syftet med undersökningen är att se vilka skillnader och likheter som finns mellan de tre individernas varietet: vilka dialektala drag som har förts vidare från generation till generation och vilka gotländska drag som håller på att försvagas. Materialet består av transkriberade intervjuer varifrån dialektala varianter har excerperats, samt informanternas svar på attitydfrågor om den gotländska dialekten. Analysmetoden bygger på tidigare forskning inom sociodialektologi och utförs genom jämförande av informanternas varieteter som diskuteras med informanternas svar på attitydfrågorna i åtanke. Resultatet visar att det finns en stadig skillnad mellan informanternas varieteter som tyder på en dialektutjämning från generation till generation. Slutsatsen är att drag som inte har kategoriskt bruk i den äldsta generationen har större chans att försvinna i nedstigande generationer.